Kapitel 17 -Where there's hate, there's love
Om ni inte läst kapitel 16 - Press play finns det kapitlet under detta.
Jag kämpade för att hålla tillbaka de tårar jag så gärna hade velat låta falla. Han var inte långt borta och han sträckte ut sina armar som han förstod exakt varför jag var här. Jag tog inte ett steg framåt men jag behövde inte det heller. Hans armar slogs om mig och jag lät mig själv falla in i hans armar. Mina ben svek mig och vi båda gled ner på marken så jag kom i hans knä som ett litet barn. Han sa ingenting, bara höll om mig. Och just då, var det allt jag behövde.
Alex perspektiv
Jag vet inte hur länge vi satt där men det var nog ett tag för när jag tittade upp hade Felicite satt sig ner mot väggen. Jadens armar var fortfarande stadigt om mig och jag ville ligga kvar där för evigt. De få timmar Los Angeles låg i mörker började kliva på men jag visste att pappa inte skulle besöka mig ännu en gång. Så chansen att han ens visste att jag var borta var inte stor. Sedan slog det mig att Jaden och Felicite måste kommit hit direkt från balen. Jag kravlade mig ur Jadens armar och han tittade på mig förvirrat. Förvirrad över min plötsliga humörsvängning.
’’Förlåt.’’ Sa jag och torkade mina ögon. ’’Ni måste ha kommit hit från balen, jag har förstört hela eran kväll.’’ Jag borstade av mina kläder som inte ens var smutsiga och började gå. Felicite verkade vakna och ställde sig upp hastigt.
’’Nej, Alex. Det är okej.’’ Log hon vänligt. Det var så svårt att tycka illa om henne. För hela hennes ansikte var vänligt, ingenting i den kroppen tydde på att hon ens lite skulle tycka illa om mig. Jag hörde hur Jaden ställde sig upp bakom mig. Felicite stod framför mig med sin vackra balklänning och jag visste att Jaden fortfarande hade sin kostym på sig. Jag tittade generat ner på mig själv där jag stod i pyjamasbyxor och en alldeles för stor tröja.
’’Vill du berätta varför du kom hit?’’ Hörde jag Jadens röst bakom mig. Helt ärligt så visste jag inte, ville jag? Jag förstod inte. Jag förstod inte varför mamma lämnade kvar något sådant, men ändå förstod jag så bra. Minnena började flyga runt i huvudet igen och mina händer började skaka en aning.
’’Vi kanske ska gå in? Det finns ju en mysig soffa därnere. Jag börjar frysa lite.’’ Sa Felicite. Fast jag visste att hon såg på mig att jag vantrivdes där jag stod. Utan vidare ord gick vi alla tre tillsammans ner igenom trappan och fortsatte igenom byggnaden. Hur många gånger hade Jaden tagit henne hit? Tänkte jag när jag gick efter henne. Hon kunde ju lokalen minns lika bra som jag. De hugg i magen av svartsjuka när jag tänkte på att Jaden hade tagit upp Felicite till platsen jag trodde var våran. Kanske var det deras innan. Vi kom fram till soffrummet snabbare än jag önskat för jag orkade inte sitta och vara vänlig mot dem. Jag ville bara hem och sova, men jag ville inte lämna dem två ensamma. En kuslig känsla flöt igenom mig när jag tänkte på vad dem kunde göra när jag gått. Felicite slog sig ner i fåtöljen vilket gav mig och Jaden soffan att dela på. Jag satte mig i den högra kanten men till min förvåning satte sig inte Jaden i andra kanten utan i mitten. Jag såg hur ett flin spreds över hans läppar när han såg min min. Det kändes som det var i början av de två veckorna igen, tillbaka då när vi hatade varandra. När vi gjorde allt för att ständigt reta upp varandra. Jag log åt minnet. För hur äkta hatet var så var kärleken så mycket större. Jag tänkte tillbaka på orden i mammas video.
Bara för att det finns hat, Alexandra, betyder inte det att det inte finns kärlek.
Såg min mamma framtiden? Jag hade inte varit förvånad om hon gjorde. Eller så var hon helt enkelt den smartaste personen jag känt.
’’Vad tyckte du om balen?’’ Felicites röst avbröt tystnaden och jag kände Jadens blick på mig.
’’Inte riktigt min grej.’’ Svarade jag ärligt.
’’Din klänning var oerhört vacker, i alla fall.’’ Jag kände fortfarande Jadens blick på mig men jag log mot Felicite. Kunde hon inte vara en bitch istället? Jag vill så gärna inte tycka om henne då. ’’Eller vad tycker du, Jaden?’’ Vi båda titta över på honom och han tittade förvirrat över mot Felicite. Ett flin spreds över mina läppar.
’’Hennes klänning.’’ Småskrattade hon.
