jadensmithtime

Am I a fool for believing in us?

Even when I'm the one who broke your trust

I just wish my heart would heal,

But the pain is the only reminder that you were real.

Belles perspektiv

Jag stod förstelnat kvar med blicken fast spärrad på skärmen, märkte inte det blickarna som oroligt väntade på min reaktion. När jag såg hans ansikte sprack mitt hjärta ännu en gång men fjärilarna flög ivrigt runt i min mage. Det var en känsla av ren hjärtesorg men så mycket kärlek på samma gång. De senaste veckorna hade jag helt glömt bort hur han fick mig att känna. Desperat försökt intalat mig själv att jag kunde leva utan honom, men att leva utan honom är det svåraste jag gjort. Jag vet att hela världen tycker att kärlek vid den här åldern är meningslöst och aldrig kan hålla, att vi har för seriöst förhållande, men när man älskar någon såhär mycket är det någonsin för mycket då? En del av mig ville springa fram till skärmen och trycka mig mot honom och jag stred mot den delen av mig. Låten var slut och Usher kom springandes fram till scenen. Hanna och Kajsa gav i från sig ett tyst glädje tjut. Först då blev jag medveten av omvärlden igen. Jag försökte desperat undvika Alexanders blick som brände i ögonvrån. Men jag vägrade att släppa ut den andra delen av mig som bara ville brista ut i gråt. Den delen som var fylld med hjärtesorg.

''Detta var deras nya singel The only reminder'' sa Usher i mikrofonen. Både Justin och Jaden applåderade tillsammans med publiken. Jag kände igen Ushers hus, där jag hade varit en gång med Justin. Båda tackade för sig och gick sedan ner från scenen tätt följt av kameran. Kameran fångade upp Justin och Selena där de delade sin glädje och gick sedan vidare till Jaden. Där han delade sin glädje med ingen mindre än..... Jag tittade en extra gång fast jag det var inte svårt att urskilja vem de lockiga håret till hörde. Alexander hann inte fram till mig innan jag var ute från Nathalies rum. Jag drog klumpigt på mig både jacka och skor. Jag slängde igen dörren samtidigt som jag hörde Oskar Linnros bekanta ord - En tredje del av den jag var går hem, för en är krossad och en är din.

Alexanders perspektiv

Jag hann inte tränga mig igenom människorna i Nathalies rum innan jag hörde dörren smällas igen. Jag knuffade irriterat undan killen som stod i dörren och trängde mig ut i hallen. Jag gick med arga steg ut till vardagsrummet som var lika glatt som när jag lämnat det. Jag hittade Nathalie dansande bredvid Sanna från hennes klass. Hon tittade upp på mig när hon hörde mina steg närma sig. Jag visste att hon inte tyckte om mig och om jag var henne hade jag nog inte heller tyckt om mig själv. Hon gav från sig ett ilsket ljud när jag drog henne åt sidan.

''Belle stack'' sa jag lugnt. Hon tittade på mig förvånat.

''Va? Hon gjorde vad?'' svarade hon med lite ilska kvar i rösten. ''Ni skulle bara titta på Ushers livestream, vad kan möjligtvis fått henne att dra?'' Jag tittade på henne, väntade på att hon skulle koppla det hela och efter några sekunder var hon med i spelet igen. Hon sa åt mig att vänta medan hon sprang iväg. Jag gick och drog på mig min jacka och Nathalie var snart vid min sida igen även alla människor hemma hos henne var på väg ut. Nathalie låste och vi sprang utan att säga ett ord till varandra mot Belles lägenhet. Snön var på väg bort så det var inte lika svårt att ta sig fram. Nathalie sprang med något som såg ut som tidningar i händerna. Trodde hon verkligen att det skulle uppmuntra henne nu? De bodde inte långt bort från varandra och efter någon minut var vi där. Nathalie saktade ner utanför dörren och tryckte som vanligt bara ner handtaget och gick in. Jag däremot tvärbromsade utanför dörren. Hon tittade oförstående på mig.

''Jag kommer snart'' förklarade jag och stängde dörren efter henne. Jag lirkade upp min mobil ur byxfickan och ringde upp det senaste samtalet i min samtalslogg.

''Hallå'' Hennes röst hördes nästan inte över den höga musiken i bakgrunden.

''Madison, jag gör inte detta längre'' sa jag med bestämd röst. Hennes röst lät inte lika glad längre och jag hörde hur hon gick ur det rum med den höga musiken.

''Slutar du? Nu? När vi är så nära?'' svarade hon irriterat.

''Jag skulle aldrig gått med på det från början''

Belles perspektiv

Jag visste att det inte skulle ta lång tid innan Nathalie kom in springandes i mitt rum. Jag satte mig upp i sängen när hon klev in i mitt rum. Hon satte sig ner mitt emot mig och torkade bort mascaran och tårarna från mina blöta kinder. Hon slängde tidningarna hon bar i handen framför mig.

''Jag borde visat dig dessa tidigare'' sa hon ledsamt och nickade mot tidningarna. Jag tittade ner och fick plötsligt svårt att andas. Jag drog upp den tidning som låg överst. Ryktet bekräftat – Jaden Smith och Madison Pettis är ett par. Jag tittade förvirrat vidare på det andra tidningarna som alla handlade om de två. Jag stängde ögonen och kände tårarna bränna mot ögonlocket. Jag brast ut i gråt och täckte ansiktet med händerna. Kärlek jag känt förut var inte där längre. Det vara bara sorg kvar nu. Han älskade inte mig längre. Jag tittade på Nathalie och såg inte längre min bästa vän, det var som hon var en främling.

''Jag förstår att du hatar mig just nu'' viskade hon och tittade ner i sängen. Jag visste inte hur jag kände eller om jag på ett tag skulle komma över detta.

''Jag kan aldrig hata dig'' svarade jag ärligt. Det var dock något jag visste, jag kunde aldrig hata Nathalie. Jag visste att hon hade gjort detta för mig. ''Det är verkligen över, va?'' mumlade jag med skär röst. Hon nickade och jag kände hela världen falla runt mig. Hon omfamnade mig och kramade mig på bara det sättet hon kan. Och med det visste jag att det var över. Jaden hade gått vidare och tiden var inne för mig att göra detsamma.

I den svaga stunden tog jag upp min mobil och knappade in det numret jag så bekant kom ihåg. Jag tvekade innan jag tryckte på den gröna luren. Jag satte telefonen mot örat och kände nervositeten bubbla upp inom mig. Flera signaler gick innan någon svarade på andra sidan.

''Hallå?'' svarade en röst. Det var inte den röst jag förväntat mig att höra. Kanske det röst jag minst av allt ville höra. Den röst som ägdes av killen med det förförande leendet.

''Alexander'' snäste jag.

Belles perspektiv

''Ring inte hit igen'' hörde jag Alexanders röst ifrån mitt sovrum. Jag tog av mig skorna, hängde av mig jackan och gick till mitt rum. Ljudet från mina steg fick Alexander att hoppa till. Han tittade panikslaget ner på mobilen han höll i handen.

''Fick du postat det du ville?'' frågade han medan han satte sig ner i min säng. Jag nickade och fortsatte att plocka ner böcker i från min bokhylla till kartongerna. I ögonvrån såg jag han pilla med sin mobil. Eller i varje fall vad jag trodde var hans eftersom vi har likadana. Alexander reste sig upp och hjälpte mig att ta ner böcker i från den översta hyllan. Hälften av böckerna handlade om dans. Alltifrån koreografi till en kärlekshistoria med dans i. Jag stannade upp när jag tog ner The Art Of Making Dances som jag fått i present av Justin precis innan han gett mig jobbet.

''Saknar du det?'' frågade Alexander. Jag tittade frågande på honom. Ingen aning om vad han pratade om, Jaden eller dans? Han hånlog mot mig och nickade sedan mot boken som om han kunde läsa mina tankar. ''Dans'' sa han som om han svarade på den frågan jag ställt i mitt huvud. Jag gav han en retsam blick, glad över att han inte tog upp det andra ämnet. Jag nickade.

''Jag saknar att koreografera'' svarade jag ärligt. Han studerade mig mina ansiktsuttryck som jag försökte hålla så glada som möjligt. Men sanningen var att jag saknade att koreografera så mycket, ibland mer än vad jag saknade Jaden. Även fast jag aldrig skulle säga det högt.

''Varför gör du inte det fortfarande?'' frågade han.

''Han ville bara ha mig så jag kunde koreografera all yours, och sedan var jag tvungen att åka hem'' svarade jag. Jag förstod inte det ansiktsuttryck Alexander fick.

''Vem var det som ringde förut?'' frågade jag. Han tittade på mig med en blick som såg lite panikslagen ut. Sedan vände han sig om och började packa ner mer böcker i kartongerna.

''Fel ringning'' mumlade han.

