jadensmithtime

I was afraid to let you in,

Now I’m only afraid you would go,

But you’re my angel, and you already know

That I am all yours and I'm gonna let it show.

När han slutade låten rann mina tårar oavbrutet. Folket i rummet jublade och busvisslade medan Jaden sprang ner till mig.

''Vad är fel?'' sa han och la händerna om mitt ansikte.

''Inget'' sa jag och skakade på huvudet. ''Ingenting. Allting är perfekt. Du är perfekt. Jag älskar dig så mycket.''

Belles perspektiv

Jag hade ingen aning om vad klockan var när jag steg över dörrtröskeln till mitt hus med Jadens säkra hand om min rygg. Mamma var hos pappa vilket betydde att vi inte skulle få några pinsamma samtal med henne i kväll. Jag slängde av mig mina skor men stannades upp innan jag kunde fortsätta. Jaden lade sina händer över mina ögon så det enda jag såg var mörker.

''En sista överraskning'' viskade han i mitt öra med liten nervositet i rösten men viskningen gav mig rysningar längst hela halsen. Jag kände igen mitt eget hus väl nog för att veta vart han förde mig. Han följde mig genom vardagsrummet mot mitt rum. Jag kunde inte se genom hans händer men jag kände att detta rummet var ljusare än det vi gått igenom. När jag gick in i mitt rum hörde jag en svag ton av musik. Han drog långsamt bort händerna från mina ögon och jag kunde urskilja vad som var på gång i rummet. På alla mina hyllor, bord och kanten av min säng var det fullt med ljus av alla storlekar, samt rosblad som sträckte sig till golvet och till sängen. Jag vände mig om samtidigt som jag kände en klump i magen. Jadens ansikte såg nervöst ut som han var rädd för hur jag skulle reagera. Jag log mot honom samtidigt som ett hav av fjärilar gick vilda i min mage. Han tog ett steg närmare mig men sa fortfarande ingenting. Han tittade bara in i mina ögon. På ett sätt som han aldrig sätt förut, det var mer hunger nu och han var bestämd. Jag stod stilla medan han lade sin armar om min rygg och drog mig närmare. Han kysste mig först mjukt men stannade sedan upp så att det endast var någon centimeter mellan våra ansikten och tittade djupt in i min ögon. Jag lade min armar mot hans bröst. Jag kunde känna hur hans hjärta dunkade snabbare nu, precis som mitt. När han kysste mig igen försvann alla fjärilar från magen. Detta vad var jag ville nu. Jag lät min händer glida upp mot hans hals medan hans läppar kysste mig längst halsen. Jag knäppte upp knapparna på hans skjorta och han lyfte upp mig och bort mig mot sängen. Med benen runt hans midja landade jag mot sängen och han över mig. Hans andetag var tyngre nu och jag drog av skjortan helt. Jag smekte handen över hans bara kropp som jag känt förut, men ändå aldrig riktigt känt. Han kysste mig intensivare och jag kunde inte stoppa den överväldigande känslan som flög igenom mig. Min klänning var av innan jag hann börja noja över att jag skulle vara naken inför honom. Han kysste mig längst halsen ner mot magen och jag tappade all kontroll. Han tände en hunger inom mig som jag inte visste att jag hade. Våra händer smekte längst varandras kroppar. Jag ville ha honom överallt. Den minsta millimetern som skildes från våra kroppar var för långt avstånd. Han drog av sig sina byxor lika smidigt som han knäppte upp min bh. Han stirrade hypnotiserat på mig men jag var för upphetsad för att bli generad. Medan jag kände hur han långsamt gled in i mig viskade han. ''Jag älskar dig''

När jag öppnade mina ögon dagen därpå var platsen bredvid mig tom. Jag gled ur sängen och drog på mig Jadens skjorta som gick till mitten av låret. Jag smet ut förbi vardagsrummet när jag hörde Jaden. Jag följde ljudet ut på altanen. Solen bländade mina trötta ögon och jag fick kisa mig fram till honom. På bordet framför mig stod frukost uppdukat och Jaden log stort på mig. Han plockade bort håret som fallit ner framför ögonen och jag tittade upp på hans vackra ansikte.

''Du ser fruktansvärt sexig ut i den skjortan.'' sa han och jag kände hur jag blev generad. ''Du får nog behålla den.''

''Du ser inte så dålig ut du heller'' sa jag. Han gick i endast sina jeans vilket gjorde att man såg hans magrutor. Han log mot mig.

''Kom och sätt dig ängel'' Jag gjorde som jag blev tillsagd och satte mig ner mitt emot honom.

Jadens perspektiv

Vi hörde en bil stanna utanför huset och sedan en knackning på dörren. Jag gick mot dörren medan Belle satte på sig sina egna kläder med ett flin. Jag öppnade dörren med ett leende men det dog så snabbt jag såg vem som stod utanför dörren. Precis när jag trodde att inget kunde förstöra denna dagen kom karma och skrattade mig i ansiktet.

''Vad gör du här?'' sa jag med irriterad röst men hon tittade bara på mig med ett flin.

''Roligt att se dig med Jaden. Får jag komma in eller?'' utan väntan på svar gled hon förbi mig och in i hallen. ''Tjusigt för att vara nyinflyttade'' sa hon och tittade sig själv omkring.

''Jaden! Vem var det?'' ropade Belle och jag hörde hennes röst närma sig. När hon studsade ut och fick syn på vem som stod i hennes hall försvann hennes leende precis som mitt.

''Madison'' sa hon argt.

''Tack för det varma välkommandet'' flinade hon på det sättet bara hon kan.

''Vad får dig att tro att du är välkommen här?'' Belle var fortfarande lika ilsken men det var något med Madison som fick mig att mjukna lite. Var jag glad över att se henne? Kanske. Men jag vägrade att erkänna det. Madison gick förbi Belle, in i vardagsrummet och satte sig i soffan.

''Jag kommer i fred'' sa hon och skrattade för sig själv. Men ingen annan skrattade men vi gick efter henne och satte oss i soffan mitt emot. ''Jag hittade den här hemma hos mig'' sa hon och tog upp ett litet blått paket. Jag kände igen det med en gång. Presenten jag skull ge till Belle innan hon åkte hem från New York men på något sätt hade det försvunnit. Jag borde vetat att hon låg bakom det hela. Hon satte ner paketet, reste på sig och gick mot dörren igen.

''Belle.'' sa hon med vänligare röst den här gången inte lika överlägsen. ''För det första förlåt för allt smärta jag har fått dig att känna och för det andra om eran kärlek kan övervinna min dumhet och mina fasoner så kan den övervinna allt. Och grattis i efterskott.'' med dem orden gick hon och vi hörde dörren smälla igen. Jag tittade tillbaka på Belle som satt och log för sig själv.

''Hon har rätt, vet du. Våran kärlek kan övervinna allt!'' hon lutade sig fram och kysste mig. Jag log.

''Öppna presenten'' Hon tog upp paketet och drog av locket. Hennes ögon blev för ett ögonblick större och hon drog upp berlocken som låg däri.

''Jaden, den är så vacker''

''Öppna den'' sa jag. Hon tryckte nageln i skråman och berlocken öppnade sig. Inuti berlocken var en bild på oss när vi kysstes på nyår.

''Vad betyder siffrorna här?'' sa hon och pekade på den vänstra delen av berlocken.

''Datumet som jag först träffade dig i Stratford'' Hon log och slängde sig i armarna på mig.

'Men det är inte den enda presenten jag har köpt till dig. Du har varit med om så mycket den senaste tiden'' Jag drog upp kuvertet ur min bakficka och gav det till henne. Hon tittade på mig med sådan kärleksfull blick att jag fick värma i hela kroppen som skulle kunna mig en iskall vinterkväll på Antarktis. Jag flyttade mig närmare så jag kunde läsa orden tillsammans med henne. I kuvertet låg den en två flygplans biljetter, tur och retur till Stratford.