’’Ja. Jätte fin.’’ Harklade Jaden sig generat. Jaden bar inte längre sin kavaj utan hade bara den vita skjortan kvar, vilket han klädde bättre i, hur det nu var möjligt. Jag mötte Jadens blick med sådan intensitet att de nästan skrämde mig. Jag vill hata dem båda två, jag ville inte ha något med dem att göra. Jag ville hem, inte bara till hotellet utan hem, på riktigt. Hem till Wallington. Vara nära mamma igen. Jag bröt blicken med Jaden och tittade ner på golvet istället.
’’Alex, jag tror jag är skyldig dig en förklaring.’’ Orden hade jag velat höra från Jaden, men det var inte hans röst utan Felicite.
’’Varför?’’ frågade jag.
’’Jag har rört till så mycket, inte bara för er, men för andra med.’’ Hon andades ut tungt. ’’Jaden, jag tror du behöver lyssna på det här med.’’ I min ögonvrå såg jag ur Jaden tittade bort från mig och på henne. ’’Jag har inte varit helt ärlig med dig heller.’’
’’Vad har du inte varit ärlig om?’’ Hans röst var besviken och lite irriterad.
’’Kanske en av de viktigaste sakerna.’’ Svarade hon.
’’Och det säger du nu?’’ Hans röst var definitivt arg nu.
’’Som jag förstått så vet du redan Emmetts version av den här historian.’’ Hon tittade på mig och struntade i Jadens arga blickar. Det var då jag visste vad historian skulle handla om. Aiden och Emmett. Jag hade bara hört Emmetts version, det hade hon rätt i.
’’Vems version är det här?’’ Frågade jag när det självklara svaret var Aidens. Men tydligen inte.
’’Min.’’ svarade hon bestämt. ’’Låt mig börja från början. Och avbryt mig inte.’’ Hon tog ett djupt andetag och började sedan.
’’Det var då tillbaka när allting var som det borde vara. Vi alla var vänner med varandra. Jaden, jag, Moises, Mateo och Aiden, vi kunde alla umgås och det var aldrig några problem. Jag var van att vara den ensamma tjejen fast när jag var med dem, spelade det inte någon roll vilket kön man var, utan vem man var som person. Jag tror att vi alla märkte hur Aiden sakta men väldigt säkert började slinka undan. Han började komma på historier om varför han inte kunde komma och varför han aldrig var hemma. När jag frågade pappa om det svarade han bara. ’Aiden är nere på filminspelningen med mig.’ Och det verkade som vanligt. Att Aiden skulle strosa runt där ifall de kanske saknade någon statist eller annat. Och när han inte var med oss, eller på inspelningen började vi alla tänka att han kanske hade hittat någon tjej. Någon som han kanske inte ville presentera för oss än. Bara det var konstigt, Aiden var inte en sådan person som inte ville visa sina erövringar. Så i mitten av sommaren så ville jag smyga efter Aiden när han ännu en gång sa att han inte kunde åka med till stranden. De andra killarna, mesarna som de är sa nej och vägrade spionera på honom. Och jag antar att här är vart historian börjar.’’
Solen var på mitten av himlen och stekte som varmast när Aidens chafförbil stannade utanför filminspelningen. Min taxi stannade lite nedanför gatan och jag hoppade ur efter jag betalat. Jag smög bakom och in genom samma dörr som han gick in i. Jag trodde att Moises hade rätt, att han säkert bara skulle försöka på ett jobb i den nya filmen som spelades in här. Eller som Mateo hänvisade att han hade en crush på en skådespelarna, för allt det verkade stämma. Men jag beslutade att gå efter honom i alla fall. För att ta reda på något smaskigt att ge till killarna. Aiden vek inte av höger så att han skulle komma till filminspelningen med skådespelarna utan smög ner vänster. Med ett pirr i min kropp smög jag efter Aidens fotsteg fram till en dörr. Men längre än så kom jag inte. Dörren stängdes innan jag hann fram och jag vågade inte öppna. Jag har sett på spion filmer, man öppnar inte en stängd dörr under spaning. Men lyckligtvis, för mig, kom fotsteg närmare som händelserikt visades tillhöra min pappa. Pappa som inte var på något spionuppdrag öppnade dörren. En flämtande hördes och jag steg fram från mitt gömme bakom ett skåp. Tillsammans bakom pappa såg jag hur Aiden stod tillsammans med ingen mindre än Emmett Bledsoe. Bådas läppar var en aning svullna och kinderna var i en rosa nyans. Det krävdes ingen detektiv för att klargöra vad de gjorde. De hade kyssts. Jag hade kunnat gå fram, ge Aiden och Emmett varsin high five och gått därifrån. Låtit de två killarna fortsätta ifred. Men pappa hade andra planer. Han kunde inte slänga ut Emmett ur lokalen eftersom hans far var mannen som spelade in filmen just då. Men han kastade ut Aiden ur rummet och in i ett annat rum. Jag stod utanför, jag hörde hur pappa skrek på honom. Inte ett ord hördes från Aiden.
’’Din äckliga bög.’’ Ekade pappas röst. Jag slängde upp dörren med ett bang.
’’Pappa!’’ flämtade jag. Hur kunde en människa var så grov? Och pappa? Jag förstod inte.
