jadensmithtime

''Jag vet att hon skulle uppskatta att du är här Jaden'' sa hon lågt så att bara jag kunde uppfatta vad hon sa. Låten började gå mot sitt slut. ''That song is beautiful'' hörde jag en skör röst säga från sjukhussängen.

 

Belles perspektiv

Min röst fann sin väg tillbaka i takt med att Jaden kom tillbaka. Jag kände mig stark inombords. Jag försökte titta, men mina ögonlock var för tunga för att lyfta. Jag kämpade flera gånger innan jag gav upp. Jag hörde röster bredvid mig men var så utmattad att jag inte orkade lyssna efter vem det var. Sedan hörde jag en bekant gitarr börja spela i rummet. Rummet fylldes med kärlek och jag visste att Justin hade kommit hit. Han spelade ingen låt jag kände till men den kändes ändå bekant. Det han sjöng om var saker jag kännt sedan Jaden lämnade mig. Hur vilsen jag var utan honom.

Flashbacks

''Jaden'' ropade jag och innan jag visste ordet av var han bredvid mig. Jag rodnande när han kysste mig på kinden och skrattade lågt. Jag gav honom playstation kontrollen och han tittade på mig frågande. ''Bäst av tre'' förklarade jag. Mario Kart.

Jag har rent av växt upp med det spelet. ''Jag vill inte sänka din självkänsla lilla du, men du vet vem du spelar emot, eller?'' svarade han kaxigt. Jag gav honom av ett litet skratt. ''Nej, vet du vem du spelar emot?'' sa jag och slängde håret bakåt. ''Redo att göra ett vad?'' sa han med samma säkerhet i rösten. Åh nej detta skulle han inte vinna. Första varvet vann han vilket han gjorde väldigt klart för mig. ''Kan du inte i alla fall ge mig lite motstånd?'' skrattade han. Jag gav han en grimas. Varvet efter vann jag och jag hånskrattade åt honom. Att båda var riktigt tävlings inriktade hjälpte inte saken. ''Låt den bäste vinna'' sa jag allvarligt. Han tittade allvarligt tillbaka och jag var tvungen att skratta. ''Vad?'' sa han irriterat. ''Att vara allvarlig passar definitivt inte dig.'' Jag funderade på att låta han vinna men precis vid mållinjen bestämde jag mig att inte låt honom vinna någonting. ''Fan!'' svor han och kastade kontrollen som mötte golvet med ett högt ljud som fick mig hoppa till. Jag skrattade åt honom, lutade mig fram mot honom och våra läppar möttes. Han drog min närmare och la mig över honom. ''Vad vill du se för film ikväll?'' frågade jag andfått. ''Harry Potter, definitivt!'' svarade han lika andfått. Jag skrattade. Så klart.

 

Jag kände att alla organ i kroppen log med mig. Även fast mina läppar var orörliga. Jag hörde Justin sjunga: All my life I dreamed of love, never thought it would hurt this much''. Samtidigt hörde jag Nathalies röst. ''Jaden, den här låten har du verkligen lyckats med.'' Hade Jaden skrivit denna låt? Jag samlade all kraft jag hade, glädjen, sorgen, ilskan och kärleken och med all den kraften försökte jag slå upp mina stenar till ögonlock. När jag såg Jaden, Nathalie och Justin sitta, alla tre, med tårar i ögonen fann jag någonstans rösten. Den som var borta i flera månader. ''Den låten var vacker'' sa jag med en skör, hes röst. De vände sig om och tittade förvånat och stumt på mig. ''Belle'' hörde jag Jaden få ur sig. Jag ville le mot honom men all kraft gick åt att försöka hålla ögonen öppna. Nathalies tårar blev floder och jag hörde henne snyfta bredvid mig. ''Nathalie'' sa jag med fortfarande lika hes röst. ''Förlåt''. ''Hey, be inte om förlåtelse. Jag ska hämta en läkare.'' sa hon och tårarna förvandlades till ett leende. Nathalie gick ut tätt följt av Justin. ''Välkommen tillbaka'' log han och mumlade något i som jag inte uppfattade. Jaden tittade på mig med en sådan intensivt att jag hade svårt att hålla ögonkontakt med honom. Jag vände min hand så handflatan var upp mot taket i hopp om att han skulle förstå, vilket han inte var sen med. Han greppade min hand hårt.

Jaden perspektiv

Inget kunde beskriva känslorna som flög igenom mig när jag kände henne hand mot min. Jag kunde inte sluta titta i hennes ögon. Som var mer blåa, mer vackrare än jag kunde komma ihåg dem. Jag hörde dörren öppnas bakom mig och Martin och Ellen kom in igenom dörren. Båda två sprang nästan fram till Belle. Jag lutade mig fram och gav henne en lätt kyss på pannan. Jag kände Martins blick i nacken men jag brydde mig inte. Hon tittade på mig och jag log mot henne. Jag rätade på mig och gick ut ur rummet.

 

En månad senare

Jag hade vart tvungen att åka tillbaka hem till USA igen och lämna Belle. Hon hade äntligen kommit hem. Vi hade suttit länge och pratat igenom allting. Jag visste att jag var tvungen att komma med mycket mer än förlåt. Jag skulle leva resten av mitt liv försöka ställa allting till rätta om det behövdes. Jag hade landat tillbaka i Sverige sent igår kväll. Jag hade velat åka direkt hem till Belle men mina föräldrar lät mig inte åka någonstans innan jag hade sovit ordentligt. Jag vaknade av att min mobil vibrerade. Jag tog snabbt fram den och läste Belle på displayen. Jag kände en ström av glädje och upphetsning flyga igenom min kropp. Jag kände fjärilar starta i magen.

 

Kom hem till mig

 

Jag läste smset flera gånger innan jag ställde mig upp och sprang emot garderoben. Hotellet vi bodde på var mitt i centrala Göteborg. Det hade en egen pool på taket vilket var en av anledningarna till varför min pappa var så bestämd att bo här. Jag lovar i hans förra liv var han en fisk. Han skulle rent av bo i vattnet om han fick. Jag drog på mig en svart vit jacka över det vita linnet.

Jag ställde mig framför spegeln och fixade till mina flätor. Fjärilarna i magen hade dubblats och jag började blir nervös. ''Belle, vad gör du med mig?'' frågade jag spegeln och gick sedan ut ur dörren. Klockan var inte så mycket än så folket hade inte börjat vakna än. Hon bodde inte långt borta så jag kunde lika gärna gå. Jag kan inte påstå att jag gick jag rent av hoppade fram med ett stort leende på läpparna. Allting kändes så bra. Det kändes som allting skulle bli som vanligt igen. Idag var början på resten. Våran första date skulle vara idag. Vi skulle tillbringa hela dagen tillsammans och jag hade planerat allting. Jag nådde hennes lägenhet till slut. Det enda jag inte hade vetat om Belle var att hennes föräldrar var rika. Båda två var ekonomi chefer på egna företag. Så hennes lägenhet var större än vad jag hade tänkt att det skulle vara. Jag gick in i porten som visade 22,

tog hissen upp och knackade ivrigt på dörren. Några sekunder senare öppnades dörren. Men det var inte Belle. Jag möttes av en lång kille, med brunt hår, muskulös med ett pojkbands leende. Han räckte fram handen och jag tog fram min och skakade den. ''Alexander'' sa han och bländade mig med det dumma leendet.

 

Allt det här på grund av mig? Belle låg på sjukhus medvetslös på grund av mig. Mig. Jaden Smith. Tårarna tog över och jag kände mina ben vikas ihop. Sedan blev allting svart.

 

 

Jadas perspektiv

Jag fann min son liggandes i korridoren. Hans tårar rann ner för kinderna och han låg med knäna upp mot hakan. Det gjorde ont i mitt hjärta att se honom såhär. Jag bar upp han i mitt knä och lutade mig mot väggen. Hans blick var tom, men ändå fylld med sådan smärta. Inte ens i de två månader han vart utan henne hade han varit i sådan här smärta. ''Mamma, hon måste vakna. Jag har inte ens fått chansen att förklara allt för henne'' Hans röst var svag och jag fick koncentrera mig för att höra vad han sa. Jag drog upp min mobil och skickade iväg ett sms.

 

Så fort du kan. Kom hit!

 

Jadens perspektiv

Jag satt inne hos Belle. Rummet var mörkt och tyst. Hela sjukhuset var tyst. Stjärnorna sken starkt utanför. Det var till och med full måne i natt. Det skulle vart en fin kväll. Belle älskar stjärnorna. Hon insisterade alltid på att sitta på balkongen i flera timmar för att se dem. ''Belle, jag hoppas du kan höra mig''. Jag satt och väntade på en reaktion jag visste att jag inte skulle få. ''Du ska veta att det aldrig var meningen att det skulle bli såhär. Jag vet att detta kommer låta som en bortförklaring men jag hoppas att du kan förstå.'' Även fast hon kanske inte kunde höra mig var jag tvungen att berätta vad som hände den dagen för ungefär 2 månader sen. ''Jag visste inte hur hon kände för mig. Hon har alltid varit den enda jag kan lita på''. Jag kom på mig själv prata bra om Madison, kanske inte det bästa i denna situation men fortsatte ändå. ''Du var som ingen jag mött innan. Du såg mig som den jag vill vara. Inte som sonen till en av de kändaste skådespelaren. Du såg mig inte som min titel: Jaden Smith – kändisen. Du såg mig som Jaden Smith, den kille jag önskade att alla såg.'' Jag satt tyst en stund. Jag skulle aldrig kunna förklara hur jag kände för henne. Jag kanske aldrig skulle kunna visa det för henne heller. Jag ville att hon skulle vakna upp. Men inom mig fanns en rädsla att hon skulle be mig dra åt helvete om hon vaknade. Jag gick fram till fönstret och tittade ut mot stjärnorna.

Jag tog ett kort med mobilen som jag la in på twitter med texten: Waiting for a miracle. Nyheten om Belle hade nått varje tidning. Först på TT listan på twitter låg: #PrayForBelle. Min kärlek till mina fans är obeskrivlig. De har alltid funnits där för mig. Även fast det bara för ord, så för mig var det så mycket mer. Jag hade varit den sämsta versionen av mig själv de senaste månaderna men det älskade mig lika mycket ändå. ''Varför åkte du till Stratford?'' hörde jag en röst bakom mig. Jag hoppade till. Jag hade varit så djupt inne i mina tankar att jag inte hört Nathalie komma in. Hon satte sig ner på stolen bredvid Belle och jag följde hennes exempel. ''Vill du höra den historien jag säger till folk eller den riktiga anledningen?'' frågade jag henne. Hon tittade på mig, förvånad över ärligheten i mitt svar. ''Den riktiga anledningen kan vara tråkig och lång'' varnade jag henne. Hon tittade på Belle medan hon svarade. ''Jag har tid''.

Jag berättade allt. Hur jag kände mig som en utböling i mitt egna liv. Hon lyssnade på mig utan att ställa frågor eller döma mig. Jag förstod varför Belle tyckte så mycket om henne. Hon var en total motsats till Belle på utseendet. Hon hade kort blont hår och gröna ögon. Hon var inte speciellt lång. Men på insidan var dom detsamma. Lika omtänksamma, vänliga och lojala. Martin öppnade dörren och kikade in. Antagligen för att se om någon var här inne. Nathalie sa något på svenska jag inte uppfattade men log så gott jag kunde mot Martin som stängde dörren och gick igen. Men inte långt efter knackade det på dörren igen. Nathalie gick och öppnade. Hon stelnade vid dörren och stirrade på människan som stod utanför. Jag hörde en bekant röst säga hej utan för dörren. Justin visade sig i dörren. Nathalie stod fortfarande helt fast frusen och Justin gav henne ett leende. Han kom fram och la händerna om mig. Jag kunde inte krama tillbaka lika lätt för han hade ett stort gitarrfodral på ryggen.