EPILOG - This love is ours

Det två veckorna jag och Jaden tillbringade tillsammans i Stratford var som en dröm. En vacker dröm man aldrig vill vakna upp ur. Jag gick mot mitt möte med Luke som skulle avgöra hela min framtid. Om jag hade en framtid som dansare eller inte. Jag gick så fort jag kunde men kände mig ändå inte snabb nog. Solen var inte nådig med värmen idag och jag svettades under min blåa blus. Tacksam över att jag hade tagit på mig shorts sprang jag över vägen för att komma på rätt sida. Framför mig låg ett stort hus med en stor skylt som det stod STORM på. Jag stannade utanför dörren. This is it, tänkte jag och tog några djupa andetag. Jaden var inte bredvid mig men han hängde runt min hals, skyddat runt en guldig berlock. Jag visste inte vad mötet med Luke skulle ta mig eller om jag hade någon framtid som dansare. Men jag visste att när jag kom hem så satt min framtid på min altan. Det var allt jag behövde veta för att jag göra nästa steg lätt. Jag öppnade dörren och lät modet som Jadens kärlek gav mig fylla hela min kropp.

’’Pappa, jag måste ringa ett samtal.’’ I den stunden visste jag att jag var tvungen att sluta ta allting för givet. Och jag tänkte börja att sluta ta en av det viktigaste personerna i mitt liv för givet. Jag knappade in Jadens nummer i mobilen.

’’Hej ängel’’ svarade han men lät distraherad. ’’Jag kan inte prata just nu.’’ Jag hann inte svara innan jag hörde något som han tydligen inte ville att jag skulle höra. För han hyssjade personen i bakgrunden. Den som flög först in i mitt huvud var Madison, men nej. Jag kände igen skrattet mer än så. Det tillhörde Nathalie.

Belles perspektiv

Jag fortsatte stirra från min klocka ner till mobilen. Klockan visade 23.14 precis som fyra blickar sedan. Mobilen har inte lyst upp de senaste sju timmarna. Jag drar täcket i sängen över mig men släpper inte mobilen med blicken. Vad döljer Jaden för mig? Varför ljög han om Nathalie? Och varför kom Nathalie hit i från början? Tankar som jag vägrat tro om min bästa vän glider in i huvudet i alla fall. Kanske är jag paranoid? Jaden och Nathalie? Jag flinar för mig själv. Mest för att få mig själv att känna mig bättre inombords. Jag gräver ner den tanken, täcker den med alla mina andra tankar och bestämmer mig för att ringa Taylor. Men efter många och långa toner måste jag tillslut ge upp och lägger på. En annan kväll hade jag inte brytt mig men i kväll känns allting annorlunda. Jag skickar iväg ett par sms, både till Jason, Jasmine och Justin. Efter någon timmas väntan ger jag upp. Kanske har dom redan tröttnat på hur jag ser på livet. Kommit på innan mig att jag har tagit dem för givet. Kanske håller all min tur på att ta slut.

Morgonrutinen som långsamt smygt sig på var inte annorlunda idag. Duschad, sminkad och redo gick jag nu tillsammans med Taylor i köpcentret. Hon fortsatte att rabbla på om San Diego och om hur hennes farmor endast lät henne vara ute till klockan nio. Det var det bästa med att umgås med Taylor, hon skötte snacket och jag kunde gå och lyssna. Jag hade berättat om samtalet med Jaden och hur det kändes som om alla undvek mig men hon hade lovat mig att jag bara var överkänslig med allt som hänt den senaste tiden. Vi gick in i en affär som heter moments som jag ärligt tror att Taylor har stamkort i. Affären är full med klänningar av alla smaker vilket faller Taylor in i smaken perfekt.

''Bryans bror ska ha inflyttningfest, måste ha en ny klänning'' sa hon.

''Jag visste inte att Bryan hade en bror'' svarade jag medan jag gick och tittade runt bland klänningarna. Ärligt så visste jag inte så mycket om Bryan, förutom att han var med i fotbollslaget i skolan.

''Det är mycket du inte vet, Sverige'' svarade hon och blinkade. Tydligen. Kommentaren slog mig rakt i magen även fast den inte var menad så. ''Du skulle passat perfekt i denna'' sa Taylor och visade upp en beige tunika.

''När ska jag ha på mig den?'' men jag kunde inte sluta tänka på hur den faktiskt skulle kunna se ut på mig.

''När du går med mig till Bryans bror ikväll'' sa hon och la till ett stort leende.

''Så det var vad denna shoppingturen handlade om'' flinade jag.

''Snälla'' bad hon.

''Allt för dig''

''Hur fick du tag på en limo?'' frågade jag Bryan där vi satt på väg till hans bror.

''Ikväll är en speciell kväll'' svarade han bara. Limousinen stannade och jag tittade på mobilen en sista gång innan jag lade ner den i min handväska. Men fortfarande ingenting för varken Jaden eller Nathalie. Belle. Sluta tyck synd om dig själv nu! Jag rätade på mig och gick efter Taylor och Bryan. Märkte inte ens att dit vi gick såg mer ut som en lokal än hus eller lägenhet.

''Säkert att vi har kommit rätt?'' frågade jag men fortsatte att gå efter dem. Solen hade börjat gå ner, men det var fortfarande ljust och varmt.

''Vi måste bara hämta en grej'' sa Taylor snabbt. Vi gick igenom en dörr som säkerligen var den tyngsta jag vart med om men Bryan höll upp den som om det inte var något. Jag gick tätt efter Taylor genom den lite ödsliga korridoren. Hon stannade utanför en dörr och väntade in Bryan som kommit lite efter.

''Du först'' sa hon och öppnade dörren. Samtidigt som jag smet in igenom dörren möttes jag av en gigantiskt stor grupp som tillsammans skrek:

''SUPRISE!''

Jag har aldrig i hela livet känns mig mer som en idiot som jag gjorde i det ögonblicket. Jag hade fokuserat så mycket på Jaden och Nathalie att jag inte ens hade hunnit reagera på att det var min födelsedag idag. Pusselbitarna som legat utspridda överallt hade äntligen pusslats ihop. Allihopa var här. Alla jag tänkte på innan jag somnade igår kväll. Överallt var det ballonger och i högra hörnet fanns det en stor scen. Musiken som spelades var en härlig bakgrund på det hela. Till höger om mig stod Ryan och Chaz tillsammans med Justin som vinkade glatt när vi mötte blickar.

''Överraskad?'' hördes en röst bakom mig. Jag vände mig om och såg Jadens ansikte. Snyggare än någonsin med en jeans och en skjorta.

''Hur?'' men jag tappade bort mig. Jag var mållös.

''Vet du hur svårt det var att hålla något sådant här hemligt för dig? Nathalie hade så svårt att ljuga för dig att jag fick erbjuda henne ett hotellrum istället för att bo hos dig.'' Någonting i mig ilade när han nämnde Nathalie. ''Och om det samtalet igår kväll. Jag var här då och fixade inför idag.''

''Det var inte meningen att du skulle höra mig i bakgrunden. Jag har mått dåligt över det hela dagen.'' Det var Nathalie som hade hunnit upp bredvid mig. Jag la ena armen över Jaden och andra över Nathalie.

''Fy fan vad ni är bra. Tack''

''Tacka oss inte än.'' sa Nathalie snabbt och pekade mot den vänstra sidan av scenen. Mina ben började springa innan jag själv hade hunnit reagera på vem som stod där framme. Dom såg på mig och började båda två springa mot mig.

''Jasmine! Jason!'' små skrek jag när jag när jag slängde mig i famnen på dem båda. Från den stunden översvämmades jag med personer som både hälsade grattis och beklagade min far. Min mamma kom efter ett tag precis när draget var igång och musiken var på högsta. Jag kände någon som petade på min axel.

''Belle, detta är min bror.'' sa Bryan. ''Men som jag hört har ni träffats innan.'' jag stirrade in i det bekanta ansiktet. Luke.

''Hej Belle'' sa han vänligt. ''Trevligt att träffa dig, igen.'' Även biten med Luke pusslades ihop nu. Bryan var brodern som Luke skulle säga förlåt till. Jag var tvungen att få den historien från Bryan senare.

''Jag måste gå. Men jag ville bara säga grattis och ge dig detta. Hör av dig!'' han gav mig något som såg ut som ett visitkort, gav mig en hastig kram och gick sedan. Jag tittade ner på kortet. Luke Storm. Varför kändes det bekant? Talangscout och regissör. Det var inte för att han var Bryans bror jag känt igen honom, för jag visste inte ens att han hade en bror. Nej, han hade gjort musikvideon till inte någon mindre än Usher själv. Men jag hann inte tänka mer på det innan jag hörde Jadens röst från scenen.