’’Jag vägrar att ha en sådan som han i min familj.’’ Skrek pappa på mig. Aiden reste sig upp gick fram och frågade om det var allt. Sedan gick han, förbi mig utan en blick.
’’Felicite Lucy Thaim, om du någonsin avbryter mig så igen…’’ varnade han och sedan gick han med. Det var sista gången Emmett och Aiden sågs tillsammans. Ja, förutom om det var Aidens dagliga dos av stryk på Emmett.
Jag stirrade på henne. Emmett hade inte berättat den sista delen, antagligen för att han gått därifrån innan de han utspela sig. Men det var något annat som förvirrade mig.
’’Thaim? Som i-?’’
’’Som i Aiden Thaim ja.’’ Avbröt hon mig. ’’Vi är syskon.’’ Jag kastade blicken över på Jaden som satt förstelnad. Denna dagen hade haft alldeles för mycket information och jag var helt säker på att min hjärna skulle sprängas när som helst. Jag reste mig upp samtidigt som jag skakade på huvudet. Jag tittade på Jaden en sista gång innan jag gick därifrån.
’’Det här förändrar inte något.’’ Sa jag. Men det gjorde det. Detta förändrade allt.
Kapitel 16 - Press Play
GOD JUL ALLESAMMANS! Hoppas ni får en kanon jul.
Detta kapitlet är väldigt nödvändigt och nästa kapitel kommer ni få reda på mer om Jaden och Felicite. Oh Exciting! :D
''Du är feg, Jaden. Du är så jävla feg. Jag lät dig komma närmare, jag lät dig komma in. Jag lät dig för i helvete in.'' Tårar började rinna ner för hennes kinder. ''För första gången, sedan min mamma dog, så lät jag någon in. Men om jag visste att det skulle sluta såhär så hade jag inte gjort det. Detta var inte värt det. Denna smärtan var inte värt det. Du är inte värd det. Inte en fegis som du.'' Sedan stormade hon ut. Lämnade mig kvar med en tår rinnande ner för min kind. En fegis kvar med sin egen sorg. En fegis som gjorde fel val. En fegis som nu får leva med sitt val, att han förlorade en av de enda äkta sakerna i sitt liv.
Alexs perspektiv
Jag slet av mig min klänning och svor i mitt huvud att jag aldrig skulle bära klänningar igen. Ingenting bra händer någonsin i en klänning! Jag drog på mig mina pyjamasbyxor och en stor t-shirt och lade mig bekvämt i sängen. Redo att sova bort allting denna dagen hade erbjudit. Den hade startat så bra, hur kunde den sluta så illa? Jag visste att Jaden skulle komma med Felicite, jag hörde honom bjuda ut henne själv. Men, den smärta som bara steg in i mig när de klev in gjorde för ont. Att vi inte kunde göra det för att han var alldeles för feg. Jag vägrade förstå hur man kunde låta någon gå så långt. Hade han tänkt att gömma mig förevigt? Ilskan fortsatte stiga inom mig men jag var så trött på den känslan att jag bara släppte det. Jag lade mig till rätten och stönade tungt när jag hörde en knackning på dörren. Vad ville Chelsea nu? Jag hasade mig fram öppnade dörren med ett stön. Jag möttes av pappas ansikte.
''Pappa, jag orkar inte. Jag vill bara sova.''
''Hija.'' sa han bedjande. Jag tittade upp på honom för det var så längesedan han kallade mig det. Det var först då jag faktiskt såg hur hans ansikte såg ut. Hans ögon var röda och tröttna, och jag förstod då att han hade gråtit. ''Jag hittade den här i lådan din mamma alltid hade under sin säng.'' Han visade upp en cd, på den stod Alexandra. ''Jag fann aldrig modet att öppna den förrän idag. Det fanns tre cds, en till var och en av oss. Så jag antar att denna tillhör dig.'' Han sträckte ut cdn mot mig och jag tog stumt emot den.
''Pappa, jag...-''
''Du behöver inte titta på den.'' avbröt han. ''Jag tittade på min.'' Han svalde hårt. ''Det var det svåraste jag gjort. Men det kändes så skönt att se henne och höra hennes röst igen.'' Jag tittade ner på cd, som tydligen inte var det utan en dvd.
''Tänk på det i alla fall.'' Han log vagt innan han vände sig om och gick.
''Pappa.'' Han vände sig om hastigt. ''Godnatt.'' log jag.
''Godnatt, hija.''
*
Kom igen, Alex, du kan göra det här. Jag lekte med fjärrkontrollen i min hand. Jag satt i slutet av sängen, tvn framför mig och allt jag behövde göra var att trycka på den stora knappen på kontrollen. Alex, tryck på play. Nervositeten bubblade inom mig. Min hand skakade när jag lät tummen trycka ner knappen. Det surrade lite från tvn innan en klar bild uppstod. Där satt hon, så nära att jag nästan kunde nudda, min mamma. Med hennes bruna ögon och brunt hår. De jag fått äran att ärva från henne. Hon satt i den gungstol som brukade stå i hennes och pappas rum. I sitt knä hade hon den teddybjörn jag bar med mig överallt som ett barn.