När jag och Alexander kom ut i från mitt rum satt mamma och pappa runt matbordet. Vi hällde upp yoghurt och müsli i varsin skål och satte oss mitt emot dem.

''Har ni hunnit packa ner allting?'' frågade pappa och tittade på oss. Vi båda nickade. Jag tog en sked av mig yoghurt och Alexander följde mitt exempel.

''Det är bara alla möbler som är kvar'' svarade jag efter jag svalt min yoghurt.

''De slänger vi. Nytt hem, nya möbler'' till lade mamma. Jag små skrattade åt mamma. Mormor har berättat att hon alltid varit likadan. Mamma var en person som gillade förändringar. Framför allt gillade hon förändringar som gjorde att hon fick inreda. Att mamma valde att jobba som ekonomi chef och inte inredare är något jag aldrig kommer att förstå.

''När åker ni?'' frågade Alexander. Blicken i hans ansikte var inte svårt att tyda denna gång. Blicken var fyllt av sorg och lite ensamhet. Alexander var tvärtemot min mamma. Han gillade inte förändringar och detta var en stor förändring. Han skulle gå ifrån att kunna se mig varje till någon gång per år.

''Imorgon kväll'' svarade pappa. Alexander sa ingenting utan återgick till att äta av sin youhurt.

''Vad skall ni ungdomar hitta på ikväll då?'' frågade mamma.

''Going-Away-Party hos Nathalie'' svarade jag glatt.

*

Det var fler personer hos Nathalie än jag hade förväntat mig. Jag kände inte ens hälften av personerna som var där. Men det gjorde ingenting. Hela dagen hade varit bra idag. Jag hade inte tänkt för mycket på honom. Jag skakade på mitt huvud. Jag kunde inte ens få fram hans namn i mina tankar längre. Jag skrattade åt mig själv, Belle – Du är patetisk. Jag gick efter Alexander in vardagsrummet där folk dansade vilt överallt, även på sofforna och borden. Nathalie hade ställt undan allt värdefullt. Detta var ingen vild alkohol fest, sånt håller vi inte på med. Nej, detta var galna tonåring i deras bästa år. Det fanns ingen sorg i detta rum, ingen var ensam eller ledsen.
Alla bar ett leende på läpparna och jag kände mig lite bättre till mods när jag fann några bekanta ansikten. Michelle stod och dansade med sin tvilling syster Evelina och vinkade glatt åt mig när jag kom. Nathalie hoppade plötsligt fram vid min sida.

’’Hur mår du?’’ frågade hon och försökte få det att låta som en vanlig fråga. Men det fanns en djupare mening med det hela. Hon var orolig för mig. Precis som Alexander, mamma och pappa var.

’’Bra’’ svarade jag snabbt, kanske lite för snabbt för jag såg på hennes ansiktsuttryck att hon inte trodde på mig. ’’Så länge jag slipper prata om, du vet vem’’ Nathalie tittade på mig med ett flin och brast sedan ut i skratt.

’’Jag tror inte voldemort kommer besvära dig ikväll’’ svarade hon retsamt och jag brast ut i skratt med. Men hon förstod vad jag menade och vi skulle inte prata om honom i kväll.

''Belle'' ropade en röst i från soffan. Där satt Hanna med sitt vackra blonda hår. Hon vinkade mot mig och jag log ursäktande till Nathalie och gick fram till henne. Hon kramade om mig hårt och jag satte mig ner mitt emot henne. Hanna bar som vanligt en tröja med Usher på. Han var hennes stora idol och jag kände ingen som var lika fäst vid honom som henne, förutom hennes bästa vän Kajsa men hon syntes inte till någonstans.

''Kajsa är och fixar med en livestream från Usher'' förklarade Hanna som ett svar på min fråga. ''Det skall bli tråkigt att du åker, klassen kommer inte vara detsamma'' Orden kändes äkta men jag visste att det var få i vår klass som kände som henne. Det flesta var glada av beskedet att jag skulle åka. Ingen ville ha en i klassen som varit respektlös mot Jaden Smith, eller var de nu kallade det. Jag log mot henne.

''Hanna, Hanna... Jag har fått in livestreamen nu'' ropade Kajsa när hon kom in springande. ''Åh, hej Belle'' sa hon vänligt när hon såg mig.

''Hej'' log jag tillbaka. Kajsa väntade otåligt att Hanna skulle reagera med sig och gå efter henne. Hanna reste sig upp och tittade på mig.

''Vill du hänga med?'' frågade Hanna. Jag vet inte om det var för att vara trevlig eller om hon verkligen ville att jag skulle hänga med. Jag har alltid haft det svårt att tyda de två. Jag tvekade ett tag. ''Det är bara Usher'' sa hon mjukt. Jag log mot henne, förstod vad hon menade. Jag gick efter dem. Det var fler personer inne i Nathalies rum som hade samlats. Nathalie hade fixat så att det kunde så på projektorn. Alla tittade panikslaget på mig när jag in i rummet. Någonstans hörde jag Alexander svära. Jag vände mig mot skärmen. Det var då jag såg honom. Hans ansikte lyste upp hela skärmen. Han stod med mikrofonen i handen och sjöng med sin ljuva stämma.

I need you to tell me everything's gonna be alright now,

The way you looked at me used to take the pain away, somehow

If everything happens for a reason,

then this is just because the desert needs a rainy season

At night I can still hear your voice

And it makes me wish i'd made a different choice

They say you don't know what you got

until you missing it a lot

Truth is I know what I had,

I just didn't appreciate it enough

Am I a fool for believing in us?

Even when I'm the one who broke your trust

I just wish my heart would heal,

But the pain is the only reminder that you were real.

''Jag var så glad när han ringde'' sa jag ängsligt. Hon tittade på mig på det sättet bara hon kunde. Blicken som sa allt utan att säga ett ord. Jag tog en sked av glassen. Staden utanför var grå och kall. Allting var smaklöst.

''Ångrade han sig inte när du berättade för honom?'' frågade hon mig. Jag vände blicken mot henne.

''Jag hann aldrig berätta'' svarade jag smärtsamt.

Jadens perspektiv

''Hur ser jag ut?'' frågade hon när hon klev ut ifrån provrummet. Hon snurrade så klänningen volanger dansade i en cirkel runt henne. Jag stod förstenad och tittade på henne. Hennes långa bruna hår la sig perfekt på hennes högra axel när hon stannade. Hon tittade generat ner i marken när hon såg min reaktion. Jag gick fram till henne och tittade djupt i de blå ögonen som trängde rakt in i hjärtat på mig. De ögon som fick fjärilarna i magen att explodera av hunger efter henne. Jag la min hand på hennes rygg och drog henne närmare mig. Hennes doft gjorde hungern i mig större och jag pressade min läppar mot hennes. Intensivt.

Jag skvätte vatten i ansiktet och betraktade det i spegeln. ''Släpp henne Jaden'' intalade jag mig själv. Jag tittade en sista gång på de desperata och svaga ansiktet innan jag torkade av det och gick ut ifrån toaletten. Ushers hus var fyllt av folk. Jag trängde mig igenom folkmassan tills jag nådde baren. ''Root bear, tack'' sa jag så artigt jag kunde till bartendern. Jag slog mig tungt ner på barnstolen med en suck. Jag tittade ut över dansgolvet där flera dussin folk stod och dansade. Jag fann min pappa dansade med Willow i mitten av folkmassan. Bartendern kom tillbaka med min dricka och satte ner den framför mig. ''Tack....'' jag tittade på hans namnskylt han hade över vänstra bröstet. ''Navid'' sa jag. Han log mot mig. ''Tuff dag?'' frågade han. Jag nickade. Tuff vecka skulle jag vilja rätta honom. Bilderna av henne fortsatte att poppa upp i mitt huvud och jag försökte desperat skaka av mig dem. ''Det var du som orsakade det här'' mumlade jag irriterat till mig själv. Jag halsade i mig min dricka och begav mig sedan ut på dansgolvet. Jag trängde igenom den folkmassan som var runt min pappa och min syster. Pappa log stort när han såg mitt ansikte bland folken och vinkade in mig. Så fort jag var inne i den lilla ringen av utrymme det skapat sig började jag dansa med takt till musiken.

''Jaden kom'' ropade hon och vinkade åt mig. Jag reste mig ifrån bänken och gick över golvet tills jag kom fram till henne. Hon stod vänd mot spegeln och gjorde små danssteg. Precis innan vi skulle börja dansa till vår låt bytte Justin och en salsa låt spred sig i dansstudion. Belle skrattade åt Justin som börjat dansa salsa för sig själv. Hon sträckte ut handen till mig, jag greppade den och drog henne närmare mig. Sedan lät vi musiken föra våra kroppar över golvet.