Nathalie hade kommit tillbaka till verkligheten och satte sig ner på stolen bredvid mig igen. Jag gav henne ett litet skratt som hon svarade med en grimas. ''Jag hittade din låt text på ditt hotellrum'' erkände han. Jag tittade på honom. Orolig han hade hittat mina andra lappar. Inget jag ville dela med mig av. ''Jag tog mig friheten att hitta på en melodi till den'' sa han generat. Han tog upp sin gitarr ur fodralet. ''Vill ni höra? Jag antar att den handlar om personen i detta rum'' Jag nickade. Min tur att skämmas. Justin började långsamt spela och ju snart han började sjunga kände jag ingen min text.

 

 

(Lyssna medan ni fortsätter läsa)

Jag såg Nathalie sitta och stirra på Justin medan han spelade. Jag lutade mig mot hennes öra. ''Belieber?'' viskade jag. Hon nickade intensivt. I ögonvrån såg jag Justin få ett leende på läpparna och försökte att inte släppa ut ett skratt medan han sjöng. Om Belle skulle vart vaken tror jag att hon skulle älskat den här natten. Hennes bästa vän, Justin Bieber, full måne, starka stjärnor, gitarr, ny låt. Jag vågade inte rabbla upp mig själv. Jag visste inte om hon ville ha mig här egentligen. Jag hade börjat skrivit denna låt dagen efter hon hade lämnat mig. ''If home is where you are, home is way too far away'' sjöng han. Jag älskade den meningen i texten. Jag kände mig hemma när jag höll Belle nära mig. De senaste månaderna hade jag varit vilse. Inte kunnat hitta tillbaka hem. Även fast hon inte var vaken kände jag mig mer hemma än jag gjort på länge. Jag tittade tillbaka på Nathalie som hade tårar i ögonen. Jag la min hand på hennes lår tröstande. Hon la sin hand på min och log mot mig. ''Jag vet att hon skulle uppskatta att du är här Jaden'' sa hon lågt så att bara jag kunde uppfatta vad hon sa. Låten började gå mot sitt slut. ''Vilken vacker låt'' hörde jag en skör röst säga från sjukhussängen.

 

_________________________________________________________________________________________

Låten är inte Jaden eller Justins egna låt. Justin har gjort en cover på Ernie Halter, som jag tyckte passade till.

Jag vet att kapitlet inte är mitt bästa, men det är mer ett mellan kapitel. I nästa kommer det komma både avundsjuka och lycka. Jag har mycket i skolan denna veckan, så vet inte när nästa kapitel kommer ut. Men stay tuned.

''Belle....har försökt ta....'' hon tog ett djupt andetag och fortsatte kämpa mot all gråt. ''Självmord'' Jag ramlade ner på golvet. Tårarna brast ut och jag gjorde mig av ett skrik. Rummet hade varit så tyst att mamma som satt närmast hade hört allting. Hon la en hand på min axel. ''Mamma, ta mig dit nu''

Jadens perspektiv

För delen med att ha Jada Pinkett Smith och Will Smith som föräldrar var att när man behövde komma någonstans snabbt, fanns det alltid ett plan i närheten att ta en dit man vill. Vi landade snabbare i Sverige än var något annat flygbolag skulle gjort.

Nathalie hade smsat vart vi skulle gå för hitta rätt. Väl framme såg jag flera personer sitta i ett stort väntrum. Belle hade beskrivit hennes familj så det var inte svårt att se vilka som var rätt. Jag hade fortfarande svårt för att andas, min puls var hög och varje steg jag tog kämpade jag mot tårarna som hade runnit oavbrutet i flera timmar. Mamma gick bakom mig, även fast jag inte såg henne visste jag att hon var där. Precis som hon alltid var. De tittade på mig när jag närmade mig och den yngsta reste sig upp. ''Nathalie?'' sa jag. Det kom mer som en viskning, jag hade ju trotts allt i pratat sedan vi lämnade hotellrummet. Jag harklade mig och log ursäktande. Hon log ett snett leende och nickade. Jag hälsade på alla i rummet tätt följt av min mamma. Hennes pappa och mamma, vid namn Martin och Ellen kramade mig hårt istället för ett att skaka min hand. Vilket jag uppskattade. Kalla mig var ni vill, men jag älskar kramar. Jag såg att alla lika väl som jag kämpade mot gråt. Jag ställde mig bredvid min mamma som la armen om mig. ''Hur mår hon?'' frågade hon. Jag kramade om henne lättad över att hon skötte snacket. ''Själva tabletterna hon tog är inte farliga för henne längre'' svarade Martin.

Tabletter? Ingen hade berättat innan jag kom hit hur hon hade gått till väga. Jag drog efter andan. ''Men'' sa han efter han hade kontrollerat tårarna i hans ögon. Han tog tag om hans frus hand vars tårar rann oavbrutet. Hennes ansikte var fyllt med smärta. I didn't blame her. Jag hade sett ut så hela flygresan hit. ''När tabletterna började verka och hon föll, föll hon rakt in i badrumskanten och har varit medvetslös sen dess.'' Det kändes som luften plötsligt tog slut i rummet. Jag var nära på att falla ner på golvet igen, men min mamma hann lägga sin händer runt mig och fånga mig. Hon drog mig mot henne och kramade om mig hårt. Den här gången kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. ''Du får gå in till henne om du vill'' hörde jag en röst bakom mig säga. Nathalie. Jag nickade och följde efter henne. Utan något ord gick vi tillsammans genom korridoren till rummet. Jag hade tänkt mycket på hur det skulle bli när vi träffades igen, sådana här omständigheter hade inte ens kommit på listan. Hon öppnade dörren och jag såg Belle ligga på sängen. Hon hade ögonen stängda, så klart.

Belles perspektiv

Jag hörde dörren öppnas. ''och Jaden, var positiv''. Var han här? Min Jaden? Jag hörde Nathalie stänga dörren efter sig och Jaden dra fram stolen till sängkanten. Även fast jag inte kunde se honom såg jag hans ansikte framför mig. Lika vacker som vanligt. Jag kände hans hand mot min arm. Hans beröring gav mig alltid en rysning och inombords fick jag det. Men ingenting han märkte. Han sa ingenting men då och då kände jag tårdroppar droppa ner mot min arm. Om jag kunde skulle jag slänga mig i hans armar och aldrig igen släppa taget. Men hur mycket jag än försökte röra på min kropp var den tung som sten. ''Belle'' hörde jag honom säga. Det var inte den lyckliga rösten jag kom ihåg. Den här rösten var tom och full av sorg. ''Jag vet inte om du hör mig, men jag hoppas det. De alla har sagt åt mig att vara positiv, stark när jag är här inne med dig'' Jag hörde smärtan i hans röst. ''Men jag är inte stark just nu, jag har inte varit stark sedan du lämnade min sida.'' Han greppade tag i min hand. ''Jag satt i turnébussen i två månader. Jag trodde aldrig jag skulle få se dig igen och det var nära på att jag inte fick. Men Gud hade en annan plan för dig, ditt liv skulle inte sluta såhär. Jag vet att du kommer komma öppna dina blåa vackra ögon igen. Jag tänker vänta för evigt om det behövs.'' Jag kunde inte vara arg på honom när han pratade såhär. Jag hoppades innerligt att mamma aldrig skulle visa lappen jag skrivit innan jag föll ihop. Det var lögner alltihop.

 

Ellens perspektiv

Jag såg smärtan i hans ansikte när han gick iväg med Nathalie. Jag hade inte gillat hur han behandlat min dotter, men hans smärta var äkta. Han hade kommit hit med en gång, snabbare än jag trodde var möjligt. Jag visste att jag var tvungen att berätta för honom. Jag tittade in i min mans ögon. ''Jag måste berätta för honom.'' ''Hon ville göra det själv, det vet du'' Jag kände ilskan bildas inom mig. ''Vad händer om hon inte vaknar igen då? Och även fast hon inte gör har hon inte pratat på två månader Martin'' jag kände tårarna rinna ner för mina kinder men jag brydde mig inte. Han la sina händer om mig. ''Du gör vad du måste''.

Martin gick och hämtade Jaden medan jag gick och köpte oss något att dricka. Jag fann Jaden sittandes i väntrummet. Han såg nervös ut men för sorgsen var att egentligen orka. Jag gav han en kopp varm choklad som han tog emot med ett svagt tack. Han har vart med om mycket de senaste månaderna men lyckades ändå vara artig. ''Har Belle någonsin berättat om Daisy?'' frågade jag. Hans frågetecken till ansiktsuttryck berättade att det var helt nytt för honom. Vi satte oss ner i soffan och jag drog på honom en filt. Han log tacksamt.

(Lyssna medan ni fortsätter läsa)

''Låt oss börja historien där du lämnade den'' sa jag. Han visste inte om han skulle le eller gråta så jag fortsatte. ''När hon kom hem började hon skolan men pratade aldrig med oss hemma. Vi trodde att det var för att hon var sura på oss. Men en vecka efter fick vi ett samtal hem om att ingen hade hört henne prata på en vecka. Inte ett enda ord. Men samtalet handlade också om att hon hade hamnat i slagsmål. Dessa samtal fortsatte att komma i två månader. Inget ord på två månader. Jag och Martin hade tappat tålamodet och jag drog med henne till en psykolog.'' Jag såg att han bearbetade allt jag berättat så jag gav han några sekunder att hinna med allt. ''Du sa något om någon Daisy'' sa han och tittade på mig för första gången. Jag tog ett andetag. Jag kände tårar formas i mina ögon men försökte strunta i dem. ''Daisy var Belles stora syster. Hon tog självmord för snart 2 år sen.'' snyftade jag fram. Min röst var svag och tårarna rann. Jag kände han ta tag om min hand och kramade den hårt. Jag fann styrkan att fortsätta. ''Belle var blev aldrig sig själv på det halv året.'' ''Hon slutade prata då också'' konstaterade han. Jag nickade. ''Jag hittade en katalog med high school year på hennes rum medan hon var i skolan en dag. Canada sidan var markerad och jag och hennes far kom överens att det var ett bra alternativ. När vi berättade för henne fyllde hennes ögon för första gången med glädje. Nästa dag kom det ett godmorgon och fram till hon skulle åka bättrades de på. Dagen hon skulle åka tillbaka var hon som vanligt igen.'' ''Stod de nära varandra?'' frågade han. ''De var bästa vänner, oskiljbara'' ''Förlåt att jag frågar, men. Vet ni varför hon tog självmord. Daisy alltså.'' Jag såg att han skämdes över att fråga. Många skulle inte våga och många har inte gjort. Det krävdes mord för att ställa en sådan fråga till någon så jag var tvungen att svara. ''En kille'' svarade jag mjukt. I nästa sekund reste han sig upp och sprang iväg med tårar rinnandes ner för hans kinder.

Jaden perspektiv

Allt det här på grund av mig? Belle låg på sjukhus medvetslös på grund av mig. Mig. Jaden Smith. Tårarna tog över och jag kände mina ben vikas ihop. Sedan blev allting svart.

_________________________________________________________________________________

Vad tycker ni om detta kapitet?

'Har 701 kommit hit än?'' frågade jag receptionisten. Hon log mot mig och började titta på sin dator. ''701 checkade ut för 20 minuter sen'' svarade hon mjukt.

 

Nathalies perspektiv (Belles bästa vän)

 

Jag vaknade ur mina dagdrömmar när det vibrerade på min mobil. Jag tittade och såg att det var en ny nyhet från hollywood gossip, jag öppnade det.

Jaden Smiths flickvän på Londons flygplats med en äldre man, gråtandes. Är det slut mellan dem? Eller varför är hon på väg hem? Lämnar hon Justins turné?

