jadensmithtime

'Har 701 kommit hit än?'' frågade jag receptionisten. Hon log mot mig och började titta på sin dator. ''701 checkade ut för 20 minuter sen'' svarade hon mjukt.

 

Nathalies perspektiv (Belles bästa vän)

 

Jag vaknade ur mina dagdrömmar när det vibrerade på min mobil. Jag tittade och såg att det var en ny nyhet från hollywood gossip, jag öppnade det.

Jaden Smiths flickvän på Londons flygplats med en äldre man, gråtandes. Är det slut mellan dem? Eller varför är hon på väg hem? Lämnar hon Justins turné?

Typiskt dem att skriva om nyheter det inte ens visste något om. Jag skickade snabbt iväg ett sms till Belle, tog mitt busskort och sprang ut till bussen. Bussen till landvetter kom efter några minuter. Jag kunde inte lugna ner mig på bussen. Till min lycka var bussen inte så full och jag satt ensam i den bakre delen av bussen. Jag och Belle hade inte skilt åt på det bästa sättet. Vi hade haft ett stort bråk och sedan åkte hon iväg till Canada. Det sårade mig att hon inte hade berättat om Jaden, och ännu mindre att hon skulle koreografera på Justin Biebers turné. Bussresan varade inte mer än 30 minuter. Jag hade ingen aning när hon skulle landa, eller om hon hade landat. Men hon har varit min bästa vän sen vi var små, och om hon behövde en vän. Är jag här.

 

Belles perspektiv

Flygresan var outhärdlig. Pappa försökte skapa konversationer men jag kapade dem med en gång. Han hade precis dragit hem mig från London och jag hade sett min pojkvän kysst sin gamla fling. Tro mig, småprat var det sista jag ville göra just nu. Men det var något jag var tvungen att få svar på. ''Pappa'' började jag. Han tittade på mig förvånad att jag faktiskt kunde prata. ''Hur visste du?'' frågan kom ut som en viskning men han uppfattade den. Han fick sin stränga blick igen. ''Du skulle åka tillbaka från Canada igår'' svarade han lugnt. Var det redan slutet på augusti? ''Och din mamma har alltid varit dålig på att ljuga'' fortsatte han och småskrattade. Han upplevde något minne inom sig men jag missade det roliga. Men han hade rätt mamma var en ur dålig lögnare. ''Men Belle, det jag undrar är varför du inte kunde berätta detta för mig?'' ''Du vet att du hade hämtat hem mig med en gång, och det här var en once in a life time sak. Jag koreograferade för Justin Bieber pappa.'' Han tittade sårat på mig. ''Är det så du ser på mig? Att jag skulle förstört dina drömmar?'' Jag tittade ner på mina lår. Jag hatade att få min pappa att må dåligt. Utan att titta upp nickade jag lätt på huvudet. Jag hörde han ta ett djupt andetag innan han fortsatte. ''Jag skulle varit glad för din skull. Men du ljög för mig. Du var inte där du skulle vara, utan du var på ett helt annat ställe. Sen ser jag dig och en kille i tidningen. Förstår du inte Belle?'' Jag tittade upp på honom. Jag hade aldrig tänkt på de sättet han sett det på. Jag hade bara följt mitt hjärta. Jag hade lämnat allting för Jaden. Look where that got me. Jag hade lämnat min värdfamilj och vänner i Canada. Mina vänner i Sverige, till och med min bästa vän utan att säga vart jag skulle. Jag hade ljugit för min pappa, vilket jag aldrig gjort förut. För vad? För en dum kille. Jag kände tårar rinna ner för mina kinder. Jag visste inte ens om Nathalie skulle förlåta mig eller min pappa för den delen. Jag kände pappa lägga armen om mig. Jag la mitt huvud på hans axel. ''Jag var bara orolig för dig. Jag visste inte vad du var när jag ringde till Canada och de sa att du inte var där'' Jag torkade bort tårarna från mina kinder. ''Förlåt, pappa.'' Han tryckte sig närmare. Jag la mig på hans lår eftersom ligga på hans axel gav för mycket minnen av Jaden och min flygresa till London. Efter en timma väckte han mig och sa att vi skulle landa.

När vi äntligen hade fått våra väskor gick vi ut mot utgången. Väl utanför dörren stelnade jag till i några sekunder. I nästa sekund sprang jag rakt in i armarna till min bästa vän. Hon höll hårt om mig medan jag kände att tårarna ännu en gång kom tillbaka. ''Jag älskar dig Belle'' hörde jag henne säga fortfarande det starka greppet om mig.