''Tack för att ni alla har kommit hit i kväll.'' började han och såg ut över folken som samlats runt scenen. Det var mer folk än jag kände här men jag kände igen alla ansikten. Hälften av dem bodde på röda mattan. ''Vi är här för att fira en av det viktigaste flickan i mitt liv, efter min mamma såklart'' ett skratt spred sig över folkmassan och jag flinade. ''Hon har haft jobbiga dagar så jobbigt att hon glömde av sin egen födelsedag. Så jag skulle för några minuter ta och berätta för henne vad hon betyder för mig. Så jag kommer göra det på det sättet jag bäst vet hur.'' Kort efter det började musik spelas.

I know they say the first impression

Is the most important

But was it really in our case baby?

Jag skrattade till när jag mindes vad jag tyckte om Jaden första gången vi träffades.

I remember the first time we met,

I remember promise to myself,

If I could be the reason behind your smile,

My life would be complete, yeah.

Jag tittade mig runt omkring op Nathalie, Moises och Mateo som stod bredvid mig och vi alla log när vi kom ihåg gången då Jaden berättade det på flyget precis innan vi landade i New York.

Every day I learned to love you more,

Which feels more important?

Dosen’t it baby?

Jag tittade rakt in i hans vackra ögonen samtidigt som jag kände en tår rinna ner för min kind. Jag fick kämpa för att inte springa upp och kasta mig i hans armar.

You thought I just were another one,

Please tell me you were wrong girl,

Because maybe I ate all of your cereals,

And got on your nerves every now and then,

But the way you changed me,

From the boy who were forcing laughter,

To the boy who are now living in one,

Cause baby it really doesn’t matter how we got here

It just matter that we did

And all the disapproves and doubts

Only made us grow closer, didn’t it?

I was afraid to let you in,

Now I’m only afraid you would go,

But you’re my angel, and you already know

That I am all yours and I'm gonna let it show.

När han slutade låten rann mina tårar oavbrutet. Folket i rummet jublade och busvisslade medan Jaden sprang ner till mig.

''Vad är fel?'' sa han och la händerna om mitt ansikte.

''Inget'' sa jag och skakade på huvudet. ''Ingenting. Allting är perfekt. Du är perfekt. Jag älskar dig så mycket.''

''Sov lite, min ängel'' sa han med mjuk röst medan jag la mitt huvud mot hans bröstkorg.

''Nej'' svarade en aning snabbt. Jag behövde inte se hans ansikte för att veta att han undrade vad som var fel. ''Varje gång jag blundar så ser jag olyckan om och om igen''

Ännu en gång idag var jag överraskad över min ärlighet. Han tryckte om mig hårdare.

''Jag bekämpar mardrömmarna för oss båda i natt, försök att få lite sömn ängel.''

Jadens perspektiv

Jag tittade på hennes ansikte där hon låg bredvid. Hur kunde jag haft sådan tur? Att hitta en flicka som henne? Jag log för mig själv medan hon långsamt öppnade ögonen. Jag fann hennes blick och undrade för mig själv hur jag någonsin har kunnat leva utan henne.

’''Sovit gott?’’ sa jag och hon nickade tillbaka. Hon fick ett annorlunda uttryck i ansiktet.

’''Vem är där nere?’’ frågade hon.

’''Din mamma. Hon kom hem för en timme sedan’’ hon sa ingenting men borrade in huvudet i min hals vilket sköt iväg en härlig känsla i hela min kropp. Jag kysste henne på hjässan och log för mig själv. Det spelar ingen roll hur jag fick denna underbara flicka, det enda som spelar någon roll är att jag aldrig släpper henne igen.

’''Bra, jag behöver prata med er’’ sa Ellen när vi hand i hand nådde köket. Belle hade tagit på sig ett par hotpants och ett linne, vilket jag på något sätt inte kunde sluta att tänka på. Vi satte oss ner vid ett frukost dukat bord. Ellen satte sig mitt emot oss med sin kopp kaffe. Belle började genast ta mat som det var första gången hon någonsin sett mat. Jag små flinade åt henne innan jag själv högg in.

’'Vad var det du behövde prata om?’’ frågade Belle med munnen full av mat.

’''Jag vet att ni har spenderat många dagar tillsammans, även många nätter’’ jag stannade upp med att smöra mackan och hade en vag aning var detta var på väg. ''Jag vet inte riktigt vad jag tycker om att ni ofta nu för tiden sover hos varandra och framförallt inte i samma säng’’ Belle satte drickan i halsen och var tvungen att hosta. Hennes kinder blev röda och hon tittade panikslaget på mig men jag var lika förstummad som henne.

''Mamma...eh..’’ Belle försökte få fram någonting men Ellen avbröt henne.

''Nej, låt mig bara säga detta’’ sa Ellen en aning generat. ''Jag vet inte om ni har haft... sex, än.’’ Ellen tittade på mig men jag försökte undvika ögonkontakt. Jag kände att mina kinder hettades och jag kände mig helt obekväm. Och jag för alldeles förbluffad för att tala.

''Mamma...’’ försökte Belle ännu en gång.

’’Om ni använder skydd är det väl ändå okej för mig, men jag vill bara att ni ska tänka på vad ni gör.’’

''Mamma’’ sa Belle en aning mer bestämt den här gången. ’’Vi har inte haft sex’’ Jag visste inte vad Ellens ansiktsuttryck betydde om hon var lättad eller förvånad men jag visste vad Belles betydde, det var dags att lämna detta bord.

''Du valde en bra plats att bli stum på.’’ Sa Belle retsamt när vi gick längst vägen utanför hennes hus.

''Jag vaknade inte riktigt upp på morgonen och beredde mig för det samtalet.’’ Jag greppade tag i hennes hand och vi fortsatte att gå på vägen. Hon skrattade hennes härliga skratt och ett leende bredde ut sig över mina läppar.

''Förlåt. Jag hade ingen aning att hon skulle-.’’

Jag stannade upp henne och tittade in i hennes ögon. För en kort sekund glömde jag av vad jag skulle säga.

''Be aldrig om förlåtelse för något sådant igen, ängel.’’ sa jag och kysste henne på pannan.

’’Vi har aldrig direkt pratat om det’’ sa hon men tittade mig inte i ögonen.

 Belles perspektiv

Han hann inte svara innan hans mobil började ringa. Han fipplade upp sin mobil och tittade snabbt på skärmen. Han svarade inte vilket fick mig att vilja se namnet på displayen, jag tittade och tycktes utse Nath innan han stoppade undan mobilen igen.

''Jag måste gå’’ sa han och log mot mig. Han såg lite halvt stressad ut och jag undrade om det var samtalet som gjorde honom nervös.

''Vem var det som ringde?’’ frågade jag och tittade honom rakt i ögonen denna gången.

''Ehm... Moises’’ svarade han och jag såg på hela honom att han inte talade sanning. Han var inte den bästa på att ljuga. ’‘Jag ringer dig sedan’’ han kysste mig lätt på på munnen innan han sprang iväg.

Pappa låg på samma sätt i sängen som han legat när jag lämnade honom igår. Det var skönt att komma till honom efter det pinsamma bilresan med mamma. Han behövde fortfarande bära masken som hjälpte honom att andas och dem hade satt drän på sidorna på magen. Jag satte mig ner bredvid honom och tog tag i hans hand. Han öppnade ögonen när han kände värmen från min hand och han log. Han gjorde en gest att hjälpa honom ta av masken vilket jag gjorde.

’’Bara en liten stund’’ sa sköterskan bakom oss och pappa nickade.

’’Hade ni ett trevligt samtal med mamma?’’ flinade pappa.

’’Jag borde vetat att du låg bakom det hela’’ skrattade jag. ’’Om du inte hade legat här med brutna revben skulle jag slagit till dig’’ Han skrattade.

’’Oh, tur för mig då’’ Jag hade inte riktigt tänkt på hur mycket pappas olycka hade förändrat saker och ting. Kanske hade jag fortfarande smyg ut på kvällarna för att träffa Jaden och inte berättat. Mot alla odds, kanske detta faktiskt kunde leda till något bra ändå.

