jadensmithtime

Tack för ert tålamod, jag har så sjukt mycket i skolan att det är ett mirakel att jag hinner lägga ner tid på att skriva. Därför är detta kapitlet mer ett ''mellankapitel'' och i nästa kommer det hända mer. Tack för era kommentarer!

---

 Jadens perspektiv

Innan jag hann reagera på att det faktiskt var Alex som stod framför mig, och att jag precis kallat henne vacker i mina tankar, harklade sig pappa bredvid mig. Jag tittade upp på han och han nickade mot Alex. Lite visste han.

''Alex'' sa jag och fejkade ett leende.

''Jaden'' svarade hon vänligt tillbaka. Både Luis, Gary och pappa tittade vilset på oss.

''Känner ni varandra?'' frågade Luis. Alex nickade.

''Samma skola'' svarade hon lågmält. Sättet hon sa på det på fick mig att känna att hon nästan skämdes över det. Skämdes över att hon visste vem jag var. Vem tror hon att hon är? Pappa gestade att vi skulle sätta oss ner och vi löd. Bordet var runt och det slutade med att Alex fick ta platsen bredvid mig. Mot bådas förtvivlan. De andra började genast prata och Luis drog upp flera buntar papper ur sin portfölj.

''Vad gör du här?'' viskade jag ilsket i hennes öra. Min mun nuddade inte hennes öra men jag kände värmen från henne och drog mig undan lite.

''Skulle kunna fråga dig samma sak'' viskade hon tillbaka. Vårt samtal bröts av att Luis tog upp samtalet med oss igen.

''Jaden, vad har hänt med ditt öga?'' Jag stelnade till. Vad ska jag svara? Bra fråga Mr.Morales. Jo det var så att din dotter slog mig? Så trevligt skulle vi inte ha. Till mitt nöje svarade pappa åt mig.

''Han ramlade med sin skateboard'' sa han roat och både Luis och Gary skrattade lite. Jag sneglade över på Alex som satt och försökte tränga tillbaka ett flin. Varför täcker jag för henne? Jag skulle bara kunna säga: hey, din dotter slog mig och vips skulle hon var ute från skolan. Men något inom mig fick mig att stå emot den frestelsen. Inte för att min heder skulle krasas om jag berättade, hela skolan visste redan. Men för något inom mig sa att Alex kom inte hit för att hon ville. Hon kom hit för att hon var tvungen och jag vill få reda på var det är. Jag tittade på henne. Hennes självfallna hår ramade in hennes ansikte vilket fick hennes profil att se magisk ut. Hon bar en tjocktröja men man kunde ändå se hennes form igenom den. Kanske skulle detta inte bli så farligt ändå? Jag utforskade hennes så intensivt att jag inte märkte att alla hade packat ihop och rest sig upp.

''Trevligt att både Jaden och Alex kommer göra oss följe dessa två veckor'' log Gary stort. Vänta, VA? Ingen chans att jag ska umgås med henne i två veckor mer än vad jag måste. Jag tittade på över på Alex igen och hon hade samma panik i ögonen som mig. Hon öppnade munnen för att säga något men stängde den igen.

''Helvete'' hörde jag henne muttra, för lågt för att dem andra skulle höra. Jag gick efter pappa mot dörren där han stannade och skakade hand med Luis.

''Manuset är jätte bra. Det ska bli roligt att jobba med dig.'' log pappa.

''Nöjet är på min sida.'' svarade han och tittade på mig. ''Jaden.''

''Luis'' log jag. Alex steg fram till pappa och skakade hans hand. Hennes mobil som hon höll i vänstra handen föll klumpigt ur hennes grepp och hon böjde sig ner för att ta upp den. Jag hade tänkt att skratta, det låg i min natur varje gång hon gjorde något dumt. Men något annat som ligger i min natur, likaså alla andra killars var att utforska hennes baksida när hon böjde sig ner. Så det var det jag gjorde. Vilket jag ångrade sekunden efter hon rest på sig igen.