Bilturen hem var tyst så jag drog upp min mobil och avaktiverade flygplansläget. Den ploppade fram flera sms och flera missade samtal. Jag tittade på samtalen, 20 missade samtal på Jaden Smith. Jag tryckte snabbt bort dem och gick in på meddelanden. Två nya från Justin.

Belle! Vart är du? Jaden letar efter dig!

Jag drog efter andan och kämpade mot gråt när jag läste hans namn.

Scooter berättade precis läget. Jag är ledsen, det är jag verkligen. Kom ihåg att du är en grym dansare, en grym vän och jag uppskattar allt du gjort för mig. När jag sjunger All yours ikväll kommer jag dansa till dig. Hör av dig om du behöver något. Justin

Jag tryckte på svara.

Jag är ledsen med, men det här är för det bästa. Tack för allt! Rock the show tonight. Jag är stolt över dig. Verkligen, tack för att du gav mig chansen. Vi hörs! Belle

Jag forsatte att gå igenom sms som visade sig bara vara från Jaden. Jag bestämde mig att gå igenom dem senare. Jag bläddrade ner till jag hittade ett sms från Nathalie.

Förlåt för allt. Du är min bästa vän och om du behöver mig finns jag alltid här. Du och jag mot världen.

Jag log och tog min bästa väns hand. Jag skulle behöva henne det kommande dagarna. Mycket.

 

Jadens perspektiv

Scooter hade berättat läget för alla. Men hade dragit mig åt sidan och berättat att Belle hade sett allt. Jag hade desperat försökt att få tag på henne. Jag hade ringt runt tjugo gånger och smsat flera sms. Några långa som romaner och några med några få ord. Hon skulle aldrig förlåta mig för det här. Jävla Madison.

 

Det hade gått två månader sen Belle lämnade oss. Vi hade varit i Storbritannien, Belgien, Danmark. Ja, över hela Europa. Två månader och allt jag hade fått var ett sms.

Jag saknar dig med. Det ändrar ingenting, tyvärr.

Jag hade suttit inlåst på bussen och inte pratat med någon om jag inte behövde. Gått in till arenan kört min låt sedan gått tillbaka hit igen. Kenny kom med mat då och då. Justin eller Willow kom över ibland och försökte få med mig ut. Ingen hade lyckats på två månader och de hade börjat att ge upp. Men inte min mamma. Hon har suttit här inne med mig nu en vecka, inte lämnat min sida. Hon väckte mig ibland på nätterna då jag gråtit i sömnen. Världen jag brukade se med starka färger, en värld av möjligheter och kärlek. Den var nu grå, tom och full av sorg. ''Jaden'' hörde jag min pappa säga. Mamma nickade mot pappa och gick ut ur bussen. Jag reste mig upp och gick ut till bordet. Vi satt länge i tystnad. ''Det här måste sluta, nu'' Han la stor betoning på nu. Jag gick tillbaka till min säng och drog täcket över mig. Jag kände mig som en envis barnunge. Jag kände han la någonting vid mina fötter innan han suckade och gick ut. Jag tittade ner och såg en pappershäfte. Jag tog upp det och läste.

@OfficialJaden, where are you?

@OfficialJaden, we are here for you. Jadenators stick together! Let us help you.

Listan fortsatte på mer än tio sidor. Alla twitterföljare undrade var jag, hur jag mådde och vad dom kunde göra för att hjälpa mig. Längst bak var det bilder på trender.

8/9's TT

#Jaden Smith We Miss You

 

9/9's TT

# Jaden Smith We Love You

 

Den senaste var 1/10

#Jaden Family help each other, let us help you

Jag kände tårar formas i mina ögon. Ingen slog den kärleke jag känner för mina fans. Jag tog upp min mobil och gick in på twitter. Två månader sen jag var inne här senast.

 

Thank you Jadenators! All spanish jadenators meet me at the big beach in Malaga in an hour. #StayRaw

Jag drog av mig de kläder jag haft på mig den senaste veckan och äcklades av mig själv. Jag hoppade in i duschen, torkade mig och drog på mig nya kläder.

Gick utanför bussen och kände solen skina på mig. Jag stod och bara kände solen stärka mig innan jag gick vidare för gå mot stranden. Arenan låg nära stranden och det var inte långt att gå. Jag gick förbi Justin och hans crew som satt och åt och vinkade till dem. Det tappade rent sagt av hakan när det såg mig. Jag hörde dem fråga ''Är det verkligen Jaden?'' ''Vad har hänt med honom?'' Men jag såg att Justin log. Efter några sekunder plingade de till i min mobil.