’’Du vet att jag tycker om Jaden va?’’ frågade pappa som om han kunde läsa mina tankar. ’’Men han sårade dig, men om du har kommit över det så måste jag också göra det. Det är det enda rätta.’’

’’Är du säker att du inte var en poet i ditt förra liv pappa?’’ flinade jag. ’’men tack. Jag tycker verkligen om honom.’’

’’På tal om saker du tycker om’’ sa pappa. ’’Scooter ringde förut. Tydligen så har jag på grund av min olycka ställt in flera träningspass för den nya musikvideon.’’ Vilket jag hade helt glömt bort. Det känns som det var så länge sedan på något sätt. Allting som har förändrats sedan Daisy försvann. Canada, Stratford, Jason och Jasmine, Ryan och Chaz, Familjen Smith, Nathalie och Alexander, Justin Bieber, Los Angeles. Bryan och Taylor. Luke. Alla personer och platser jag har vart på har på något sätt bara runnit igenom. Jag kom inte ihåg sista gången jag pratade med någon från Stratford. Jag har tagit allting för givet. Kanske var pappas olycka inte ett tecken på att jag skulle sluta ljuga, utan att sluta ta allting i mitt liv för givet.

’’Pappa, jag måste ringa ett samtal.’’ I den stunden visste jag att jag var tvungen att sluta ta allting för givet. Och jag tänkte börja att sluta ta en av det viktigaste personerna i mitt liv för givet. Jag knappade in Jadens nummer i mobilen.

’’Hej ängel’’ svarade han men lät distraherad. ’’Jag kan inte prata just nu.’’ Jag hann inte svara innan jag hörde något som han tydligen inte ville att jag skulle höra. För han hyssjade personen i bakgrunden. Den som flög först in i mitt huvud var Madison, men nej. Jag kände igen skrattet mer än så. Det tillhörde Nathalie.

''Hej'' sa han med svag röst. Hans blick var fäst på pappa som öppnat ögon igen. ''Jag är Luke''

Belles perspektiv

''Jag vågade inte komma först'' sa han lågt. Han satt mitt emot mig med pappas säng i mellan oss. Hans ansikte hade flera djupa sår som antagligen behövt en hel del stygn. Hans högra arm gick i en 90 °C vinkel på grund av gipset som han hade. Det var som om hans ansikte fastnat i det uttryck som han hade när bilarna krockade.

''Jag är glad att du kom'' sa jag och försökte låta så oberörd som möjligt. Sanningen är att utan honom hade jag antagligen inte suttit här nu. Eller den extrema sanningen är ju om jag inte hade ljugit hade ingen av oss varit här just nu. Allt detta ligger på mina axlar. Han flinade smått åt mig som om han förstod vad jag tänkte.

''Det är mitt fel-'' började han med ångerfull röst.

''Nej'' avbröt jag honom tvärt. Min plötsliga säkerhet fick honom att se förvånad ut. Förvånad över att det osäkra ansiktet kunde vara bestämd.

''Det är mitt fel'' Det såg ut som om han ville säga emot men han teg. Det var tyst en stund. Bara pappas ojämna andetag hördes i rummet. Jag tittade upp från pappa till Lukes ansikte. Han var ung och hade säkerligen inte haft körkort länge. Något i hans ansikte såg bekant ut men det var ju omöjligt. Jag har inte bott här så länge att jag börjar känna igen folk. Om man ens gör det i en stad som LA. Jag mötte hans blick men avbröt den direkt. Att se han i ögonen var som att se kraschen ännu en gång.

''Hur kan det möjligen vara ditt fel?'' frågade han och avbröt tystnaden. Jag tittade på pappa som såg så oberörd ut.

''Han kör ofta omkring när han är upprörd'' svarade jag men släppte inte blicken från pappa.

''Och du var anledningen till att han körde?'' det lät mer som han påstod fakta än att han faktiskt frågade men jag nickade vagt.

''Jag ljög'' svarade jag. Hans min blev ännu mer förvånad. ''Andra gången i hela mitt liv'' sa jag och hans ansiktsuttryck började flagna iväg. Han sa ingenting utan väntade på att jag skulle fortsätta samtalet.

''Jag ljög om vart jag befann mig. För andra gången. Och båda gångerna handlade det om samma person.''

''Pojkvän?'' frågade han och jag kände hans blick emot mig. Jag visste inte om han visste vem jag var eller rättare sagt om han visste att jag hade dejtat Jaden Smith. Jag lät honom uppfatta min tystnad som han vill.

''Vart var du på väg?'' frågade jag för att byta samtalsämne.

''Säga förlåt till min bror'' Hans ansiktsuttryck ändrades ännu en gång och blev ännu mer ångerfullt med en gnutta besvikenhet. Fast mer på sig själv.

''Jag antar att karma hittar oss på olika sätt''

Dörren bakom mig öppnades ännu en gång men denna gången blev jag inte överraskad. Det var mamma. Hon hälsade på Luke med ett hej och jag antog att det hade träffats tidigare. Hon satte sig ned bredvid mig och sa sedan.

''Du har besök'' och det enda jag kunde tänka på var att jag önskade med hela mitt hjärta att Jaden stod utanför och väntade på mig. Men till min stora förvåning var det det sista personen jag trodde stod utanför dörren som stod där. Med sitt blonda hår och lyste av oro. Jag struntade i omvärlden och sprang rakt in i armarna på Nathalie. Jag vet inte hur länge vi stod där. Under tystnad med hennes armar runt om mig. Men när hon släppte taget om mig hade tårarna som runnit börjat torka mot mina kinder.

''Hur kom du hit så fort?'' frågade jag.

''Jag hade planerat att komma in hit innan jag visste någonting... för att....överraska dig'' svarade hon och den anledningen gick bra för tillfället. Jag var antagligen för egoistisk i den stunden för att bry mig om det riktiga anledningen. Hon var här, det var allt som behövdes.

''Hur mår han?'' frågade hon medan vi gick mot stolarna vid väggen utanför pappas rum.

''Han kommer bli bra'' svarade jag. Lättad över att det faktiskt var Nathalie som stod utanför dörren. Om Jaden hade stått där hade jag antagligen inte låtit mig själv vara så sårbar men Nathalie känner mig utan och innan och jag har ingenting att bevisa för henne.

''Nathalie... Det var-'' jag hann inte prata klart innan hon avbröt mig.

''Kom inte med det talet Belle'' sa hon och la sin hand över min. ''Allt i världen är inte ditt fel. Visst, du kanske inte borde ha ljugit, men vilken vanlig tonåring som helst gör det. Jag gör det för mina föräldrar hela tiden.'' Jag flinade åt henne och visste att hon talade sanningen. Nathalie slänger lögner till sina föräldrar lite var stans, men oftast är det vita lögner. ''Det jag menar är att du kan inte ta ansvar för det här och om din pappa kunde säga någonting skulle han säga precis samma sak till dig just nu.'' fortsatte hon. Jag visste inte om det var sant men nöjde mig med den trösten så länge. Jag visste att Nathalie skulle säga att det inte var mitt fel, men var det inte det ändå?

''Din mamma ville att jag skulle ge denna till dig'' sa hon och tog ut min mobil ur fickan och gav den till mig. ''Hon antog att du ville ringa Jaden'' Hon log mot mig och gick iväg för att ge mig lite rum. Jag hade inte berättat för Nathalie så utförligt om att jag och Jaden var på väg att bli något igen men jag antog att jag får ta en sak i taget och knappade in Jadens nummer.

Samtalet med Jaden varade inte länge innan mamma kom och hämtade mig och sa att pappa var vaken för ett samtal.

''Förlåt'' slank det ur mig så fort vi fann varandras blickar.

''Nej.'' svarade han hest. Han harklade sig och fortsatte. ''Du är min dotter Belle, och jag älskar dig. Det spelar ingen roll vem du väljer att älska eller hur du beter dig. Det kommer aldrig ändrats.'' Det tog all min kraft att inte börja gråta.

''Jag älskar dig också'' Pappa gav från sig en smärtsam min och la sin vänstra hand över ansiktet.

''Morfin'' mumlade han under masken som gav han luft. Sjuksköterskan var snabbt framme och sprutade in ett medel i hans dropp.

