jadensmithtime

''Sov lite, min ängel'' sa han med mjuk röst medan jag la mitt huvud mot hans bröstkorg.

''Nej'' svarade en aning snabbt. Jag behövde inte se hans ansikte för att veta att han undrade vad som var fel. ''Varje gång jag blundar så ser jag olyckan om och om igen''

Ännu en gång idag var jag överraskad över min ärlighet. Han tryckte om mig hårdare.

''Jag bekämpar mardrömmarna för oss båda i natt, försök att få lite sömn ängel.''

Jadens perspektiv

Jag tittade på hennes ansikte där hon låg bredvid. Hur kunde jag haft sådan tur? Att hitta en flicka som henne? Jag log för mig själv medan hon långsamt öppnade ögonen. Jag fann hennes blick och undrade för mig själv hur jag någonsin har kunnat leva utan henne.

’''Sovit gott?’’ sa jag och hon nickade tillbaka. Hon fick ett annorlunda uttryck i ansiktet.

’''Vem är där nere?’’ frågade hon.

’''Din mamma. Hon kom hem för en timme sedan’’ hon sa ingenting men borrade in huvudet i min hals vilket sköt iväg en härlig känsla i hela min kropp. Jag kysste henne på hjässan och log för mig själv. Det spelar ingen roll hur jag fick denna underbara flicka, det enda som spelar någon roll är att jag aldrig släpper henne igen.

’''Bra, jag behöver prata med er’’ sa Ellen när vi hand i hand nådde köket. Belle hade tagit på sig ett par hotpants och ett linne, vilket jag på något sätt inte kunde sluta att tänka på. Vi satte oss ner vid ett frukost dukat bord. Ellen satte sig mitt emot oss med sin kopp kaffe. Belle började genast ta mat som det var första gången hon någonsin sett mat. Jag små flinade åt henne innan jag själv högg in.

’'Vad var det du behövde prata om?’’ frågade Belle med munnen full av mat.

’''Jag vet att ni har spenderat många dagar tillsammans, även många nätter’’ jag stannade upp med att smöra mackan och hade en vag aning var detta var på väg. ''Jag vet inte riktigt vad jag tycker om att ni ofta nu för tiden sover hos varandra och framförallt inte i samma säng’’ Belle satte drickan i halsen och var tvungen att hosta. Hennes kinder blev röda och hon tittade panikslaget på mig men jag var lika förstummad som henne.

''Mamma...eh..’’ Belle försökte få fram någonting men Ellen avbröt henne.

''Nej, låt mig bara säga detta’’ sa Ellen en aning generat. ''Jag vet inte om ni har haft... sex, än.’’ Ellen tittade på mig men jag försökte undvika ögonkontakt. Jag kände att mina kinder hettades och jag kände mig helt obekväm. Och jag för alldeles förbluffad för att tala.

''Mamma...’’ försökte Belle ännu en gång.

’’Om ni använder skydd är det väl ändå okej för mig, men jag vill bara att ni ska tänka på vad ni gör.’’

''Mamma’’ sa Belle en aning mer bestämt den här gången. ’’Vi har inte haft sex’’ Jag visste inte vad Ellens ansiktsuttryck betydde om hon var lättad eller förvånad men jag visste vad Belles betydde, det var dags att lämna detta bord.

''Du valde en bra plats att bli stum på.’’ Sa Belle retsamt när vi gick längst vägen utanför hennes hus.

''Jag vaknade inte riktigt upp på morgonen och beredde mig för det samtalet.’’ Jag greppade tag i hennes hand och vi fortsatte att gå på vägen. Hon skrattade hennes härliga skratt och ett leende bredde ut sig över mina läppar.

''Förlåt. Jag hade ingen aning att hon skulle-.’’

Jag stannade upp henne och tittade in i hennes ögon. För en kort sekund glömde jag av vad jag skulle säga.

''Be aldrig om förlåtelse för något sådant igen, ängel.’’ sa jag och kysste henne på pannan.