Låten som spelades väckte mig ur mina tankar. Ur högtalarna spred sig ljudet av den låten. My chick bad, my chick hood, my chick do stuff that your chick wish she could. Vår låt. Jag överfölls av saknaden ifrån henne samtidigt som jag fann Justin oroande blick på mig. Jag hann nätt och jämt tränga mig igenom folkmassan och in i badrummet innan tårarna tog över.

I den svaga stunden tog jag upp min mobil och knappade in det numret jag så bekant kom ihåg. Jag tvekade innan jag tryckte på den gröna luren. Jag satte telefonen mot örat och kände nervositeten bubbla upp inom mig. Flera signaler gick innan någon svarade på andra sidan.

''Hallå?'' svarade en röst. Det var inte den röst jag förväntat mig att höra. Kanske det röst jag minst av allt ville höra. Den röst som ägdes av killen med det förförande leendet.

''Alexander'' snäste jag.

''Så vad är det du säger?'' sa hon efter en stund med skär röst.

''Att det är dags för oss att gå skilda vägar här i från.'' Jag hörde henne brista ut i gråt och sedan försvann hennes röst. Samtalet var avbrutet och jag stod där ensam kvar.

Nathalies perspektiv

Jag sprang upp för trapporna tills jag andfått nådde Belles dörr. Som vanligt gick jag rakt in utan att knacka, jag sparkade av mig skorna och satte kurs mot hennes rum. Jag gick förbi vardagsrummet där Martin satt.

''Jag kom så fort jag kunde'' förklarade jag andfått. Martin reste sig upp och log mot mig.

''Jag vet'' sa han uppriktigt. ''Jag är orolig för henne, hon är inte så bra på att hantera sin sorg'' Jag förstod vad han menade. Vi var både oroliga för henne. Jag ville inte att sista vi pratade om var hur jag inte tyckte att hon skulle umgås med Alexander. Jag vägrade gå med på att hon skulle sluta prata igen. Jag gick efter Martin till Belles rum. Vi gick förbi flera kartonger fyllda av saker i från Martins kontor och nådde sedan Belles rum. Han öppnade dörren och jag smet förbi honom in i rummet. Han mumlade något jag inte uppfattade och stängde dörren efter sig. Belles satt i sitt fönster och tittade ut över staden, vilket var ett positivt tecken. Hon täckte inte isolera sig i från världen. Jag hade inte kommit försent trots allt. Jag drog upp Ben&Jerry paketet ur min väska och satte mig ner bredvid henne. Hon vände huvudet och tittade på mig. Hennes ögon var rödsprängda av gråt och hon höll armarna om sig som om hon frös. Jag öppnade glasspaketet, tryckte ner en sked och gav den till henne. Hon tog emot den och började små äta.

Det var tyst en lång stund. Vi bara satt där och tittade ut över staden samtidigt som vi åt. Staden som inte hade någon aning, inte heller brydde sig om vad Belle vart med om. De gick utanför lyckliga, skuttade omkring som ett barnen på julafton.

''Han berättade inte ens varför'' sa hon och försökte hålla in tårarna som hade formats i hennes ögon. Jag andades lättat ut av att hon pratade. När hennes pappa ringt hade jag trott att hon inte skulle prata. Att hon skulle stänga av allting som hon gjort sist gång hon och Jaden gick olika vägar. Jag la min hand på hennes som log på hennes knä. Jag ville så gärna berätta för henne men jag kunde inte lägga den tyngden på henne. Hon skulle få skuldkänslor och hoppa på mig att jag agerat fel. Vilket var det sista hon behövde just nu.

''Vad sa han?'' frågade jag efter en stunds tystnad. Hon vände inte blicken i från fönstret vilket betydde att prata om honom var fortfarande otroligt smärtsamt.

''Att vi skulle gå skilda vägar'' svarade hon ärligt. ''Att han inte kunde göra detta längre'' Jag kunde inte hjälpa att höra ilskan i hennes röst. Hon försökte dölja den, men hon var arg, besviken och det kunde hon inte dölja. Inte för mig i alla fall.

Belles perspektiv

Nathalie har alltid varit där för mig. Alltid. Mer än vad jag har vart för henne. Kan vara för att jag ställer till mer drama än vad hon gör. Hon lever för dagen, njuter och skiter i vad andra tycker. Hon går sin egen väg. Jag önskar att jag var så stark. Men när det blir för mycket för mig stänger jag av. Alla mina sinnen bryts ner och jag går i offline mode.

''Jag var så glad när han ringde'' sa jag ängsligt. Hon tittade på mig på det sättet bara hon kunde. Blicken som sa allt utan att säga ett ord. Jag tog en sked av glassen. Staden utanför var grå och kall. Allting var smaklöst.

''Ångrade han sig inte när du berättade för honom?'' frågade hon mig. Jag vände blicken mot henne.

''Jag hann aldrig berätta'' svarade jag smärtsamt.

________________________________________________________________________

Fortsättningen på förra delen.

Vad tror ni Belle skulle berätta för Jaden?

Och vad är det Nathalie inte kan med att berätta för Belle?

''Vad har du haft för dig?'' frågade hon. Jag tänkte tillbaka på dagen och fann mig själv le. Jag drog ett djupt andetag innan jag svarade.

''Inget speciellt''

Jadens perspektiv

Jag hade aldrig sovit såhär lite eller såhär dåligt i hela mitt liv. Mina ord ekade i huvudet ifrån gårdagens samtal med Belle. Inget speciellt. Hade jag kallat en av de bättre dagarna sen hon åkte, inget speciellt? Ilskan inom mig bubblade, väntade på att få ett utbrott. Jag var som en vulkan precis innan dess utbrott. Jag tog kudden över huvudet och försökte koncentrera mig på någonting annat. Men orden inom mig fortsatte att poppa upp, oavbrutet. Jag hade inte någon kontroll över mina tankar. Kanske var det såhär skuldkänslor kändes som. Jag ljuger inte, jag är inte en sådan person. Var det på grund av Madison jag ljög? Jag reste mig upp, drog på mig mina badbyxor och satte kurs mot stranden.

Solen nådde mina nyvakna ögon direkt och jag gick kisande fram längst stranden.

''God morgon'' hörde jag en röst bakom mig. Jag vände mig om och såg Madison med ett stort leende på läpparna. ''Din mamma...'' förklarade hon ursäktande och pekade mot huset. Jag log mot henne och satte mig ner i sanden. Sanden var varm även fast solen inte stod så högt uppe på himlen än. Jag tittade ut över havet som glittrade av solens ljus. Madison slog sig ner bredvid mig. Jag kände i ögonvrån att hon studerade mig. Jag vågade inte titta på henne, rädd att hon skulle se skuldkänslorna i mina ögon. Istället höll jag min blick mot havet. Jag satte mig i skräddarställning och började leka med sanden med en ständig blick från Madison.

''Tänker du berätta vad som är fel?'' frågade hon. Jag visste att jag inte kunde dölja saker i från henne, hur mycket jag än ville. Jag hade ju trots allt känt henne i nästan mitt hela liv. Jag vände min blick mot henne och mötte hennes oroliga blick. Det var inte samma blick jag mött igår. Det var inte den blicken som skrek efter att få hålla om mig. Nej, det var en ärlig blick, uppriktigt orolig blick.

''Jag ljög igår om vart jag var och vad jag gjorde'' började jag. Hon fortsatte att titta på mig, som hon väntade på en fortsättning. Men fortsättningen kom inte, jag visste inte hur jag skulle få fram den.

''Alla ljuger för sina föräldrar någon gång, även fast du inte....''

''Inte för dem...'' avbröt jag henne. Hon vände blicken ifrån mig. Hon visste vart jag var på väg med denna konversationen. Men hon tänkte inte ta steget dit, det visste jag. ''För Belle'' avslutade jag. Hon vände blicken tillbaka till mig. Hennes blick hade gått ifrån orolig till en blick jag inte kunde tyda. Någonstans mellan ledsen och glad.

Jag reste mig upp och kände mina knytnävar knytas. Jag kände för att slita av mig mitt hår, mitt äckliga krulliga afro hår, sparka så hårt jag kan på det jävla berget bakom mig och skrika så högt att jag väckte varje person som sov lyckligt i hela Kalifornien.

''Jag ljög för henne, Madison. Jag ljög'' skrek jag. Mitt skri kom som en överraskning för henne och hon backade automatiskt undan lite. Sedan reste hon sig också upp.

