jadensmithtime

Dörren bakom mig öppnades och jag trodde det var mamma. Men när jag vände mig om kände jag igen ansiktet i dörren. Minnet av hans ansikte flashade framför mig. Killen i bilen från höger.

''Hej'' sa han med svag röst. Hans blick var fäst på pappa som öppnat ögon igen. ''Jag är Luke''

Belles perspektiv

''Jag vågade inte komma först'' sa han lågt. Han satt mitt emot mig med pappas säng i mellan oss. Hans ansikte hade flera djupa sår som antagligen behövt en hel del stygn. Hans högra arm gick i en 90 °C vinkel på grund av gipset som han hade. Det var som om hans ansikte fastnat i det uttryck som han hade när bilarna krockade.

''Jag är glad att du kom'' sa jag och försökte låta så oberörd som möjligt. Sanningen är att utan honom hade jag antagligen inte suttit här nu. Eller den extrema sanningen är ju om jag inte hade ljugit hade ingen av oss varit här just nu. Allt detta ligger på mina axlar. Han flinade smått åt mig som om han förstod vad jag tänkte.

''Det är mitt fel-'' började han med ångerfull röst.

''Nej'' avbröt jag honom tvärt. Min plötsliga säkerhet fick honom att se förvånad ut. Förvånad över att det osäkra ansiktet kunde vara bestämd.

''Det är mitt fel'' Det såg ut som om han ville säga emot men han teg. Det var tyst en stund. Bara pappas ojämna andetag hördes i rummet. Jag tittade upp från pappa till Lukes ansikte. Han var ung och hade säkerligen inte haft körkort länge. Något i hans ansikte såg bekant ut men det var ju omöjligt. Jag har inte bott här så länge att jag börjar känna igen folk. Om man ens gör det i en stad som LA. Jag mötte hans blick men avbröt den direkt. Att se han i ögonen var som att se kraschen ännu en gång.

''Hur kan det möjligen vara ditt fel?'' frågade han och avbröt tystnaden. Jag tittade på pappa som såg så oberörd ut.

''Han kör ofta omkring när han är upprörd'' svarade jag men släppte inte blicken från pappa.

''Och du var anledningen till att han körde?'' det lät mer som han påstod fakta än att han faktiskt frågade men jag nickade vagt.

''Jag ljög'' svarade jag. Hans min blev ännu mer förvånad. ''Andra gången i hela mitt liv'' sa jag och hans ansiktsuttryck började flagna iväg. Han sa ingenting utan väntade på att jag skulle fortsätta samtalet.

''Jag ljög om vart jag befann mig. För andra gången. Och båda gångerna handlade det om samma person.''

''Pojkvän?'' frågade han och jag kände hans blick emot mig. Jag visste inte om han visste vem jag var eller rättare sagt om han visste att jag hade dejtat Jaden Smith. Jag lät honom uppfatta min tystnad som han vill.

''Vart var du på väg?'' frågade jag för att byta samtalsämne.

''Säga förlåt till min bror'' Hans ansiktsuttryck ändrades ännu en gång och blev ännu mer ångerfullt med en gnutta besvikenhet. Fast mer på sig själv.

''Jag antar att karma hittar oss på olika sätt''

Dörren bakom mig öppnades ännu en gång men denna gången blev jag inte överraskad. Det var mamma. Hon hälsade på Luke med ett hej och jag antog att det hade träffats tidigare. Hon satte sig ned bredvid mig och sa sedan.

''Du har besök'' och det enda jag kunde tänka på var att jag önskade med hela mitt hjärta att Jaden stod utanför och väntade på mig. Men till min stora förvåning var det det sista personen jag trodde stod utanför dörren som stod där. Med sitt blonda hår och lyste av oro. Jag struntade i omvärlden och sprang rakt in i armarna på Nathalie. Jag vet inte hur länge vi stod där. Under tystnad med hennes armar runt om mig. Men när hon släppte taget om mig hade tårarna som runnit börjat torka mot mina kinder.

''Hur kom du hit så fort?'' frågade jag.

''Jag hade planerat att komma in hit innan jag visste någonting... för att....överraska dig'' svarade hon och den anledningen gick bra för tillfället. Jag var antagligen för egoistisk i den stunden för att bry mig om det riktiga anledningen. Hon var här, det var allt som behövdes.

''Hur mår han?'' frågade hon medan vi gick mot stolarna vid väggen utanför pappas rum.