Vattnet som rann ner över mig var varmt och fyllde hela mig med en ny dos av det. Mamma hade släppt av mig hemma. Tvingat mig att duscha, byta kläder, sova och komma tillbaka i morgon. Jag stängde av vattnet och steg ut och klädde handduken runt mig. Jag trippade ut ur badrummet men struntade i den kalla luften utanför badrummets ånga. Jag slängde på mig min pyjamas då jag hörde dörrklockan ringa. Jag tittade på klockan. Vem hälsar på såhär sent? Jag gick fram till dörren såg mitt favorit ansikte i dörrfönstret. Jag öppnade dörren och slängde mig i armarna på honom. Han bar upp mig så mina ben korsade hans rygg och jag borrade in mitt ansikte i hans hals. Jag hörde dörren smällas igen men jag brydde mig inte. Jag tryckte mig närmare tills jag hörde ett litet stön från hans och antog att jag kanske tog i lite för hårt. Han satte sig ner i soffan med mig i sitt knä.

''Hur mår du?'' frågade han och tog med håret från mitt ansikte.

''Bättre nu'' erkände jag och han drog sin hand längst min kind. Jag svär att den elektriska gnistorna som jag kände då måste lämnat något märke. Min mage började genast pumpa runt en massa känslor jag hade svårt att både kontrollera och förstå. Jag gäspade och kom på mig själv hur trött jag egentligen var. Han tog ett snabbt titt på mig och reste sig sedan upp igen. Han gick igenom hallen till mitt rum och la mig lätt ner på sängen. Jag drog täcket över mig och gjorde ett tecken åt honom att lägga sig bredvid mig.

''Sov lite, min ängel'' sa han med mjuk röst medan jag la mitt huvud mot hans bröstkorg.

''Nej'' svarade en aning snabbt. Jag behövde inte se hans ansikte för att veta att han undrade vad som var fel. ''Varje gång jag blundar så ser jag olyckan om och om igen''

Ännu en gång idag var jag överraskad över min ärlighet. Han tryckte om mig hårdare.

''Jag bekämpar mardrömmarna för oss båda i natt, försök att få lite sömn ängel.''

______________________________________________________________________

Skulle verkligen uppskatta lite feedback, kom igen! det tar två sekunder för er att kommentera :)

Som alltid tack för den fina responsen på de senaste inläggen. Sedan vill jag bara säga att jag håller på och skriver ett dubbelkapitel just nu därför har det tagit längre tid. Jag kommer som sagt åka till USA på torsdag så därför kommer kapitlen efter detta dröja.

''PAPPA! NEJ!'' skrek jag samtidigt som mina ben började springa mot honom. Jag såg paniken i hans ögon. Men det var för sent.

Belles perspektiv

Det kändes som om det var alldeles för nyligen jag befunnit mig på ett sjukhus. Bilderna av pappas blodiga brutna kropp klampade ovälkommet och oavbrutet in i mitt huvud. Jag satt på golvet i väntrummet med flera filtar över mig. Men min kropp slutade inte att skaka ändå. Det var som all värme i min kropp försvunnit i takt med att pappas bil blev mer skräp än bil. Jag orkade inte bry mig om de blickar folk gav mig eller mamma som försökte få mig att sätta mig på stolen. Jag hörde min ringsignal börja ännu en gång men jag brydde mig inte Ingenting spelade någon roll nu. Ingenting förutom pappa.

''Det är mitt fel'' min röst svek mig men mamma tycktes höra mina ord ändå.

''Nej'' svarade och och satte sig på huk framför mig.

''Hade jag inte....ljugit-''

''Kära Belle'' sa hon bara och kramade om mig. Men hon nekade inte denna gången – hon visste att jag hade rätt.

Det kändes som en evighet innan en läkare kom ut till vänterummet. Folket i väntrummet var inte kvar och det började skymma utanför. Läkaren bar gröna kläder med en vit rock över. Mamma var först fram och jag började hasa mig upp från golvet. Mina ben var efter flera timmars sittande ovana vid stående position så jag la min hand på mammas axel för stöd.

''Mrs Gustafsson'' sa han vänligt. ''Jag är Dr.Blake'' Ingen bryr sig ville jag skrika åt honom. Hur fan mår min pappa?

''Er man har svåra skador och de är väldigt djupa.''

''Kommer han bli bra?'' avbröt mamma och viftade med handen som om hon försökte vifta bort orden han just sagt. Min kropp stelnade till i väntan på svaret.

''Alla hans revben har brutits, hans lungor har punkterats och högra nyckelbenet är skadat. Han slog i ratten så hårt och airbagen löstes aldrig ut.'' Jag hörde mammas andetag tydligt ny. Det var snabba som alltid när hennes känslor blev för mycket att hantera. Tårarna rann ner för hennes kinder men jag stoppade mina innan det hann ut.

''Det kommer kräva mycket rehabiliteringen men eran man kommer bli bra'' med de orden vände han sig om och gick.

''Börja med det bra nästa gång. Idiot'' mumlade mamma och jag svalde ett leende.

Väggarna på sjukhuset var lika tråkiga som hemma i Sverige. Vita, trista och allmänt fula. Det gör inte besöken här enklare. En sköterska kom ut efter ett par timmars väntande.

''Han är vaken'' Jag reste mig upp men mamma satt kvar.

''Gå du'' sa hon mjukt.

Numret bredvid dörren var samma jag haft när jag legat inne. Gud kunde vara nog ironisk ibland. Som om jag inte visste redan att han straffade pappa på grund av mig. Rummet var stort och delades med två andra. Men allas ögon var slutna utan pappas. När jag såg hans ansikte kunde jag inte hålla tårarna tillbaka längre. Han hade en mask över ansiktet som gav han syre. En annan sköterska kom fram till mig.

''Han kommer slockna då och då. Han är hög på morfin'' sa hon med ett leende. Jag drog ut en stol och satte mig ner bredvid pappa. Hans ögon var fortfarande öppna men de tittade inte på mig. Jag lade min hand på hans och mötte hans blick.

''Pappa......Förlåt'' sa jag med tårfylld röst. Han sa ingenting men greppet om min hand hårdnade. I nästa ögonblick var hans ögon slutna. Jag torkade bort mina tårar med den fria handen. Hur lyckades jag alltid göra såhär för mina nära?

''Jag ska inte träffa Jaden mer om du inte vill'' lovade jag. Ingen aning om jag menade allvar eller inte. Dörren bakom mig öppnades och jag trodde det var mamma. Men när jag vände mig om kände jag igen ansiktet i dörren. Minnet av hans ansikte flashade framför mig. Killen i bilen från höger.

''Hej'' sa han med svag röst. Hans blick var fäst på pappa som öppnat ögon igen. ''Jag är Luke''

Jag har fått mer än 10 kommentarer om samma fråga nu så tänkte fråga er vad ni tycker, jag förstår att båda är 13 - men, vill vi ha sexscen? Vissa vill, vissa vill inte. TYCK TILL!

''Sätt dig'' sa han och drog ut stolen till mig. Jag gled ner på stolen. Han gick ut i köket men kom strax tillbaka med två tallrikar i handen.

''Macaroni and cheese?'' skrattade jag när han lade ner maten framför mig.

''Det är allt jag kan göra'' svarade han med ett flin.

''Precis vad jag ville ha''

Belles perspektiv

Gårdagen med Jaden hade varit underbar. Även fast det bara var macaroni and cheese var det nog en av det godaste måltider jag ätit här. Jag hade gått och lagt mig direkt när jag kom hem och pappa hade inte ens hunnit öppna munnen innan jag sov. Jag kravlade mig upp ur sängen även fast mina ögon bad mig för mer sömn. Jag bar gårdagens kläder och brydde mig inte om att byta än. Mitt rum luktade instängt och var otroligt varm så när jag öppnade dörren för att gå ut var det som att gå in i ett kylsystem. Jag hörde mamma och pappas röster från köket innan jag såg dem. Det satt som vanligt mitt emot varandra och drack kaffe. Det enda mamma åt till frukost nu för tiden. Hon hade visst bestämt sig för att gå ner flera kilon. LA dieten kallade hon det. Jag hällde upp ett glas apelsinjuice och slog mig ner bredvid pappa. Mamma harklade sig och jag såg henne titta menande på pappa. Pappa nickade och vände sig mot mig.