''Jag sa att jag inte hade gjort något speciellt. Inget speciellt? Jag hade en av de bästa dagarna sen hon åkte.'' sa jag argt. Ilskan inom mig var på väg att bubbla över på riktigt den här gången. Vulkanen var 1 mm i från utbrott. Madison bara stod där, ingen aning vad hon skulle göra. Jag försökte bli av med bilderna som fortsatte att poppa upp i huvudet. Gången hon kysst mig och en dum Jaden som inte hade stoppat henne. Då jag förlorade Belle och hon nästan försvann ur världen. Den gången jag lämnade henne på flygplatsen och intalat mig själv att jag skulle få se henne igen snart, då jag visste att det antagligen inte skulle bli så. Jag föll ner i sanden och lät tårarna rinna ner. Lät alla mina känslor och bilder rinna ut i från mig samtidigt som mina kinder blev blötare och blötare. Jag kände Madisons armar runt mig men alldeles för svag i kroppen för att göra något åt det. Jag vet inte hur länge vi satt där utan att säga någonting. Mina tårar hade slutat rinna men hennes grepp var fortfarande lika hårt runt om mig. Och jag ville ha dem där, hur mycket jag än försökte intala mig själv att jag inte ville, så ville jag. Så mycket.

''Säg vad du tänker, ärligt'' sa jag med en svag röst. Men hon svarade inte. ''Madison, snälla.'' bad jag. Hennes grepp lossnade lite men jag var snabb med att ta tag i hennes armar och föra dem tillbaka runt mig. Hon suckade och andades in ett djupt andetag.

''Jag tänkte att....'' började hon. Hon greppade tag om min hand. ''Att detta lång distans förhållandet är lite mer komplicerat än vad ni hade tänkt er. Du kan inte åka till Sverige för du är upptagen här och skall Belle komma hit varje gång?'' Sanningen skar i mig som en kniv. Som ett sår som blev strött med salt.

''När skall hon komma? Varje lov? Hon har ett liv där borta och du stoppar henne i från att leva det fullt ut.'' svarade hon uppriktigt. Jag lossade mig ifrån hennes grepp och började gå därifrån med tårar rinnande ner för mina kinder. Jag tog upp min mobil och samlade all kraft jag hade innan jag slog Belles nummer.

Efter några få signaler hörde jag Belles röst på andra sidan.

''Jaden'' sa hon glatt.

''Hej'' sa jag och försökte hålla min röst samman. Jag tittade tillbaka på Madison som satt kvar vid strandkanten.

''Jag måste prata med dig'' sa vi båda samtidigt. Hon skrattade det skrattet som fick jag mig att rysa. Det skrattet jag saknat så mycket dessa veckor utan henne.

''Du först'' sa hon. Jag visste inte vad jag hade gett mig in på. Ännu mindre om jag egentligen ville eller om jag förstod vad jag höll på att göra.

''Jag kan inte göra detta längre....'' sa jag och lät denna gången min röst låta svag. Jag hörde henne dra efter andan på andra sidan telefonen. Hon sa ingenting men jag hörde hennes andetag. De var inte längre regelbundna och jag antog att hon grät.

''Så vad är det du säger?'' sa hon efter en stund med skär röst.

''Att det är dags för oss att gå skilda vägar här i från.'' Jag hörde henne brista ut i gråt och sedan försvann hennes röst. Samtalet var avbrutet och jag stod där ensam kvar.

Oj var längesedan det var jag gav er ett kapitel, hemskt ledsen för detta. Det skall bli förbättring. Glöm inte kommentera vad ni tycker! LOVE

_________________________________________________________________

Jadens perspektiv

Hennes leende blev större och hon tittade djupt in i mina ögon. ''Hej Jaden'' flinade hon. ''Madison''

Belles perspektiv

''Belle?'' hörde jag en röst bakom mig. Jag vände mig om och bländades av de leende jag mötte av.

''Alexander''

Belles perspektiv

Jag tittade ännu en gång ner på min mobil efter svar från Jaden innan jag gick in i biosalongen tätt efter Alexander. Han tittade bak och log mot mig. Jag log generat tillbaka och följde efter honom till våra platser. Ljuset i salongen var redan släckt och trailern var igång. Jag ställde min dricka i drickhållaren och ställde ner popcornen på golvet. Jag satte mig ner och Alexander följde mitt exempel. Det kändes konstigt men ändå så rätt att vara med honom igen. Hans förförande leende lyste upp hela salongen.

*

Vi gick bredvid varandra längst trottoaren på väg hem. Jag tog upp mobilen ur fickan och tittade ännu en gång desperat på min mobil.

''Har han inte hört av sig?'' frågade Alexander och tittade forskade på mig.

''Han är väl upptagen'' svarade jag och försökte låta oberörd. Vi nådde min port och gick upp i trapphuset. Alexander tog täten och gick snabbt upp för de trapporna. Han var redan framme vid min dörr när jag kom fram. Jag andades andfått medan han stod och hånflinade.

''Jag har inte hunnit träna på länge'' sa jag generat.

''Du behöver spendera mer tid i dansstudion'' log han och öppnade dörren. Vi steg in i lägenheten och möttes av lukten av mat. Pappa stod vid spisen och rörde om i stekpannan.

''Alexander'' sa han förvånat när han fann Alexander med blicken.

''Martin'' log Alexander och gick och skakade hand med pappa. Mamma kom in i köket och vi slog oss ner vid matsalsbordet. Stämningen var lika lätt som vanligt. Alexander var djupt inne i en konversation med pappa. Bilar antar jag. Då och då möttes våra blickar och jag tittade generat bort igen. Då spred sig ett leende över hans läppar och han på började snabbt konversationen med pappa igen.

Jadens perspektiv

Efter en pinsam biltur nådde vi Universal Studios. Vi hoppade ur bilen och gick in. Människorna där inne började genast viska. Vi fortsatte att gå även fast blickarna var oundvikliga. Vi alla visste vad vi hade kommit hit för. Det finns inget bättre ställe för utmaningar. Vi stannade utanför Jurassic Park.

''Okej, så alla kommer få varsin utmaning'' började Moises.

''Man får välja en person att göra det tillsammans med''. Han tog ut lapparna ut sin ficka och la dem i sin keps. Vi ställde oss i en ring runt om honom. Jag kände adrenalinet pumpa inom mig. Om det var något som fick det att starta var det tävlingar. Min tävlingsinstinkt är enorm. Belle. Hennes namn flög upp i mitt minne. Hon fick mig att känna på samma sätt. Att hon var ett pris som jag desperat var tvungen att vinna. Jag letade i mina fickor men hittade inte min mobil.

''Dude, du lämnade den i bilen'' svarade Mateo som en svar på min fråga.

''Vem börjar?'' frågade Willow Moises. Moises tittade runt, tittade efter vem han skulle plåga först. Han vände sig mot Madison. Hon suckade vilket fick Moises flin att bli större. Hon rotade runt med sin hand i kepsen, samtidigt som hon mumlade vilken lapp hon inte ville få, innan hon fångade upp en lapp. Hon vecklade upp den och svor högt. Vilket fick oss alla att skratta. Hon visade oss lappen där det stod: House of horrors med stora bokstäver.

''Madison, välj ett till offer'' sa Mateo.

Hon tittade runt granskade oss noga. Jag flinade stort, jag visste att Madison hatade skräckfilmer och vara en del av en skräckfilm var inte högst upp på hennes lista. Mitt flin måste irriterat henne för hon sa ilsket.

''Jaden''

Gångarna var mörka men på väggarna lyste svaga facklor som lyste upp lite. Madison gick tätt bakom mig. Hon var rädd innan vi gick in och den svaga belysningen gjorde allting värre. Jag koncentrerade mig på att inte gå förbi det ställe vi skulle stanna och göra vår utmaning. På väggarna hängde dödskallar och musiken i bakgrunden gav mig kalla kårar. Från ingenstans hoppade Frankenstein fram vilket fick mig att hoppa bakåt av förvåning och Madison skrek en gällt skri. Hennes armar omfamnade min arm och vi fortsatte gå. Vi fortsatte gå, långsammare. Båda tittade noga omkring för att inte bli lika skrämda igen. Vi både var nog lika rädda, även fast bara en av oss skulle erkänna det. Inte långt senare hoppade ännu en man ut. Denna gången var Madison i min famn med hennes panna mot mitt bröst. Hennes händer var inborrade i min tjocktröja och hon släppte inte. Jag skrattade lågt innan jag tog bort hennes händer. Jag kunde inte se hennes ansikte, men jag visste att hon var rädd. Detta var som hennes värsta mardröm. Jag tog hennes hand vilket jag tror spred ett leende på hennes läppar. Vi nådde den plast som Moises beskrivit. Ljuset var en aning ljusare här.

''Hämnd ljuva hämnd'' hånskrattade Madison.

Vi mötte dem andra utanför restaurangen. De satt och väntade vid ett bord när jag och Madison nådde dem. Vi gick och småskrattade åt oss själva. Nöjda med vad vi åstadkommit. Nersölade av ketchup satte vi oss ner bredvid dem. Alla berättade sina historier. Jag och Madison berättade hur vi skrämt livet ur de som jobbade där inne. Det hade ingen tanke på att folk skulle skrämma dem.

''De skrek värre än Madison'' skrattade jag.

''Ey'' skrattade hon samtidigt som hon knuffade till mig lätt på axel.

