jadensmithtime

''Det är verkligen över, va?'' mumlade jag med skär röst. Hon nickade och jag kände hela världen falla runt mig. Hon omfamnade mig och kramade mig på bara det sättet hon kan. Och med det visste jag att det var över. Jaden hade gått vidare och tiden var inne för mig att göra detsamma.

Jadens perspektiv

Vädret hade slagit om från regn och rusk till strålande solsken. Fåglarna som gömt sig från stormen hade kommit ut och kvittrade glatt. Jag tog en klunk av min apelsinjuice och tittade över på Justin. Vi satt på uteserveringen på vårt favorit café, Peet's Coffee. Några bord längre bort satt några tjejer som tog smygkort. Men vi brydde inte oss inte om dem idag. Jag hade vaknat varje morgon med ett leende på mina läppar den senaste veckan. Jag har gjort det jag älskar och det var längesedan jag mått såhär bra. Att sjunga med min bästa vän och umgås med mina fans, kunde det vara bättre? Långt inne mig visste jag att de kunde vara bättre, men jag vägrade påminna mig själv om henne. Även fast jag ständigt glömde av att påminna mig själv att glömma henne. Hon var alltid i mina tankar även fast jag aldrig skulle medge det. Justin tittade upp ur sin tidning och tittade på tjejerna vid det andra bordet som genast började fnissa. Han log sitt leende och de började generat fnissa mer. Jag småskrattade åt honom. Han var nog den enda som kunde få tjejer fnissa på det där sättet. Jag drack upp det sista av min juice och ställde mig upp.

''Kom nu'' sa jag till Justin. Han la från sig tidningen och reste sig upp. Han flippade håret som bara han kunde göra och fick tjejerna att titta storögt på honom. ''Verkligen? Första gången räckte inte?''

Han grimaserade mot mig.

''Jag gjorde precis deras dag'' sa han ironiskt med ett flin.

''Du borde inte ha sådana höga tankar om dig själv'' sa jag och knuffade lekfullt till honom. Han knuffades tillbaka och på ett ögonblick hade vi startat ett av våra legendariska brottningsmatcher.

Belles perspektiv

Jag hade tagit ett tårfyllt farväl till både Nathalie och Alexander och gick nu i säkerhet mellan mamma och pappa längst flygplatsens långa korridorer. Överallt gick folk som stressade för att inte missa flyget och andra gick långsamt för att fördriva tiden. Jag isolerade mig från omvärlden med hjälp av mina hörlurar och försökte tänka bort allting annat. Pappa hade en kärleksfull och stödjande hand på min rygg. Som om han var beredd på att fånga mig om jag föll eller brast ut i gråt. Beredd på att stötta mig i vilket situation som helst. Jag sneglade på mammas vackra ansikte som utstrålade glädje, det var längesedan jag sett henne så glad. Pappa var också glad men han kunde inte hålla sin högra hand stilla, vilket betydde att han var nervös. Jag var också nervös – hela mitt liv höll på att förändras. När pappa berätta att han fick ett jobb i Los Angeles hade jag varit så glad. Men anledningen till att jag var så glad fanns inte kvar längre. Och det värsta var att anledningen inte ens visste om att vi skulle bo i samma stad.

*

Så fort vi landat kände jag igen staden. Dess hektiska trafik och gigantiska byggnader. Vi hade fått en villa utanför staden och dess ''never ending'' nattliv. Pappa klagade redan på den enorma trafiken och mamma trummade otåligt på fönsterkanten. Vi åkte längst det gator jag några veckor tidigare gått på. Minnen och känslor ville komma till ytan men jag dränkte dem så fort de smög sig på. Pappa höll ett vakande öga på mig i backspegeln.

''Hur känns det?'' frågade han.

''Bra'' svarade jag kort. Min pappa kände mig väl nog för att veta att det kändes konstigt men han drog inte upp det mer. Mamma vevade ner rutan och lät vinden ta tag och fladdra hennes bruna långa hår. På utseendet var jag otroligt lik min mamma men jag var mer lik pappa på insidan. Jag kände den bekanta lukten av avgas, stress men så mycket glädje i den luft som svepte in i bilen. Mamma blundade, andades in och suckade djupt.

''Jag känner att det här kommer bli bra'' sa hon uppriktigt. ''Om jag kan få lite koffein i mig'' Både jag och pappa småskrattade åt henne och hon flinade. Vi alla tänkte på hur mamma hade tjatat på flygvärdinnan att komma ut med kaffe innan serveringen. Pappa svängde in på en parkering nära ett kafe. Jag hoppade lätt ur bilen som vi endast ägt i någon timma. Pappa hade fått sitt jobb att skicka bilen direkt till flygplatsen när vi landade. Vi gick fram till de kaféet. Jag stannade upp utanför dörren då en ström av deja vu känslor strömmade igenom mig. Jag tittade upp på skylten ovanför mig och såg den bekanta skylten som visade: Peet's Coffee. Sedan hörde jag en bekant stämma bakom mig.

''Belle?''

_______________________________________________________________________

Skulle uppskatta kommentarer på detta kapitel, för har vart extremt dåligt med det nu. Blir inte lika pepp på att skriva då.

Vem tror ni att det är som hon träffar nu i slutet?

Det kommer komma gladare kapitel från och med nu. Har varit ledsamma ett tag nu, men det blir det ändring på. Tack för att ni läser!