''Alexandra.'' Hennes röst var så mjuk och kärleksfull att jag inte kunde hjälpa att slå händerna över munnen när jag hörde den. Jag kände att tårar började svälla upp men jag kunde inte bry mig. ''Jag antar att vi båda vet anledningen till varför du ser på det här. För om jag var där nu, hade inte detta varit nödvändigt. Och jag vet att du är arg, för du är som jag, och det är så vi lever ut våran smärta.'' Jag skrattade halvhjärtat. ''Men bygg inte upp väggar runt dig själv, speciellt inte för pappa.'' Det var som hon kunde se in i framtiden, eller så kände hon mig helt enkelt bättre än jag känner mig själv. ''Jag har delat upp min klipp i kategorier'' Hon skrattade lätt. Hur hon alltid kunde vara så organiserad, är bortom min förklaring. ''Så jag antar att det inte är så mycket mer att säga än att du väljer det klipp som passar in i ditt liv just nu. Och Alexandra, vad du än gör, vart du än går, hur du än väljer att leva ditt liv, glöm inte att jag älskar dig och jag kommer alltid finns för här för dig.'' Tårarna vällde över. Men det var inte längre på grund av ett brustet hjärta. Att höra mammas röst igen var som ett sätt att fixa mitt hjärta. Och jag kunde inte bry mig om den smärta som fanns inom mig att höra hennes röst igen, för glädjen och kärlek var så mycket större. Menyn kom automatiskt upp efter videoklippet var slut och jag såg alla kategorier.
När du känner dig ensam
När ditt hopp sakta försvinner
När du behöver någon att prata med
När du har ett brustet hjärta
När du känner att ingen förstår dig
När det är dagen innan du ska gifta dig
När dagen är inne för giftemål
När du behöver någon att dela din glädje med
Kategorierna fortsatte men en speciell kategori fastnade min blick för.
När du tror kärlek gör mer ont än gott
Jag stirrade på titeln. Fjärrkontrollen skakade i min hand och jag kämpade för att få igenom mina andetag. Jag hade kunnat stänga av tvn där, varit nöjd att jag hade tittat på lite av dvdn. Men med skakande händer tryckte jag på play knappen och ännu en gång såg jag min mammas vackra ansikte.
*
Mina ben fortsatte springa, jag andades tungt och andfått men mina ben fortsatte springa. Mjölksyran vällde i dem men min hjärna brydde sig inte. Tårar rann ner för mina kinder men jag visste inte om det var för vinden eller om det var mina riktiga tårar.
Mammas ord från videon flög runt i mitt huvud och jag gav ifrån mig ett plågsamt skik medan jag sprang. Det var inte förrän mina ben stannade jag såg vart jag var, eller ens brydde mig om det. Jag var tillbaka på inspelningslokalen. Jag kände på dörren med mina svaga armar som till min förvåning faktiskt var öppen. Hur kunde hon tro att se henne där igen någonsin kunde leda till något gott? Att få uppleva den smärtan igen? En dvd, mamma, är du på riktigt? Jag skrattade utan känsla. Jag hittade bättre i denna byggnaden än vad jag gjorde i Wallington så jag nådde platsen jag sökt snabbare än jag förväntat mig. Det var hit jag och Jaden gick när vi inte orkade med de andra skådespelarna eller våra pappor. I de högra delen av lokalen finns en trappa, trappan leder upp till taket. Så jag hasade mig upp för trappan och ut på taket. Lokalen var inte särskilt hög men den gav en klar utsikt över Los Angeles. Jag ställde mig vid kanten med händerna på räcket framför mig. Det var inte förrän det var för sent det slog mig att skratten och rösterna jag hörde inte kom från personerna som gick på gatan nedanför utan faktiskt bakom mig. Med panik snurrade jag hastigt runt. Upp för trappan kom Jaden skrattandes tillsammans med... Felicite. Så klart! Jag drog händerna under mina ögon för att torka bort tårarna. Jadens ansikte stelnade till precis som hans ben när han såg mig. Felicite stannade upp bakom honom, bådas blickar på mig. Vi stod där, alla tre, och bara tittade på varandra. För att gå härifrån skulle jag vara tvungen att gå förbi dem och min kropp orkade inte. Jaden tog ett steg fram, nästan i slow motion. Som om han visste att en snabb rörelse skulle skrämma bort mig. Han fortsatte att ta steg framåt men jag stod kvar. Mina läppar skakade så som mina händer och ben. Jag kämpade för att hålla tillbaka de tårar jag så gärna hade velat låta falla. Han var inte långt borta och han sträckte ut sina armar som han förstod exakt varför jag var här. Jag tog inte ett steg framåt men jag behövde inte det heller. Hans armar slogs om mig och jag lät mig själv falla in i hans armar. Mina ben svek mig och vi båda gled ner på marken så jag kom i hans knä som ett litet barn. Han sa ingenting, bara höll om mig. Och just då, var det allt jag behövde.