Typiskt dem att skriva om nyheter det inte ens visste något om. Jag skickade snabbt iväg ett sms till Belle, tog mitt busskort och sprang ut till bussen. Bussen till landvetter kom efter några minuter. Jag kunde inte lugna ner mig på bussen. Till min lycka var bussen inte så full och jag satt ensam i den bakre delen av bussen. Jag och Belle hade inte skilt åt på det bästa sättet. Vi hade haft ett stort bråk och sedan åkte hon iväg till Canada. Det sårade mig att hon inte hade berättat om Jaden, och ännu mindre att hon skulle koreografera på Justin Biebers turné. Bussresan varade inte mer än 30 minuter. Jag hade ingen aning när hon skulle landa, eller om hon hade landat. Men hon har varit min bästa vän sen vi var små, och om hon behövde en vän. Är jag här.

 

Belles perspektiv

Flygresan var outhärdlig. Pappa försökte skapa konversationer men jag kapade dem med en gång. Han hade precis dragit hem mig från London och jag hade sett min pojkvän kysst sin gamla fling. Tro mig, småprat var det sista jag ville göra just nu. Men det var något jag var tvungen att få svar på. ''Pappa'' började jag. Han tittade på mig förvånad att jag faktiskt kunde prata. ''Hur visste du?'' frågan kom ut som en viskning men han uppfattade den. Han fick sin stränga blick igen. ''Du skulle åka tillbaka från Canada igår'' svarade han lugnt. Var det redan slutet på augusti? ''Och din mamma har alltid varit dålig på att ljuga'' fortsatte han och småskrattade. Han upplevde något minne inom sig men jag missade det roliga. Men han hade rätt mamma var en ur dålig lögnare. ''Men Belle, det jag undrar är varför du inte kunde berätta detta för mig?'' ''Du vet att du hade hämtat hem mig med en gång, och det här var en once in a life time sak. Jag koreograferade för Justin Bieber pappa.'' Han tittade sårat på mig. ''Är det så du ser på mig? Att jag skulle förstört dina drömmar?'' Jag tittade ner på mina lår. Jag hatade att få min pappa att må dåligt. Utan att titta upp nickade jag lätt på huvudet. Jag hörde han ta ett djupt andetag innan han fortsatte. ''Jag skulle varit glad för din skull. Men du ljög för mig. Du var inte där du skulle vara, utan du var på ett helt annat ställe. Sen ser jag dig och en kille i tidningen. Förstår du inte Belle?'' Jag tittade upp på honom. Jag hade aldrig tänkt på de sättet han sett det på. Jag hade bara följt mitt hjärta. Jag hade lämnat allting för Jaden. Look where that got me. Jag hade lämnat min värdfamilj och vänner i Canada. Mina vänner i Sverige, till och med min bästa vän utan att säga vart jag skulle. Jag hade ljugit för min pappa, vilket jag aldrig gjort förut. För vad? För en dum kille. Jag kände tårar rinna ner för mina kinder. Jag visste inte ens om Nathalie skulle förlåta mig eller min pappa för den delen. Jag kände pappa lägga armen om mig. Jag la mitt huvud på hans axel. ''Jag var bara orolig för dig. Jag visste inte vad du var när jag ringde till Canada och de sa att du inte var där'' Jag torkade bort tårarna från mina kinder. ''Förlåt, pappa.'' Han tryckte sig närmare. Jag la mig på hans lår eftersom ligga på hans axel gav för mycket minnen av Jaden och min flygresa till London. Efter en timma väckte han mig och sa att vi skulle landa.

När vi äntligen hade fått våra väskor gick vi ut mot utgången. Väl utanför dörren stelnade jag till i några sekunder. I nästa sekund sprang jag rakt in i armarna till min bästa vän. Hon höll hårt om mig medan jag kände att tårarna ännu en gång kom tillbaka. ''Jag älskar dig Belle'' hörde jag henne säga fortfarande det starka greppet om mig.

Bilturen hem var tyst så jag drog upp min mobil och avaktiverade flygplansläget. Den ploppade fram flera sms och flera missade samtal. Jag tittade på samtalen, 20 missade samtal på Jaden Smith. Jag tryckte snabbt bort dem och gick in på meddelanden. Två nya från Justin.

Belle! Vart är du? Jaden letar efter dig!

Jag drog efter andan och kämpade mot gråt när jag läste hans namn.

Scooter berättade precis läget. Jag är ledsen, det är jag verkligen. Kom ihåg att du är en grym dansare, en grym vän och jag uppskattar allt du gjort för mig. När jag sjunger All yours ikväll kommer jag dansa till dig. Hör av dig om du behöver något. Justin

Jag tryckte på svara.

Jag är ledsen med, men det här är för det bästa. Tack för allt! Rock the show tonight. Jag är stolt över dig. Verkligen, tack för att du gav mig chansen. Vi hörs! Belle

Jag forsatte att gå igenom sms som visade sig bara vara från Jaden. Jag bestämde mig att gå igenom dem senare. Jag bläddrade ner till jag hittade ett sms från Nathalie.

Förlåt för allt. Du är min bästa vän och om du behöver mig finns jag alltid här. Du och jag mot världen.

Jag log och tog min bästa väns hand. Jag skulle behöva henne det kommande dagarna. Mycket.

 

Jadens perspektiv

Scooter hade berättat läget för alla. Men hade dragit mig åt sidan och berättat att Belle hade sett allt. Jag hade desperat försökt att få tag på henne. Jag hade ringt runt tjugo gånger och smsat flera sms. Några långa som romaner och några med några få ord. Hon skulle aldrig förlåta mig för det här. Jävla Madison.

 

Det hade gått två månader sen Belle lämnade oss. Vi hade varit i Storbritannien, Belgien, Danmark. Ja, över hela Europa. Två månader och allt jag hade fått var ett sms.

Jag saknar dig med. Det ändrar ingenting, tyvärr.

Jag hade suttit inlåst på bussen och inte pratat med någon om jag inte behövde. Gått in till arenan kört min låt sedan gått tillbaka hit igen. Kenny kom med mat då och då. Justin eller Willow kom över ibland och försökte få med mig ut. Ingen hade lyckats på två månader och de hade börjat att ge upp. Men inte min mamma. Hon har suttit här inne med mig nu en vecka, inte lämnat min sida. Hon väckte mig ibland på nätterna då jag gråtit i sömnen. Världen jag brukade se med starka färger, en värld av möjligheter och kärlek. Den var nu grå, tom och full av sorg. ''Jaden'' hörde jag min pappa säga. Mamma nickade mot pappa och gick ut ur bussen. Jag reste mig upp och gick ut till bordet. Vi satt länge i tystnad. ''Det här måste sluta, nu'' Han la stor betoning på nu. Jag gick tillbaka till min säng och drog täcket över mig. Jag kände mig som en envis barnunge. Jag kände han la någonting vid mina fötter innan han suckade och gick ut. Jag tittade ner och såg en pappershäfte. Jag tog upp det och läste.

@OfficialJaden, where are you?

@OfficialJaden, we are here for you. Jadenators stick together! Let us help you.

Listan fortsatte på mer än tio sidor. Alla twitterföljare undrade var jag, hur jag mådde och vad dom kunde göra för att hjälpa mig. Längst bak var det bilder på trender.

8/9's TT

#Jaden Smith We Miss You

 

9/9's TT

# Jaden Smith We Love You

 

Den senaste var 1/10

#Jaden Family help each other, let us help you

Jag kände tårar formas i mina ögon. Ingen slog den kärleke jag känner för mina fans. Jag tog upp min mobil och gick in på twitter. Två månader sen jag var inne här senast.

 

Thank you Jadenators! All spanish jadenators meet me at the big beach in Malaga in an hour. #StayRaw

Jag drog av mig de kläder jag haft på mig den senaste veckan och äcklades av mig själv. Jag hoppade in i duschen, torkade mig och drog på mig nya kläder.

Gick utanför bussen och kände solen skina på mig. Jag stod och bara kände solen stärka mig innan jag gick vidare för gå mot stranden. Arenan låg nära stranden och det var inte långt att gå. Jag gick förbi Justin och hans crew som satt och åt och vinkade till dem. Det tappade rent sagt av hakan när det såg mig. Jag hörde dem fråga ''Är det verkligen Jaden?'' ''Vad har hänt med honom?'' Men jag såg att Justin log. Efter några sekunder plingade de till i min mobil.

 

Ibland det bästa botemedlet mot brustet hjärta att fylla det med kärleken av fansen. Justin

 

När jag kom fram till stranden såg jag en gigantisk stor grupp av folk. Folk hade skyltar med bilder på mig och skyltar med JADEN WE LOVE YOU! Jag log mot mig själv. Jag bryr mig inte om vad någon säger. Jag har det bästa fansen i världen. Jag smög upp bakom dem. ''Hola'' sa jag när jag stod ungefär en meter från dem. De vände sig om och började skrika. Kom på mig själv att skratta på första gången på två månader. Jag tog kort och pratade med alla som kom fram. Men efter ett tag började det kännas enkantigt så jag smsade för backup. Några minuter senare kom en vit van och jag bad fansen gå efter mig. Det trängdes bakom mig medan de fnittrade och skrek. Jag öppnade dörren och innanför fanns tusen olika vatten pistoler. Fyllda med vatten. Jag tog upp en. ''Dags för lite krig. Ta en pistol så kör vi.'' sa jag medan jag sprutade vatten på dem. De var trängdes fram för att få pistoler medan jag sprang ner till stranden för att fylla min. Efter några sekunder kom hundratals galna fans skrattandes mot mig. Pistolerna riktade mot mig. Jag och mina spanska fans stod vid strandkanten och hade en galet vattenkrig medan paparazzi tog kort. Jag brydde mig inte om dem. Det var länge sedan jag var såhär lycklig. Jag hörde dem börja skrika ännu mer.

''Fick inte vi någon inbjudan?'' hörde jag en röst bakom mig. Justin, hans crew och ingen mindre en Selena. Allihopa med pistoler. ''Game on'' svarade jag och sköt Justin i ansiktet. ''Nu är det krig'' skrattade han och sprang efter mig. Jag samlade ihop alla fans och ställde mig på längst upp på en trappa för så alla kunde se mig. ''Tack. Jag är ingenting utan er''

 

Belles perspektiv

Jag saknade honom. Det var jag tvungen att erkänna. Jag satt hos min psykolog som min mamma hade dragit mig till. Efter två månader av total tystnad, sömnlösa nätter och startat tusentals bråk i skolan hade hon dragit en gräns och släpat mig hit. Min psykolog Emelie hade frågat mig om jag saknade honom. Jag hade nickat lätt efter flera minuters tystnad. Det var två månader sedan jag hade pratat. När jag väl ville prata hade jag inte fått ut ett ord. Det var som om jag var stum. Jag hade inga ord inom mig. Ingenting. Jag var tom. Ensam. Det enda hon kunde fråga mig var ja och nej frågor eftersom jag ändå inte fick ut någonting. Mamma stod utanför och väntade med bilen. Jag hoppade. ''Gick det bra?'' frågade hon och jag nickade till svar. När vi kom hem hade pappa gjort middag men jag gick rakt upp till badrummet.