''Ser ut som alla klarade sin utmaning'' sa Moises. Han reste sig upp och gjorde ett tecken att följa efter honom.

''Mot den mekaniska tjuren!!'' skrek han.

*

Jag slängde mig utmattat på sängen. Jag drog upp min mobil och slog numret till Belle.

''Hallå'' svarade hon sömnigt. Jag tittade på klockan som visade halv nio. Vilket betydde att det var mitt i natten hos henne just nu.

''Älskling, förlåt. Jag tänkte inte'' sa jag generat.

''Jaden'' svarade hon kärleksfullt.

''Hej..'' svarade jag mjukt. Att bara höra hennes röst över telefon fick min fjärilar i magen att starta. Eller snarare elefanter, känslan hon fick mig att känna var obeskrivlig.

''Vad har du haft för dig idag'' frågade jag. Det var tyst en stund innan hon svarade.

''Ingenting'' svarade hon. ''Saknat dig'' Ett leende spreds sig över min läppar och mitt hjärta bultade snabbare.

''Jag har saknat dig med''

''Vad har du haft för dig?'' frågade hon. Jag tänkte tillbaka på dagen och fann mig själv le. Jag drog ett djupt andetag innan jag svarade.

''Inget speciellt''

Jag satte mig ner och slog på sätet framför mig och gav av mig ett gällt skri. Jag lutade mig mot fönstret då vi mötte motorvägen. Allt var förändrat. Allting var kaos utan Belle vid min sida. Jag kunde inte ens hålla inne min ilska. Jag blundade och hoppades att jag skulle vakna upp i en bättre värld. Där hon fanns. Där vi kunde vara tillsammans. Föralltid.

Jadens perspektiv

''Jaden'' ropade Jordyn från bilen. ''Skynda dig'' Jag stängde dörren till mitt hus, sprang fram till den svarta Range Rovern som stod parkerad på uppfarten och hoppade in. I bilen satt Jordyn i baksätet och Willow och Mateo i framsätet.

''Vart är Moises?'' frågade jag med blicken på Mateo. Han tittade på mig i backspegeln.

''Inspelning'' svarade han och vände blicken på vägen framför. Vi svängde upp på en annan uppfart en stund senare.

''Skulle vi inte till Universal Studios?'' frågade jag. ''Tror inte detta är rätt ställe, dude'' fortsatte jag. Han flinade. Jag tittade på huset och med en gång kom jag på vem detta gigantiska hus tillhörde. Hon gick ut genom dörren och vinden fattade tag i hennes lockiga hår. Hon log stort mot bilen även fast hon inte såg in. Hon sprang fram och öppnade bildörren bredvid mig och hoppade in. Hennes leende blev större och hon tittade djupt in i mina ögon. ''Hej Jaden'' flinade hon. ''Madison''

Belles perspektiv

''Två choklad med grädde och marshmallows tack'' sa jag till kassörskan.

''50 kronor tack'' svarade hon. Jag gav henne mina pengar. Hon slog in det i kassan och gick sedan iväg. Jag tittade ut över det cafét och fann Nathalie sittandes vid bordet längst in. Överallt satt folk och värmde sig ifrån kylan utanför. Kassörskan kom med våra koppar och jag gick och satte mig bredvid Nathalie.

''Bästa chokladen i stan'' stönade hon och tog en klunk. ''Också varmaste chokladen i stan'' halv skrek hon medan hon hängde ut med den brända tungan. Jag brast ut i skratt och gömde mitt ansikte i mina händer. När jag tog bort händerna fann jag Nathalie stirrande på mig.

''Vad?'' Hennes blick undersökte mig.

''Det var första gången sen du kom hem jag hört dig skratta'' svarade hon. Jag tittade på henne med ett snett leende och tog sedan en klunk av chokladen.

''Belle?'' hörde jag en röst bakom mig. Jag vände mig om och bländades av de leende jag möttes av.

''Alexander''

Belle började gå mot rulltrappan fortfarande ett lätt tag om min hand. Handtaget lossnade långsamt medan hon gick på rulltrappan som började åka. Jag kände tårarna rinna ner för mina kinder samtidigt som min livskärlek långsamt försvann. Som ett slag i magen satte jag mig ner på huk och bad till Gud att jag snart skulle få se henne igen.

Belles perspektiv

Jadens ord ekade i huvudet samtidigt som jag med tunga steg gick igenom skolans korridor. Mina svarta boots tycktes väga ton. Jag gick fram till min klassrumsdörr och tvekade snabbt innan jag med bestämda steg klev in. Blickarna vändes mot mig, vissa trevliga men de flesta tittade med kalla blickar. Smidigt slog jag mig ner bredvid Nathalie och tittade ner i bänken. Rädd för att titta upp, rädd för blickarna som var fast på mig. Läraren började prata och jag längtade mer och mer efter Jaden.

Jag slängde mig med en suck på sängen som gav ifrån sig ett knakande ljud.

''Det blir bättre snart'' sa Nathalie och försökte låta tröstande. Hon satte sig på sängkanten och tittade på mig.

''De är Sverige, Belle. Vad förväntade du dig? Att de skulle vara glada för din skull?'' fortsatte hon. Någonstans inom mig visste jag att hon hade rätt. Vad hade jag väntat mig egentligen?

''Jag kunde klara av papparazzi och ilskna fans...'' började jag men stannade upp i en mening då ilskan i min röst började blir för ilsken. ''Jag önskade bara att jag var starkare'' muttrade jag medan jag slog ut med armarna. Jag önskade att jag hade Jaden här bredvid mig. Att han intalade mig att allting skulle bli bra.

''Jag hatar Sverige'' mumlade jag innan jag drog täcket över ansiktet.

Jadens perspektiv

''Älskar er med'' skrek jag och Justin i kör innan vi gick ut från scenen och lämnade en arena fylld av trettio tusen fans. Jag försökte sakta ner min takt med adrenalinet inom mig pumpade på mitt tempo och snabbt nådde jag min louge. Innanför dörren väntade Trey.

''Sjuk show, Jaden'' sa han och slog mig lätt i ryggen. Jag slängde mig i soffan och drack ur min vattenflaska.

''Denna konserten var så mycket bättre än den i Boston'' sa jag utmattat. Adrenalinet i kroppen tog helt slut och jag kände en ström av utmattning strömma genom min kropp.

''1-0 till Texas'' konstaterade han.

''Har?'' frågade jag medan jag tittade bort på min mobil. Trey tittade först på mobilen, sedan på mig och skakade på huvudet. Att stå på scen var det enda som fick mig att sluta tänka på henne nu för tiden. Tidskillnaden mellan oss, hennes skola och mina uppträdanden gjorde det svårt för oss att hålla kontakten. Det har gått en vecka sedan jag hördes hennes röst. Vi har bara skickat några få sms.

''Jaden, dags att göra ordning dig. Vi åker vidare om en halv timma'' ropade Scooter från dörröppningen.

''Jag packar, gå och duscha'' sa Trey. Jag klev in i badrummet och hoppade in duschen. Det varma vattnet fick svetten från showen att försvinna med minnet av Belle att långsamt växa.

''Jaden det är förbjudet att åka skateboard här'' skrek Belle. Jag hoppade på min skateboard och åkte förbi texten som visade tydligt: No skateboarding med ett flin. ''Jag antar att du föll för en rebell'' ropade jag tillbaka. Hennes skratt klingade i mina öron som den finaste melodin. Jag hoppade av och vände mig mot henne. Hennes leende bländade mig där hon stod som en stjärna. Jag förundrades att det var jag som var den ''kända'' av oss. ''Kom'' sa jag och vinkade hit henne. Hon hoppade på den skateboard hon lånat av Moises och åkte igenom vinden som en ängel. Hon stannade precis framför mig och gick av brädan. Hon tittade djupt in i min ögon och jag kände pulsen inom mig öka. ''Hey, ni får inte åka skateboard här! Kan ni inte läsa eller'' ropade en äldre från huset bredvid. Med ett skratt sprang vi båda därifrån med brädorna vid sidan. När vi nådde strandkanten flåsade vi båda oavbrutet. Plötsligt kände jag hennes arm runt mitt bakhuvud och hennes läppar mot mina.

''JADEN'' ropade Trey och avbröt mina minnen. ''Vi skall åka nu, skynda dig'' Jag stängde av duschen gick ut och torkade av mig. Jag gick ut till min resväska och drog på mig ett par byxor samt en tröja innan jag tillsammans med min bror lämnade lougen. När vi kom utanför arenan möttes vi av papparazzis och fans. Fansen skrek bara medan reporterna ropade ut frågor. Justin gick före mig tätt följt av Kenny.

''Så Jaden var är din flickvän nu?'' ropade någon av dem. ''Fick hon nog av det glamorösa livet?'' Jag kände hela min kropp stelna till och jag stannade upp. Höra dem prata om Belle fick mig att sakna henne, men att höra dem prata dåligt om henne fick mig att bli irriterad. Trey la sin hand på min axel.