Svar på frågor
Vilken linje går du på gymnasiet och vad gillar du att göra på fritiden?
Jag går en linje som heter humanistiska. Helt ärligt, på fritiden sitter jag och läser fanfictions. (haha-no lifer I know) eller så umgås jag med mina vänner.
Vill veta mer om Aiden och Emmet :)) Vad handlar det om lixom :)))
Jag förstår det! Jag vill inte spoila allting och jag vet att jag bara gett ut lite ledtrådar här och där. Men, allting kommer att förklaras så småningom!
Kan du typ i varje kapitel skriva vad som har hänt innan. Att du typ tar sista stycket av delen innan och sätter in i det nya kapitelts början gör iblan glömmer man bort vart man sluta!:) vart bor du?:)))
Ja men absolut! Det gjorde jag alltid på All yours och självklart skall jag börja med det igen. Toppen att du säger till!
Jag bor i Göteborg. Goa härliga Göteborg!
Jag fattar inte riktigt vad Jaden och Felicite har för relation till varandra, varför är hon så viktig eller vad man ska säga :P
Ja, Jaden och Felicite. Precis som Aiden och Emmett har jag bara gett ut lite information om varför de är vänner. Och med risk för spoilers vill jag inte förklara allt för grundligt.
Men allting hänger liksom ihop. Aiden, Emmett, Jaden och Felicite. (Några av er har säkert listat ut det redan men)
Jag gillar när man läser, man fattar inte rikitigt allting i början. Men sedan, så knyts säcken ihop och allting makes sense. :)
Du hade 50 kapitel i All yours, kommer du ha lika många i denna?
Det är idén ja, om ni orkar med så många kapitel dvs.
Hur många läsare har du?
Vid varje nytt kapitel har jag ungefär 150 unika läsare, men fler sidvisningar så klart! Men jag har hellre få som gillar den och är engagerade än massa som inte bryr sig egentligen.
Vet alla dina vänner om att du skriver?
Alla mina vänner vet att jag gillar att skriva. Hela min familj vet att jag skriver en novell på en hemsida, men endast min bästa vän har länken till denna sidan och läser och hjälper mig med den då och då.
Jag är väldigt blyg när det kommer till mitt skrivande. Jag håller på att skriva en berättelse nu som jag inte låter någon läsa som jag kommer vilja arbeta och jobba på och kanske någon gång skicka in till ett bolag.
Tack för alla frågor! Era frågor är alltid välkomna även fast de inte är frågestund :)
Frågor? Ja tack!
Kapitel 15 - I See You With Him, Slow Dancing
Jag är hemsk ledsen för att det tog så lång tid att lägga upp ett nytt kapitel.
Men jag är ännu mer ledsen för hur hemskt detta kapitlet är.
Jag skall försöka skriva ett kapitel så snart som möjligt för att ge tillbaka för detta vidriga kapitel. Haha, men ni får gärna kommentera om vad ni faktiskt tycker. Jag hoppas att det är okej ändå :)
Jadens perspektiv
Dagen för balen var här. Jag stod framför spegeln tittade på min spegelbild som visade en kille med en svart kostym. Det var längesedan jag faktiskt bar en. Jag bär hellre ett par svarta byxor med en cool jacka till men min mamma var alldeles för glad över balen för att jag skulle kunna neka kostym. Jag lät min nervositet flyga fritt för jag hade inte ork att bry mg. Jag hoppade till när min mobil gav ifrån sig ett bekant ljud. Mobilen som låg på fåtöljen bredvid mig visade ett nytt meddelande. Jag lät mitt pekfinger glida över skärmen för att låsa upp meddelandet.
''Hämta upp mig kl.8 och inte en minut senare ;)''
Jag skrattade till, det klart hon ville vara i styr i kväll. Ville hon inte alltid? Men det fanns ingen chans att de skulle hända. Leendes hoppade jag in i hallen förbi mina föräldrar som tittade konstigt på mig. Eller pappa gjorde det, mamma log lyckligt. Hon kom småspringades fram till mig.
''Kan hon inte komma hit innan?'' frågade hon ivrigt medan hon fixade till min slips.
''Mamma....''' stönade jag fast gav henne en puss på kinden som tacksamhet att hon faktiskt brydde sig.
''Jag vill bara ha ett kort på er.'' muttrade hon.
''Jag är rätt säker på att vi tar ett kort både hos henne och vid balen.'' log jag. Hon log ett leende som sa mer, jaja jag ska sluta tjata. Hon viftade med armarna och föste ut mig ur huset.
''Du vill inte komma försent.''
Alexs perspektiv
Dagen för balen var här. För första gången sedan mammas begravning bar jag en klänning. Hur kan folk bära klänningar? Finns det något obehagligare? Tydligen tyckte Chelsea tvärtom för hon dansade runt i rummet med ett stort leende.