Jaden perspektiv

När jag kom hem slog jag mig ner i Justins hotellrum med mamma, pappa, Willow, Justin och Kenny. ''Kan ni sätta på nyheterna?'' hörde jag min mamma säga. Vi hade köpt med oss pizza hem. När Justin satte på tvn var disney channel på. Vi skrattade åt honom. ''Så det är det här du tittar på , på din fritid?'' skrattade jag. Han gjorde en grimas åt mig. ''Det är kul''. Min mobil ringde, jag tittade på displayen. +46 nummer, vilket land är det? ''Jaden'' svarade jag glatt. ''Hej Jaden'' hörde jag någon säga på andra sidan telefonen. Rösten lät skör, svag. ''Jag heter Nathalie, vän med Belle'' Jag stelnade till när jag hörde Belles namn. De andra i rummet märkte det och tittade upp på mig. Jag hörde Nathalie börja gråta. ''Belle....'' hon försökte prata genom all gråt. ''Belle....har försökt ta....'' hon tog ett djupt andetag och fortsatte kämpa mot all gråt. ''Självmord'' Jag ramlade ner på golvet. Tårarna brast ut och jag gjorde mig av ett skrik. Rummet hade varit så tyst att mamma som satt närmast hade hört allting. Hon la en hand på min axel. ''Mamma, ta mig dit nu''

Det var lätt för pappa att tvinga hem mig. Här ville jag inte stanna. Jag hade varit en sommarflört för Jaden. Någon att ha medan han var borta från Madison. Jag försökte innerligt dölja tårarna för pappa men dom kom då och då. Han trodde så klart att det var för att jag var tvungen att åka. Men han visste inte vilken lättnad det var att han hämtade hem mig nu. Kanske skulle jag hinna åka iväg innan Jaden kom tillbaka. Träffa honom var det sista jag ville göra. I alla fall var det det jag intalade mig själv. Jag älskade Jaden. Mer än han älskade mig. Tydligen. Jag ville ha honom. Medan jag kämpade mot gråt gick jag och pappa ner mot taxin som väntade. Han hade fortfarande lika arg blick, fortfarande lika stel i ansiktet. Han bar kostym som fick honom att se ut som en agent. Taxin stod parkerad utanför vårt stora hotell. Jag tittade tillbaka på hotellet innan jag satte mig i taxin. Dess beiga väggar och den enorma röda matten som tillslut nådde den stora entrén. Jag kände en tår rinna ner för mina kinder. Ingen hade varit på hotellet. Det var ju mitt på dagen, vad hade jag väntat mig? Jag ville säga hejdå till Justin men pappa lät mig inte gå någonstans. ''Belle'' sa min pappa med samma arga röst. ''Hoppa in nu''. Jag hade ingen lust att börja ett bråk så jag hoppade lydigt in. Chaffören startade motorn och pappa mumlade ''flygplatsen''. Jag tittade tillbaka på vägen när vi började åka. Jag stelnade till. Jag såg Jaden springa upp för backen till hotellet. Han andades andfått. Grät han? Jag hann inte titta ordentligt innan taxin var runt hörnet och det enda jag såg var hotellets baksida. Jag slängde en sista blick på hotellet och kände tårarna rinna ner för kinderna. Antagligen den sista gången jag såg hotellet, London eller. Jag tog ett djupt andetag innan jag tänkte hans namn, Jaden.


Jag tittade stumt på Madison. Vad höll hon på med? Hon log mot mig, ett leende jag inte svarde på. Leendet försvann snabbt. ''Jag trodde du ville '' började hon. Jag var så chockad jag inte fick fram ett ord. Hon tog min tystnad rätt. Jag ville inte. Jag hade förstått att jag hade haft känslor för Madison, men mina känslor för Belle slog henne alla dagar i veckan. Att jämföra Madison med Belle var som att mäta vem som var stört av en myra och en elefant. Myran har ingen chans. Precis som Madison, hon har ingen chans mot Belle. ''Du trodde?'' började jag argt. ''Du kan tro vad du vill, Madison, men märk mina ord.....'' Jag visste inte hur jag skulle försätta. Mamma skulle bli besviken om jag skällde ut henne, det vet jag. Helt plötsligt dök Justin upp i mina tankar. Kill them with kindness skulle han säga. Jag visste inte hur jag kunde vara snäll mot henne just nu. ''Jag måste gå'' sa jag bara snabbt och började springa. Att få taxi i London mitt på dagen brukar vara enkelt. Men som straff för vad jag gjort fanns ingen taxi någonstans. Jag började springa mot hotellet som jag visste bara låg några kvarter bort. Okej, jag ska inte ljuga. Att åka taxi tar en kvart. Jag ville inte ens tänka på hur lång tid det skulle ta för mig att springa. Medan jag sprang började frågor ställas i mitt huvud. Hur skulle jag berätta för Belle? Hur skulle hon ta det? Skulle hon.... Jag vågade nästan inte tänka på det sista. Jag kände tårar formas i mina ögon. Jag sprang andfått upp för backen till hotellet. Tårarna rann ner för mina kinder. Skulle Belle lämna mig nu? Tänk om hon aldrig ville se mig igen? Jag såg en taxi lämna hotellet när jag kom fram. Jag sprang rakt in i hotellet, rakt upp till Belles rum. Ingen aning vad jag skulle säga till henne knackade jag på dörren. När ingen öppnade kände jag på dörren. Den var låst. Jag tittade på klockan, hon skulle varit tillbaka nu. Jag sprang ner till lougen och ringde Justin. ''Justin'' svarade han glatt. ''Är du med Belle?'' sa jag och försökte hålla tillbaka min gråt. Vart är hon? ''Nej'' svarade han förvirrat. ''Jaden, vad händer?'' Jag svarade inte. Jag klickade han och gick mot receptionen. ''Har 701 kommit hit än?'' frågade jag receptionisten. Hon log mot mig och började titta på sin dator. ''701 checkade ut för 20 minuter sen'' svarade hon mjukt.

He’s mine

Läste jag ifrån Belles twitter. Jag log för mig själv. Idag hade jag fått både Jaden och Belle precis var jag ville ha dem. Jaden började få tillbaka minnen från vad han kände förut och Belle är ilsken och svartsjuk. Jag borde bli någon som smider planer. För min plan funkar - perfekt.

Belle skulle ha ännu en dag med dansträning med Justin men hade bett mig att följa med. När jag sagt att jag inte ville störa och kunde träffa vänner som var i stan blev hon ännu mer bestämd att jag skulle hänga med. Jag var glad att hon skulle ville att jag skulle hänga med. Jag kunde umgås med mina flickvän, min bästa vän samtidigt som jag tränade på den nya låten Justin hade skrivit. Jag hade blivit extremt glad när han berättade att jag skulle rappa i låten. ’’Så, låten heter ''All yours’’ började Justin. Vi satt på golvet i danssalen. ''Det handlar om att tjejen är rädd att han ska lämna honom, men han förklarar för henne att han inte ska någonstans’’ Jag såg Belles blick falla på mig och jag tog hennes hand. Justin reste sig upp och gick mot stereon för att sätta på den instrumentala låten. Jag passade på att viska i Belles öra. ''I’m not going anywhere’’. Hon kysste mig och la sedan sina händer runt mig i en öm kram. Hon luktade mycket godare än Madison. Hon hade en varm lukt med doft av lavendel. Inte som Madison som hade en stark lukt av...parfym. Belles lukt kändes äkta. ''Upp och hoppa, love birds’’ sa Justin och vi ställdes oss upp skrattandes.
De gick igenom dansen medan jag försökte hålla takten och lära mig stegen med dem. Belles dog av skratt varje gång jag alltid lyckades göra fel på samma ställe. ''Dude!!’’ skrattade Justin. ''Din dans is not swag’’. Jag knuffade till honom och gick för att ändra musiken. Teach me how to douige spreds sig ut ur högtalarna och Justin sken upp. Vi spelade om låten igen, igen och igen medan vi tre stod och dansade. Det märktes på alla tre hur vi älskade att dansa. Hur glada vi var när vi gjorde det och hur den här stunden var något vi skulle minnas för alltid.

När vi kom hem hade alla gått för att duscha. Belle knackade på min dörr när jag precis var klar och log glatt. ’’Så jag vet precis vad vi ska göra de närmsta två timmarna’’ sa hon lurigt medan hon log. Hon höll upp en DVD och jag föll på golvet av skratt. Hon började skratta med mig. När jag hade fått skrattet att sluta, tog jag upp min mobil och ringde mina föräldrar. ''Mamma, har ni lust att se på film med mig och Belle?’’ sa jag medan jag småskrattade. Jag hörde mamma fråga pappa i bakgrunden och kom sedan med ett ja. Några minuter knackade de på dörren och min familj kom in. ’’Så vad ska vi se?’’ ropade Willow glatt när hon kom in igenom dörren. ''Karate Kid’’ svarade jag skrattandes.


Belle berättade att hon aldrig hade sett filmen. Hon satt som fast igenom hela filmen. När det kom till den sista scenen tog hon tag i min hand och jag såg hennes ögon var tårfyllda. Rummet var helt tyst. Hela min familj satt med tårar i ögonen vilket gav mig en rysning genom hela kroppen. Efter filmen gick alla åt var sitt håll. Belle gick för att möta upp en vän hon hade här hon mött på innan hon åkte till Stratford. Jag satt uttråkad på mitt hotellrum när det vibrerade på min mobil.

Såg precis din flickvän, antar att du är ledig? Har filminspelning. Vi skulle behöva lite mer stjärnor här. Madison

Jag log och svarade snabbt,

I think you need some class and swag over there. Jag är på väg, ses snart! Jaden

Framme vid inspelningen som låg vid Trafalgar Square var det helt tomt. Jag såg bara Madison sitta och vänta på mig. ’’Yo! Vart är alla?’’ frågade jag när jag kom fram till henne. ’’Vi har avslutat för dagen’’ sa hon. Jag tittade undrande på henne. För tio minuter sen sa hon att de fortfarande höll på. Jag ryckte på axlarna. ''Men jag kan behöva hjälp med en scen’’ fortsatte hon. Vi gick bort till trapporna där scenen skulle spelas in. Hon satte fram kameran och satte den på självinspelning. Hon tog min hand och vi gick tillsammans upp på trappan så kameran skulle få en klar bild av oss. ''Okej, lovar du att hjälpa mig?’’ sa hon. Jag nickade. Jag ville inte verka för självsäker men jag kunde en hel del om skådespel. Hon berättade att det bara var hon som pratade här och jag skulle bara stå och se sårad ut.



''Jag vet att det jag gjorde var fel’’ började hon. ''Men jag har alltid vetat att även fast du bara säger att vi är vänner, har det alltid varit något mer’’. Hon tog ett andetag och jag såg tårar bildas i hennes ögon. ''Han betydde ingenting för mig. Jag har alltid älskat dig’’. Hon tittade djupt in i mina ögon och fick känslan av att detta inte tillhörde manuset. Men jag hann inte reagera eller fråga innan jag kände hennes läppar pressas mot mina.

Jag stod med min vän Emily och såg Madison förklara sin kärlek till Jaden. Hon hade tårar i ögonen och Jaden stod helt stilla och såg sårad ut. Stället var helt tomt. Jag såg hur hon pressade sina läppar mot hans och han besvarade kyssen. Jag föll ihop på marken och ur mina ögon rann det bara tårar. Glassen jag hållit i ramlade på marken. Jag kände Emilys hand på min axel, hon hukade sig ner och drog upp mig på fötterna igen. Tårarna slutade inte rinna på hela taxiresan hem. Jag hade gett mitt hjärta till Jaden. Madison hade hittat det, lagt det på marken och stampat på det tills det låg i tusen bitar. När taxin nådde hotellet torkade jag bort tårarna med hjälp av min tröja. Inne i lobbyn möttes jag inte av en bättre syn. Där stod den människa som skulle veta minst och ville minst att se mig här. Jag kände en liten ström av rädsla genom min kropp innan jag hittade rösten för att få fram ett svagt.
''Pappa?’’

Precis innan jag stängde dörren till badrummet hörde jag Jadens röst. ’‘Tack’’ jag tittade på honom. ''För vaddå?’’ ''Tack för att du är du’’

Madison hade kommit till London för en inspelning av en film och hade bett om att få träffas. Jag satt vid Hyde Park och väntade. Belle skulle koreografera hela dagen med Justin hela dagen. Även fast jag inte gillade tanken på att de skulle spendera hela dagen gav det mig tid till att träffa min andra vän. Madison kom gående längst vägen och vinkade glatt när hon såg mig. Jag sken upp i ett stort leende. Hon hade plattat sitt hår som annars brukar vara extremt krulligt.