’’Vi har aldrig direkt pratat om det’’ sa hon men tittade mig inte i ögonen.

 Belles perspektiv

Han hann inte svara innan hans mobil började ringa. Han fipplade upp sin mobil och tittade snabbt på skärmen. Han svarade inte vilket fick mig att vilja se namnet på displayen, jag tittade och tycktes utse Nath innan han stoppade undan mobilen igen.

''Jag måste gå’’ sa han och log mot mig. Han såg lite halvt stressad ut och jag undrade om det var samtalet som gjorde honom nervös.

''Vem var det som ringde?’’ frågade jag och tittade honom rakt i ögonen denna gången.

''Ehm... Moises’’ svarade han och jag såg på hela honom att han inte talade sanning. Han var inte den bästa på att ljuga. ’‘Jag ringer dig sedan’’ han kysste mig lätt på på munnen innan han sprang iväg.

Pappa låg på samma sätt i sängen som han legat när jag lämnade honom igår. Det var skönt att komma till honom efter det pinsamma bilresan med mamma. Han behövde fortfarande bära masken som hjälpte honom att andas och dem hade satt drän på sidorna på magen. Jag satte mig ner bredvid honom och tog tag i hans hand. Han öppnade ögonen när han kände värmen från min hand och han log. Han gjorde en gest att hjälpa honom ta av masken vilket jag gjorde.

’’Bara en liten stund’’ sa sköterskan bakom oss och pappa nickade.

’’Hade ni ett trevligt samtal med mamma?’’ flinade pappa.

’’Jag borde vetat att du låg bakom det hela’’ skrattade jag. ’’Om du inte hade legat här med brutna revben skulle jag slagit till dig’’ Han skrattade.

’’Oh, tur för mig då’’ Jag hade inte riktigt tänkt på hur mycket pappas olycka hade förändrat saker och ting. Kanske hade jag fortfarande smyg ut på kvällarna för att träffa Jaden och inte berättat. Mot alla odds, kanske detta faktiskt kunde leda till något bra ändå.

’’Du vet att jag tycker om Jaden va?’’ frågade pappa som om han kunde läsa mina tankar. ’’Men han sårade dig, men om du har kommit över det så måste jag också göra det. Det är det enda rätta.’’

’’Är du säker att du inte var en poet i ditt förra liv pappa?’’ flinade jag. ’’men tack. Jag tycker verkligen om honom.’’

’’På tal om saker du tycker om’’ sa pappa. ’’Scooter ringde förut. Tydligen så har jag på grund av min olycka ställt in flera träningspass för den nya musikvideon.’’ Vilket jag hade helt glömt bort. Det känns som det var så länge sedan på något sätt. Allting som har förändrats sedan Daisy försvann. Canada, Stratford, Jason och Jasmine, Ryan och Chaz, Familjen Smith, Nathalie och Alexander, Justin Bieber, Los Angeles. Bryan och Taylor. Luke. Alla personer och platser jag har vart på har på något sätt bara runnit igenom. Jag kom inte ihåg sista gången jag pratade med någon från Stratford. Jag har tagit allting för givet. Kanske var pappas olycka inte ett tecken på att jag skulle sluta ljuga, utan att sluta ta allting i mitt liv för givet.

’’Pappa, jag måste ringa ett samtal.’’ I den stunden visste jag att jag var tvungen att sluta ta allting för givet. Och jag tänkte börja att sluta ta en av det viktigaste personerna i mitt liv för givet. Jag knappade in Jadens nummer i mobilen.

’’Hej ängel’’ svarade han men lät distraherad. ’’Jag kan inte prata just nu.’’ Jag hann inte svara innan jag hörde något som han tydligen inte ville att jag skulle höra. För han hyssjade personen i bakgrunden. Den som flög först in i mitt huvud var Madison, men nej. Jag kände igen skrattet mer än så. Det tillhörde Nathalie.