''Hur ni kan komma hit och få baldejter är bortom min förklaring.'' muttrade jag.
''Emmett var faktiskt trevlig och frågade. Och du sa att det var okej.'' Sa Chelsea och stannade upp hennes dans.
''Och jag tror du vet bäst själv hur jag fick min dejt.'' sa Jeremy med ett flin.
''Jag ville bara inte att du skulle sitta ensam kvar på hotellet när jag och C lever livet.'' Han skrattade åt det.
''Intala dig själv det så länge du kan sova på natten.'' svarade Jeremy. Jag räckte ut tungan mot honom som en femåring men han skrattade bara. Med en knackning på dörren, ett hest kom in skrik från Chelsea steg pappa in i dörren. Jag kände hur hans ögon studerade mig medan jag stod vänd mot spegeln och applicerade den sista mascaran.
''Vad fina ni är.'' sa han tillslut. Vi alla visste att han lade till en ni, även fast han ville säga du. Min pappa är mycket, men han är inte bra på att ge komplimanger längre. I alla fall inte till mig. Men det är okej, jag förstår min pappa lika bra som han förstår mig. Jeremy och Chelsea log tacksamt tillbaka även fast dem visste med.
''Är ni klara? Resten av era kompanjoner kommer nog snart. Fotodags!'' sa pappa entusiastiskt. Chelsea klappade händer i ett glädje tjut och jag och Jeremy stönade vår väg ner till hotellentrén.
Jadens perspektiv
Blickarna vändes mot oss när vi steg in i balrummet. Det kändes som vi var på ett bröllop, och det var först nu vi för första gången skulle ha vår första dans tillsammans. Jag tog ett stadigare grepp om flickan bredvid mig, mer för min skull än hennes. Jag hörde att folk började viska omkring oss, och alla hade nästan stannat för att titta när vi stegrade in. Men det viskade inte om mig, utan om henne. Musiken var fortfarande hög nog för att deras viskningar skulle försvinna innan de nådde våra öron. Det tog ett tag innan de fortsatte att bete sig som normala människor, jag visste att flickan i den ljusrosa klänningen bredvid mig tryckte ner ett skratt och jag kunde inte låta bli att le själv. Men allting kom till ett plötsligt stopp när jag tittade ut på dansgolvet. I ett strålkastarljus, mitt ute på dansgolvet dansade ett par tätt intill varandra men tjejens blick var mot mig.
Alexs perspektiv
Hela salen blev tyst för ett ögonblick förutom den höga musiken. De var då jag såg dem glida in i salen. Mitt hjärta stannade upp mitt grepp om Jeremy hårdnade. Jaden, stiligare än någonsin arm i arm med en av det vackraste flickor jag sett i mitt liv. Jag kände igen hennes ansikte direkt. Vilket förklarade tystnaden och viskningarna. Felicite.
''Alex.'' Jeremys röst var lugn och jag vände blicken mot honom igen. ''Glöm allting i kväll.'' Hans ord fick allting i mig att ändras. Jag tittade in i de ögon som vart där från början. Jeremys blåa ögon som stått bredvid mig genom alla de fel jag gjort. Så jag lät inte blicken glida tillbaka mot de ögon som fick mitt hjärta att både slå snabbare och brista vid varje chans han fick.
Jadens perspektiv
Jag kunde inte slita blicken från dansgolvet och Alex.
''Hon bär en klänning..'' Felicite blick vändes mot mig.
''Va?'' frågade hon och höjde ett ögonbryn. Jag tittade på henne frågandes. ''Vem bär klänning?'' frågade hon igen. Det var först då jag fattade att jag hade sagt det högt. Jag kände mig själv rodna lite och det fick Felicite att flina.
''Varför frågade du inte bara henne om ni skulle gå tillsammans?'' Felicites röst var mjuk och inte alls hård. Jag spelade oförstående. ''Jaden, du har ringt mig varje kväll och pratat om henne. I början var det hat men vet båda två att de ändrades.'' Jag suckade tungt.
''Hon är vacker, eller hur?'' Det var mer ett konstaterande än en fråga men Felicite nickade.
''Gå och fråga om en dans.'' Uppmuntrade hon. Jag skakade på huvudet. Det var inte så att jag inte ville. För åh vad jag ville. Men Justins råd ekade i huvudet.
Det är antingen Alex eller Felicite. Du kan inte ha båda.
Jag tittade på Felicite medan hennes blick var på Alex. Och jag visste vad som än hände, så skulle jag alltid välja Felicite, hur ont det än gjorde. Det kommer alltid vara Felicite. Inte ens Alex kunde ändra på det. Jag följde Felicites blick och såg hur Alex log ursäktande innan hon gick ut mot vad jag antog var toaletten. Killen gick mot bålen. Jag hade sett han förut, han har varit med Alex i skolan den senaste tiden. Hon har pratat om honom också, Jeremy. Och det hjälpte inte den växande svartsjukan i min mage. Utan att jag visste riktigt själv vad jag höll på med hade jag ställt mig upp och börjat gå mot den dörren Alex gått ut i, och efter henne. Mina händer började svettas och mina läppar skakade. Jag tog några andetag innan jag tryckte upp dörren till tjejtoaletten, även fast dem inte hjälpte alls. Samtidigt kom Alex ut ur en av toabåsen. Hon stannade upp förvirrat när hennes ögon märkte mig.