''Fortsätt gå'' varnade han mig lugnt. Jag tvekade innan jag envist tog några steg framåt.

''Jaden, utnyttjade hon bara dig för att få en plats i Justins crew?'' ropade dem precis innan jag nådde fram till bilen. Ilskan inom mig var outhärdlig. Jag såg Justin öppna dörren och Trey puttade in mig. Jag satte mig ner och slog på sätet framför mig och gav av mig ett gällt skri. Jag lutade mig mot fönstret då vi mötte motorvägen. Allt var förändrat. Allting var kaos utan Belle vid min sida. Jag kunde inte ens hålla inne min ilska. Jag blundade och hoppades att jag skulle vakna upp i en bättre värld. Där hon fanns. Där vi kunde vara tillsammans. Föralltid.

__________________________________________________________________________

Tanken med detta kapitlet var att visa hur olika liv de lever. Medan Belle har en dålig dag i skolan, måste hantera sina klasskamrater och samtidigt saknar Jaden, har Jaden en grym konsert, måste hantera papparazzi och fans medan han också saknar Belle.

Vad tyckte ni?

Belle, jag älskar dig'' sa jag mjukt fortfarande djupt tittande i hennes ögon. Nedräkningen fortsatte. 5,4,3 skrek dem.

''Jag älskar dig'' svarade hon medan våra läppar möttes i en intensiv kyss och alla skrek Gott nytt år!

Jadens perspektiv

Vi låg och höll om varandra utan att säga ett ord. Våra blickar var ut mot staden som aldrig somnar. Igenom de stora gigantiska fönstren så hör högt uppe såg man hela staden. Mitt i staden såg man den ståtliga Empire Buildning. Minnet från nyårsafton väckte till liv och ett leende sträckte sig över mina läppar. De senaste dagarna med Belle hade varit som vi levt en dröm. Jag visste att vår tid tillsammans började gå mot sitt slut. Om några enstaka timmar skulle hon lämna New York, USA och mig. Jag ville be henne att stanna, stanna hos mig, i mina armar. Jag kysste henne på hjässan och andades in hennes doft.

''Du vet att jag älskar dig va?'' sa jag mjukt. Jag såg ett leende spridas över hennes ansikte.

''Lika mycket som jag visste det när du sa det för fem minuter sedan'' svarade hon retsamt. Vi satte oss upp med ryggen mot väggen med en stadig arm runt henne.

''Jag tröttnar aldrig på att säga det'' sa jag med ett leende.

''Och jag tröttnar aldrig på att höra det'' svarade hon och kysste mig på kinden. Jag flyttade hennes huvud och hennes läppar fann mina. Hon reste sig upp ur sängen och smet smidigt in på toaletten. Jag satte mig på sängkanten och drog på mig min tröja.

*

Belles perspektiv

Tillsammans gick vi in till hotell restaurangen. Längre ner satt familjen Smith, samt Nathalie, Moises och Mateo och väntade på oss. Jaden drog ut stolen bredvid Nathalie till mig och jag satte mig smidigt ner medan han satte sig på vänster sida om mig. Mitt emot mig satt Jada som hade en vänlig blick på oss båda. Några minuter senare kom även Justin och Selena och slog sig ner. Samtalen gick non-stop. Jag tittade runt på de människor jag lärt känna de senaste året. Inte kunde jag någonsin drömma att när jag satt på flyget till Stratford att jag skulle träffa Jaden Smith. Vara koreograf till Justins nya singel. Träffa pop sensationen Willow Smith, samt de så talangfulla Will och Jada Pinkett-Smith och kunde dela allting med min bästa vän på samma gång. Jag kände ett leende spridas över mitt ansikte men jag log inte bara med min mun, jag log med hela min kropp, enda in i levern. Jag kände Jadens hand mitt lår och jag väcktes ur mina tankar. Konversationen leddes av Nathalie som berättade om hennes drömmar.

''Jag har nog vetat sen jag var liten vad jag velat bli när jag blir stor'' berättade hon.

''Det är sant'' stämde jag in. ''Mina föräldrar blev galna när jag kom hem varje kväll med smink och en ny uppsättning i håret'' fortsatte jag. Ett skratt spred sig över bordet.

''Din sminkning på nyår var riktigt vacker'' sa Jada till mig.

''Hennes förtjänst'' svarade jag medan jag la min hand på Nathalies axel som log kärleksfullt tillbaka mot mig.

''Så Belle vad vill du bli?'' frågade Will vänligt. Frågan kom som en överraskning att det tog ett tag innan jag fick ut vad jag ville ha sagt.

''Min dröm har alltid varit att koreograferna'' sa jag med en stark blick på Justin som log mot mig. Min blick mötte klockan som hängde på väggen. Om två timmar gick mitt flyg. Mitt leende försvann långsamt medan tanken på att lämna Jaden väcktes till liv. Alla gick tillsammans ut ur restaurangen och våra vägar skildrades när vi gick in i olika hissar. Jaden och jag gick in till vårt hotellrum där min väska låg färdig packad. Jag ställde mig vid fönstret och tittade ut. Jaden följde mitt exempel och ställde sig bredvid mig. Vi visste båda två att det snart skulle ta slut. Vi sa ingenting för inga ord kunde beskriva vad vi kände.

Nere i lougen väntade alla när jag, Jaden, Nathalie och Moises gick ut ur hissen. Det var tyst mellan oss men ändå kärleksfullt. Alla gick ut till parkeringen där bilar väntade på att köra oss till flygplatsen. Jag ställde ifrån mig min resväska och vände mig mot den skara folk jag skulle sakna så enormt mycket.

''Jag vill bara säga tack, tack för att jag fått lära känna er. '' sa jag medan jag kämpade mot tårarna.''Jag vet att detta inte är hejdå'' fortsatte jag medan min röst skar sig. Jaden tog tag i min hand jag kände en kraft svepa in inom mig. ''Jag kommer sakna er. Detta är ett 'jag kommer sakna er' tills vi möts igen.''

Denna gången kände jag en tår rinna ner över kinden. I nästa sekund hade jag Willows och Treys armar om mig. Jag kramade om dem hårt innan jag gick till Jada och Will som både omfamnade mig hårt. Jag tittade på Jada som även hon hade tårar i ögonen.

''Tack för allting'' sa jag innan jag vände mig och gav Mateo och Selena en kram. Sist vände jag mig mot Justin som gav mig en ledsen min. Han slog ut sina händer och jag gick in i hans famn.

''Du har uppfyllt min dröm Justin, jag kommer aldrig glömma det.'' viskade jag medan mina tårar tog över.

''Jag kommer aldrig glömma dig.'' viskade han tillbaka. Vi släppte taget om varandra. ''Vi ses snart'' mumlade han innan vi gick in i limousinen. Resan var tyst och alldeles för kort. Innan vi visste ordet av var vi framme vid flygplatsen. Vi stod nedanför rulltrappan efter vi lämnat in våra väskor. Rulltrappan som gick till säkerthetskontrollen som senare gick till våran gate. Jag mötte Jadens blick som sa allting.

''Jag trodde aldrig jag skulle hitta någon som dig, Belle'' började han medan han tog tag i mina händer. Hans blick var fast på mina ögon. ''Att jag skulle hitta någon som var värd att resa över hela atlanten för'' Mina tårar fick ännu en gång övertaget och jag kände mig hopplös.

''Du räddade mitt liv, Jaden Smith.'' svarade jag. Våra läppar möttes i en kyss som började mjukt men som snabbt förvandlades till något intensivt. Jag försökte förtvivlat tänka bort att det inte var sista gången på länge jag kysste hans mjuka läppar.

Jadens perspektiv

Jag hatade att se henne gråta. Jag hatade att se henne sårad. Mest av allt hatade jag att se henne lämna mig.

''Jag älskar dig'' stammade hon ut mellan sina tårar. Tårarna bildades i mina ögon när jag svarade henne.

''Jag älskar dig med så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen'' Jag släppte hennes hand för någon sekund för att krama Nathalie hejdå men våra händer fann snabbt vägen tillbaka till varandra, likaså våra läppar. Nathalie ställde sig vid början av rulltrappan redo att åka ner, med tårfylld blick mot Moises. Belle började gå mot rulltrappan fortfarande ett lätt tag om min hand. Handtaget lossnade långsamt medan hon gick på rulltrappan som började åka. Jag kände tårarna rinna ner för mina kinder samtidigt som min livskärlek långsamt försvann. Som ett slag i magen satte jag mig ner på huk och bad till Gud att jag snart skulle få se henne igen.

_____________________________________________________

Förlåt för jätte sent kapitel. Skall jag vara ärlig har min lust att skriva varit jätte låg. Men kommentera vad ni tycker!! Ett kapitel tar flera timmar att skriva, skulle vara gulligt om ni kunde lägga ner några sekunder för att kommentera!