''Taylor ringde igår när du var borta'' sa han. Rösten avslöjade ingenting men jag kunde inte säga detsamma om mitt ansikte. Paniken forsade över mig i samma sekund han sagt Taylor. Jag svarade inte. De skulle inte tro på något jag sa just nu. Varje lögn skulle genomskådas och jag kunde inte riktigt handskas med sanningen. Pappa öppnade datorn som låg bredvid honom och satte den framför mig.

''Du har ljugit två gånger för mig. Varje gång har han varit inblandad.'' sa han skarpt sedan reste han sig upp och gick. Jag tittade för första gången upp och såg på skärmen. En bild på mig när jag steg ur taxin vid Jadens hus. Jag hörde dörren smällas igen. Om det skulle bli svårt att övertala pappa att acceptera Jaden förut, skulle det bli ännu svårare nu.

Jag hoppade in i duschen och försökte skrubba bort mina skuldkänslor med hjälp av schampo. Jag höjde värmen och hett vatten föll ner över min kropp.

''Belle'' ropade mamma utanför badrumsdörren.

''JA!'' skrek jag ilsket tillbaka. Vad behövde man göra för att få en stillsam stund i denna familj?

''Jag åker och letar efter din far'' och med de orden hörde jag ännu en dörr smällas igen. Jag stängde av vattnet och sträckte mig efter en handduk. Jag lindade in en handduk i håret och en annan runt kroppen. Jag tippade ut från badrummet till mitt rum och fram till garderoben. Jag hade skuldkänslor över att ha ljugit för min pappa, men vilken 13 åring gör inte det någon gång ibland? Jag bestämde mig för att överraska Jaden och strunta i pappas sura miner. Han tog säkert bilen till kafet några kvarter bort. Pappa brukar kalla det stället ''tänkarstället''. Han går dit varje gång han behöver fundera över något. Det var där jag satt innan jag bestämde mig för att faktiskt gå med på att koreografera.

Jag valde att slänga på mig den klänning jag fick av Jaden i New York. Snorde runt ett brunt bälte runt den vita klänningen så jag inte såg ut som en rak pinne. Sedan skuttade jag lätt ut mot dörren. Jag struntade i att låsa och började genast gå längst uppfarten, bussen gick en bit bort och om jag skyndade mig skulle jag hinna med den som gick om några minuter. Jag ökade takten och nådde vägen som ledde mig närmare bussen. Jag såg våran bil komma runt hörnet och jag möttes pappas blick. Skuldkänslor bubblade upp i mig igen men hann inte stanna länge innan en våg av andra känslor kom svällande över mig. Pappa stannade inte i korsningen utan var fast fokuserad på att åka mot mig. Bilen som kom i fullfart från höger i hög hastighet bromsade för att han kunde.

''PAPPA! NEJ!'' skrek jag samtidigt som mina ben började springa mot honom. Jag såg paniken i hans ögon. Men det var för sent.

Våra ansikten var så nära att jag kände hans djupa andetag mot mitt ansikte. Han lade sin hand bakom mitt huvud och tryckte sina läppar mot mina. Att äntligen vara med honom igen efter så lång tid, var som att komma hem igen. Att jag äntligen var där jag hörde hemma.

Jadens perspektiv

Våra läppar släppte långsamt varandra och jag tittade in i hennes ögon. Hon gav i från sig ett av sina charmiga leenden som fick min mage att producera fjärilar.

''Jag älskar dig med'' sa jag. För vem försökte jag lura? Hon var den enda för mig. Våra läppar möttes ännu en gång. Just då hörde vi ett knakande ljud från dörröppningen. Ren instinkt backade både jag och Belle undan ifrån varandra och vi snorde runt och fann Scooter i dörröppningen.

''Du Jaden'' sa han men tappade bort sig när han fick syn på oss. Belle fixade till håret som blivit en aning rufsigt. Även fast jag ville säga till henne att sluta för hon såg ytterst sexig ut just nu men jag kämpade att hålla blicken kvar på Scooter.

''Jag ska lämna er ifred'' sa han och kliade sig genant i nacken.

''Det är inte som du tror'' utbrast Belle i lite väl desperat ton. Scooter flinade.

''Självklart inte. Ni gick bara igenom de nya stegen?'' Jag och Belle nickade besvärat och Scooter skrattade.

''Vet inte vad Justin tycker om de stegen.'' skrattade han. ''Vi pratar senare'' Han vände sig om och gick men jag tyckte höra hans små skrattade.

Jag vände mig mot Belle för att visa att jag inte skämdes över att visa upp henne för världen. Även fast situationen med Scooter gjorde oss båda dåligt till mods.

''Låt mig laga middag till dig ikväll'' sa jag. Hon sa ingenting men hon nickade till svar.

Belles perspektiv

Jag kände försummad. När jag var ensam med Jaden kändes det så rätt men så fort Scooter hade kommit in var det som om jag försökte gömma en skam. Jag älskade Jaden, det var ett faktum. Men jag kunde inte hjälpa fundera på varför det hade känts så fel. Jag och Jaden gick igenom korridoren och blickarna på oss var överflödande. Justin hade inte kommit, det var nästan som han hade planerat att inte komma. Men han hade ringt Jaden strax efter Scooter gått och sagt att han var tvungen att jobba.

''Det tog inte lång tid för Scooter att sprida det han såg i alla fall'' små skrattade Jaden. Jag gav honom en lätt kram innan jag gick ut på parkeringen. Kanske lite för lätt men jag orkade inte bry mig. Pappa stod parkerad där han släppt av mig.

''Hej'' sa pappa glatt när jag hoppade in i bilen. ''Det var en snabb träning''

''Justin kom inte'' förklarade och spände fast bilbältet. Jag koncentrerade min blick framåt men pappa började inte köra. ''Pappa du kan åka nu'' Jag följde hans blick som var fast spänd på Jaden. Men hans blick var fäst på mig.

''Pappa jag måste....'''

''Jag gillar inte sättet han tittar på dig'' avbröt han mig. Jag tittade förvånat på honom. ''Han krossade ditt hjärta och har ingen som helst rätt att se sådär på dig längre.'' Det var något med pappa som ändrades när han pratade sådär. Han har alltid gillat Jaden och jag trodde aldrig att han skulle bli ett problem att berätta för. Var det någon jag ville berätta för var det ju honom. Tillslut startade han bilen och började åka. Bilresan hem var tyst förutom den låga musiken som spelades ur radion. Pappa verkade tycka att det var en behaglig tystnad men tystnaden jag kände var allt annat än behaglig. Så fort jag kom innanför dörren gick jag in på mitt rum. Mamma hade gjort ett fantastiskt jobb med mitt rum. Golvet var mörkbrunt precis som jag ville ha det, väggarna hade en annan brun färg som smälte in i rummet. På väggen mitt emot dörren stod en stor säng. Mamma hade satt upp en hylla där jag hade de böcker jag dragit med mig från Sverige. Höger om sängen var en dörr som ledde ut till trädgården. Jag gick direkt till garderoben för att hitta några kläder jag kunde ha på mig ikväll. Jag hade ingen aning vad jag skulle säga till pappa men jag tänkte inte mer på det. Jag drog på mig ett par blåa höga shorts, en vit skjorta och ett par fjäderörhängen som jag bestämde fick duga. Jag gick ut till mamma och pappa som satt framför tvn.

''Jag går hem till Taylor'' sa jag och försökte låta så ärlig som möjligt. Jag tog min väska som låg vid soffkanten och började gå mot dörren.

''Skulle inte hon till San Diego?'' frågade mamma men ingen av dem tittade på mig.

''Hon åker imorgon.'' flikade jag in snabbt och tog sedan några snabba steg mot dörren och gick ut.

Taxin stannade utanför Jadens hus och jag skyndade mig upp till dörren. Innan jag hann knacka öppnade Jaden dörren med ett leende. Jag slängde mig i hans famn och höll om mig hårt.

''Det. Var. Den. Läskigaste. Taxichauffören. jag någonsin åkt med'' sa jag medan han släppte mig. Han små flinade åt mig.

''Du är säker nu'' sa han och blinkade. Vilket skapade förvånansvärt nog en stort värme flöde inom mig. Jag följde efter honom ut till vardagsrummet där ett bord stod vackert uppdukat.

''Är det ingen hemma?'' frågade jag och tittade mig runt.

