jadensmithtime

Pappa stannade inte i korsningen utan var fast fokuserad på att åka mot mig. Bilen som kom i fullfart från höger i hög hastighet bromsade för att han kunde.

''PAPPA! NEJ!'' skrek jag samtidigt som mina ben började springa mot honom. Jag såg paniken i hans ögon. Men det var för sent.

 

Belles perspektiv

Det kändes som om det var alldeles för nyligen jag befunnit mig på ett sjukhus. Bilderna av pappas blodiga brutna kropp klampade ovälkommet och oavbrutet in i mitt huvud. Jag satt på golvet i väntrummet med flera filtar över mig. Men min kropp slutade inte att skaka ändå. Det var som all värme i min kropp försvunnit i takt med att pappas bil blev mer skräp än bil. Jag orkade inte bry mig om de blickar folk gav mig eller mamma som försökte få mig att sätta mig på stolen. Jag hörde min ringsignal börja ännu en gång men jag brydde mig inte Ingenting spelade någon roll nu. Ingenting förutom pappa.

''Det är mitt fel'' min röst svek mig men mamma tycktes höra mina ord ändå.

''Nej'' svarade och och satte sig på huk framför mig.

''Hade jag inte....ljugit-''

''Kära Belle'' sa hon bara och kramade om mig. Men hon nekade inte denna gången – hon visste att jag hade rätt.

 

Det kändes som en evighet innan en läkare kom ut till vänterummet. Folket i väntrummet var inte kvar och det började skymma utanför. Läkaren bar gröna kläder med en vit rock över. Mamma var först fram och jag började hasa mig upp från golvet. Mina ben var efter flera timmars sittande ovana vid stående position så jag la min hand på mammas axel för stöd.

''Mrs Gustafsson'' sa han vänligt. ''Jag är Dr.Blake'' Ingen bryr sig ville jag skrika åt honom. Hur fan mår min pappa?

''Er man har svåra skador och de är väldigt djupa.''

''Kommer han bli bra?'' avbröt mamma och viftade med handen som om hon försökte vifta bort orden han just sagt. Min kropp stelnade till i väntan på svaret.

''Alla hans revben har brutits, hans lungor har punkterats och högra nyckelbenet är skadat. Han slog i ratten så hårt och airbagen löstes aldrig ut.'' Jag hörde mammas andetag tydligt ny. Det var snabba som alltid när hennes känslor blev för mycket att hantera. Tårarna rann ner för hennes kinder men jag stoppade mina innan det hann ut.

''Det kommer kräva mycket rehabiliteringen men eran man kommer bli bra'' med de orden vände han sig om och gick.

''Börja med det bra nästa gång. Idiot'' mumlade mamma och jag svalde ett leende.

 

Väggarna på sjukhuset var lika tråkiga som hemma i Sverige. Vita, trista och allmänt fula. Det gör inte besöken här enklare. En sköterska kom ut efter ett par timmars väntande.

''Han är vaken'' Jag reste mig upp men mamma satt kvar.

''Gå du'' sa hon mjukt.

Numret bredvid dörren var samma jag haft när jag legat inne. Gud kunde vara nog ironisk ibland. Som om jag inte visste redan att han straffade pappa på grund av mig. Rummet var stort och delades med två andra. Men allas ögon var slutna utan pappas. När jag såg hans ansikte kunde jag inte hålla tårarna tillbaka längre. Han hade en mask över ansiktet som gav han syre. En annan sköterska kom fram till mig.

''Han kommer slockna då och då. Han är hög på morfin'' sa hon med ett leende. Jag drog ut en stol och satte mig ner bredvid pappa. Hans ögon var fortfarande öppna men de tittade inte på mig. Jag lade min hand på hans och mötte hans blick.

''Pappa......Förlåt'' sa jag med tårfylld röst. Han sa ingenting men greppet om min hand hårdnade. I nästa ögonblick var hans ögon slutna. Jag torkade bort mina tårar med den fria handen. Hur lyckades jag alltid göra såhär för mina nära?

''Jag ska inte träffa Jaden mer om du inte vill'' lovade jag. Ingen aning om jag menade allvar eller inte. Dörren bakom mig öppnades och jag trodde det var mamma. Men när jag vände mig om kände jag igen ansiktet i dörren. Minnet av hans ansikte flashade framför mig. Killen i bilen från höger.

''Hej'' sa han med svag röst. Hans blick var fäst på pappa som öppnat ögon igen. ''Jag är Luke''