Jaden lutade sig fram och sträckte ut handen till mig. Jag sträckte ut min och våra händer fann varandra. I den sekunden var det bara jag och Jaden. De avslutade låten tillsammans och Jaden såg rakt in i mina ögon.

Han la tummen och pekfingret på min haka och tittade rakt in i mina ögon medan han svarade på deras fråga. ''Sedan vi satt i bilen när jag kom till Stratford och hörde hennes skratt. Då visste jag att jag skulle ge vad som helst för att få höra henne skratta igen.''

Belles perspektiv

''We're in New York, baby'' skrek Moises när han sprang in i mitt och Jadens rum där vi var tillsammans med Mateo och Nathalie.

Alla skrek av glädje. Jag såg Jaden le stort där han stod bredvid mig. Jag vände mig om och gick ut på balkongen tätt följt av Jaden. Jag la mina händer på stången och tittade ut över Manhattan. ''Berätta vad du tänker'' sa Jaden och hade uttrycket av att han försökte läsa mina tankar.

''Det är som än dröm'' konstaterade jag medan jag fortfarande tittade ut över staden.

''Sådana här saker händer inte'' Han la sin hand över min.

''I min värld gör det och du är en del av den nu.'' Jag vände mig om och möttes av hans bruna ögon.

''Tack. Du har uppfyllt mina drömmar. I own you.'' sa jag vilket skapade ett leende på hans läppar.

''Jag hoppades att du skulle säga det'' svarade han och började gå in igen. Jag stod frågande kvar medan han små skrattade från balkongen. Jag följde efter honom in igen där jag möttes av Nathalies armar. Hon skrek fortfarande av glädje och jag var tvungen att skratta åt min bästa vän. Moises, Mateo och Jaden lämnade rummet.

Nathalie satte sig ner på sängkanten och jag slog mig ner bredvid henne. Vi satt tysta och utforskade rummet. Rummets väggar var gjorda av glas så man såg ut över hela Manhattan. Det var mycket vitt. Rummet hade ett vardagsrum, toalett, sovrum. Sängen var gigantisk och en av de skönaste jag någonsin legat i. Jag behövde inte fråga för att veta vad Nathalie tänkte på. Jag visste att vi tänkte precis samma. Så två sekunder senare hoppa vi uppe på sängen, skrek och skrattade. Om jag fick välja en sak i livet så var det att vara såhär lycklig jag är nu i hela mitt liv. Hoppandet avbröts av ett knackande på dörren. Jag gick av sängen mot dörren och öppnade.

''Selena'' sa jag chockat när jag öppnade dörren.

''Shopping time'' svarade hon glatt.

*

Hela eftermiddagen hade vi gått runt i alla affärer som fanns i hela Manhattan. Äntligen tillbaka på hotellrummet slängde jag mig utmattat i sängen. Jag tog upp min mobil och fann ett sms från Jaden.

Välj ut något av det du köpte och möt mig nere i lougen klockan 8.

Det pirrade i min mage och nyfikenheten bubblades ännu en gång upp. Jag hade inte sett Jaden på hela dagen. Han försvann innan vi shoppade och hade varit borta hela dagen. Selena sa att han troligtvis var med Justin, men vad dem gjorde visste hon inte. Jag sprang genast över till påsarna med kläder och slängde desperat upp allting på sängen. Jag visste inte vad vi skulle men jag ville inte vara för överklädd eller för underklädd. Nathalie kom springandes till mitt rum och såg lika desperat ut. Hon hade med sig sina påsar med som hon precis som mig slängde desperat upp på sängen.

''Fick du också sms?'' frågade jag fast jag förstod på hela henne att svaret var ja. Tillsammans velade vi runt innan vi fann varsin klänning vi kunde bära. Nathalie började att förvandla mig med hjälp av make up. Jag känner ingen som är lika bra som henne på att sminka folk. När hon var klar med mig och sig själv började klockan närma sig 8.

Arm i arm gick vi ut ur dörren, till hissen. Nathalie tryckte på knappen och hissen började röra sig neråt. Båda två andades tungt. Vi sa ingenting på vägen ner. Båda för nervösa för att få ur oss någonting. När hissdörrarna öppnade sig fann vid både Moises och Jaden stående längre bort vi entren. Båda två tittade med stirrande ögon där vi gick fram till dem. Jadens bruna ögon stirrande på mig gjorde mig knäsvag men jag försökte hålla jämntakt med Nathalie.

''wow'' sa han stirrande när jag nådde honom. Jag tittade generat ner på marken. Vi gick alla tillsammans ut från hotellet och möttes av två limousiner som stod parkerade utanför. Jag och Jaden hoppade in i den första och Moises och Nathalie i den bakom.

''Jaden, detta är Empire State Building'' konstaterade jag när vi gick ur limousinen.

Jag kändes som mina ögon skulle poppa ut när jag stod och stirra på den gigantiska byggnaden framför mig. Jaden la sin hand på min rygg och vi gick tillsammans in i byggnaden tätt följt av Moises och Nathalie.

''Jaden! Belle'' hörde jag en bekant röst skrika när vi kom in.

''Justin'' svarade både jag och Jaden i kör. Justin bar en kostym precis som Jaden.

''Är du taggad Jaden?'' frågade han. Jaden viftade med händerna. ''Åh'' sa han medan hans ögon fastnade på mig.

''Vi kommer snart'' sa Jaden och gav mig en kyss på kinden. ''Moises vet vart ni ska''.

Jaden och Justin försvann mystiskt utom synhåll och jag slog följe med Moises och Nathalie. Vi tog hissen upp till takvåningen. När vi gick ur hissen möttes vi av en stor folkmassa. Hela taket var fyllt av folk som stod runt en stor scen.

''Där är Willow, Trey, Jada och Will'' sa Moises och började gå mot dem. Jag gav Nathalie en panik blick. De gav oss stora kramar när vi kom fram. Jada bar en lång svart klänning och såg fantastisk ut. Willow bar en galen outfit precis som vanligt och både Trey och Will bar kostym.

''Hej Belle'' sa Willow glatt. ''Är du taggad?'' Jag tittade oförstående på henne.

''Vad menar du?'' Trey knuffade till henne och hon blev tyst.

''Inget'' mumlade hon.

Scenens ljus startade och alla vände sig ditåt. När en man kom ut på scenen började alla skrika.

''Tack alla för att ni har kommit'' sa han. ''Mitt namn är Ryan Secrest och jag kommer vara eran värd ikväll''

Både jag och Nathalie skrek högt när vi hörde hans namn. Moises drog mig och Nathalie närmare scenen och trängde oss fram genom folkmassan.

''Vi öppnar dagens framträdanden med en ny låt från Justin Bieber'' skrek han ut. Skriket blev ännu högre.

''All yours, allihopa!''

Justin kom ut på scenen och alla började skrika som galningar. Han började sjunga och höll nästan hela tiden ögonkontakt med Selena. Justin var otroligt kärleksfull.

''Okay J Smith'' Från ingenstans dök Jaden upp på scen och jag fann mig själv skrika. Han hade bytt om till andra kläder. Han började smidigt rappa.

For you there's nothing I wouldn't do

I'd cross oceans if I had to

Sjöng han medan han hittade min blick.

I've givin this a lot of thought

honey, our love can't be bought

No this is real,

never felt this way before

this love is something to go into war for

They say I'm stupid for believing in love

but don't they know how I feel

I defend our love with armor of steel.

Jag stod som stelfrusen och kände in i ryggmärgen hur mycket jag tyckte om honom. Han gick ut på den lilla scenen som nådde ända fram till oss tätt följt av Justin. Jaden lutade sig fram och sträckte ut handen till mig. Jag sträckte ut min och våra händer fann varandra. I den sekunden var det bara jag och Jaden. De avslutade låten tillsammans och Jaden såg rakt in i mina ögon.

Cause baby, I'm all yours.

''Daisy'' viskade jag.''Detta är för dig'' sedan la jag mig på brädan och paddlade ut med hela havet framför mig.

Belles perspektiv

Vi satt alla tillsammans i Jadens vardagsrum. Vi hade packat för en utflykt som Jaden hade planerat.

''Kom igen! Säg vart vi ska'' gnällde Moises som han gjort den senaste timmen.

Jag stod upp vid fönstret och tittade ut över hans vackra trädgård. Hoppades att det inte var sista gången jag var här. Det var nyårsafton idag. Om bara en vecka skulle jag vara tvungen att åka hem igen. Pappa hade gått med på att jag åkte hit om jag var hemma lagom tid innan skolan började.

Jag kan inte säga att gå tillbaka till skolan var det jag ville göra just nu. Jag skulle inte längre vara tjejen som förlorade sin syster, utan tjejen som dejtade Jaden Smith.

