jadensmithtime

''Vad har du haft för dig?'' frågade hon. Jag tänkte tillbaka på dagen och fann mig själv le. Jag drog ett djupt andetag innan jag svarade.

''Inget speciellt''

Jadens perspektiv

Jag hade aldrig sovit såhär lite eller såhär dåligt i hela mitt liv. Mina ord ekade i huvudet ifrån gårdagens samtal med Belle. Inget speciellt. Hade jag kallat en av de bättre dagarna sen hon åkte, inget speciellt? Ilskan inom mig bubblade, väntade på att få ett utbrott. Jag var som en vulkan precis innan dess utbrott. Jag tog kudden över huvudet och försökte koncentrera mig på någonting annat. Men orden inom mig fortsatte att poppa upp, oavbrutet. Jag hade inte någon kontroll över mina tankar. Kanske var det såhär skuldkänslor kändes som. Jag ljuger inte, jag är inte en sådan person. Var det på grund av Madison jag ljög? Jag reste mig upp, drog på mig mina badbyxor och satte kurs mot stranden.

Solen nådde mina nyvakna ögon direkt och jag gick kisande fram längst stranden.

''God morgon'' hörde jag en röst bakom mig. Jag vände mig om och såg Madison med ett stort leende på läpparna. ''Din mamma...'' förklarade hon ursäktande och pekade mot huset. Jag log mot henne och satte mig ner i sanden. Sanden var varm även fast solen inte stod så högt uppe på himlen än. Jag tittade ut över havet som glittrade av solens ljus. Madison slog sig ner bredvid mig. Jag kände i ögonvrån att hon studerade mig. Jag vågade inte titta på henne, rädd att hon skulle se skuldkänslorna i mina ögon. Istället höll jag min blick mot havet. Jag satte mig i skräddarställning och började leka med sanden med en ständig blick från Madison.

''Tänker du berätta vad som är fel?'' frågade hon. Jag visste att jag inte kunde dölja saker i från henne, hur mycket jag än ville. Jag hade ju trots allt känt henne i nästan mitt hela liv. Jag vände min blick mot henne och mötte hennes oroliga blick. Det var inte samma blick jag mött igår. Det var inte den blicken som skrek efter att få hålla om mig. Nej, det var en ärlig blick, uppriktigt orolig blick.

''Jag ljög igår om vart jag var och vad jag gjorde'' började jag. Hon fortsatte att titta på mig, som hon väntade på en fortsättning. Men fortsättningen kom inte, jag visste inte hur jag skulle få fram den.

''Alla ljuger för sina föräldrar någon gång, även fast du inte....''

''Inte för dem...'' avbröt jag henne. Hon vände blicken ifrån mig. Hon visste vart jag var på väg med denna konversationen. Men hon tänkte inte ta steget dit, det visste jag. ''För Belle'' avslutade jag. Hon vände blicken tillbaka till mig. Hennes blick hade gått ifrån orolig till en blick jag inte kunde tyda. Någonstans mellan ledsen och glad.

Jag reste mig upp och kände mina knytnävar knytas. Jag kände för att slita av mig mitt hår, mitt äckliga krulliga afro hår, sparka så hårt jag kan på det jävla berget bakom mig och skrika så högt att jag väckte varje person som sov lyckligt i hela Kalifornien.

''Jag ljög för henne, Madison. Jag ljög'' skrek jag. Mitt skri kom som en överraskning för henne och hon backade automatiskt undan lite. Sedan reste hon sig också upp.

''Jag sa att jag inte hade gjort något speciellt. Inget speciellt? Jag hade en av de bästa dagarna sen hon åkte.'' sa jag argt. Ilskan inom mig var på väg att bubbla över på riktigt den här gången. Vulkanen var 1 mm i från utbrott. Madison bara stod där, ingen aning vad hon skulle göra. Jag försökte bli av med bilderna som fortsatte att poppa upp i huvudet. Gången hon kysst mig och en dum Jaden som inte hade stoppat henne. Då jag förlorade Belle och hon nästan försvann ur världen. Den gången jag lämnade henne på flygplatsen och intalat mig själv att jag skulle få se henne igen snart, då jag visste att det antagligen inte skulle bli så. Jag föll ner i sanden och lät tårarna rinna ner. Lät alla mina känslor och bilder rinna ut i från mig samtidigt som mina kinder blev blötare och blötare. Jag kände Madisons armar runt mig men alldeles för svag i kroppen för att göra något åt det. Jag vet inte hur länge vi satt där utan att säga någonting. Mina tårar hade slutat rinna men hennes grepp var fortfarande lika hårt runt om mig. Och jag ville ha dem där, hur mycket jag än försökte intala mig själv att jag inte ville, så ville jag. Så mycket.

''Säg vad du tänker, ärligt'' sa jag med en svag röst. Men hon svarade inte. ''Madison, snälla.'' bad jag. Hennes grepp lossnade lite men jag var snabb med att ta tag i hennes armar och föra dem tillbaka runt mig. Hon suckade och andades in ett djupt andetag.

''Jag tänkte att....'' började hon. Hon greppade tag om min hand. ''Att detta lång distans förhållandet är lite mer komplicerat än vad ni hade tänkt er. Du kan inte åka till Sverige för du är upptagen här och skall Belle komma hit varje gång?'' Sanningen skar i mig som en kniv. Som ett sår som blev strött med salt.

''När skall hon komma? Varje lov? Hon har ett liv där borta och du stoppar henne i från att leva det fullt ut.'' svarade hon uppriktigt. Jag lossade mig ifrån hennes grepp och började gå därifrån med tårar rinnande ner för mina kinder. Jag tog upp min mobil och samlade all kraft jag hade innan jag slog Belles nummer.

Efter några få signaler hörde jag Belles röst på andra sidan.

''Jaden'' sa hon glatt.

''Hej'' sa jag och försökte hålla min röst samman. Jag tittade tillbaka på Madison som satt kvar vid strandkanten.

''Jag måste prata med dig'' sa vi båda samtidigt. Hon skrattade det skrattet som fick jag mig att rysa. Det skrattet jag saknat så mycket dessa veckor utan henne.

''Du först'' sa hon. Jag visste inte vad jag hade gett mig in på. Ännu mindre om jag egentligen ville eller om jag förstod vad jag höll på att göra.

''Jag kan inte göra detta längre....'' sa jag och lät denna gången min röst låta svag. Jag hörde henne dra efter andan på andra sidan telefonen. Hon sa ingenting men jag hörde hennes andetag. De var inte längre regelbundna och jag antog att hon grät.

''Så vad är det du säger?'' sa hon efter en stund med skär röst.

''Att det är dags för oss att gå skilda vägar här i från.'' Jag hörde henne brista ut i gråt och sedan försvann hennes röst. Samtalet var avbrutet och jag stod där ensam kvar.