 

Ibland det bästa botemedlet mot brustet hjärta att fylla det med kärleken av fansen. Justin

 

När jag kom fram till stranden såg jag en gigantisk stor grupp av folk. Folk hade skyltar med bilder på mig och skyltar med JADEN WE LOVE YOU! Jag log mot mig själv. Jag bryr mig inte om vad någon säger. Jag har det bästa fansen i världen. Jag smög upp bakom dem. ''Hola'' sa jag när jag stod ungefär en meter från dem. De vände sig om och började skrika. Kom på mig själv att skratta på första gången på två månader. Jag tog kort och pratade med alla som kom fram. Men efter ett tag började det kännas enkantigt så jag smsade för backup. Några minuter senare kom en vit van och jag bad fansen gå efter mig. Det trängdes bakom mig medan de fnittrade och skrek. Jag öppnade dörren och innanför fanns tusen olika vatten pistoler. Fyllda med vatten. Jag tog upp en. ''Dags för lite krig. Ta en pistol så kör vi.'' sa jag medan jag sprutade vatten på dem. De var trängdes fram för att få pistoler medan jag sprang ner till stranden för att fylla min. Efter några sekunder kom hundratals galna fans skrattandes mot mig. Pistolerna riktade mot mig. Jag och mina spanska fans stod vid strandkanten och hade en galet vattenkrig medan paparazzi tog kort. Jag brydde mig inte om dem. Det var länge sedan jag var såhär lycklig. Jag hörde dem börja skrika ännu mer.

''Fick inte vi någon inbjudan?'' hörde jag en röst bakom mig. Justin, hans crew och ingen mindre en Selena. Allihopa med pistoler. ''Game on'' svarade jag och sköt Justin i ansiktet. ''Nu är det krig'' skrattade han och sprang efter mig. Jag samlade ihop alla fans och ställde mig på längst upp på en trappa för så alla kunde se mig. ''Tack. Jag är ingenting utan er''

 

Belles perspektiv

Jag saknade honom. Det var jag tvungen att erkänna. Jag satt hos min psykolog som min mamma hade dragit mig till. Efter två månader av total tystnad, sömnlösa nätter och startat tusentals bråk i skolan hade hon dragit en gräns och släpat mig hit. Min psykolog Emelie hade frågat mig om jag saknade honom. Jag hade nickat lätt efter flera minuters tystnad. Det var två månader sedan jag hade pratat. När jag väl ville prata hade jag inte fått ut ett ord. Det var som om jag var stum. Jag hade inga ord inom mig. Ingenting. Jag var tom. Ensam. Det enda hon kunde fråga mig var ja och nej frågor eftersom jag ändå inte fick ut någonting. Mamma stod utanför och väntade med bilen. Jag hoppade. ''Gick det bra?'' frågade hon och jag nickade till svar. När vi kom hem hade pappa gjort middag men jag gick rakt upp till badrummet.

Jaden perspektiv

När jag kom hem slog jag mig ner i Justins hotellrum med mamma, pappa, Willow, Justin och Kenny. ''Kan ni sätta på nyheterna?'' hörde jag min mamma säga. Vi hade köpt med oss pizza hem. När Justin satte på tvn var disney channel på. Vi skrattade åt honom. ''Så det är det här du tittar på , på din fritid?'' skrattade jag. Han gjorde en grimas åt mig. ''Det är kul''. Min mobil ringde, jag tittade på displayen. +46 nummer, vilket land är det? ''Jaden'' svarade jag glatt. ''Hej Jaden'' hörde jag någon säga på andra sidan telefonen. Rösten lät skör, svag. ''Jag heter Nathalie, vän med Belle'' Jag stelnade till när jag hörde Belles namn. De andra i rummet märkte det och tittade upp på mig. Jag hörde Nathalie börja gråta. ''Belle....'' hon försökte prata genom all gråt. ''Belle....har försökt ta....'' hon tog ett djupt andetag och fortsatte kämpa mot all gråt. ''Självmord'' Jag ramlade ner på golvet. Tårarna brast ut och jag gjorde mig av ett skrik. Rummet hade varit så tyst att mamma som satt närmast hade hört allting. Hon la en hand på min axel. ''Mamma, ta mig dit nu''