''Gillar det du ser?'' viskade hon när hon steg förbi mig. Den här gången var det min tur att rodna. När alla var utanför dörren sjönk jag ner på golvet och suckade för mig själv. Dessa veckor skulle bli ett rent helvete.

 

Alexs perspektiv

Bilfärden hem var tyst för min del medan pappa och Gary pratade oavbrutet. Han släppte av oss utanför vårt hotell efter vänligen, och till min glädje, nekat inbjudan till middag. Det var fullt med folk utanför hotellet och jag bestämde mig för att inte göra en scen här. Det kändes som hela hotellet var vid liv i kväll. Entrén var fullknökad och vi fick pressa oss fram för att nå hissen. Väl uppe på vår våning gick jag efter pappa in på hans rum. Till skillnad från mitt var det mer än en säng och ett badrum. Pappa hade en liten lägenhet med ett mindre vardagsrum och ett kök. Det var pappas enda krav, ett kök. Som den spanjor pappa är, är han van vid att äta middag sent, närmare kl 10 och då har restaurangerna nästan alltid slutat servera mat. I alla fall i Wallington. Los Angeles är en helt annan sak, men pappa är pappa. Julian hade ställt fram maten på bordet och vi slog oss ner. Det var då jag brast ut, jag kunde inte hålla mig längre.

''Pappa. Ge mig en annan praktikplats. Snälla'' bad jag.

''Och varför skulle jag göra det?'' frågade han oberört samtidigt som han lassade upp mat på sin tallrik. ''Jag trodde du gillade att hänga på inspelningen.'' Hans röst lät besviken. Så klart skulle han ta det personligt. Jag visste att han ville umgås med mig, och sanningen var att vi aldrig gjorde det längre. Pappa var min bästa vän förr. Förr.

''Det var innan jag visste att djävulen själv var med i filmen.'' Sa jag och kände hur jag långsamt tappade tålamodet.

''Djävulen själv, ha?'' sa pappa och balanserade på min tålamodslinje. ''Men det finns ingen chans att jag släpper dig ur mitt sikte, unga dam.''

''Och det finns ingen chans att jag spenderar två veckor åt att vara Jadens'' jag grimaserade.''assistent i två veckor'' röt jag.

''Det kanske du borde tänkt på innan du skolkade igenom dina veckor i Wallington.'' Den här gången var det pappas tur att ryta. Jag ställde mig upp så snabbt att stolen gav ifrån sig ett skrapande ljud när den gled bak längst golvet. Jag blängde på honom och han stirrade tillbaka.

''Du förstör mitt liv.'' muttrade jag igenom min tänder. Jag vände på klacken och sprang ut från pappas rum, längst korridoren och in i mitt rum. Jag visste att det inte var pappas fel, det var Jadens. All det hat jag kände mot honom kokade inom mig och jag smällde igen dörren och sjönk ner med händerna mot knäna. Dessa veckor skulle bli ett rent helvete.

Alexs perspektiv

'Och det var inte det bästa'' skrattade Emmett. Jag gav honom en ilsken blick och drack en klunk av mitt vatten. Kafeterian var helt full och allt annat än tyst.

''Vad kan vara bättre än att han har fått en stor blåtira?'' frågade Amber underhållande. Emmett skrattade fortfarande när han svarade.

''Alex blev partner med honom på engelska uppgiften.'' Amber som endast skrattat lite, kastade huvudet bakåt när hon skrattade och täckte munnen med handen.

''Roligt att ni ser fram emot min död'' svarade jag, mindre underhållande.

''På tal om döden, den är på väg hit.'' utbrast Amber och nickade bakom oss. Jag och Emmett vände oss båda samtidigt och hittade personen Amber menat med en gång. Jaden var på väg hit. Han skulle kanske kunna vara snygg om han inte visade så tydligt att han tyckte det själv. Han gick med sådan säkerhet att jag bara ville spy över den. Jag vände mot bordet igen.

