jadensmithtime

''Så vad är det du säger?'' sa hon efter en stund med skär röst.

''Att det är dags för oss att gå skilda vägar här i från.'' Jag hörde henne brista ut i gråt och sedan försvann hennes röst. Samtalet var avbrutet och jag stod där ensam kvar.

Nathalies perspektiv

Jag sprang upp för trapporna tills jag andfått nådde Belles dörr. Som vanligt gick jag rakt in utan att knacka, jag sparkade av mig skorna och satte kurs mot hennes rum. Jag gick förbi vardagsrummet där Martin satt.

''Jag kom så fort jag kunde'' förklarade jag andfått. Martin reste sig upp och log mot mig.

''Jag vet'' sa han uppriktigt. ''Jag är orolig för henne, hon är inte så bra på att hantera sin sorg'' Jag förstod vad han menade. Vi var både oroliga för henne. Jag ville inte att sista vi pratade om var hur jag inte tyckte att hon skulle umgås med Alexander. Jag vägrade gå med på att hon skulle sluta prata igen. Jag gick efter Martin till Belles rum. Vi gick förbi flera kartonger fyllda av saker i från Martins kontor och nådde sedan Belles rum. Han öppnade dörren och jag smet förbi honom in i rummet. Han mumlade något jag inte uppfattade och stängde dörren efter sig. Belles satt i sitt fönster och tittade ut över staden, vilket var ett positivt tecken. Hon täckte inte isolera sig i från världen. Jag hade inte kommit försent trots allt. Jag drog upp Ben&Jerry paketet ur min väska och satte mig ner bredvid henne. Hon vände huvudet och tittade på mig. Hennes ögon var rödsprängda av gråt och hon höll armarna om sig som om hon frös. Jag öppnade glasspaketet, tryckte ner en sked och gav den till henne. Hon tog emot den och började små äta.

Det var tyst en lång stund. Vi bara satt där och tittade ut över staden samtidigt som vi åt. Staden som inte hade någon aning, inte heller brydde sig om vad Belle vart med om. De gick utanför lyckliga, skuttade omkring som ett barnen på julafton.

''Han berättade inte ens varför'' sa hon och försökte hålla in tårarna som hade formats i hennes ögon. Jag andades lättat ut av att hon pratade. När hennes pappa ringt hade jag trott att hon inte skulle prata. Att hon skulle stänga av allting som hon gjort sist gång hon och Jaden gick olika vägar. Jag la min hand på hennes som log på hennes knä. Jag ville så gärna berätta för henne men jag kunde inte lägga den tyngden på henne. Hon skulle få skuldkänslor och hoppa på mig att jag agerat fel. Vilket var det sista hon behövde just nu.

''Vad sa han?'' frågade jag efter en stunds tystnad. Hon vände inte blicken i från fönstret vilket betydde att prata om honom var fortfarande otroligt smärtsamt.

''Att vi skulle gå skilda vägar'' svarade hon ärligt. ''Att han inte kunde göra detta längre'' Jag kunde inte hjälpa att höra ilskan i hennes röst. Hon försökte dölja den, men hon var arg, besviken och det kunde hon inte dölja. Inte för mig i alla fall.

Belles perspektiv

Nathalie har alltid varit där för mig. Alltid. Mer än vad jag har vart för henne. Kan vara för att jag ställer till mer drama än vad hon gör. Hon lever för dagen, njuter och skiter i vad andra tycker. Hon går sin egen väg. Jag önskar att jag var så stark. Men när det blir för mycket för mig stänger jag av. Alla mina sinnen bryts ner och jag går i offline mode.

''Jag var så glad när han ringde'' sa jag ängsligt. Hon tittade på mig på det sättet bara hon kunde. Blicken som sa allt utan att säga ett ord. Jag tog en sked av glassen. Staden utanför var grå och kall. Allting var smaklöst.

''Ångrade han sig inte när du berättade för honom?'' frågade hon mig. Jag vände blicken mot henne.

''Jag hann aldrig berätta'' svarade jag smärtsamt.

________________________________________________________________________

Fortsättningen på förra delen.

Vad tror ni Belle skulle berätta för Jaden?

Och vad är det Nathalie inte kan med att berätta för Belle?