jadensmithtime

''Jag vet att hon skulle uppskatta att du är här Jaden'' sa hon lågt så att bara jag kunde uppfatta vad hon sa. Låten började gå mot sitt slut. ''That song is beautiful'' hörde jag en skör röst säga från sjukhussängen.

Belles perspektiv

Min röst fann sin väg tillbaka i takt med att Jaden kom tillbaka. Jag kände mig stark inombords. Jag försökte titta, men mina ögonlock var för tunga för att lyfta. Jag kämpade flera gånger innan jag gav upp. Jag hörde röster bredvid mig men var så utmattad att jag inte orkade lyssna efter vem det var. Sedan hörde jag en bekant gitarr börja spela i rummet. Rummet fylldes med kärlek och jag visste att Justin hade kommit hit. Han spelade ingen låt jag kände till men den kändes ändå bekant. Det han sjöng om var saker jag kännt sedan Jaden lämnade mig. Hur vilsen jag var utan honom.

Flashbacks

''Jaden'' ropade jag och innan jag visste ordet av var han bredvid mig. Jag rodnande när han kysste mig på kinden och skrattade lågt. Jag gav honom playstation kontrollen och han tittade på mig frågande. ''Bäst av tre'' förklarade jag. Mario Kart.

Jag har rent av växt upp med det spelet. ''Jag vill inte sänka din självkänsla lilla du, men du vet vem du spelar emot, eller?'' svarade han kaxigt. Jag gav honom av ett litet skratt. ''Nej, vet du vem du spelar emot?'' sa jag och slängde håret bakåt. ''Redo att göra ett vad?'' sa han med samma säkerhet i rösten. Åh nej detta skulle han inte vinna. Första varvet vann han vilket han gjorde väldigt klart för mig. ''Kan du inte i alla fall ge mig lite motstånd?'' skrattade han. Jag gav han en grimas. Varvet efter vann jag och jag hånskrattade åt honom. Att båda var riktigt tävlings inriktade hjälpte inte saken. ''Låt den bäste vinna'' sa jag allvarligt. Han tittade allvarligt tillbaka och jag var tvungen att skratta. ''Vad?'' sa han irriterat. ''Att vara allvarlig passar definitivt inte dig.'' Jag funderade på att låta han vinna men precis vid mållinjen bestämde jag mig att inte låt honom vinna någonting. ''Fan!'' svor han och kastade kontrollen som mötte golvet med ett högt ljud som fick mig hoppa till. Jag skrattade åt honom, lutade mig fram mot honom och våra läppar möttes. Han drog min närmare och la mig över honom. ''Vad vill du se för film ikväll?'' frågade jag andfått. ''Harry Potter, definitivt!'' svarade han lika andfått. Jag skrattade. Så klart.

Jag kände att alla organ i kroppen log med mig. Även fast mina läppar var orörliga. Jag hörde Justin sjunga: All my life I dreamed of love, never thought it would hurt this much''. Samtidigt hörde jag Nathalies röst. ''Jaden, den här låten har du verkligen lyckats med.'' Hade Jaden skrivit denna låt? Jag samlade all kraft jag hade, glädjen, sorgen, ilskan och kärleken och med all den kraften försökte jag slå upp mina stenar till ögonlock. När jag såg Jaden, Nathalie och Justin sitta, alla tre, med tårar i ögonen fann jag någonstans rösten. Den som var borta i flera månader. ''Den låten var vacker'' sa jag med en skör, hes röst. De vände sig om och tittade förvånat och stumt på mig. ''Belle'' hörde jag Jaden få ur sig. Jag ville le mot honom men all kraft gick åt att försöka hålla ögonen öppna. Nathalies tårar blev floder och jag hörde henne snyfta bredvid mig. ''Nathalie'' sa jag med fortfarande lika hes röst. ''Förlåt''. ''Hey, be inte om förlåtelse. Jag ska hämta en läkare.'' sa hon och tårarna förvandlades till ett leende. Nathalie gick ut tätt följt av Justin. ''Välkommen tillbaka'' log han och mumlade något i som jag inte uppfattade. Jaden tittade på mig med en sådan intensivt att jag hade svårt att hålla ögonkontakt med honom. Jag vände min hand så handflatan var upp mot taket i hopp om att han skulle förstå, vilket han inte var sen med. Han greppade min hand hårt.

Jaden perspektiv

Inget kunde beskriva känslorna som flög igenom mig när jag kände henne hand mot min. Jag kunde inte sluta titta i hennes ögon. Som var mer blåa, mer vackrare än jag kunde komma ihåg dem. Jag hörde dörren öppnas bakom mig och Martin och Ellen kom in igenom dörren. Båda två sprang nästan fram till Belle. Jag lutade mig fram och gav henne en lätt kyss på pannan. Jag kände Martins blick i nacken men jag brydde mig inte. Hon tittade på mig och jag log mot henne. Jag rätade på mig och gick ut ur rummet.

En månad senare

Jag hade vart tvungen att åka tillbaka hem till USA igen och lämna Belle. Hon hade äntligen kommit hem. Vi hade suttit länge och pratat igenom allting. Jag visste att jag var tvungen att komma med mycket mer än förlåt. Jag skulle leva resten av mitt liv försöka ställa allting till rätta om det behövdes. Jag hade landat tillbaka i Sverige sent igår kväll. Jag hade velat åka direkt hem till Belle men mina föräldrar lät mig inte åka någonstans innan jag hade sovit ordentligt. Jag vaknade av att min mobil vibrerade. Jag tog snabbt fram den och läste Belle på displayen. Jag kände en ström av glädje och upphetsning flyga igenom min kropp. Jag kände fjärilar starta i magen.

Kom hem till mig

Jag läste smset flera gånger innan jag ställde mig upp och sprang emot garderoben. Hotellet vi bodde på var mitt i centrala Göteborg. Det hade en egen pool på taket vilket var en av anledningarna till varför min pappa var så bestämd att bo här. Jag lovar i hans förra liv var han en fisk. Han skulle rent av bo i vattnet om han fick. Jag drog på mig en svart vit jacka över det vita linnet.

Jag ställde mig framför spegeln och fixade till mina flätor. Fjärilarna i magen hade dubblats och jag började blir nervös. ''Belle, vad gör du med mig?'' frågade jag spegeln och gick sedan ut ur dörren. Klockan var inte så mycket än så folket hade inte börjat vakna än. Hon bodde inte långt borta så jag kunde lika gärna gå. Jag kan inte påstå att jag gick jag rent av hoppade fram med ett stort leende på läpparna. Allting kändes så bra. Det kändes som allting skulle bli som vanligt igen. Idag var början på resten. Våran första date skulle vara idag. Vi skulle tillbringa hela dagen tillsammans och jag hade planerat allting. Jag nådde hennes lägenhet till slut. Det enda jag inte hade vetat om Belle var att hennes föräldrar var rika. Båda två var ekonomi chefer på egna företag. Så hennes lägenhet var större än vad jag hade tänkt att det skulle vara. Jag gick in i porten som visade 22,

tog hissen upp och knackade ivrigt på dörren. Några sekunder senare öppnades dörren. Men det var inte Belle. Jag möttes av en lång kille, med brunt hår, muskulös med ett pojkbands leende. Han räckte fram handen och jag tog fram min och skakade den. ''Alexander'' sa han och bländade mig med det dumma leendet.