jadensmithtime

''Belle....har försökt ta....'' hon tog ett djupt andetag och fortsatte kämpa mot all gråt. ''Självmord'' Jag ramlade ner på golvet. Tårarna brast ut och jag gjorde mig av ett skrik. Rummet hade varit så tyst att mamma som satt närmast hade hört allting. Hon la en hand på min axel. ''Mamma, ta mig dit nu''

Jadens perspektiv

För delen med att ha Jada Pinkett Smith och Will Smith som föräldrar var att när man behövde komma någonstans snabbt, fanns det alltid ett plan i närheten att ta en dit man vill. Vi landade snabbare i Sverige än var något annat flygbolag skulle gjort.

Nathalie hade smsat vart vi skulle gå för hitta rätt. Väl framme såg jag flera personer sitta i ett stort väntrum. Belle hade beskrivit hennes familj så det var inte svårt att se vilka som var rätt. Jag hade fortfarande svårt för att andas, min puls var hög och varje steg jag tog kämpade jag mot tårarna som hade runnit oavbrutet i flera timmar. Mamma gick bakom mig, även fast jag inte såg henne visste jag att hon var där. Precis som hon alltid var. De tittade på mig när jag närmade mig och den yngsta reste sig upp. ''Nathalie?'' sa jag. Det kom mer som en viskning, jag hade ju trotts allt i pratat sedan vi lämnade hotellrummet. Jag harklade mig och log ursäktande. Hon log ett snett leende och nickade. Jag hälsade på alla i rummet tätt följt av min mamma. Hennes pappa och mamma, vid namn Martin och Ellen kramade mig hårt istället för ett att skaka min hand. Vilket jag uppskattade. Kalla mig var ni vill, men jag älskar kramar. Jag såg att alla lika väl som jag kämpade mot gråt. Jag ställde mig bredvid min mamma som la armen om mig. ''Hur mår hon?'' frågade hon. Jag kramade om henne lättad över att hon skötte snacket. ''Själva tabletterna hon tog är inte farliga för henne längre'' svarade Martin.

Tabletter? Ingen hade berättat innan jag kom hit hur hon hade gått till väga. Jag drog efter andan. ''Men'' sa han efter han hade kontrollerat tårarna i hans ögon. Han tog tag om hans frus hand vars tårar rann oavbrutet. Hennes ansikte var fyllt med smärta. I didn't blame her. Jag hade sett ut så hela flygresan hit. ''När tabletterna började verka och hon föll, föll hon rakt in i badrumskanten och har varit medvetslös sen dess.'' Det kändes som luften plötsligt tog slut i rummet. Jag var nära på att falla ner på golvet igen, men min mamma hann lägga sin händer runt mig och fånga mig. Hon drog mig mot henne och kramade om mig hårt. Den här gången kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. ''Du får gå in till henne om du vill'' hörde jag en röst bakom mig säga. Nathalie. Jag nickade och följde efter henne. Utan något ord gick vi tillsammans genom korridoren till rummet. Jag hade tänkt mycket på hur det skulle bli när vi träffades igen, sådana här omständigheter hade inte ens kommit på listan. Hon öppnade dörren och jag såg Belle ligga på sängen. Hon hade ögonen stängda, så klart.

Belles perspektiv

Jag hörde dörren öppnas. ''och Jaden, var positiv''. Var han här? Min Jaden? Jag hörde Nathalie stänga dörren efter sig och Jaden dra fram stolen till sängkanten. Även fast jag inte kunde se honom såg jag hans ansikte framför mig. Lika vacker som vanligt. Jag kände hans hand mot min arm. Hans beröring gav mig alltid en rysning och inombords fick jag det. Men ingenting han märkte. Han sa ingenting men då och då kände jag tårdroppar droppa ner mot min arm. Om jag kunde skulle jag slänga mig i hans armar och aldrig igen släppa taget. Men hur mycket jag än försökte röra på min kropp var den tung som sten. ''Belle'' hörde jag honom säga. Det var inte den lyckliga rösten jag kom ihåg. Den här rösten var tom och full av sorg. ''Jag vet inte om du hör mig, men jag hoppas det. De alla har sagt åt mig att vara positiv, stark när jag är här inne med dig'' Jag hörde smärtan i hans röst. ''Men jag är inte stark just nu, jag har inte varit stark sedan du lämnade min sida.'' Han greppade tag i min hand. ''Jag satt i turnébussen i två månader. Jag trodde aldrig jag skulle få se dig igen och det var nära på att jag inte fick. Men Gud hade en annan plan för dig, ditt liv skulle inte sluta såhär. Jag vet att du kommer komma öppna dina blåa vackra ögon igen. Jag tänker vänta för evigt om det behövs.'' Jag kunde inte vara arg på honom när han pratade såhär. Jag hoppades innerligt att mamma aldrig skulle visa lappen jag skrivit innan jag föll ihop. Det var lögner alltihop.