Hon passade i det lika bra men nu såg hon mycket äldre ut. Hon bar en vit klänning med svarta pumps och såg fantastisk ut. Vi kramades en lång stund, kanske lite för länge. Hon luktade Madison, en varm doft men en aning för stark. Vi gick igenom Hyde Park och såg folk som satt och åt picknick. De tittade på oss när vi gick förbi, men ingen kom direkt fram. ''Kom du ihåg när vi sprang i regnet i LA förra sommaren?’’ sa Madison och skrattade. Jag stämde in i ett gott skratt. ’’Jag kom ihåg det väl.’’

''Jaden’’ hörde jag Madison skrika bakom mig. Jag vände mig om. ''Det kommer börja regna vilken sekund som helst’’. Hon sträckte ut sina armar för att känna efter. ''Äsch, vi hinner’’ sa jag och gick närmare henne. Jag la min hand bakom hennes rygg och tittade djupt in i hennes ögon. Jag kände en droppe falla ner på min panna. ''Jag sa ju det’’ skrattade hon och drog sig ur mitt grepp. I nästa sekund öste regnet ner och vi började skratta. Vi gick längst stranden båda två helt genomblöta. Från ingenstans puttade hon ner mig i sanden och jag landade på ryggen. Hon skrattade och jag drog ner henne i sanden med. ''Heeey! nu blir jag ju helt sandig’’ skrek hon glatt. ’’Du skulle tänkt på det tidigare’’ svarade jag retsamt och började brottas med henne. Vi låg och brottades en lång stund innan hon reste sig upp och drog av sig sin tröja. Jag tittade på henne förvånat. Hon slutade inte att ta av sig förrän hon stod i bara underkläder. Hon skrattade när hon såg min min. ''Sisten ut i vattnet är en rutten gris’’ skrek hon som en barnunge och sprang ut i vattnet och jag var snabbt efter.


Vi fortsatte att prata prata om massa minen medan vi gick längst vägen och skrattade. Det började bli sent och vi bestämde oss för att åka tillbaka till vårt hotell.

Jag hade varit i danssalen i flera timmar. Efter många ilska skrik, många svettdroppar och alla Justins telefonsamtal hade vi kommit fram till en koreografi till Justins nya singel ''All yours’’. ''Men efter baby, you don’t have to worry. I’m not going away’’ sa han medan han gjorde dansstegen. ''Vad händer då?’’ Jag nynnade låten i mitt huvud och visade vilka steg som kom efter. ''Det är en kick-ball-change och sedan din freestyle scen.’’ svarade jag och han nickade. ''Ska vi dra oss hemåt eller? Jag vill gärna ringa Selena innan jag somnar.’’ sa han och jag såg hans intensiva blick när han nämnde sin flickväns namn. Jag nickade och jag och tog min ipod som var inkopplad till stereon. Jag hittade min mobil. Ingen ett sms från Jaden. Jag gillade inte att han skulle spendera hela dagen med hans ex, eller enligt Jaden inte ens var hans ex. Jag vinkade hejdå till Justin och började gå ut ur danssalen. ''Belle?’’ ropade Justin efter mig. ''Tack för hjälpen. Du är en grym dansare och en grym koreograf. ’’ Jag log mot han samtidigt som en ström av glädje spreds sig genom hela min kropp.
Jag gick upp till mitt hotellrum och rakt in u duschen. När jag kom ut såg jag Jaden ligga på min säng. ''Okej om jag sover här?’’ frågade han och jag nickade. Jag gick och la mig bredvid honom och blev bemött av en intensiv kyss. Jag la mig på hans axel och han kysste mig på hjässan. Jag slöt mina ögon tills jag hörde ett pip från Jadens mobil. Han tog upp telefonen och läste.

Tack för idag. Jag hade en grym dag och många gamla minnen växte till liv igen. Jag älskar dig. Madison

Jag kände en ström av ilska och avundsjuka genom mig men väntade på Jadens svar. Jag kände att han sneglade ner på mig och jag slöt mina ögon fort men öppnade dom snabbt igen när jag kände att blicken var borta.

Tack själv. Ja, många minnen växte till liv. Tur att det inte regnade ;) LOL! Jag älskar dig med. Jaden

Ännu en våg av ilska och avundsjuka strömmade igenom mig. Jag visste att de skrev jag älskar dig till varandra, för enligt Jaden var dom bra vänner. Men det låg något bakom Madisons sms . Jag kände det på mig. När jag hörde Jaden snarka tog jag upp mon mobil och jag in på twitter.

He’s mine

Läste jag ifrån Belles twitter. Jag log för mig själv. Idag hade jag fått både Jaden och Belle precis var jag ville ha dem. Jaden började få tillbaka minnen från vad han kände förut och Belle är ilsken och svartsjuk. Jag borde bli någon som smider planer. För min plan funkar - perfekt.

_________________________________________________________________________________________
Justin har ingen låt som heter ''All yours'' och han kommer nog inte heller skapa en.
Det är en låt titel som jag har hittat på som kommer ha en roll i novellen.
Det är som Never say never. Jaden kommer rappa i den.

Jag kände en glädjevirvel åka igenom som samtidigt möttes ev an stor oro. ’’Du svarar aldrig när jag ringer’’ började han. ''Jag har varit upptagen’’ försökte jag få fram oberört. Jag hörde honom fnysa. ''Jag ser det! du är ju överallt i tidningarna. Kan inte vara lätt att vara Belle Gustafsson inte’’. Jag reagerade på hans sätt att prata. Jag visste att han inte skulle bli glad, men jag han har aldrig pratat såhär till mig. ''Jag hann inte ens berätta för Nathalie innan hon läste det i tidningen’’. Det skar en smärta genom mig när han nämnda min bästa väns namn. Vi hade inte pratat på ett tag. ''Ringde du bara för att skälla på mig?’’ svarade jag med en attityd jag inte visste jag hade. ''Nej’’ svarade han förnedrat. ''Ville bara höra så att du var okej’’. Jag ångrade precis min elaka svar och plötsligt var han den Alexander jag kom ihåg och älskade. ''Jag vet att vi lämnade allting så fel den natten’’ började jag. ‘‘Förlåt’’. ''Nej, Belle. Det är jag som ska säga förlåt. Jag stöttade inte dina drömmar. Jag blev avundsjuk när du sa att du skulle vara borta flera månader med Justin.’’ Han drog efter andan. ’‘Och din röst när du nämnde Jaden.’’ Den natten hade vi skrikit på varandra mer än vad vi någonsin gjort. Jag hade berättat att jag skulle åka iväg och han hade inte reagerat som jag trodde. En känsla inom mig hade bara velat springa in i Jadens armar och gråtit ur.'‘Har du berättat för din mamma?’’ frågade han. ’’Ja’’. ’‘Men inte pappa?’’ Jag skakade på huvudet även fast jag visste att han inte kunde se. ''Han skulle aldrig låtit dig åka va?’’ ännu en gång skakade jag på huvudet. Alexander förstod min tystnad och han förstod mig. Willow kom in igenom dörren. ''Jag måste gå nu’’ sa jag till Alexander. ''Don’t be a stranger miss famous’’ sa han och la på.

''Vet du var du ska ha på dig ikväll?’’ frågade Willow mig när jag lagt ifrån mig mobilen. Jag hade vart så distraherad att jag inte hade hunnit vara nervös för att träffa Jadens föräldrar. Men jag hade faktiskt hunnit hitta efter massa letande vad jag skulle ha på mig. Jag tog fram en svart klänning och visade Willow.


Hon lyste upp. ''Wow, den är verkligen snygg!! Men skor?’’ Jag hade faktiskt tänkt på det med. Jag tog fram ett par svarta pumps och Willows glada min försvann. Hon skakade på huvudet. ''För mycket svart och tråkigt och för lite craaaaazy!’’ sa hon samtidigt som hon hoppade runt som en galning. Hon gick till min garderob. Efter några sekunders letande hittade hon mina Jeffrey Cambell skor som jag hade försökt att dölja så väl och nickade.

''Vad ska du ha på dig?’’ frågade jag. ''Det får du se’’ sa hon retsamt och gick ut ur mitt hotellrum. Jag önskade innerligt att det var något värre än mina skor.

Jaden hade precis hunnit komma hem och fixat sig innan middagen. Han kom och hämtade mig och han såg otrolig ut. ''Vad vacker du är’’ sa han och gav mig en kyss. Hela jag fylldes med glädje och önskade att vi bara kunde stanna inne. ''Du ser inte så dålig ut själv’’. ’’De skorna!’’ Jag visste det. Det var för mycket. Jag skulle aldrig låtit Willow bestämma. ''Mamma kommer älska de skorna, om dem blir snodda vet vi i alla fall vem vi skall skylla på.’’ Jag skrattade. Han fick mig alltid att känna mig bättre till mods. Till min hjälp skulle jag knappast få några blickar på mig när jag gick bredvid Willow för hon såg galnare ut än vanligt. Men som vanligt, passade hon grymt bra i sina kläder.

Restaurangen var en av de finaste jag varit på eller vem försöker jag lura? Det var absolut den finaste restaurangen jag vart på. Det var som en romantisk film. Ljuset var lågt och det var tända ljus överallt. Det var svarta och röda nyanser överallt. ''Man kan ju nästan tro att Jaden har inrett detta stället’’ sa Willow. Just det! Hans favorit färger. Jag log mot han. Jag kände mig  som hemma i hans armar. I hörnet på restaurangen fanns ett runt bord där Jada och Will satt och väntade. Jag kände min mage vrida sig. Jaden tog tag i min hand, lutade sig mot mitt öra och viskade.
''Var inte nervös. De gillar dig och framför allt: jag gillar dig. Mycket.’’ Jag önskade jag kunde stanna och berätta hur jag kände för honom men vi hann inte innan vi kom fram till bordet. De log mot oss när vi kom fram och de reste sig från bordet. ''Jada’’ sa hon och räckte fram sin hand. ''Belle’’ svarade jag och gjorde likadant med Will. Jag satte mig ner bredvid Jaden och mitt emot Jada och Will. De började prata som vanligt  och det var inte alls svårt att vara sig själv. Till min förvåning fanns det ingen pinsam stämning mellan någon av oss. Vi skrattade och skrattade. ''Jag hoppas att du inte har något emot att äta kött’’ sa Jada när maten kom in. Jag skakade på huvudet och Jaden började skratta. ’’Om hon fick bestämma, skulle hon äta kött till domedagen.’’ Alla stämde in i ett skratt och jag kände en lycka stiga inom mig. Vi hade spenderat en dag tillsammans innan vi åkte. Diane hade bett oss smaka olika kött typer för hennes bjudning. De hade bara skrattat åt mig där jag satt och tryckte i mig köttbit efter köttbit. Men detta kött var nog det godaste jag någonsin ätit.

’Så Belle, du dansar’’ började Will. ''Hur länge har du gjort det?’’ ''Jag har dansat i stort sätt hela mitt liv. Men det var inte förrän ett par år sen jag börjat koreografer själv på riktigt.’’ svarade jag ärligt. Han nickade. ''Imponerande. Jag såg dina koreografier förut. Du är riktigt duktigt.’’ Jag kände Jadens stolta blick på mig. ''Tack’’ svarade jag generat. Middagen fortsatte i samma lätta tryck och jag var redigt mätt efter desserten. ’’Du är en otrolig tjej Belle.’’ sa Jada. ''Men Jaden, du måste börja ta mer ansvar’’. Här kom den delen jag suttit och fruktat enda sen vi kom hit. Jaden såg sin mamma rakt i ögonen och nickade. ’‘Jag vet att ni är tonåringar och det kanske inte är så lätt att förstå. Men världen bryr sig inte om det. Det bryr sig om skandaler.’’ sa hon ärligt. Jaden greppade tag i min hand som låg på mitt lår. Jag tittade på honom. Ingen hade någonsin fått mig att känna som han kände. Jag ville aldrig att det skulle ta slut. Jag tittade upp på resten som tittade på oss och log. ’’Ni passar tillsammans’’ sa Will.