''Vad gör du här?'' Hennes röst var inte kärleksfull eller vänlig. Den var hård och, sårad? Hon hade all rätt att vara allting.
''Jag ville se dig.'' svarade jag ärligt.
''Och nu har du sätt mig.'' fnös hon och började gå mot dörren. Min hand fattade tag om hennes arm och stannade upp henne. Min hand brann där våra kroppar möttes och jag tittade in i hennes ögon.
''Jag är ledsen.'' sa jag. Hon vände blicken mot golvet till mig. Hennes ögon hårdnade.
''För vad exakt? Att du var med mig fast du hellre vill vara med henne? Att du tog med henne hit? Att du lät mig tro att vi kanske hade något och sedan lät du alla mina förhoppningar rasa?'' skrek hon och jag såg hur tårar formas i hennes ögon. Av ilska? Av sorg? Jag visste inte. Antagligen båda två. Men det fick mitt hjärta att brista för vad skulle jag svara?
''Du är feg, Jaden. Du är så jävla feg. Jag lät dig komma närmare, jag lät dig komma in. Jag lät dig för i helvete in.'' Tårar började rinna ner för hennes kinder. ''För första gången, sedan min mamma dog, så lät jag någon in. Men om jag visste att det skulle sluta såhär så hade jag inte gjort det. Detta var inte värt det. Denna smärtan var inte värt det. Du är inte värd det. Inte en fegis som du.'' Sedan stormade hon ut. Lämnade mig kvar med en tår rinnande ner för min kind. En fegis kvar med sin egen sorg. En fegis som gjorde fel val. En fegis som nu får leva med sitt val, att han förlorade en av de enda äkta sakerna i sitt liv.
To be honest,
Jag skall vara helt ärlig, jag har skrivit om kapitlet fem gånger och jag gillar det fortfarande inte. Det blir liksom inte spänning utan det blir bara så platt. Jag ville lägga upp ett kapitel som vanligt i onsdags men jag kände att jag inte alls var nöjd. Men jag skall sätta mig och försöka få till det och förhoppningsvis kommer de upp ett nytt kapitel snart!
Kapitel 14 - Who Are You Going With?
Alexs perspektiv
Jag gled in i mitt rum, helt sönder sliten från alla tankar som irrat sönder mitt huvud hela vägen hem. Det kändes som det var så mycket mer till historien än det Jaden berättade men jag kunde inte med mig att fråga.
''Ni vet att ni har ett eget rum va?'' Jeremy och Chelsea låg utspridda i min säng med tvn på.
''Kylen är inte lika fylld där.'' blinkade Jeremy. Jag skrattade åt det.
''Och därför har jag absolut inte saknat dig, J.'' Han grimaserade åt mig. Jag satte mig framför datorn som stod på mitt skrivbord. Jag stirrade på den blanka sidan framför mig. Jag hade fortfarande engelska uppgiften att skriva och hittills hade jag skrivit exakt..hm. 0 ord. Way to go, Alex!
''Vad ska du göra?'' Chelsea lade sitt huvud på min axel och titta på samma tomma sida som mig.
''Kommer du ihåg engelska uppgiften jag sa att jag var tvungen att göra?'' Hon nickade. ''Den ska vara inne i morgon och så här långt har jag hunnit.'' Och pekade med en suckande hand på daorn och hon skrattade lite.
''Det var om han där kända snubben med rika farsa va?'' frågade Jeremy. Chelsea stönade.
''Åh, det är ju som att bo med min gammel mormor. Jaden Smith är son till Will Smith och Jada Pinkett-Smith.'' Det var något jag faktiskt visste. Jag hade till och med träffat hela familjen men Jeremy såg lika tom ut som mitt papper gjorde.
''Kommer du ihåg den filmen vi såg, I am Legend där en pest dödar den största delen av mänskligheten och resten blir monster.'' Hon tittade runt på våra ansikten.
''Ja! Det var så sorgligt när hunden dog.'' Jeremy gjorde en ledsen min som fick både mig och Chelsea att skratta. ''Nej men seriöst. Han var legend i den filmen.'' Chelsea log stolt.
''Och det är hans son Alex ska skriva om.'' Berättade hon. Det var som det klickade till i hans huvud för han gav ifrån sig ett ljud i from av 'aha'.
''Skriv att han är ett rikemansbarn och är allmänt efterbliven.'' föreslog Jeremy och jag flinade åt honom. För om han hade frågat mig några veckor innan hade det vart vad jag hade skrivit. Jag vinklade skärmen så att det jag skrev var utanför synhåll från dem och började skriva.
