jadensmithtime

I den svaga stunden tog jag upp min mobil och knappade in det numret jag så bekant kom ihåg. Jag tvekade innan jag tryckte på den gröna luren. Jag satte telefonen mot örat och kände nervositeten bubbla upp inom mig. Flera signaler gick innan någon svarade på andra sidan.

''Hallå?'' svarade en röst. Det var inte den röst jag förväntat mig att höra. Kanske det röst jag minst av allt ville höra. Den röst som ägdes av killen med det förförande leendet.

''Alexander'' snäste jag.

Belles perspektiv

''Ring inte hit igen'' hörde jag Alexanders röst ifrån mitt sovrum. Jag tog av mig skorna, hängde av mig jackan och gick till mitt rum. Ljudet från mina steg fick Alexander att hoppa till. Han tittade panikslaget ner på mobilen han höll i handen.

''Fick du postat det du ville?'' frågade han medan han satte sig ner i min säng. Jag nickade och fortsatte att plocka ner böcker i från min bokhylla till kartongerna. I ögonvrån såg jag han pilla med sin mobil. Eller i varje fall vad jag trodde var hans eftersom vi har likadana. Alexander reste sig upp och hjälpte mig att ta ner böcker i från den översta hyllan. Hälften av böckerna handlade om dans. Alltifrån koreografi till en kärlekshistoria med dans i. Jag stannade upp när jag tog ner The Art Of Making Dances som jag fått i present av Justin precis innan han gett mig jobbet.

''Saknar du det?'' frågade Alexander. Jag tittade frågande på honom. Ingen aning om vad han pratade om, Jaden eller dans? Han hånlog mot mig och nickade sedan mot boken som om han kunde läsa mina tankar. ''Dans'' sa han som om han svarade på den frågan jag ställt i mitt huvud. Jag gav han en retsam blick, glad över att han inte tog upp det andra ämnet. Jag nickade.

''Jag saknar att koreografera'' svarade jag ärligt. Han studerade mig mina ansiktsuttryck som jag försökte hålla så glada som möjligt. Men sanningen var att jag saknade att koreografera så mycket, ibland mer än vad jag saknade Jaden. Även fast jag aldrig skulle säga det högt.

''Varför gör du inte det fortfarande?'' frågade han.

''Han ville bara ha mig så jag kunde koreografera all yours, och sedan var jag tvungen att åka hem'' svarade jag. Jag förstod inte det ansiktsuttryck Alexander fick.

''Vem var det som ringde förut?'' frågade jag. Han tittade på mig med en blick som såg lite panikslagen ut. Sedan vände han sig om och började packa ner mer böcker i kartongerna.

''Fel ringning'' mumlade han.

När jag och Alexander kom ut i från mitt rum satt mamma och pappa runt matbordet. Vi hällde upp yoghurt och müsli i varsin skål och satte oss mitt emot dem.

''Har ni hunnit packa ner allting?'' frågade pappa och tittade på oss. Vi båda nickade. Jag tog en sked av mig yoghurt och Alexander följde mitt exempel.

''Det är bara alla möbler som är kvar'' svarade jag efter jag svalt min yoghurt.

''De slänger vi. Nytt hem, nya möbler'' till lade mamma. Jag små skrattade åt mamma. Mormor har berättat att hon alltid varit likadan. Mamma var en person som gillade förändringar. Framför allt gillade hon förändringar som gjorde att hon fick inreda. Att mamma valde att jobba som ekonomi chef och inte inredare är något jag aldrig kommer att förstå.

''När åker ni?'' frågade Alexander. Blicken i hans ansikte var inte svårt att tyda denna gång. Blicken var fyllt av sorg och lite ensamhet. Alexander var tvärtemot min mamma. Han gillade inte förändringar och detta var en stor förändring. Han skulle gå ifrån att kunna se mig varje till någon gång per år.

''Imorgon kväll'' svarade pappa. Alexander sa ingenting utan återgick till att äta av sin youhurt.

''Vad skall ni ungdomar hitta på ikväll då?'' frågade mamma.

''Going-Away-Party hos Nathalie'' svarade jag glatt.

