jadensmithtime

Kanske inte det roligaste kapitlet, men var tvungen att skriva ett mellan kapitel för att nästa del skall kunna bli en aning bättre. Hoppas ni står ut med denna del så länge.

____________________________________________

Jadens perspektiv

Jag hörde mobilens ringsignal ringa inne från tältet för säkert femtonde gången. Jag visste vem det var och hade inget tanke på att svara. Alla hade blivit förvånande av Madisons frånvaro men frågade ingenting om det. Hon skulle inte få förstöra vår första campingtur med familjen på en lång tid. Pappa och Trey hade satt upp tre tält redan och var inne på deras fjärde. Klockan var bara nio på kvällen men det började redan mörkna. Tyngd av ännu en relation som gått i kras satte jag mig ner i gräset bredvid Moises. Willow och mamma höll på att paketera upp maten, vi var till en del friluftsmänniskor. Men när det kom till mat, låt oss bara säga att vi gillar mat. Mateo och Justin, som båda tagit ledigt för att följa med spelade fotboll några meter bort.

''Nathalie?'' frågade jag honom och nickade mot mobilen som han höll i ett stadigt grepp i handen. Han skakade på huvudet.

''Henne har jag inte pratat med på ett tag'' sa han oberört. Det var ett tag sedan jag såg honom, men sådant här borde jag väl ändå veta? Jag tittade på honom, studerade varje rörelse han gjorde. Följde hans fingrar som knappade in en text på mobilen och tittade noggrant på när han stoppade ner mobilen i fickan, som om jag skulle hitta en förklaring genom att titta på honom.

''Vi gled isär samtidigt som du och......'' han tvekade. Han ville inte sätta eld på den känsla bro vi stod på genom att bara prata om detta.

''Varför berättade du aldrig detta?'' frågade jag ängsligt.

''Du hade fullt upp med ditt'' sa han lika oberört som innan. Moises var inte som jag, kan kunde dölja sina känslor, begrava dem och gräva upp dem när de behövdes. Så jag hade ingen aning om han var oberörd eller bara låtsades. Men det var inte det som störde mig mest. Tanken på att mina vänner inte kunde prata med mig för att jag varit så självupptagen av min egen sorg. Det slog mig. Hårt. Någonstans inom mig känner jag ett hopp att det går att förändra. Inte det som har hänt, men det som komma skall.

Mörkret hade lagt sig över oss och vi samlades runt brasan som var nästan den enda värmekällan denna kväll. Jag satt och tittade över alla glada ansikten som satt runt mig. Tänkte, det är väl ändå såhär livet skall vara?

''Justin, liva upp stämningen med lite musik nu'' sa pappa. Som om man kunde göra dessa folk på bättre humör tänkte jag. Men den tanken fick jag snart äta upp. Justin plockade fram ett högtalarset ur hans väska och kopplade snabbt in sin mobil. Den tysta omgivningen var snart fylld med härlig musik. Skogsbrynet gick från en svart plats till en ljus plats. Kanske bara för mina ögon, som om att man vant sig vid mörkret och man kunde se igen. Nu satt ingen stilla längre och Willow tog uppmärksamheten och började sjunga med till Nicki Minaj bekanta röst. Jag och Justin drog vår gamla hederliga douige och alla andra försökte sitt bästa genom att härma oss. Vi var så upptagna att skratta och dansa att vi inte ens märkte någon närma sig bakom oss. Pappa tog några snabba beskyddande steg förbi mig som stod närmast mannen som kom gåendes över gräset. När ljuset av brasan nådde mannens ansikte andades vi lättat ut.

''Scooter?'' hörde jag Justins röst bredvid mig. Hans vita leende var nästan de enda man såg av honom och både jag och Justin gick fram till honom.

''Är det okej att jag pratar med dem en sekund?'' frågade Scooter till någon jag antog var pappa. Han föste oss undan medan musiken vid brasan fortsatte. Justin överlycklig att få se Scooter nästan hoppade fram. Kanske för han var hans enda koppling till musikvärlden där ute. Scooter hade något konstigt uttryck i ansiktet som gav mig en underlig känsla inombords.

''Är allt okej?'' frågade jag och försökte låta normal. Han flinade lite mot min otålighet.

''Vi har ett problem....'' berättade han med samma ansiktsuttryck som tidigare. ''Juán har stött på familjeproblem och kan inte närvara nästa vecka.'' Juán. Namnet kändes bekant men sa mig nästan ingenting. Scooter utbytte blick med Justin som såg lika fundersam ut som han gjort i bilresan till stranden igår.

''Så du menar att vi inte har någon koreograf till musikvideon?'' sa Justin. Menat som en fråga men kom mer ut som ett påstående. Scooter nickade. Koreografen Juán, så namnet var inte bara bekant. Jag kunde inte riktigt se Justins ansikte i den mörka natten men det såg ut som ett brett leende gled över hans läppar. Han tog upp mobilen, knappade runt på mobilen och satte telefonen mot örat. Innan jag ens hann tänka på var det betydde. Innan jag hunnit pussla ihop pusselbitarna hörde jag Justin röst säga.

''Hej Belle, det är Justin''