''Det bestämde sig för att åka iväg'' flinade han. Han behövde inte säga det men jag kände honom väl nog för att veta att han hade sagt till dem att åka. ''Sätt dig'' sa han och drog ut stolen till mig. Jag gled ner på stolen. Han gick ut i köket men kom strax tillbaka med två tallrikar i handen.

''Macaroni and cheese?'' skrattade jag när han lade ner maten framför mig.

''Det är allt jag kan göra'' svarade han med ett flin.

''Precis vad jag ville ha''

''Belle, låt mig köra dig hem.'' hörde jag Justin säga. Jag stelnade till, till orden han just sagt. Jag vände mig om. Han stod med handen över munnen och tittade med panikslagen blick på mig. Jag kände Jadens blick mot mig.

''Hem?''

Belles perspektiv

''Bor du här?'' frågade han. Hans röst var ilsken men hans ansiktsuttryck var sårat. Han gav ifrån sig den där tomma blicken som vanligt när han blev sårad. Jag nickade stumt. Det var så mycket jag ville säga men ingenting kom ut. Det var som min tunga var av betong och de stod människor med händerna runt min mun som tvingade tillbaka alla ord som försökte komma fram. Han vägrade se mig i ansiktet och tittade istället nere vid fötterna på mig. Han vände blicken till Justin som bara stått där. Justins ansiktsuttryck var svårt att tyda men det var som han var rädd för det som skulle hända näst.

''Du visste?'' frågade Jaden men samma ton han frågat mig. Jadens blick borrade rakt in i Justins. Justins blick gled ner mot golvet under honom. ''Och du ska kalla dig min bästa vän'' fnös han och började gå därifrån.

''Det är mitt fel....'' fick jag fram tillslut. Men det var försent Jaden var redan utom hörhåll och jag var som vanligt lämnad kvar.

Jag berättade historien så noga jag kom ihåg den för Taylor. Det enda jag fått riktig kontakt med i skolan. Hon lyssnade noga och aa och hmm—ade på rätt ställe. Vi gick igenom korridoren på väg ut till bussarna. Överallt jublade folk över att det äntligen var påsklov. Taylors pojkvän Bryan slöt upp med oss och gav Taylor en lätt kyss på kinden. Det var det perfekta paret man bara ser på film. Hennes halvlånga bruna hår och bruna ögon. Hans bruna lockiga hår som liknade killen från One Direction och gröna ögon. Han var en muskulös kille och var två år äldre än mig och Taylor. Det var säkert att säga att det var det enda två jag faktiskt kände här. Alla hade varit nyfikna på den nya tjejen den första veckan. Kom med frågor som: ''Finns det isbjörnar i Sverige?'' ''Är det någonsin över 0°C?'' ''Jag känner igen dig, är du känd eller något?'' När det fick reda på att jag var tjejen som dejtade Jaden Smith backade det flesta undan, dvs dom jag inte redan gjort det. Taylor var inte den mest populäraste i skolan men det var Bryan. Han var quarterback i skolans fotbollslag. Den fantastiska historien hur de två träffades slår mig omkull varje gång och jag tröttnar aldrig på att höra den. Bryan är den killen man lägger märkte till om han går in på ett kafe. Taylor är svår att komma nära för hon har höga murar runt sig. Men hon var antagligen den som liknade Nathalie mest. Väl ute bländade solen oss direkt. Taylor skulle åka iväg till sina morföräldrar i San Diego och jag skulle ha fullt upp med att koreografera hela lovet.

''Ha det så roligt i San Diego'' sa jag och kramade om Taylor. ''Hör av dig'' sa jag och lät halvt desperat. Hon flinade åt mig men nickade till svar. Jag vinkade hejdå till Bryan som redan var halvvägs in i bilen som hans mamma satt i. Jag började gå mot det gula bussarna som stod och väntade längre bort.

''Och du Belle?'' hörde jag Taylors röst. Jag tittade på henne. ''Det löser sig''

Pappa stannade bilen precis utanför träningslokalen. Han bar den kostym hans nya jobb tvingade på honom varje morgon. Jag tittade ut genom fönstret och blicken fastnade på Jaden som stod utanför lokalen med mobilen mot örat.

''Klarar du dig?'' frågade pappa milt men tog inte bort blicken från Jaden. Pappa brukade älska Jaden men han har vuxit mindre och mindre i hans ögon.

''Jag klarar mig pappa'' sa jag och försökte låta övertalande samtidigt som jag försökte övertala mig själv att jag kunde klara det här. Första dagen för mig att koreografera och jag hade rent av lyssnat på deras nya singel hela dagen non stop för att komma på steg. Men det enda jag kunde tänka på var Jadens röst som trängde sig ut från mina hörlurar. Jag gav pappa en snabb kram innan jag hoppade ur bilen. Bildörren som smälldes igen väckte Jadens uppmärksamhet och han tittade mot mig. Jag tvingade mina ben att fortsätta gå framåt.

''Jag ringer dig sen....'' sa han i mobilen innan han lade ner den i fickan igen. Han log ett nervöst leende mot mig och öppnade dörren åt mig så jag kunde slinka in i till lokalen. Jag behövde inte ha ögon i nacken för att känna hans ständiga blick i ryggen. Jag kom ut till en sal som såg mer ut som en gymnastiksal än en danssal.

''Var är Justin?'' frågade jag för att bryta tystnaden som lagt sig mellan oss.

''På väg'' svarade han kort. Han kopplade in sin Iphone i högtalarna och satte på någon Beatles låt. Hans varje rörelse var en tvekelse och han koncentrerade sig djupt på att inte komma för nära mig.

''Jaden....'' Jag bet mig i läppen. Orden var egentligen inte menade att komma ut men hann slippa ut innan jag hann stoppa dem. Han vände sig mot mig och väntade på en fortsättning. ''Det var inte Justins fel. Jag fick honom att lova att inte säga något.'' fortsatte jag. Han ryckte på axlarna.

''Jag fattar bara inte varför du inte kunde berätta för mig.....'' Han såg på mig på bara det sättet han kan. Den blicken som får mig att falla. Oskyldig, känslig och så Jaden. Mitt hjärta började bulta snabbare även fast det var en av de stunder jag borde känna mig mer illa till mods.

''Jag trodde inte det skulle göra någon skillnad.'' Erkände jag. Han tittade på mig med en blick som han aldrig gett mig. Han tog ett tvekande steg närmare mig.

''Du förstår inte. Det förändrar allting.'' Han stod framför mig nu och jag tittade djupt in i de mörka ögonen igen. De ögonen jag saknat och älskar så mycket. Utan en minsta tanke lade jag min hand mot hans hjärta som tycktes slå aningen starkare och snabbare än vanligt. En enorm värme spred sig i mina fingrar. Han tog tag i min handled men puttade inte iväg mig. Hans ansikte såg spänt ut som om han bråkade med sig själv inombords, som om han försökte behärska sig själv. Jag kunde se det tydligt nu. Min kärlek för honom. Min åtrå för just denna killen.

''Jag älskar dig'' andades jag. ''Jag slutade aldrig älska dig'' Hans andetag var inte lika regelbundna längre. Jag kunde se att den delen av honom jag ville åt började vinna över den delen som ville hålla emot. Han kunde enkelt putta bort mig om han ville, men det gjorde han inte.

''Jag älskar dig'' sa jag igen. Men denna gången högre, starkare med mer självsäkerhet. Och det var det avgörande. All kontroll han tycktes ha i kroppen flög iväg. Väggarna i mellan oss rasa ihop och alla känslor vi försökt hålla gömda rycktes upp till ytan. Jag sträckte upp den handen som låg på hans bröst till hans hals och tryckte han närmare mig. Våra ansikten var så nära att jag kände hans djupa andetag mot mitt ansikte. Han lade sin hand bakom mitt huvud och tryckte sina läppar mot mina. Att äntligen vara med honom igen efter så lång tid, var som att komma hem igen. Att jag äntligen var där jag hörde hemma.

___________________________________________________

Vad tycker ni? KOMMENTERA

Jag kunde inte riktigt se Justins ansikte i den mörka natten men det såg ut som ett brett leende gled över hans läppar. Han tog upp mobilen, knappade runt på mobilen och satte telefonen mot örat. Innan jag ens hann tänka på var det betydde. Innan jag hunnit pussla ihop pusselbitarna hörde jag Justin röst säga.

