jadensmithtime

’’Pappa, jag måste ringa ett samtal.’’ I den stunden visste jag att jag var tvungen att sluta ta allting för givet. Och jag tänkte börja att sluta ta en av det viktigaste personerna i mitt liv för givet. Jag knappade in Jadens nummer i mobilen.

’’Hej ängel’’ svarade han men lät distraherad. ’’Jag kan inte prata just nu.’’ Jag hann inte svara innan jag hörde något som han tydligen inte ville att jag skulle höra. För han hyssjade personen i bakgrunden. Den som flög först in i mitt huvud var Madison, men nej. Jag kände igen skrattet mer än så. Det tillhörde Nathalie.

Belles perspektiv

Jag fortsatte stirra från min klocka ner till mobilen. Klockan visade 23.14 precis som fyra blickar sedan. Mobilen har inte lyst upp de senaste sju timmarna. Jag drar täcket i sängen över mig men släpper inte mobilen med blicken. Vad döljer Jaden för mig? Varför ljög han om Nathalie? Och varför kom Nathalie hit i från början? Tankar som jag vägrat tro om min bästa vän glider in i huvudet i alla fall. Kanske är jag paranoid? Jaden och Nathalie? Jag flinar för mig själv. Mest för att få mig själv att känna mig bättre inombords. Jag gräver ner den tanken, täcker den med alla mina andra tankar och bestämmer mig för att ringa Taylor. Men efter många och långa toner måste jag tillslut ge upp och lägger på. En annan kväll hade jag inte brytt mig men i kväll känns allting annorlunda. Jag skickar iväg ett par sms, både till Jason, Jasmine och Justin. Efter någon timmas väntan ger jag upp. Kanske har dom redan tröttnat på hur jag ser på livet. Kommit på innan mig att jag har tagit dem för givet. Kanske håller all min tur på att ta slut.

Morgonrutinen som långsamt smygt sig på var inte annorlunda idag. Duschad, sminkad och redo gick jag nu tillsammans med Taylor i köpcentret. Hon fortsatte att rabbla på om San Diego och om hur hennes farmor endast lät henne vara ute till klockan nio. Det var det bästa med att umgås med Taylor, hon skötte snacket och jag kunde gå och lyssna. Jag hade berättat om samtalet med Jaden och hur det kändes som om alla undvek mig men hon hade lovat mig att jag bara var överkänslig med allt som hänt den senaste tiden. Vi gick in i en affär som heter moments som jag ärligt tror att Taylor har stamkort i. Affären är full med klänningar av alla smaker vilket faller Taylor in i smaken perfekt.

''Bryans bror ska ha inflyttningfest, måste ha en ny klänning'' sa hon.

''Jag visste inte att Bryan hade en bror'' svarade jag medan jag gick och tittade runt bland klänningarna. Ärligt så visste jag inte så mycket om Bryan, förutom att han var med i fotbollslaget i skolan.

''Det är mycket du inte vet, Sverige'' svarade hon och blinkade. Tydligen. Kommentaren slog mig rakt i magen även fast den inte var menad så. ''Du skulle passat perfekt i denna'' sa Taylor och visade upp en beige tunika.

''När ska jag ha på mig den?'' men jag kunde inte sluta tänka på hur den faktiskt skulle kunna se ut på mig.

''När du går med mig till Bryans bror ikväll'' sa hon och la till ett stort leende.

''Så det var vad denna shoppingturen handlade om'' flinade jag.

''Snälla'' bad hon.

''Allt för dig''

''Hur fick du tag på en limo?'' frågade jag Bryan där vi satt på väg till hans bror.

''Ikväll är en speciell kväll'' svarade han bara. Limousinen stannade och jag tittade på mobilen en sista gång innan jag lade ner den i min handväska. Men fortfarande ingenting för varken Jaden eller Nathalie. Belle. Sluta tyck synd om dig själv nu! Jag rätade på mig och gick efter Taylor och Bryan. Märkte inte ens att dit vi gick såg mer ut som en lokal än hus eller lägenhet.

''Säkert att vi har kommit rätt?'' frågade jag men fortsatte att gå efter dem. Solen hade börjat gå ner, men det var fortfarande ljust och varmt.

''Vi måste bara hämta en grej'' sa Taylor snabbt. Vi gick igenom en dörr som säkerligen var den tyngsta jag vart med om men Bryan höll upp den som om det inte var något. Jag gick tätt efter Taylor genom den lite ödsliga korridoren. Hon stannade utanför en dörr och väntade in Bryan som kommit lite efter.

''Du först'' sa hon och öppnade dörren. Samtidigt som jag smet in igenom dörren möttes jag av en gigantiskt stor grupp som tillsammans skrek:

''SUPRISE!''