Ellens perspektiv

Jag såg smärtan i hans ansikte när han gick iväg med Nathalie. Jag hade inte gillat hur han behandlat min dotter, men hans smärta var äkta. Han hade kommit hit med en gång, snabbare än jag trodde var möjligt. Jag visste att jag var tvungen att berätta för honom. Jag tittade in i min mans ögon. ''Jag måste berätta för honom.'' ''Hon ville göra det själv, det vet du'' Jag kände ilskan bildas inom mig. ''Vad händer om hon inte vaknar igen då? Och även fast hon inte gör har hon inte pratat på två månader Martin'' jag kände tårarna rinna ner för mina kinder men jag brydde mig inte. Han la sina händer om mig. ''Du gör vad du måste''.

Martin gick och hämtade Jaden medan jag gick och köpte oss något att dricka. Jag fann Jaden sittandes i väntrummet. Han såg nervös ut men för sorgsen var att egentligen orka. Jag gav han en kopp varm choklad som han tog emot med ett svagt tack. Han har vart med om mycket de senaste månaderna men lyckades ändå vara artig. ''Har Belle någonsin berättat om Daisy?'' frågade jag. Hans frågetecken till ansiktsuttryck berättade att det var helt nytt för honom. Vi satte oss ner i soffan och jag drog på honom en filt. Han log tacksamt.

''Låt oss börja historien där du lämnade den'' sa jag. Han visste inte om han skulle le eller gråta så jag fortsatte. ''När hon kom hem började hon skolan men pratade aldrig med oss hemma. Vi trodde att det var för att hon var sura på oss. Men en vecka efter fick vi ett samtal hem om att ingen hade hört henne prata på en vecka. Inte ett enda ord. Men samtalet handlade också om att hon hade hamnat i slagsmål. Dessa samtal fortsatte att komma i två månader. Inget ord på två månader. Jag och Martin hade tappat tålamodet och jag drog med henne till en psykolog.'' Jag såg att han bearbetade allt jag berättat så jag gav han några sekunder att hinna med allt. ''Du sa något om någon Daisy'' sa han och tittade på mig för första gången. Jag tog ett andetag. Jag kände tårar formas i mina ögon men försökte strunta i dem. ''Daisy var Belles stora syster. Hon tog självmord för snart 2 år sen.'' snyftade jag fram. Min röst var svag och tårarna rann. Jag kände han ta tag om min hand och kramade den hårt. Jag fann styrkan att fortsätta. ''Belle var blev aldrig sig själv på det halv året.'' ''Hon slutade prata då också'' konstaterade han. Jag nickade. ''Jag hittade en katalog med high school year på hennes rum medan hon var i skolan en dag. Canada sidan var markerad och jag och hennes far kom överens att det var ett bra alternativ. När vi berättade för henne fyllde hennes ögon för första gången med glädje. Nästa dag kom det ett godmorgon och fram till hon skulle åka bättrades de på. Dagen hon skulle åka tillbaka var hon som vanligt igen.'' ''Stod de nära varandra?'' frågade han. ''De var bästa vänner, oskiljbara'' ''Förlåt att jag frågar, men. Vet ni varför hon tog självmord. Daisy alltså.'' Jag såg att han skämdes över att fråga. Många skulle inte våga och många har inte gjort. Det krävdes mord för att ställa en sådan fråga till någon så jag var tvungen att svara. ''En kille'' svarade jag mjukt. I nästa sekund reste han sig upp och sprang iväg med tårar rinnandes ner för hans kinder.

Jaden perspektiv

Allt det här på grund av mig? Belle låg på sjukhus medvetslös på grund av mig. Mig. Jaden Smith. Tårarna tog över och jag kände mina ben vikas ihop. Sedan blev allting svart.

_________________________________________________________________________________

Vad tycker ni om detta kapitet?