När jag först träffade Jaden trodde jag att jag visste hur folk som han var. De rika barnen, med de senaste kläderna och accessionerna. Som om allt de brydde sig om kunde hittas på utsidan. Lite visste jag, och många saker skulle visa mig annorlunda....
Jadens perspektiv
''Wow. Hur kan en sådan liten person har sådana stora problem?'' skrattade den bruna håriga killen bredvid mig. Jag skrattade själv, för jag hade ingen aning hur jag hade kommit hit eller hur jag skulle ta mig ur. Moises och Mateo var mina bästa vänner men detta var en sak jag inte kunde prata med dem om. För dem skulle helt enkelt inte förstå. Det enda jag kunde göra i en situation som det här var att ringa min tredje bästa vän. För även om han var den mest upptagnaste killen i hela världen, så var han även den bästa killen i världen. Så jag visste om jag ringde så skulle han hitta tiden. Det var antagligen det bästa med Justin Bieber.
''Jag vet inte ens hur jag hamnade här.'' stönade jag. Det var fortfarande tidig morgon vilket betydde att det var okej att gå längst Malibu strand utan att bli bombarderade av papparazzi.
''Så Aiden är alltså tillbaka.'' konstaterade Justin och jag nickade. Solen var redan halvvägs uppe och värmen var redan hög. Så vi båda två kunde gå i shorts och linne utan några problem.
''Som toppen på i:t.'' Jag försökte inte ens dölja mitt misstycke mot Aiden inför Justin. Och om jag försökte skulle jag ändå inte lyckats.
''Jag förstår varför du är med honom, det gör jag. Felicite betydde mycket för dig, betyder.'' Rättade han sig själv. ''Men du kan inte dölja din relation med Alex.'' Jag visste att han hade rätt även fast jag önskade att han hade fel. ''Det finns två scenarier i detta problem, Aiden får reda på din och Alex realtion.'' Var vi ens i en relation? Helt ärligt visste jag inte. ''Eller så tröttnar Alex.'' Det sista scenariot stack i bröstet lite.
''Åh. Jag önskar att du inte alltid hade rätt.'' Justin skrattade belåtet.
''Det var du som ringde hit mig, kom ihåg det.''
''Jag önskar att jag inte gjorde det.'' hånlog jag och han knuffade till mig.
''Lösning?'' frågade jag. Han tittade på mig oförstående. ''Om det finns ett problem måste det ju finnas en lösning, två i det här fallet.'' Han tänkte efter lite.
''Det ena är att du berättar innan de får reda på det, eller det andra är att det inte finns något att få reda på.''
''Du menar att-?''
''Att avsluta allting du har med Alex.'' avbröt han.
*
Efter en natt utan sömn steg jag in i skolan ännu en gång. Försenad till min första lektion fick jag småspringa genom korridoren och fram till engelska klassrummet.
''Tack för att vi fick se ditt ansikte idag med.'' Sa Mr.Young när jag kom in i klassrummet. Jag log ursäktande och satte mig längst ner bredvid Moises. Jag var noga med att ge Alexandra en leende i smyg innan jag satte mig ner som hon besvarade. ''Som jag sa innan jag blev avbruten.'' sa Mr.Young och lät blicken glida till mig innan hon fortsatte. ''Jag vill ha era engelska uppgifter på mitt skrivbord när ni går ut genom den här dörren. Vi kommer avsluta dagens lektion här, eftersom biljetter till balen börjas säljas om några minuter.'' Och i nästa sekund stod alla upp, lämnade fram sina papper innan det slank ut genom dörren, och jag gjorde likadant.
''Så Moises, ska du bjuda Clare till balen eller?'' Frågade Mateo och armbågade sin bror retsamt i midjan medan vi gick mot våra skåp.
''Tro det eller ej, så har jag faktiskt redan gjort det.'' Han log stolt och jag gav honom en klapp på axeln.
''Mateo vem ska du gå med?'' frågade jag. Han tittade runt sig, letandes efter något. Hans blick stannade på en tjej i brunt hår. Han rullade pappret i sin hand till en boll och kastade på henne. Hon vände sig runt irriterat men hennes uttryck blev mildare när hennes blick möttes av Mateos.
''Vill du gå på balen med mig?'' mimade Mateo och gesterade samtidigt med sina händer. Tjejen vid namnet jag tror var, Kristine nickade ivrigt. Mateo vände ståtligt mot oss igen med ett flin över hans ansikte.
''Så orginellt.'' skrattade jag.
''Vem ska du gå med?'' frågade han. Jag fångades upp av Alexandras blick som var rakt mot mig. Jag visste att hon var inom hörhåll, även för folk som inte hade så bra hörsel som henne kunde höra vårt samtal.
''Jag har inte frågat någon än.'' svarade jag.
''Men gör det då, biljetterna kommer ta slut på nolltid.'' konstaterade Moises.
''Ja, jag får nog göra det.'' Jag drog upp mobilen ur min ficka och klicka på det nummer som låg etta på mina favoriter. Och ett leende spreds över mitt ansikte när jag hörde rösten av min favorit flicka.