Vi låg i min säng efter middagen med mina föräldrar. De har aldrig tyckt om någon så mycket som de gillade Belle. De har alltid gillat Madison men inte på samma sätt. Vi hade alltid varit vänner. Hon hade tagit av sig sina skor som min mamma hade påpekat dess skönhet flera gånger. Hon såg så vacker ut i kväll och jag kände mig som den lyckligaste människan i världen. Jag tog upp min mobil för att skriva en ny tweet.

Jag tittade på det jag hade tweetat och det var nog den ärligaste tweet jag lagt upp. Varje gång hon sagt mitt namn har jag fått en stöt igenom hela kroppen. Hon reste sig upp. ''Jag ska bara ta en dusch’’ sa hon och gick mot badrummet.

Precis innan jag stängde dörren till badrummet hörde jag Jadens röst. ''Tack’’ jag tittade på honom. ''För vaddå?’’ ''Tack för att du är du’’

Jag ryckte åt mig täcket och la det över mig och Jaden gjorde detsamma. Justin stod vid dörren förvånad vad han hade öppnat dörren till. Han mumlade förlåt, smällde sedan igen dörren och stack.

På vägen tillbaka till mitt rum försökte jag desperat glömma vad jag hade sett när jag öppnade dörren till Belles rum. Att diskutera dansen rörelserna till Never say never verkade inte vara en bra idé när de höll på med sina egna rörelser. Jag visste inte vad jag hade gått in till, vad som hände innanför och ville helst inte veta heller. ''Justin’’ hörde jag en röst som väckte mig ur mina tankar. Framför mig såg jag Jada. ''Har du sett Jaden?’’. Om jag hade sett Jaden, jag har sett mer av Jaden de senaste minuten än jag ville. ’’eh, jag tror han gick upp till sitt rum’’ var det enda jag fick ur mig. Hon tittade på mig ’’Är allt okej med dig? Du ser omskakad ut. Jag nickade och tog upp min mobil. ''Följer du mig till hans rum?’’

Jag tittade på min mobilskärm som lyste Justin.


Träffade din mamma på vägen, du har en minut att ta dig till ditt rum. Helst med kläder.

Belle som satt bakom mig såg smset med och hon knuffade upp mig ur sängen. Jag drog på mig min tröja igen men stannade plötsligt upp när hon reste sig upp. Hennes bruna hår hängde ner längst hennes rygg som var kal utan hennes tröja. Hon vände sig om, hennes kinder blev röda och hon drog på sig sin tröja. ’’Gå’’ sa hon och jag gav henne en kyss på munnen och gick ut. Jag sprang till hissen och tryckte på 10. Jag var tacksam att Justin hade upphållt min mamma. Det var inte den sort situation jag ville förklara för henne. Jag öppnade dörren till mitt rum och till min förvåning var de inte där än. Precis efter jag stängt dörren och tagit av mig skorna knackade det på dörren och Justin och mamma klev in. ''Hej älskling’’ sa mamma och gav mig en puss på kinden. Jag tittade på Justin som skrattade åt mig. Jag slog till han lätt på axeln. '‘Tyst’’ skrattade jag. ’’Ni har en
radiointervju om några timmar’’ sa mamma och tittade på mig och Justin. Vi båda nickade och började prata om vad vi skulle säga. Mamma började gå mot dörren och innan hon stängde och gick ut sa hon. ''Och Jaden, ta med Belle på middag ikväll. Jag och pappa vill gärna träffa henne’’. Hon stängde dörren och gick. Justin tittade på mig. ''Måste du fråga?’’ sa jag och gick till min garderob för att ta fram nya kläder. ’’Så....’’ började Justin tveksamt. ''Gjorde ni det?’’. Jag kunde inte göra annat en skratta, det lät så frampressat. ''Nej’’ svarade jag. Jag såg på hela Justin att han väntade sig ett annat svar och jag önskade att jag hade ett annat svar att ge. ''Det var någon idiot som gick in i vårt rum mitt i allting’’. Justin började skratta. ''Vilken idiot’’. ’‘Nördig stil eller militärjackan?’’ frågade jag och höll upp glasögon och min militärjacka. Justin pekade till höger. ''Nördig it is!’’ sa jag och drog på mig mina kläder.


Det enda jag hatade med London var deras dialekt. Jag har aldrig riktigt klarat av den brittiska dialekten. Men när det frågade mig på radiointervjuen vad jag gillade minst med London var att det fanns så mycket Starbucks överallt att man omöjligt kunde hålla sig ifrån att köpa något. De hade fått alla att skratta. ''Men ni ska uppträda om några dagar’’ sa Jamie som var våran intervjuare. ’’Ja, det är det första stället på min världsturné och jag är super taggad’’ svarade Justin. ’’Du har inte bara tagit med dig Jaden utan också hans syster’’ fortsatte Jamie. ''Dom är ett paket’’ svarade Justin. ''Tyvärr’’. ’’Ha-ha’’ svarade jag åt min kompis skämt som Jamie tyckte var väldigt roligt.
Belles perspektiv
Jag satt tillsammans med Willow i hennes hotellrum och lyssnade på Justin och Jadens intervju. ’’Så vad får vi se på eran show? Några överraskningar?’’ frågade Jamie. ''Verkligen’’ hörde jag Justins röst. ’’Vi har några överraskningar och vi har feta nya dansrutiner’’. Jag fylldes med glädje inombords att Justins gillade mina koreografier. Willow skakade på huvudet bredvid mig. ''Vad är det?’’ frågade jag henne. Hon nickade mot radion. ’’Ja, Jaden. Hur var det med den där koreografen?’’. Willow visste innan han hade ställt frågan att det skulle komma. Vilket Jaden och Justin också visste. Inom mig kunde jag inte sluta undra varför Justin hade sagt som han sagt när han visste att denna frågan skulle komma. ’’Ja, det är riktigt bra koreografier’’ svarade Jaden oberört. Jag var tacksam över att jag inte satt där med dem. ’’Är hon din flickvän?’’ frågade Jamie rakt på sak. Plötsligt började min mobil ringa. Willow gjorde en gest att jag skulle gå ut ur rummet vilket jag gjorde. ''Hej?’’ svarade jag. ''Hej’’ hörde jag en bekant röst säga. Jag andades ut långsamt. ''Alexander’’.

De slutade inte ta kort när vi satt i bilen men jag satt skymt bakom sätet. Jaden fattade jag i min hand och jag fick en stöt igenom hela kroppen när han tittade på mig. ’‘min flickvän’’ viskade han i mitt öra och jag log. Jaden Smiths flickvän, ingen dålig titel.

Jag vaknade upp i London efter en sen kväll ute, gick ner till hotellets restaurang för frukost. Jag satte mig ner vid bordet och hällde upp juice till mig själv. Solen lyste in i rummet och gjorde det varmt. För London var det en varm dag och jag undrade vad jag skulle hitta på idag. Servitören kom med min engelska frukost och min tidning. Jag tog en tugga av min smörgås men distraherades av tidningens första sida.
Jaden Smith och hans nya flickvän anländer i London
Jag bläddrade fram till sidan 4 där artikeln var.
Igår anlände Justin Bieber och hans crew till London för att börja sin turné. Med dom kom också Jaden och Willow Smith. Förvånansvärt kom även Jadens nya flickvän som ryktas vara den nya koreografen. Vad ska Madison säga när hon får reda på att sina prins har hittat en annan prinsessa?
Jag tog upp min mobil och skickade iväg ett sms till Jaden.

''Jaden, hur kan du vara så oansvarig?’’ sa min mamma som hade kommit till hotellet direkt när hon hade sett tidningen. Jag satte mig ner på sängkanten. Jag hade faktiskt inte tänkt alls, det är sant som dom säger att kärleken gör dig dum och blind. ’‘Har du ens pratat med Madison?’’ Jag såg förvånat på min mamma. ’‘Mamma, det var aldrig något mellan mig och Madison’’. Samtidigt som jag pratade om henne lät min mobil. Jag tog upp den och läste Madison på skärmen. Min mamma tittade över axeln på mig och såg vad jag såg. ’‘Det kanske det var’’ sa hon och lämnade mig ensam i rummet. Jag öppnade smset.

Jag tror vi måste prata. När kan du ses? Madison

Jag visste vad jag var tvungen att göra. Jag kunde inte undvika henne för evigt.

Det lilla cafét vid London Eye om en kvart

Svarade jag och reste mig upp ur sängen. Jag drog på mig mina svarta jeans med ett rött bälte, en svart tröja och min keps. Tog hotellnyckeln och gick emot min taxi.


Det var längesedan jag träffade Madison och jag kände ett pirr i magen. Jag var orolig på hur hon skulle reagera emot Belle. Jag hatar att erkänna det för mig själv men vi hade alltid haft någonting emellan oss, något jag var rädd att förstöra. När jag kom fram till cafét satt hon redan på samma bås vi hade suttit förra gången vi var här. Jag satte mig ner. ’‘Jag beställde en varm oboy till dig’’ sa hon. ’‘Med extra marsmallows’’ tillade hon och blinkade åt mig. Jag skrattade. Fortfarande samma Madison som visste precis hur jag ville ha mina drycker. Jag smakade på oboyen som smakade lika bra som förra gången. Det la sig en pinsam tystnad som Madison sedan bröt. ’‘Jag såg tidningen’’. Jag visste inte vad jag skulle säga utan bara tittade ut igenom fönstret. ’‘Hon är vacker, Belle.’’ fortsatte hon. Jag tittade på henne, hon var också vacker idag. Inte på samma sätt som Belle, men fortfarande vacker. ’‘Det var aldrig meningen att det skulle komma ut på det här sättet’’ erkände jag. ’‘Jag skulle berätta för dig’’. Hon log mot mig vilket förvånade mig. ’‘Jag är inte här för att döma dig’’. Min mobil vibrerade och jag tog upp den.

Jag trodde vi skulle mötas på mitt hotellrum kl 11. Belle

Jag tittade på klockan som visade 11.20. Jag svor lågt för mig själv. Jag visste inte hur jag skulle förklara för Belle vart jag vart och inte heller för Madison vart jag skulle gå. Jag tittade på henne. ’’Gå’’ sa hon med en mjuk stämma och jag lutade mig fram och kysste hennes panna. ’‘Jag hör av mig’’ sa jag och hon nickade.

Jag sprang upp till Belles hotellrum och knackade på hennes dörr andfått. Hon öppnade dörren och log mot mig. Hon hade på sig tighta jeans som fick hennes ben att se otroliga ut. Jag satte mina händer runt hennes ansikte och kysste henne. Gick samtidigt in i rummet och smällde igen dörren med foten efter mig. Jag välte ner henne på sängen så jag log över henne och tittade in i hennes vackra ögon. Hennes intensiva blick såg rakt på mig och jag kände hela min kropp hettas upp. Hon välte över mig och la sig på mig med samma intensiva blick. Kyssarna blev mer och mer passionerade. Hon drog sin hand upp innanför min tröja och över magen. Vi välte över ännu en gång och denna gången drog jag av mig tröjan samtidigt. Vi tittade på varandra och jag var hypnotiserad av den otroligt sexiga tjejen framför mig. Jag kysste henne igen och lät min tunga smaka på hennes medan jag lät min hand glida över hennes mage och placeras på hennes bröst. Hennes andetag blev tyngre samtidigt som jag försökte få av henne tröjan. Jag kysste henne ner längst nacken och kände hur det gav henne gåshud. Jag undrade vad som skulle hända, om det var dags nu. Hon lade sin hand runt min midja och drog mig närmare.

