jadensmithtime

''Belle, låt mig köra dig hem.'' hörde jag Justin säga. Jag stelnade till, till orden han just sagt. Jag vände mig om. Han stod med handen över munnen och tittade med panikslagen blick på mig. Jag kände Jadens blick mot mig.

''Hem?''

Belles perspektiv

''Bor du här?'' frågade han. Hans röst var ilsken men hans ansiktsuttryck var sårat. Han gav ifrån sig den där tomma blicken som vanligt när han blev sårad. Jag nickade stumt. Det var så mycket jag ville säga men ingenting kom ut. Det var som min tunga var av betong och de stod människor med händerna runt min mun som tvingade tillbaka alla ord som försökte komma fram. Han vägrade se mig i ansiktet och tittade istället nere vid fötterna på mig. Han vände blicken till Justin som bara stått där. Justins ansiktsuttryck var svårt att tyda men det var som han var rädd för det som skulle hända näst.

''Du visste?'' frågade Jaden men samma ton han frågat mig. Jadens blick borrade rakt in i Justins. Justins blick gled ner mot golvet under honom. ''Och du ska kalla dig min bästa vän'' fnös han och började gå därifrån.

''Det är mitt fel....'' fick jag fram tillslut. Men det var försent Jaden var redan utom hörhåll och jag var som vanligt lämnad kvar.

Jag berättade historien så noga jag kom ihåg den för Taylor. Det enda jag fått riktig kontakt med i skolan. Hon lyssnade noga och aa och hmm—ade på rätt ställe. Vi gick igenom korridoren på väg ut till bussarna. Överallt jublade folk över att det äntligen var påsklov. Taylors pojkvän Bryan slöt upp med oss och gav Taylor en lätt kyss på kinden. Det var det perfekta paret man bara ser på film. Hennes halvlånga bruna hår och bruna ögon. Hans bruna lockiga hår som liknade killen från One Direction och gröna ögon. Han var en muskulös kille och var två år äldre än mig och Taylor. Det var säkert att säga att det var det enda två jag faktiskt kände här. Alla hade varit nyfikna på den nya tjejen den första veckan. Kom med frågor som: ''Finns det isbjörnar i Sverige?'' ''Är det någonsin över 0°C?'' ''Jag känner igen dig, är du känd eller något?'' När det fick reda på att jag var tjejen som dejtade Jaden Smith backade det flesta undan, dvs dom jag inte redan gjort det. Taylor var inte den mest populäraste i skolan men det var Bryan. Han var quarterback i skolans fotbollslag. Den fantastiska historien hur de två träffades slår mig omkull varje gång och jag tröttnar aldrig på att höra den. Bryan är den killen man lägger märkte till om han går in på ett kafe. Taylor är svår att komma nära för hon har höga murar runt sig. Men hon var antagligen den som liknade Nathalie mest. Väl ute bländade solen oss direkt. Taylor skulle åka iväg till sina morföräldrar i San Diego och jag skulle ha fullt upp med att koreografera hela lovet.

''Ha det så roligt i San Diego'' sa jag och kramade om Taylor. ''Hör av dig'' sa jag och lät halvt desperat. Hon flinade åt mig men nickade till svar. Jag vinkade hejdå till Bryan som redan var halvvägs in i bilen som hans mamma satt i. Jag började gå mot det gula bussarna som stod och väntade längre bort.

''Och du Belle?'' hörde jag Taylors röst. Jag tittade på henne. ''Det löser sig''

Pappa stannade bilen precis utanför träningslokalen. Han bar den kostym hans nya jobb tvingade på honom varje morgon. Jag tittade ut genom fönstret och blicken fastnade på Jaden som stod utanför lokalen med mobilen mot örat.

''Klarar du dig?'' frågade pappa milt men tog inte bort blicken från Jaden. Pappa brukade älska Jaden men han har vuxit mindre och mindre i hans ögon.

''Jag klarar mig pappa'' sa jag och försökte låta övertalande samtidigt som jag försökte övertala mig själv att jag kunde klara det här. Första dagen för mig att koreografera och jag hade rent av lyssnat på deras nya singel hela dagen non stop för att komma på steg. Men det enda jag kunde tänka på var Jadens röst som trängde sig ut från mina hörlurar. Jag gav pappa en snabb kram innan jag hoppade ur bilen. Bildörren som smälldes igen väckte Jadens uppmärksamhet och han tittade mot mig. Jag tvingade mina ben att fortsätta gå framåt.

''Jag ringer dig sen....'' sa han i mobilen innan han lade ner den i fickan igen. Han log ett nervöst leende mot mig och öppnade dörren åt mig så jag kunde slinka in i till lokalen. Jag behövde inte ha ögon i nacken för att känna hans ständiga blick i ryggen. Jag kom ut till en sal som såg mer ut som en gymnastiksal än en danssal.

''Var är Justin?'' frågade jag för att bryta tystnaden som lagt sig mellan oss.

''På väg'' svarade han kort. Han kopplade in sin Iphone i högtalarna och satte på någon Beatles låt. Hans varje rörelse var en tvekelse och han koncentrerade sig djupt på att inte komma för nära mig.

''Jaden....'' Jag bet mig i läppen. Orden var egentligen inte menade att komma ut men hann slippa ut innan jag hann stoppa dem. Han vände sig mot mig och väntade på en fortsättning. ''Det var inte Justins fel. Jag fick honom att lova att inte säga något.'' fortsatte jag. Han ryckte på axlarna.

''Jag fattar bara inte varför du inte kunde berätta för mig.....'' Han såg på mig på bara det sättet han kan. Den blicken som får mig att falla. Oskyldig, känslig och så Jaden. Mitt hjärta började bulta snabbare även fast det var en av de stunder jag borde känna mig mer illa till mods.

''Jag trodde inte det skulle göra någon skillnad.'' Erkände jag. Han tittade på mig med en blick som han aldrig gett mig. Han tog ett tvekande steg närmare mig.

''Du förstår inte. Det förändrar allting.'' Han stod framför mig nu och jag tittade djupt in i de mörka ögonen igen. De ögonen jag saknat och älskar så mycket. Utan en minsta tanke lade jag min hand mot hans hjärta som tycktes slå aningen starkare och snabbare än vanligt. En enorm värme spred sig i mina fingrar. Han tog tag i min handled men puttade inte iväg mig. Hans ansikte såg spänt ut som om han bråkade med sig själv inombords, som om han försökte behärska sig själv. Jag kunde se det tydligt nu. Min kärlek för honom. Min åtrå för just denna killen.

''Jag älskar dig'' andades jag. ''Jag slutade aldrig älska dig'' Hans andetag var inte lika regelbundna längre. Jag kunde se att den delen av honom jag ville åt började vinna över den delen som ville hålla emot. Han kunde enkelt putta bort mig om han ville, men det gjorde han inte.

''Jag älskar dig'' sa jag igen. Men denna gången högre, starkare med mer självsäkerhet. Och det var det avgörande. All kontroll han tycktes ha i kroppen flög iväg. Väggarna i mellan oss rasa ihop och alla känslor vi försökt hålla gömda rycktes upp till ytan. Jag sträckte upp den handen som låg på hans bröst till hans hals och tryckte han närmare mig. Våra ansikten var så nära att jag kände hans djupa andetag mot mitt ansikte. Han lade sin hand bakom mitt huvud och tryckte sina läppar mot mina. Att äntligen vara med honom igen efter så lång tid, var som att komma hem igen. Att jag äntligen var där jag hörde hemma.

___________________________________________________

Vad tycker ni? KOMMENTERA