''Han kommer bli bra'' svarade jag. Lättad över att det faktiskt var Nathalie som stod utanför dörren. Om Jaden hade stått där hade jag antagligen inte låtit mig själv vara så sårbar men Nathalie känner mig utan och innan och jag har ingenting att bevisa för henne.

''Nathalie... Det var-'' jag hann inte prata klart innan hon avbröt mig.

''Kom inte med det talet Belle'' sa hon och la sin hand över min. ''Allt i världen är inte ditt fel. Visst, du kanske inte borde ha ljugit, men vilken vanlig tonåring som helst gör det. Jag gör det för mina föräldrar hela tiden.'' Jag flinade åt henne och visste att hon talade sanningen. Nathalie slänger lögner till sina föräldrar lite var stans, men oftast är det vita lögner. ''Det jag menar är att du kan inte ta ansvar för det här och om din pappa kunde säga någonting skulle han säga precis samma sak till dig just nu.'' fortsatte hon. Jag visste inte om det var sant men nöjde mig med den trösten så länge. Jag visste att Nathalie skulle säga att det inte var mitt fel, men var det inte det ändå?

''Din mamma ville att jag skulle ge denna till dig'' sa hon och tog ut min mobil ur fickan och gav den till mig. ''Hon antog att du ville ringa Jaden'' Hon log mot mig och gick iväg för att ge mig lite rum. Jag hade inte berättat för Nathalie så utförligt om att jag och Jaden var på väg att bli något igen men jag antog att jag får ta en sak i taget och knappade in Jadens nummer.

 

Samtalet med Jaden varade inte länge innan mamma kom och hämtade mig och sa att pappa var vaken för ett samtal.

''Förlåt'' slank det ur mig så fort vi fann varandras blickar.

''Nej.'' svarade han hest. Han harklade sig och fortsatte. ''Du är min dotter Belle, och jag älskar dig. Det spelar ingen roll vem du väljer att älska eller hur du beter dig. Det kommer aldrig ändrats.'' Det tog all min kraft att inte börja gråta.

''Jag älskar dig också'' Pappa gav från sig en smärtsam min och la sin vänstra hand över ansiktet.

''Morfin'' mumlade han under masken som gav han luft. Sjuksköterskan var snabbt framme och sprutade in ett medel i hans dropp.

 

Vattnet som rann ner över mig var varmt och fyllde hela mig med en ny dos av det. Mamma hade släppt av mig hemma. Tvingat mig att duscha, byta kläder, sova och komma tillbaka i morgon. Jag stängde av vattnet och steg ut och klädde handduken runt mig. Jag trippade ut ur badrummet men struntade i den kalla luften utanför badrummets ånga. Jag slängde på mig min pyjamas då jag hörde dörrklockan ringa. Jag tittade på klockan. Vem hälsar på såhär sent? Jag gick fram till dörren såg mitt favorit ansikte i dörrfönstret. Jag öppnade dörren och slängde mig i armarna på honom. Han bar upp mig så mina ben korsade hans rygg och jag borrade in mitt ansikte i hans hals. Jag hörde dörren smällas igen men jag brydde mig inte. Jag tryckte mig närmare tills jag hörde ett litet stön från hans och antog att jag kanske tog i lite för hårt. Han satte sig ner i soffan med mig i sitt knä.

''Hur mår du?'' frågade han och tog med håret från mitt ansikte.

''Bättre nu'' erkände jag och han drog sin hand längst min kind. Jag svär att den elektriska gnistorna som jag kände då måste lämnat något märke. Min mage började genast pumpa runt en massa känslor jag hade svårt att både kontrollera och förstå. Jag gäspade och kom på mig själv hur trött jag egentligen var. Han tog ett snabbt titt på mig och reste sig sedan upp igen. Han gick igenom hallen till mitt rum och la mig lätt ner på sängen. Jag drog täcket över mig och gjorde ett tecken åt honom att lägga sig bredvid mig.

''Sov lite, min ängel'' sa han med mjuk röst medan jag la mitt huvud mot hans bröstkorg.

''Nej'' svarade en aning snabbt. Jag behövde inte se hans ansikte för att veta att han undrade vad som var fel. ''Varje gång jag blundar så ser jag olyckan om och om igen''

Ännu en gång idag var jag överraskad över min ärlighet. Han tryckte om mig hårdare.

''Jag bekämpar mardrömmarna för oss båda i natt, försök att få lite sömn ängel.''

______________________________________________________________________

Skulle verkligen uppskatta lite feedback, kom igen! det tar två sekunder för er att kommentera :)