Jag kände hans läppar kyssa mig ner längst halsen och de gav mig gåsgud. Jag la min hand runt hans midja och tryckte honom närmare. Samtidigt som vi låg och kysste passionerat öppnades dörren och där stod ingen mindre än Justin. Jag ryckte åt mig täcket och la det över mig och Jaden gjorde detsamma. Justin stod vid dörren förvånad vad han hade öppnat dörren till. Han mumlade förlåt, smällde sedan igen dörren och stack.

''Låt mig göra det mindre smärtsamt för dig’’ sa Justin och drog mig längre bak i planet. ’‘Träffa min nya koreograf’’ sa han och gjort tada med sina händer. All luft i rummet tog snabbt slut och jag stirrade förvånat och stumt på den nya dansaren.
''Belle?’’


Jag älskade leendet jag såg på Jadens ansikte när han kom på att vi skulle spendera flera veckor tillsammans. Han satte sig ner i sätet bredvid och tittade på mig. ’‘Trodde du hade lämnat mig’’ sa han och gjorde en ledsen min. ’’Du blir inte av med mig så lätt’’ sa jag , lutade mig fram och kysste honom. Hela planet stämde in i ett: awwwww och vi tittade  upp och såg att alla tittade åt vårt håll. Mina kinder hettades till men Jaden tog min hand och tittade mig i ögonen. ’‘Jag skulle kunna leva i den här stunden för evigt’’. Ännu en gång hörde vi ett: awwww. Vi började skratta. ’‘Okej, guys. Ni kan sluta nu’’ sa Jaden. Jag la mitt huvud på Jadens axel och kände mig som hemma.

Jag vaknade till någon timma senare och märkte att hela planet sov. Jag hade somnat på Jadens axel så jag satte mig upp och sträckte på mig. Jag tog upp min mobil och gick in på twitter. Jag sneglade på Jaden och gick sedan in på hans sida och läste hans tweet: About to hit the road with @JustinBieber and @OfficialWillow. You better cheer me up, this is going to be #Boring. Ovanför fanns en ny tweetbild och jag klickade på den. Jag såg en bild på mig och Jaden där jag låg och sov på hans axel med texten: I could lay like this forever. Jag fick ett rus igenom hela min kropp. Jag hade aldrig kännt såhär innan. Jag kysste honom mjukt på pannan. Han var så vacker även när han sov. Jag kunde inte hjälpa mig själv utan var tvungen att titta igenom kommentarerna som han fått.

’‘Who’s that? better hope it’s not you gf. Cause your mine’’
Jag skakade på huvudet samtidigt som jag kände en klump i min mage. Men fortsatte läsa:
’‘You look so cute. She’s lucky’’.
Det visste jag att jag var. Folk drömmer om att göra det jag har fått möjligheten till. Jaden vred på sig och jag lade snabbt ner min mobil igen. Han öppnade ögonen och tittade på mig. ’‘puh, trodde att jag hade drömt alltihop. Tur för mig’’ sa han lättat.

Alla i flygplanet började långsamt vakna inför landning och innan vi visste ordet av var vi i London. Jag har vart här en gång förut med var nog mest entusiastisk av alla. När vi kom ut ur flygplatsen möttes vi har blixtar och massa fans.
’’VI ÄLSKAR DIG JUSTIN’’ skrek dom och Justin skrek tillbaka ''älskar er med!!’’ skriket blev ännu högre. Justin hoppade in i sin bil med Kenny, Pattie och Scooter. Jag, Willow och Jaden hoppade in i bilen bakom. Fotograferna slutade ta kort på Justin och började följa efter oss. ’’Är det din flickvän, Jaden?’’ skrek dom.
Jaden och Willow puttade in mig i bilen och stängde dörren efter sig. De slutade inte ta kort när vi satt i bilen men jag satt skymt bakom sätet. Jaden fattade jag i min hand och jag fick en stöt igenom hela kroppen när han tittade på mig. ’‘min flickvän’’ viskade han i mitt öra och jag log. Jaden Smiths flickvän, ingen dålig titel.

Jag kunde inte tänka klart. Det enda jag visste var att jag aldrig ville att våran kyss skulle ta slut. Jag ville ha mer, jag ville ha Jaden nu. Han drog mig närmare. Om dans fick mig att komma till en annan värld, tog Jaden mig till ett annat universum.

Det var dags för mig att åka tillbaka till mitt riktiga liv. Idag skulle vi åka till London för att börja Justins världsturné. Jag hade packat allting dagen innan och var på väg ner för trappan för att åka iväg med limousinen som stod och väntade utanför. Jag och Belle hade tagit ett snabbt farväl igår kväll, och jag verkade vara den som brydde sig mest om att det skulle ta ett tag innan vi skulle ses igen. Hon hade gått iväg med ett leende på läpparna medan jag stod i dörröppningen med känslan att mitt hjärta hade dragits ut ur mig. Jag hade försökt att ringa henne hela morgonen men fick inget svar. Det plingade till på min mobil och jag hoppades innerligt att de skulle vara Belle. Men på displayen stod det Justin.

Hurry up bro. Du måste faktiskt vara här innan flyget åker, och med din erfarenhet med flygplatser kanske du skulle börjat åka igår kväll.

Jag skrattade för mig själv. Han var allt rolig den där Bieber, och han kom faktiskt ihåg allt man berättade för honom.

P.s försök att inte tappa bort dig på damtoaletten och glöm inte att ta av dig ditt skärp det piper alltid vid säkerhetskontrollen.

Som jag sa, han glömmer inget.



Jag tittade tillbaka på huset en sista gång innan jag satte mig i limousinen. Tog upp mobilen och twittrade: About to hit the road with @JustinBieber and @OfficialWillow. You better cheer me up, this is going to be #Boring. Jag skrattade åt mig själv och hoppades att mina fans skulle förstå ironin i min tweet. Det skulle bli tråkigt på ett sätt, men det var skönt att komma tillbaka igen. Jag har saknat min familj och dom är i London nu.
När jag kom fram till flygplatsen tog jag av mig mitt skärp vid säkerhetskontrollen och tittade extra gånger innan jag gick in på toaletten. Notera att det faktiskt var killtoaletten denna gången. Vid gaten stod Justin och Willow och väntade på mig.
’’Du måste ha tagit av dig skärpet, för så här snabb har du aldrig varit’’ retade Justin mig när jag kom närmare. Jag gav han en grimas och gav mitt boardingkort till värdinnan. Jag tittade min mobil ännu en gång. Ingen meddelande. ''Det kommer kännas bättre snart’’ sa Justin och la sin hand på min axel. ''Vaddå? Jag tittade bara om det fanns något sätt jag kunde slippa umgås med dig de närmsta veckorna’’ svarade jag. ’’Ha-Ha. Det är min turné mannen’’ svarade han och gick in i planet. Planet var fullt med Justins crew och alla hälsade glatt när jag kom på. ''Jaden, härligt att se dig igen’’ sa Pattie. Justins mamma. Guds ängel. Inte konstigt Justin blivit så trevlig när man har en sådan mamma, och inte tala om hans pappa. ''Kom’’ sa Justin och drog mig bak i planet. ’’Vi går till dansarna, Alfredo har längtat till att träffa dig’’. Vi gick bak i planet men stannade då och då för att prata med folk. Jag fick känslan att jag inte ville lämna det här stället. Jag ville inte lämna Belle. För några veckor sen visste jag inte vem det var, idag ville jag inte gå en dag utan henne. Utan hennes kramar och hur hennes kinder blir röda varje gång man nämner hur vacker hon är. För att inte glömma hur sexig hon är när hon dansar. ''ALFREDO’’ skrek när jag såg det bekanta ansiktet. Han hoppade upp ur sätet och gav mig en kram. ''Damn, Jaden. Det var allt för längesen nu.’’ sa han och släppte taget om mig. ''Och nu måste jag stå ut med alla er i flera veckor’’ svarade jag retsamt. ’‘Låt mig göra det mindre smärtsamt för dig’’ sa Justin och drog mig längre bak i planet. ''Träffa min nya koreograf’’ sa han och gjort tada med sina händer. All luft i rummet tog snabbt slut och jag stirrade förvånat och stumt på den nya dansaren.
''Belle?’’

Inne i mina egna tankar hade jag inte hört att Willow började ’‘Madison, Madison’’ och sprang runt, runt mig och skrek. Jag skrattade tills jag såg Belle i trappan. Hon tittade på mig med ilska, besvikenhet och sorg i ögonen. Hon sprang upp igen och small igen dörren till mitt sovrum. Allt i huset blev knäppt tyst och min syster tittade frågande på mig och sa: ''What did I do?’’

Jag vet inte vad som hade flugit i mig. Ingen hade någonsin fått mig att känna såhär förut. Den största lyckan i hela världen och sen ge mig den värsta smärtan. Jag vet inte ens varför jag reagerat som jag gjorde. Jag hade hört rykten om Jaden och Madison av Jasmine och någonstans inom väckte en sådan stark svartsjuka jag aldrig kännt förr. Jag hade aldrig varit avundsjuk med Alexander för jag har alltid varit självsäker i mig själv. Men Jaden drog upp en helt annan sida av mig, som jag inte riktigt vet om jag gillade eller inte. Jag kände inte igen mig själv, men jag gillade ändå den jag blev runt honom. Jag hade sprungit in i Jadens rum och slängt mig på sängen. Hela sängen luktade Jaden och jag ville inte resa mig härifrån på hela dagen. Jag hörde någon gå upp för trapporna och hoppades att det inte var Jaden. Jag hade inte lust att generat förklara för honom vad som hade hänt.


Min syster hade inte förstått någonting. Men för mig föll alla pusselbitar på plats rätt snabbt. Jag och Belle var mer lika än jag trodde, för jag hade reagerat likadant. Jag kände sådana starka känslor för henne som ingen annan tjej skulle kunna slå. Inte ens Madison, eller hon kom inte ens nära. Madison och jag hade inte passion mellan oss. Vi har varit vänner länge och bara kände att vi var skyldiga att se om det fanns något mer. Men med Belle så ville jag bara ha mer, och gick mig att känna allting så starkt. Alla positiva känslor dubbelt så starka, och alla negativa dubbelt så starka.


Någon knackade på dörren och kom in. ''Får jag komma in?’’ hörde jag en mjuk stämma säga bakom mig. Jag vände mig om och såg Willow. Jag nickade och hon gick in och stängde dörren. Jag reste mig upp och satte mig med ryggen mot väggen. Willow satte sig ner på sängen och tittade på mig. Hon hade likadant ansikte som Jaden, lika vackert. Hennes ögon var en sådan brun färg jag aldrig sett innan och hela hon lyste stjärna. Hon hade samma kläder hon haft på Justins film premiär. Ja, jag hade faktiskt sett den. Justin hade blivit en stor del av mitt liv här och hade hjälpt mig att finna dansen igen. Så jag hade tittat igenom bilderna och Jasmine hade så klart stoppat mig på bilden på Jaden och Willow.


''Jag skulle aldrig sagt någonting om jag visste vad som händer mellan er’’ sa hon och jag hörde hur sorgsen hon lät i sin röst. Hon menade det verkligen. ’‘Jag har alltid retat min bror’’ fortsatte hon. ''Det är något jag alltid gör. Men jag har aldrig sårat någon annan när jag gjort det och jag ber om ursäkt. Det är mitt fel’’. Jag tittade upp på henne. För några dagar sen hade inte ens kunnat drömma att att prata med dessa personer men idag satt tonårsstjärnan framför mig och snackade problem. You gotta love karma. Måste varit för att jag hjälpte den gamla tanten över vägen häromdagen och hjälpte till att bära hennes kassar hem. Jag skrattade till och märkte att jag fick en konstig blick av Willow. Men jag kunde inte hålla mig längre helt plötsligt ville jag bara skratta. Willow tittade på mig som jag var dum i huvudet men började skratta själv sen. Skrattet avbröts när Jaden stod vi dörren. ''Jag låter er prata’’ sa Willow och gick ut.