''Vad ska jag göra? Han kommer döda mig.'' Paniken föstes över mig och jag ville springa där ifrån. Men kunde inte ge han den tillfredsställelsen.

''Ta det lugnt, varulvar är endast starka under fullmåne.'' skrattade Amber. Jag hörde hans vänners röster innan jag kände en lätt knackning på min axel. Jag tog ett djupt andetag innan jag vände mig om långsamt. Jag var tvungen att snegla upp för att se han i ögonen. Han hade sina två vänner med sig, dem han aldrig gick utan. Vad var det Amber sa att dem hette? Mase och Mote? Nej. Jag borde verkligen försöka lära mig lite namn. Jag skakade av mig tanken och tittade på Jaden. Han bar jeans och ett vitt linne som var lite för litet och gjorde att hans muskler såg ännu större ut.

''Gillar vad du ser?'' Jadens röst väckte mig ur mina tankar och jag förbarmade mig själv när jag kände blodet föras upp till mina kinder.

''Vad vill du?'' svarade jag ilsket och undvek frågan.

''Engelska uppgiften. På måndagen om två veckor.'' han pratade som om han gav mig en order. Han gav mig inte tid att svara innan han vände sig om för att gå.

 

Jadens perspektiv

’’Vad är grejen med dig och den nya tjejen egentligen?’’ frågade Moises när vi kom utan hörhåll för Alex. Vi gick igenom den elev fyllda korridoren och behövde inte ens ta ett steg åt sidan för alla gjorde det för oss.

’’Du var där när hon gav mig en rakhöger’’ muttrade jag. Både Moises och Mateo skrattade åt minnet.

’’Just det, du fick stryk av en tjej.’’ Skrattade Mateo och klappade mig på axeln. 

’’Jag behöver inte detta just nu.’’ Sa jag uppretat och skyndade på min gång och när jag nådde entrédörren låg jag flera meter framför dem. Jag visste att det inte var deras fel någonstans. Men jag hade ingen aning hur jag skulle förklara detta för mina föräldrar inte minst Mr. Ross. Jag kände rysningar längst min ryggrad när jag tänkte på honom. Men detta var min chans, det fanns inget alternativ att Alex skulle förstöra detta för mig.

*

Jag hoppade nervöst ut limousinen när den stannade. Glad över att skolan gav oss två veckor att komma ut till arbetslivet varje termin. Vilket betydde att jag kunde gå igenom med manusläsningen utan att missa skolan. Vad än folk trodde om mig, bryr jag mig faktiskt om min utbildning. Men jag var ännu gladare att jag skulle slippa se Alex på två veckor. Hon tog upp sidor av mig som jag hatade. Sidor av mig folk trodde var mitt sanna jag, men det var så fel. Jag drog upp de tunga dörren och steg in i den nerkylda lokalen. Jag såg pappa sitta bredvid Mr.Ross och saktade farten men jag var framme vid bordet snabbare än vad jag hade tänkt mig.

’’Jaden’’ ropade pappa glatt när han såg mig och jag mötte både hans och Mr.Ross blick. Båda log mot mig och jag log tillbaka. Visste att när jag kom närmare ljuset skulle det inte ta långt innan dem märkte det. Försiktigt steg jag fram till bordet och gav pappa en kram innan jag satte mig ner vid dem och väntade på deras respons.

’’Jaden…Ditt…’’ Mr.Ross snurrade fingret runt sitt öga och min pappa tittade på mig. Han reste sig hastigt ur stolen och gick fram till mig. Jag kände hans varma händer runt mitt ansikte medan han utforskade mig.

’’Vem gjorde det här mot dig?’’ sa han argt. Jag svarade inte. Vad skulle jag säga? Nej, pappa. En tjej slog mig. För att hon har det kortaste stubinen och har den största vinnarskallen jag skådat.

’’Jaden, svara mig. Nu. Vem gjorde det här mot dig?’’

’’Ingen’’ sa jag och skakade av händer från mitt ansikte. ’’Jag ramlade, okej? Jag åkte skateboard och ramlade.’’ Pappa tittade på mig och jag visste att han inte trodde på mig.