''Hej Belle, det är Justin''

Belles perspektiv

Jag gick för en gångs skull på de senaste veckorna och lade mig tidigt. Klockan visade strax efter tio och jag kröp ner under det iskalla täcket i min enorma säng. Mitt nya rum började långsamt kännas som hemma efter flera uppackade kartonger. Jag la mig på sidan och tittade in i väggen som var brun. Jag blundade och försökte få mig själv att somna. Jag vände och vred på mig och täcket blev genast varmt. Jag la mitt högra ben utanför täcket för att minska värmen på något sätt. Jag försökte slappna av i hela min kropp men tankar flög runt i mitt huvud. Ingen speciell tanke stannade särskilt länge men alla olika tankar fick mig att vakna en aning mer. Jag vred på mig lite mer som om det skulle skaka av mig alla tankar. Jag tittade på klockan som bara hade passerat 3 minuter sedan jag senast kollade. Jag ville ringa Nathalie höra hennes röst som alltid fick mig lugn, eller till och med min gamla granne för att hans samtal alltid fick mig att bli sömnig. Men att klockan var runt tio här betydde det att den var strax över tre på natten i Sverige. Jag tog upp min mobil men inget nytt hade hänt. Inget sms från den nya tjejen jag börjat umgås med i skolan. Emily tror jag hon hette. Hon hade bara presenterat sig snabbt för några veckor sedan. De senaste veckor har namnen gått in igenom ena örat och ut genom det andra. Jag tog upp temple run för att underhålla mig själv med någonting. Den intensiva höga ringsignalen som började låta från mobilen framför mig fick mig att rycka till och mitt hjärta banka i maxpuls. Jag tittade chockat på namnet på displayen innan jag tvingade mig själv att trycka på svara.

''Justin?'' min röst lät ringrostig som om det var evigheter sedan jag hade pratat.

''Sov du?'' frågade han och lät ursäktande.

''Nej'' svarade jag kanske lite väl fort, nyfiken över vad som fick honom att ringa till mig vid den här tidpunkten. Jag kunde inte se hans ansikte men jag kände att han flinade åt mitt snabba svar.

''Hur snabbt kan du ta dig till L.A?'' frågade han. Jag gav honom en konstig blick igenom telefonen innan det slog mig. Han var inte ensam.

''Hur snart vill du ha mig?'' frågade jag och försökte låta så oberörd som möjligt.

''Bra, då ses vi om två dagar.'' svarade han snabbt som om jag hade svarat helt annorlunda. Jag skulle precis fråga vad som stod på när jag hörde en röst i bakgrunden. Ville hon inte veta varför?Jag kände igen rösten väl men jag tvingade mig själv att inte låta berörd när jag hörde Justins röst ännu en gång.

''Vi ses snart B'' sedan lade han på.

Veta att jag snart skulle träffa Justin och kanske till och med Jaden hade inte gjort de senaste dagarna enklare. Jag satt och klappade otåligt på mina lår. Jag hade inte velat att pappa körde mig eftersom jag inte ville avslöja någonting om Jaden var där. Det sista jag behövde var att han visste. Jag visste inte vad jag skulle göra om han var där men jag intalade mig själv att jag skulle komma på något när jag väl stod där. Sanningen var att jag var alldeles för nervös för att ens sitta för länge att tänka på det. Mina tankar tog kontroll över mig igen. Tänk om han är där? Tänk om han inte är där? Tänk om Madison är där? Jag tog ett djupt andetag.

''Det är dags att möta din rädsla idag, Belle.'' Sa jag tyst för mig själv. Jag hoppade ur taxin och gick in genom det hotelldörrar jag fått order av Justin att göra. ''Du klarar det här'' intalade jag mig själv och gick mot den dörr som skulle leda mig till Justin.

Jag gick in igenom dörren och möttes av Scooters ansikte som bar ett stort leende när han såg mig.

''I tid som vanligt. Härligt att det finns någon att lita på'' skrattade han och lade armarna om mig. Jag skrattade lågmält tillbaka och använde tillfället för att titta mig runt i rummet. Men allt jag såg var Justin i detta gigantiska rum. Jag visste inte om jag var besviken eller inte för att han inte var här. Men jag lade lättat armarna om Justin så fort Scooter släppt mig.

''Tack för att du kunde komma hit så snabbt'' sa Scooter och gjorde en gest åt mig att sätta mig ner på stolen vid det ovala bordet. Jag gav Justin en blick innan jag satte mig ner. Han hade hållit sitt avtal, han hade inte berättat, inte ens för Scooter. Även denna gången gjorde mina känslor mig förvirrad. Var jag glad eller ledsen över detta?

''Jag hörde att du inte ens frågade varför vi ville att du skulle komma hit?'' sa Scooter och tittade granskande på mig. Tanken hade inte riktigt slagit mig än. Jag var så uppspelt över att höra Jadens röst att jag inte brytt mig om vad han sagt. Justin harklade sig och tittade menande på mig.

''Jag ringde upp henne efter'' förklarade Justin. ''Han var ju där'' Scooter log på ett sätt jag tror var ursäktande.

''I alla fall.....'' fortsatte han för att lätta upp stämningen och ändra samtalsämne. ''Vi skulle behöva en ny koreograf till Justin nya singel'' förklarade han. Justin och Jadens , rättade jag honom i mitt huvud men nickade bara till svar.

''Juán kan inte. Och du är den bästa vi har'' sa Justin. Men hans komplimang nådde inte fram. Jag var för upptagen att studera människan som öppnade dörren. Hans hår var inte som jag mindes det. Han hade rakat av det och det fanns inga spår av dreads kvar. Ingenting hade varit verkligt förrän jag såg honom. Det var som tiden stod still och hela världen bara handlade om oss två. Han stirrade lika mycket på mig som mina ögon var fastborrade i honom. Jag bröt ögonkontakten och tittade generat ner i knät.

Mötet var slut och jag bestämde mig för att ta min väska och ge mig ut från hotellet så snabbt jag kunde. Det sista minuterna hade jag planerat hur jag skulle ta mig ut och jag hade som en karta uppgjort i huvudet. Jaden satt på min högra sida bredvid Scooter. Vilket betyder att den vänstra sidan vid Justin är fri. Men för att inte verka för desperat går jag ut efter Justin. Jag gjorde som jag planerat även fast Justins långsamma steg gjorde så att Jaden kom närmare och närmare min rygg. Justin öppnade dörren och jag lirkade mig smidigt ut innan han ens hann öppna ordentligt. Jag vände mig om men slutade inte att gå.

''Vi hörs'' mumlade jag och nådde Jadens blick vad jag trodde att skulle vara den sista gången på ett tag. Jag kände min högra fot sättas ner på något ostadigt och jag tappade balansen. Jag vinglade runt på endast mitt högra ben och viftade vilt med mina armar. Påväg mot en säker pinsam situation vilket gjorde att jag viftade ännu mer med mina händer. Jag blundade och hoppades på att nästa gång jag öppnade ögonen skulle allt vara borta. Precis innan jag nådde golvet kände jag stadiga armar runt mig. Jag öppnade ögonen och tittade rakt in i det bruna ögonen. Jaden drog bort det hårstrån som lagt sig över mitt ansikte med sin fria arm. Hans hand brände mot min rygg och gav i från sig gnistor. Ännu en gång kändes det som världen runt oss stannades. När jag kände blickarna som klistrades på oss rätade jag stadigt på mig. Jag vågade inte titta på han för att se hans ansiktsuttryck istället vände jag mig om för att gå.

''Belle, låt mig köra dig hem.'' hörde jag Justin säga. Jag stelnade till, till orden han just sagt. Jag vände mig om. Han stod med handen över munnen och tittade med panikslagen blick på mig. Jag kände Jadens blick mot mig.

''Hem?''

Har fått frågor om Madison hela novellen igenom men aldrig svarat på dem. Madison är självklart inte så elak i verkligheten (som jag vet, haha). Det är bara en karaktär i denna berättelse! Älskar henne som skådespelare i t.ex - the game plan!

Håller på att skriva lite delar till den nya novellen med, åh jag är taggad för att börja på en ny nu.

Ny del kommer förhoppningsvis innan veckoslutet!