Jag hade bestämt mig för att konfrontera henne på vägen upp men när jag väl stod framför henne fick jag inte fram ett ord. Hon var omöjlig att vara sur på. Hennes vackra ögon trängde rakt igenom mig. Hon ställde sig upp och rättade till sin tröja. Jag tog ett steg närmare henne och kände att mina knän blev svaga. Jag satte handen bakom hennes rygg och drog henne närmare mig. Våra kroppar var tätt ihop och jag kände ett rus igenom hela min kropp. Hon tittade djupt in i mina ögon och jag kände att hon såg mig för den jag var. Hon satte sin hand på min kind. Denna gången skulle inget förstöra denna stunden. Våra läppar möttes i en intensiv och passionerad kyss. Hennes läppar var mjuka och gav mig den härligaste känslan i magen. Jag drog henne ännu närmare.
Jag kunde inte tänka klart. Det enda jag visste var att jag aldrig ville att våran kyss skulle ta slut. Jag ville ha mer, jag ville ha Jaden nu. Han drog mig närmare. Om dans fick mig att komma till en annan värld, tog Jaden mig till ett annat universum.

''Sätt på våran låt’’ svarade Jaden och pekade på ipoden. Jag fick tänka innan det plötsligt slog mig vilken låt som var våran. Till min förvåning gillade jag verkligen att han sa våran låt. Så där stod jag en svensk tjej på 15 år tillsammans med en av de kändaste tonåringarna i världen Jaden Smith. Och vi dansade till våran låt.

Justin hade åkt iväg efter sitt samtal med Scooter och jag blev ensam med Belle. Hon hade förslagit att vi skulle åka till hockeyrinken för att se om Ryan var där så vi gick dit. När vi väl kom fram till rinken såg vi inte någon Ryan eller någon vi kände någonstans men Belle envisades med att åka. ’‘Kan du inte åka?’’ retades hon medan hon sprang för att sätta på sig sina skridskor. Jag kunde faktiskt, men det var längesen jag åkte och var rädd för att göra bort mig. Jag satte på mig svarta hockeyrör och såg att Belle hade likadana. ’‘Inga tjejskridskor för dig?’’ retades jag tillbaka. Hon gjorde en grimas åt mig. Jag skrattade och gick för att gå ut mot isen. ’‘Jaden, lite hjälp’’ ropade hon efter mig och jag såg henne stod vi bänken och vinglade. Jag skrattade. Hon sträckte ut sin hand och jag tog emot den och ledde henne ut till isen. ''Skratta inte’’ varnade hon mig med allvarlig blick. ’‘Jag lovar inget’’ sa jag och åkte ut på isen. Det var flera år sen jag åkte med någonstans inom mig hade jag känslan kvar. Jag tittade bort mot Belle som stod vid kanten och vinglade. Även i hjälm såg hon så oroligt vacker ut. Hon hade fortfarande sina gråa mjukisbyxor men hade dragit på sig en tjocktröja. De vanliga flickor skulle sett tråkiga ut i, såg hon ut som en stjärna. ’‘Hjälp mig då’’ bönfall hon och jag åkte bort till henne.

Hand i hand åkte vi runt i rinken och skrattade för varje gång hon nästan ramlade. Det var härligt att se henne le och skratta, och för första gången på länge låtsas skrattade jag inte. Hon fick mig att känna mig levande igen. Inne i mina tankar hade jag inte märkt att vi åkt in på den delen av isen som var helt bucklig. Med bådas oförmåga att åka skridskor på bucklig is ramlade vi rakt ner på isen. Vi skrattade länge innan jag märkte att hon faktiskt låg på mig. Jag tittade in i hennes kristallblåa ögon och hon tittade rakt in i mina. Jag fick en rysning över hela kroppen när hon tittade på mig sådär. Hon tog av sig sin hjälm så hennes hår föll perfekt över hennes ansikte. Jag tog en sats och närmade mig hennes huvud och läppar. Till mig förvåning gjorde hon detsamma. Vi låg där på isen panna mot panna och tittade in i varandras ögon. En stöt gick igenom hela min kropp när hon drog sin hand upp på mitt ansikte och placerade den på min kind. ’‘JADEN’’ hörde jag någon ropa letande borta ifrån ingången. Belle reste sig snabbt upp, eller så snabbt hon kunde med skridskorna och jag följde hennes exempel. Det tog ett tag innan jag såg vem det var. Men när jag väl gjorde det lös jag upp. Belle tittade undrande på mig. Jag åkte bort till kanten och gick av isen, följt av Belle. Sprang fram och kramade den person jag saknat mest de senaste dagarna, min syster.

Min familj har alltid varit den som betytt mest för mig och de senaste åren har jag och min syster bara vuxit tätare och tätare. ’‘Vad gör du här?’’ frågade jag glatt. ’‘Jag ville hälsa på min store bror’’ svarade hon med ögonen på Belle. Belle som bara hade stått bakom mig gick fram och hälsade på min syster. ’‘Belle’’ sa hon vänligt och min syster svarade vänligt ’‘Willow’’ tillbaka. ’‘Avbröt jag något?’’ sa min syster och jag fann mig själv stå och stirra på Belle. Belle svarade nej, kanske lite för snabbt och ivrigt och min syster började skratta. Vi gick tillbaka till mormors hus och Willow kände lika om denna staden som jag. ’‘Diane’’ sa Willow glatt när vi kom innanför dörren och gick och kramade mormor. ’‘Willow älskling, när kom du hit? du vet att vi skulle hämtat dig!’’ svarade hon. ’‘Justin hämtade mig’’ sa hon. Jag hade inte vetat att mormor hette Diane förrän nu, kanske borde jag börja använda det mer. Belle sprang upp för att byta till andra kläder. ’’Så varför är du här?’’ sa jag till Willow när vi satte oss ner i soffan. Hon tog upp sin mobil, gick in på twitter och gav mig mobilen där stod det:
Got news that my big bro @Justinbieber invited me on his European Tour in August..so exciting! Maybe I’ll let Jaden come..LOL #NEVERSAYNEVER
Jag fick ett lyckorus i hela min kropp. ''Ska vi åka?’’ skrek jag nästan till min syster som satt en halvmeter bort. Hon hoppade till men nickade och jag slängde mig i hennes armar. Damn, det var längesen jag vart såhär glad.

''Har du tur så kanske Madison kommer och tittar’’ sa hon retsamt. Madison, mitt gamla fling. Hon var den tjejen jag kunde lita på hemma i USA och vi hade dejtat ett par gånger. Inne i mina egna tankar hade jag inte hört att Willow började ’‘Madison, Madison’’ och sprang runt, runt mig och skrek. Jag skrattade tills jag såg Belle i trappan. Hon tittade på mig med ilska, besvikenhet och sorg i ögonen. Hon sprang upp igen och small igen dörren till mitt sovrum. Allt i huset blev knäppt tyst och min syster tittade frågande på mig och sa: ''What did I do?’’


______________________________________________________________________
Är det någons perspektiv ni vill ha i novellen?
Är det något speciellt ni vill ska hända?
Skriv och berätta vad ni tycker och tänker!!!!
And everybody: #StayRaw

Jag kände bara mina tårar rinna ner över ansiktet. När jag kom hem sprang jag upp på mitt rum. Efter lugnat ner mig själv och torkat tårarna loggade jag in på twitter. Jag hade inte vart inne där sedan jag kom hit. Jag klickade på att skriva en ny tweet. Och skrev:
I hate hearing about something that absolutely kills you inside and having to act like you don’t care.

Jag och Justin hade gått upp tidigt för att göra en radiointervju i Toronto. Men var äntligen tillbaka igen. Ryan hade förslagit att vi skulle dra ner till hockeyrinken och lira hockey. Jag hade skrattat hårt när jag tänkte mig själv åka runt i skridskor bredvid alla hockeykillar. Så Ryan och Chaz åkte dit i alla fall och Justin drog med mig ut för att se staden. ’’Så vad pratade du och Belle om förrgår kväll?’’ frågade Justin nyfiket. Denna killen missar ingenting, sanna mina ord. ’’Om hennes pojkvän faktiskt’’ svarade jag och försökte se om han var lika förvånad som jag var när jag fick reda på det. Men han nickade bara oberört. Vi gick tyst en bit och såg på omgivningen. Då och då gick det förbi någon och hejade glatt på oss. Det var inte alls som att gå i USA här. I Stratford blev vi behandlade som vanliga, det var det jag gillade mest med denna stad. ’’Du gillar henne va?’’ sa Justin och väckte mig ur mina tankar. Jag blev förvånad av den raka frågan, men nickade lätt på huvudet. ''Kom med mig här’’ sa han och drog in mig i på en väg. Längst in på vägen låg en skola. När vi kom in sa han åt mig att vara tyst och vi rent ut sagt smög upp för en trappa. Då började jag höra musik, riktigt feta hiphop beats. Vi kom upp på ett loft och tittade ut över salen, som vid min förvåning var en danssal.

Ute på golvet såg jag en tjej som dansade den mest otroliga inlevelsen och var grym. ''Belle’’ sa Justin och nickade mot dansgolvet. Det var faktiskt hon. Iklädd i gråa mjukis och en svart sport behå dansade hon runt på golvet. Hon var så inne i sin dans att jag inte ens trodde hon skulle höra om det blev jordbävning utanför. I spegeln såg jag hennes ansikte. Det var fyllt med hopp, glädje och passion. Justins mobil började ringa och jag hade haft fel. Hon kunde väckas ur sin dans och hon tittade rakt upp på oss. Justin vinkade och vi gick ner till henne. Jag log generat när vi kom ner men Justin gick fram och började dansa själv tills det ringde på hans mobil igen. ''Jag måste nog ta det här, det är Scooter’’ sa han och gick iväg. ’’Du har aldrig berättat att du dansar’’ sa jag förvånat. ''Det är inte så att vi pratar så mycket’’ sa hon retsamt. Det höll jag med om. Den enda gången vi faktiskt pratat hade jag stuckit därifrån.

Jag hade sprungit hemifrån till dansen när jag fick beskedet att jag kunde låna den idag. Om det var något jag älskade var det att dansa. När jag ställde mig där på golvet glömde jag allt. Alla mina problem, och efter i natts samtal med Alexander skulle det behövas. Jag kopplade in min ipod till högtalarna och satte på de tyngsta hiphop beatsen jag hittade. Så fort jag började röra mig kom jag in i min värld. Till min förvåning var Jaden allt jag såg. Det var som jag omedvetet dansade till honom. Jag skakade på huvudet och gick för att byta låt. Jag tittade mig runt, ingen här. Jag drog av mig mitt vita linne och satte på look at me now. Jag har dansat sen jag var liten och alltid haft roligt när jag dansar. Men det var inte förrän jag började dansa för mig själv utan klasser, lärare och koreografer jag kom in i en annan värld. Jag började breaka och precis när jag skulle göra en baby freeze hörde jag en ringsignal från loftet. Till min förvåning såg jag Justin, tillsammans med Jaden. Justin vinkade glatt medans Jaden såg ut mer som ett barn som blivit på kommen med att göra något hyss. Justin började dansa direkt när han kom ner tills hans mobil ringde igen och han gick ut för att prata med Scooter. ’’Du har aldrig berättat att du dansar’’ sa Jaden till mig och lät förvånad. ''Det är inte så att vi pratar så mycket’’ svarade jag lite retsamt. Jag har alltid kännt att när jag väl pratar med Jaden är det enkelt, men att komma dit är svårare. Jag förstår mig inte alltid på honom. ''Sätt på våran låt’’ svarade Jaden och pekade på ipoden. Jag fick tänka plötsligt innan det slog mig vilken låt som var våran. Till min förvåning gillade jag verkligen att han sa våran låt. Så där stod jag en svensk tjej på 13 år tillsammans med en av de kändaste tonåringarna i världen Jaden Smith. Och vi dansade till våran låt.