’’Hur kunde du vara så oförsiktig?’’ Denna gången var det Mr.Ross som pratade. ’’Fattar du att vi måste skjuta upp inspelningen nu om den blåtiran inte försvinner? Vet du hur mycket det kostar oss?’’

Jag visste att detta skulle komma. Men det gjorde inte mindre ont för det. Och allt var Alex Morales fel. Hon och hennes korta stubin.

’’Vi tar det här sedan.’’ Sa pappa allvarligt. ’’Men det finns folk du behöver träffa.’’ Detta verkade få både pappa och Mr.Ross på bättre humör.

’’Mr.Ross, förlåt. Det var oförsiktigt av mig.’’

’’Det är okej Jaden. Var försiktigare i fortsättningen okej?’’ Jag nickade och han log mot mig. Han lade en hand på min axel. ’’Och kalla mig Gary har jag sagt.’’

Jag gick mellan dem båda ut till ett stort konferensrum där vi alltid läser våra manus. När vi steg in möttes vi av två människor. En med ryggen mot oss och en annan man log stort när vi kom in.

’’Detta är Luis’’ presenterade pappa och jag skakade hans hand. Men min blick gled mot tjejen bredvid honom. Med hennes bruna glansiga hår och hennes långa ben som satt perfekt i ett par denim jeans. Även fast jag bara såg baksidan av henne kunde man inte undgå hennes skönhet. Strax därefter vände hon sig om och det var då jag förstod hur förbjudna mina tankar var. Hon var inte bara vacker, hon var Alex Morales.

I sekunden då jag öppnade jag mina ögon visste jag att jag skulle vara tvungen att förklara mig själv. Inte till honom, utan till Amber och Emmett. Men vart skulle jag börja? Jag gav ifrån mig en suck när jag drog på mig mina kläder. Jeans och en tjocktröja, varför börja bry sig om hur jag ser ut nu? Jag var fortfarande trött efter att ha pratat med Chelsea halva natten. Jag stampade uttråkat ut från mitt rum och gick mot hissen. Till min lycka var det tidigt nog att människorna inte har vaknat än och jag kunde utan att möta någon ta mig till frukostbuffén. Jag snappade åt mig bröd, yoghurt, juice och till och med lite frukt. Jag fann Julian sittandes vid fönstret och slog mig ner bredvid honom.
’’god morgon främling’’ sa han och flinade. ’’Roligt att du kunde förgylla min dag med ditt sällskap, blev ytterst besviken att du inte var på middagen igår.’’ Han tyckte tydligen att han var rolig för han skrattade lite lätt åt sig själv.
’’Jag var upptagen….’’ mumlade jag till svar och tog ett bett av min baguette.
’’Var det pojken jag såg dig med igår?’’ Jag stelnade till. Hade han sett att jag hade gett Jaden, seriöst, vad hette han i efternamn? En rak höger igår? ’’Ni hade engelska tillsammans tror jag.’’ Jag pustade ut.
’’Emmett menar du. Han är bara en vän.’’ Jag drack en klunk av min apelsinjuice och kände hur den gav mig en kall känsla genom halsen. ’’Spionerar du på mig nu?’’
’’Måste ju hålla koll på min favoritsyster’’ blinkade han.
’’Jag är din enda syster, Julian.’’
’’Men ändå’’
*
Jag visste att Amber och Emmett skulle stå och vänta på mig stunden jag klev ur bilen. Så jag vinkade hejdå till Julian och samlade mig innan jag gick emot min egen död. Jag log osäkert när jag såg deras ansikten vid slutet av parkeringen. Till min förvåning log dom tillbaka, precis som om ingenting hade hänt.
’’God morgon Wallington. Är det inte en underbar dag idag?’’ sa Emmett när jag nådde dem.
’’Jag antar det…’’ svarade jag osäkert. Tänkte dem seriöst inte fråga ut mig?
’’Ta det lugnt tjejen. Vi tänker inte fråga ut dig. Andas’’ Kan mannen läsa tankar? Jag log tacksamt och vi började tillsammans gå mot skolans entré.
’’Sen har vi väntat i två år att någon skulle sätta honom på plats.’’ Sa Amber och la en hand om min axel. Jag skrattade till likaså Emmett.
’’Sanna ord Amber, sanna ord.’’ Svarade Emmett. Vi steg in i skolan och började gå mot våra skåp. Det tog inte lång tid förrän det flesta blickar var på mig och det mumlades.
’’Jag trodde du sa att de inte brydde sig om nya elever!’’ viskade jag i Ambers öra.
’’Det gör det inte heller. Men nya elever som ger Jaden Smith en rak höger på sin första dag, det är en annan historia.’’
*
Dagen fortsatte även fast jag endast bara skulle vilja sjunka genom jorden. Detta var inte alls hur det skulle gå till. Jag skulle gå här osynlig i 6 månader och sedan aldrig titta tillbaka. Men jag har fått fler blickar idag än vad jag fått i hela mitt liv. Jaden hade verkligen hela skolan runt sitt finger. Det var inte förrän jag gick in i engelskan tillsammans med Emmett jag såg honom för första gången. Ett leende spreds över mina läppar när jag såg blåtiran runt hans öga. Jag hörde Emmett små skratta bredvid mig och jag fick hålla mig för att inte skratta högt. Han tittade inte på mig vilket gav mig en tillfredsställelse i min kropp. Vi satte oss i mitten av klassrummet.