Jag har aldrig i hela livet känns mig mer som en idiot som jag gjorde i det ögonblicket. Jag hade fokuserat så mycket på Jaden och Nathalie att jag inte ens hade hunnit reagera på att det var min födelsedag idag. Pusselbitarna som legat utspridda överallt hade äntligen pusslats ihop. Allihopa var här. Alla jag tänkte på innan jag somnade igår kväll. Överallt var det ballonger och i högra hörnet fanns det en stor scen. Musiken som spelades var en härlig bakgrund på det hela. Till höger om mig stod Ryan och Chaz tillsammans med Justin som vinkade glatt när vi mötte blickar.

''Överraskad?'' hördes en röst bakom mig. Jag vände mig om och såg Jadens ansikte. Snyggare än någonsin med en jeans och en skjorta.

''Hur?'' men jag tappade bort mig. Jag var mållös.

''Vet du hur svårt det var att hålla något sådant här hemligt för dig? Nathalie hade så svårt att ljuga för dig att jag fick erbjuda henne ett hotellrum istället för att bo hos dig.'' Någonting i mig ilade när han nämnde Nathalie. ''Och om det samtalet igår kväll. Jag var här då och fixade inför idag.''

''Det var inte meningen att du skulle höra mig i bakgrunden. Jag har mått dåligt över det hela dagen.'' Det var Nathalie som hade hunnit upp bredvid mig. Jag la ena armen över Jaden och andra över Nathalie.

''Fy fan vad ni är bra. Tack''

''Tacka oss inte än.'' sa Nathalie snabbt och pekade mot den vänstra sidan av scenen. Mina ben började springa innan jag själv hade hunnit reagera på vem som stod där framme. Dom såg på mig och började båda två springa mot mig.

''Jasmine! Jason!'' små skrek jag när jag när jag slängde mig i famnen på dem båda. Från den stunden översvämmades jag med personer som både hälsade grattis och beklagade min far. Min mamma kom efter ett tag precis när draget var igång och musiken var på högsta. Jag kände någon som petade på min axel.

''Belle, detta är min bror.'' sa Bryan. ''Men som jag hört har ni träffats innan.'' jag stirrade in i det bekanta ansiktet. Luke.

''Hej Belle'' sa han vänligt. ''Trevligt att träffa dig, igen.'' Även biten med Luke pusslades ihop nu. Bryan var brodern som Luke skulle säga förlåt till. Jag var tvungen att få den historien från Bryan senare.

''Jag måste gå. Men jag ville bara säga grattis och ge dig detta. Hör av dig!'' han gav mig något som såg ut som ett visitkort, gav mig en hastig kram och gick sedan. Jag tittade ner på kortet. Luke Storm. Varför kändes det bekant? Talangscout och regissör. Det var inte för att han var Bryans bror jag känt igen honom, för jag visste inte ens att han hade en bror. Nej, han hade gjort musikvideon till inte någon mindre än Usher själv. Men jag hann inte tänka mer på det innan jag hörde Jadens röst från scenen.

''Tack för att ni alla har kommit hit i kväll.'' började han och såg ut över folken som samlats runt scenen. Det var mer folk än jag kände här men jag kände igen alla ansikten. Hälften av dem bodde på röda mattan. ''Vi är här för att fira en av det viktigaste flickan i mitt liv, efter min mamma såklart'' ett skratt spred sig över folkmassan och jag flinade. ''Hon har haft jobbiga dagar så jobbigt att hon glömde av sin egen födelsedag. Så jag skulle för några minuter ta och berätta för henne vad hon betyder för mig. Så jag kommer göra det på det sättet jag bäst vet hur.'' Kort efter det började musik spelas.

I know they say the first impression

Is the most important

But was it really in our case baby?

Jag skrattade till när jag mindes vad jag tyckte om Jaden första gången vi träffades.

I remember the first time we met,

I remember promise to myself,

If I could be the reason behind your smile,

My life would be complete, yeah.

Jag tittade mig runt omkring op Nathalie, Moises och Mateo som stod bredvid mig och vi alla log när vi kom ihåg gången då Jaden berättade det på flyget precis innan vi landade i New York.

Every day I learned to love you more,

Which feels more important?

Dosen’t it baby?

Jag tittade rakt in i hans vackra ögonen samtidigt som jag kände en tår rinna ner för min kind. Jag fick kämpa för att inte springa upp och kasta mig i hans armar.

You thought I just were another one,

Please tell me you were wrong girl,

Because maybe I ate all of your cereals,

And got on your nerves every now and then,

But the way you changed me,

From the boy who were forcing laughter,

To the boy who are now living in one,

Cause baby it really doesn’t matter how we got here

It just matter that we did

And all the disapproves and doubts

Only made us grow closer, didn’t it?

I was afraid to let you in,

Now I’m only afraid you would go,

But you’re my angel, and you already know

That I am all yours and I'm gonna let it show.

När han slutade låten rann mina tårar oavbrutet. Folket i rummet jublade och busvisslade medan Jaden sprang ner till mig.

''Vad är fel?'' sa han och la händerna om mitt ansikte.

''Inget'' sa jag och skakade på huvudet. ''Ingenting. Allting är perfekt. Du är perfekt. Jag älskar dig så mycket.''