*

Det var fler personer hos Nathalie än jag hade förväntat mig. Jag kände inte ens hälften av personerna som var där. Men det gjorde ingenting. Hela dagen hade varit bra idag. Jag hade inte tänkt för mycket på honom. Jag skakade på mitt huvud. Jag kunde inte ens få fram hans namn i mina tankar längre. Jag skrattade åt mig själv, Belle – Du är patetisk. Jag gick efter Alexander in vardagsrummet där folk dansade vilt överallt, även på sofforna och borden. Nathalie hade ställt undan allt värdefullt. Detta var ingen vild alkohol fest, sånt håller vi inte på med. Nej, detta var galna tonåring i deras bästa år. Det fanns ingen sorg i detta rum, ingen var ensam eller ledsen.
Alla bar ett leende på läpparna och jag kände mig lite bättre till mods när jag fann några bekanta ansikten. Michelle stod och dansade med sin tvilling syster Evelina och vinkade glatt åt mig när jag kom. Nathalie hoppade plötsligt fram vid min sida.

’’Hur mår du?’’ frågade hon och försökte få det att låta som en vanlig fråga. Men det fanns en djupare mening med det hela. Hon var orolig för mig. Precis som Alexander, mamma och pappa var.

’’Bra’’ svarade jag snabbt, kanske lite för snabbt för jag såg på hennes ansiktsuttryck att hon inte trodde på mig. ’’Så länge jag slipper prata om, du vet vem’’ Nathalie tittade på mig med ett flin och brast sedan ut i skratt.

’’Jag tror inte voldemort kommer besvära dig ikväll’’ svarade hon retsamt och jag brast ut i skratt med. Men hon förstod vad jag menade och vi skulle inte prata om honom i kväll.

''Belle'' ropade en röst i från soffan. Där satt Hanna med sitt vackra blonda hår. Hon vinkade mot mig och jag log ursäktande till Nathalie och gick fram till henne. Hon kramade om mig hårt och jag satte mig ner mitt emot henne. Hanna bar som vanligt en tröja med Usher på. Han var hennes stora idol och jag kände ingen som var lika fäst vid honom som henne, förutom hennes bästa vän Kajsa men hon syntes inte till någonstans.

''Kajsa är och fixar med en livestream från Usher'' förklarade Hanna som ett svar på min fråga. ''Det skall bli tråkigt att du åker, klassen kommer inte vara detsamma'' Orden kändes äkta men jag visste att det var få i vår klass som kände som henne. Det flesta var glada av beskedet att jag skulle åka. Ingen ville ha en i klassen som varit respektlös mot Jaden Smith, eller var de nu kallade det. Jag log mot henne.

''Hanna, Hanna... Jag har fått in livestreamen nu'' ropade Kajsa när hon kom in springande. ''Åh, hej Belle'' sa hon vänligt när hon såg mig.

''Hej'' log jag tillbaka. Kajsa väntade otåligt att Hanna skulle reagera med sig och gå efter henne. Hanna reste sig upp och tittade på mig.

''Vill du hänga med?'' frågade Hanna. Jag vet inte om det var för att vara trevlig eller om hon verkligen ville att jag skulle hänga med. Jag har alltid haft det svårt att tyda de två. Jag tvekade ett tag. ''Det är bara Usher'' sa hon mjukt. Jag log mot henne, förstod vad hon menade. Jag gick efter dem. Det var fler personer inne i Nathalies rum som hade samlats. Nathalie hade fixat så att det kunde så på projektorn. Alla tittade panikslaget på mig när jag in i rummet. Någonstans hörde jag Alexander svära. Jag vände mig mot skärmen. Det var då jag såg honom. Hans ansikte lyste upp hela skärmen. Han stod med mikrofonen i handen och sjöng med sin ljuva stämma.

I need you to tell me everything's gonna be alright now,

The way you looked at me used to take the pain away, somehow

If everything happens for a reason,

then this is just because the desert needs a rainy season

At night I can still hear your voice

And it makes me wish i'd made a different choice

They say you don't know what you got

until you missing it a lot

Truth is I know what I had,

I just didn't appreciate it enough

Am I a fool for believing in us?

Even when I'm the one who broke your trust

I just wish my heart would heal,

But the pain is the only reminder that you were real.