Mrs.Garcia klev in i klassrummet och log brett. Hon var antagligen den bästa läraren på skolan.
’’Dagens lektion kommer vara lite annorlunda. Jag satt hemma och såg på tv.’’ Hon skrattade lite lätt åt sig själv. ’’Och såg ett avsnitt av One Tree Hill och jag fick en underbar idé. Ni kommer få chansen att lära känna varandra och i slutet skriva en uppsats och personen ni lärt känna. Jag har satt ihop grupperna.’’ Protester hördes i klassrummet, samt från mig och Emmett. Hon tog upp ett papper från katedern.
’’Daniel och Tris. Troy och Lucy. Emmett och Gaby.’’ Jag tittade på Emmett och han log, så jag antog att det inte var den värsta personen att paras ihop med. Hon läste vidare.
’’Jaden och Sara.’’ Det var det sista paret. Jag tittade på Mrs.Garcia och sträckte upp min hand.
’’Alex’’ sa hon och gav mig talan.
’’Jag fick ingen grupp, Mrs.Garcia.’’ Hon tittade ner i listan.
’’Sara är sjuk idag.’’ Jag tittade på tjejen som Emmett var parad med.
’’Då var det klart, Alex du får vara med Jaden.’’ Hon log mot mig och jag gav Emmett en blick av ren panik.
’’Mrs.Garcia jag tror inte det är den bästa idén.’’ Det var Jadens röst. För första gången tittade han upp från sin bänk.
’’Och varför inte Mr.Smith?’’
’’Jag…Vi…’’ han fick inte ut en mening och Mr.Garcia flinade lite lätt.
’’Om du inte har en anledning så är det såhär det kommer att bli. Ni kommer inte få mer tid i denna klass, så jag rekommenderar att ni får träffas utanför skolan.’’
Som om denna dagen inte kunde bli värre. Jag mötte Jadens blick och den gav mig ilningar längst ryggraden.
’’Du kommer få igen för det här’’ mimade han som om det var mitt fel att Sara var sjuk.

Tänkte visa bilder på personerna som jag utgår ifrån när jag beskriver i berättelsen.

Jaden är så klart Jaden ;)

 

Alex Morales:

 

Amber Jones:

 

Emmett Bledsoe: (Lite mer muskolös dock)

 

Julian Morales:

 

Jeremy White:

 

Chelsea Wood:

 

Ja, jag gillar Pretty Little Liars :) haha! Hoppas detta gav er en lite bättre inblick!