Tankarna klarnade när jag kände Jadens bekanta armar runt mig. Han la sitt huvud på min högra axel.

''Är det möjligt att du blir vackrare för varje dag?'' viskade han i mitt öra. Jag rös till av hans röst medan jag log stort.

''Ingen möjlighet att du bara berättar för mig vart vi ska?'' frågade jag honom med låg röst. Han skrattade till.

''Speciellt inte till dig'' sa han och kysste mig på kinden.

''Time to go'' sa han och alla tog sina saker och gick emot limousinen som var parkerad utanför.

*

Jag log för mig själv när vi satt i flygplanet. Eller rättare sagt ett privat jet. Nathalie satt och klappade händer och halv skrek. Om jag inte var så nervös så skulle jag nog vart precis som henne just nu. Men någonstans inom mig kom jag ihåg vad Nathalie och jag pratat om för längesedan. Nathalie har alltid pratat om familjen Smith och det hon nämnde förra nyårsafton var att det alltid var tillsammans på högtider. Vilket betydde vart vi än var på väg nu, var vi på väg mot dem. Jag försökte komma på vart Jaden sagt att de skulle men utan framgång. Mateo bröt mina tankar och allas konversationer.

''Vi har traditioner när vi åker detta flyg'' förklarade han. Vilket fick både Moises och Jaden att skratta. Antagligen åt ett minne.

''Sanning eller konka'' skrek Moises entusiastiskt.

Jaden slog händerna över ansiktet och skakade på huvudet. Moises dunkade honom lätt i ryggen.

''Vi börjar lugnt'' varnade han dem. De log snett mot honom men nickade.

''Nathalie?'' frågade Mateo. ''Sanning eller konka?''

Nathalies blick sökte tröst i min men hon valde konka.

''Enkelt. Kyss Moises''

Nathalie lutade sig fram och kysste Moises lätt på munnen. Både hennes och Moises kinder blev röda när det vände sig om och fann oss tittandes.

''Jaden'' sa Nathalie.

''Sanning'' svarade han.

Nathalie satt tyst i några sekunder för att komma på en bra fråga som inte var för hemlig.

''När visste du att det var Belle du ville ha?''

Moises och Mateo stämde in i ett ''Aww'' medan mina kinder hettades röda och jag tittade ner.

Han la tummen och pekfingret på min haka och tittade rakt in i mina ögon medan han svarade på deras fråga. ''Sedan vi satt i bilen när jag kom till Stratford och hörde hennes skratt. Då visste jag att jag skulle ge vad som helst för att få höra henne skratta igen.''

Helt plötsligt reste sig Belle upp. Hennes hår och klänning fladdrade i vinden och hon såg ut som en ängel. ''Nu är det din tur att följa efter mig''

Jadens perspektiv

Jag följde henne ner till strandkanten där hon stannade och tittade ut över havet framför. Vågorna slog mot strandkanten. Efter en stunds tystnad började hon berätta vad hon ville ha sagt. ''Det var mer än ett år sen jag stod på en bräda över huvudtaget. Skateboard eller surfbräda. Jag brukade älska det.''

Hon tog ett djupt andetag och jag såg henne kämpa mot tårarna. Jag tog tag i hennes hand. Det sårade mig att se henne såhär, men jag visste hur mycket kraft det tog för henne att berätta detta att jag lät henne fortsätta. Någonstans inom mig var jag glad att hon kunde öppna sig för mig. Det var inte ofta jag fick ur äkta känslor om det förflutna.

''Men inte sedan..''fortsatte hon. Hon samlade all kraft hon hade innan hon sa hennes namn. ''Daisy...dog.'' Mitt grepp om hennes hand hårdnade när jag såg tårarna strömma ner från hennes kinder. Men den handen som var fri försökte hon torka bort tårarna men utan framgång, eftersom det genast fylldes med nya.

''Det var någonting mellan bara er två, något ni båda älskade'' sa jag. Det var ingen fråga men hon nickade till svar. ''Hon var min bästa vän. De syskonen man ser på film som nästan sitter ihop. Det var vi. Oskiljbara. Alltid tillsammans.'' Hon brydde sig inte längre om tårarna som strömmade ner från ögonen.

''Jag kan inte prata om detta mer'' sa hon medan och började gå tillbaka till våra saker. Jag tog tag i hennes arm och hon stannade upp. Hon vände sig mot mig. Det var första gången jag sett henne såhär sårbar. Jag drog henne närmare mig och omfamna henne. Kramen var lång. Vi behövde inte säga någonting till varandra. Kramen sa allting. Jag torkade försiktigt bort tårarna från hennes kinder medan hon tryckte fram ett litet leende.

''Tack'' viskade hon. Jag la min hand på hennes bakhuvud och kysste henne mjukt på pannan.

*

Belles perspektiv

''Belle! Jaden!'' hörde jag ett rop bakom. Jag vände mig om och gående i sanden kom Moises och Nathalie. Hand i hand. Jag log när jag såg det stora leendet på min bästa väns läppar. Jag sneglade upp på Jaden som log lika stort. Antagligen för att hans bästa vän hade ett lika stort leende på hans läppar.

Jag vände ryggen mot dem och tittade på Jaden. ''Något som avslöjar mig?'' frågade jag och förde min hand runt för framför ansiktet för att få fram var jag menade. ''Lika vacker som vanligt'' svarade han kärleksfullt. Hans komplimanger gick alltid rakt in i hjärtat på mig.

''Vi tog med mat'' sa Moises när han nådde oss och viftade med en påse. ''Life saver'' suckade jag och vi slog oss ner i sanden. Nathalie satte sig bredvid mig. Jaden och Moises började snabbt prata om någonting jag inte uppfattade.

''Vad har hänt?'' viskade Nathalie så bara jag kunde höra. Jag tittade oförstående på henne. Hon viftade med armarna framför mitt ansikte precis som jag gjort för Jaden några sekunder innan. Jag nickade ut mot havet. Hon förstod med en gång vad jag ville få sagt och la sin hand på min. ''Jag älskar dig'' mimade hon. ''och jag dig'' mimade jag tillbaka.

''Vad pratar ni om?'' frågade Nathalie Jaden och Moises. Det avbröt sin konversation och började skratta. Vi tittade frågande på dem. ''Seriöst?'' sa Moises. Vi nickade ännu en gång oförstående. ''Hur vi fick våra namn'' Vi brast alla ut i skratt. ''Och vad kom ni fram till?'' skrattade jag. ''Hey, jag fick mitt namn från min mamma'' försvarade Jaden sig själv fortfarande skrattandes. Jag skakade på huvudet. ''Bara i Kalifornien, bara i Kalifornien.'' upprepade jag för mig själv.

''Belle, vad fick du ditt namn ifrån?'' frågade Moises. Jag blev tyst ett tag för att försäkra mig om att han var seriös. Vilket han tydligen var. Både Jaden och Moises tittade nyfiket på mig medan Nathalies tankar var någon annanstans. Hon måste hört denna historien flera gånger.

''Pappa, mamma och Daisy'' började jag. Moises gav Jaden en blick när jag sa Daisy jag inte förstod. ''Satt och tittade på skönheten och odjuret tillsammans. Mamma var gravid med mig och var i nionde månaden. Vattnet gick samtidigt som de skrek Belle på filmen. Från de ögonblicket visste både mamma och pappa vad deras dotter skulle heta'' Jaden och Moises gav mig en beundrande blick.

''Ingen ide jag berättar min. Du har precis slagit ut oss alla.'' sa Moises. Jag skrattade. Det var tyst en stund. Ingen pinsam tystnad. Jag hörde vågorna nå strandkanten, fåglarna kvittra och palmerna svinga i den lätta vinden. Luften blandades med lukten från saltvattnet och den kokosolja de flesta på stranden använde.

''Jaden, vad sägs om att surfa lite?'' frågade Moises och bröt tystnaden. Jaden gav mig en frågande blick och jag log. I nästa sekund stod både upp. ''Skall ni?'' frågade Moises oss och Nathalie nickade. De gick iväg för att hämta surfbrädorna de förvarade i livräddarstugan som låg längre bort på stranden. ''Är det okej?'' frågade Nathalie. ''Gå'' svarade jag bestämt.

De kom tillbaka. Jaden gav mig en snabb kyss innan de sprang ut i havet. Moises var den första som kom upp på en våg. Han åkte med vågen tills den var för liten. Det tog ett tag för Jaden och Nathalie att komma in i det, men det var tätt efter. Jag hade glömt hur duktig Nathalie var på att surfa. För att vara en tjej från Sverige. De skrattade och såg allmänt lyckliga ut.

Nästan ovetande tog jag upp surfbrädan och gick till strandkanten. Jag gick ut i havet medan både Nathalie och Jaden hade spända blickar på mig.

''Daisy'' viskade jag.''Detta är för dig'' sedan la jag mig på brädan och paddlade ut med hela havet framför mig.