jadensmithtime

Fy skäms för mig som inte uppdaterade igår, fy för att jag lovade och inte höll det. Här i alla fall kapitel 13, och de som kommenterar får en gigantisk kram.

Förresten, hej till Saga som presenteras i detta kapitel, yay för dig.

---

 

Alexs perspektiv

Emmett blev räddad av skolklockan och det var inte förrän vi var hemma hos honom vi hade chansen att fortsätta vårt samtal. Emmetts hus var lika gigantiskt som alla andras i denna delen av Los Angeles. Efter ett steg innanför dörren förstod man att hans mamma var en inredare. Allting smällte samman på ett sådant perfekt sätt. Det var inte som hemma hos mig där det inte var ovanligt att blå och lila, eller röd och grön blandades, helst alla fyra färger. Vad kan jag säga? Spanjorer. Vi slängde oss i de svarta sofforna som var dekorerade med röda kuddar som nästan var den enda färgkällan i rummet. Emmetts mor steg in i rummet med en bricka med lemonad och glas.

''Lite förfriskningar.'' sa hon glatt och ställde ner brickan på bordet framflr oss. Chelsea och Jeremy satt och viftade med händerna framför deras rödsprängda kinder men lyckades pressa fram ett leende. Vi alla tackade i kör och hon var strax ute ur rummet igen.

''Kom igen, jag ser på er allesammans att ni har frågor.'' sa Emmett. Inte ens den bästa sökare hade kunnat hitta någon negativ energi när han pratade. Det var som om här, hemma, i denna stund var han faktiskt stolt över sig själv. Vilket han borde vara hela tiden. Jag, Jeremy och Chelsea tittade på varandra. När han berättade för mig första gången, för någon vecka sedan fick jag aldrig chansen att fråga någonting. Och nu, när jag väl fick det, så visste jag inte ens vart jag skulle börja. Till min lättnad behövde jag inte det för Jeremy tog frågan i egna händer och det förvånade mig inte.

''Är inte personer som du... ofta...'' han stannade upp och Emmett flinade.

''Som Kurt i Glee? Överkänsliga, extremt modefixerade, tjejiga med en pipig röst?'' Vi tittade återigen på varandra och skämdes när vi alla nickade.

''De flesta kanske är det också. Men jag låter inte för kön jag attraheras av låtas påverka vem jag är som person.'' förklarade han och allting kändes så självklart helt plötsligt. ''Jag gillar att träna, basket, gymma you name it. Jag älskar action filmer, sci-fi filmer. Jag är precis som du Jeremy, fast den enda skillnaden är att jag också gillar folk som du.''

''Fast Jeremy gillar faktiskt inte action filmer, han är svag för lite romantik.'' flinade jag och jag fick en armbåge stött i min midja av Jeremy. Emmett skrattade.

''Men du är bara tretton.'' konstaterade Chelsea.

''Fjorton.'' rättade Emmett. ''Gått om en klass.''

''Du fattar vad jag menar'' Chelsea rullade sina ögon och Emmett skrattade till igen.

''När du checkar ut de personer som din bästa vän gör.'' han nickade mot Amber. ''Och fantiserar om dem på samma sätt som henne, går det långtsamt upp för en oavsett ålder.'' Jag lät min hjärna absorbera informationen samtidigt som jag tog en slurk av den iskalla lemonaden. Alla verkade bli tillfredsställda av svaren men jag kände mig inte riktigt färdig än.

''Men det är ännu en sak jag inte fattar. Hur fick Aiden reda på något?''

''Det kan jag svara på.'' hördes från dörren. Och där stod en tjej med brunt långt här, som nådde ner till naveln och det vackraste gröna ögon jag någonsin sätt på en flicka. Jag kände igen henne från en bild från Emmetts mobil, eller snarare bilderna, det var säkert hundra av dem. Men det var inte förrän Emmett öppnade sin mun jag fick ett namn på henne.

''Detta är min syster, Saga.'' log han.

 

*

 

''Vi kan inte hålla på såhär för alltid, du vet de va?'' sa jag där jag låg med mitt huvud på Jadens bara överkropp. Solen sken rakt ovanför oss och om man lyssnade noga kan man höra hur vågarna slår mot strandkanten med någon sekunds mellanrum.

''Vad då för någonting?'' Han drog sin hand över min högra sida. Från höften till min bikiniöverdels början och ner igen. Rörelsen gav mig gåshud som jag vet att han också märkte även fast han inte sa något.

''Gömma oss, på dolda ställen.'' svarade jag.

''Vi är ju på en strand just nu.'' Hans handrörelse slutade inte och det gjorde det svårt för mig att hålla kvar en irritation i min röst.

''Det är en privatstrand, vid dina föräldrars strandhus.'' Han skrattade till.

''Jag vet, guapa.'' Hans ordval förvånade mig och när jag tittade upp i hans bruna ögon såg jag ett stort flin på hans läppar.

''Du är inte den enda som kan spanska.'' sa han stolt.

''Men alla gånger jag pratade med pappa..-''

''-om hur mycket du hatade din praktik, och hatade mig?'' avbröt han. ''Jag förstod vart enda ord.'' Jag gjorde en bittermin som fick han att skratta till.

''Kommer du ihåg vad vi pratade om igår?'' frågade han. Jag nickade till svar. ''Jag kan berätta om henne nu om du vill. Felicite alltså.'' Ännu en gång nickade jag till svar men lade en stödjande hand på Jadens bröstkorg på grund av nervositeten i hans röst och ansikte. Han tog ett djupt andetag innan han började sin historia.

 

Det var i mitten av terminen. Jag var på väg till Aiden hus, som vanligt träffades vi varje fredag hemma hos honom. Klockan slog precis över till halv sju när jag tog ett steg in på hans uppfart. Vi hade bestämt att vi skulle träffas klockan sex, så jag var helt säker på att jag var den sista som anlände. När jag kom närmare och närmare huset var det inte Moises skratt eller Mateos dumma kommentarer eller Felicites välkända skratt. Inte ens Aidens tjötade om att han har fått en roll i en ny hollywood film. Och framdörren var öppen, så det var det jag borde höra. Det var det jag ville höra. För att Aiden hade precis fått en kille relegerad från skolan, och det var den stora anledningen till varför vi skulle träffas. Vem ville inte ha Ben utkickad från skolan? Så när jag stod vid dörren kanske det borde ha slagit mig att ingenting var som det borde vara. När jag klev in i huset och gick förbi hallen för att gå in i vardagsrummet, det var då jag första gången hörde röster.

''Det var du eller hur?'' den arga rösten ekade i det tomma huset och jag visste att den tillhörde Aiden. ''Din äckliga hora'' Jag stannade upp förstelnad.

''Vad fan ska du göra? Jag kanske ska berätta för dina grabbar din stora hemlighet?'' Felicite. Jag kände igen hennes ljuva stämma. Detta var stunden då jag borde ha gått i in i rummet, men mina ben lät mig inte.

''Du skulla aldrig våga.'' Jag såg inte Aiden men jag kände hans hånleende ända hit.

''Testa mig.'' Jag hörde fotsteg närma sig, men så upphörde stegen och en smäll hördes och sedan lade det sig en tung tystnad över hela huset.

 

Jaden andades tungt när han avslutade sin historia och jag lät mig själv andas ut det andetag jag inte kom ihåg att jag höll inne.

''Vad var det som hände?'' Jaden skakade på huvudet som om han vägrade tro på minnena i hans huvud.

''När jag kom in i rummet låg Felicite på golvet, efter fem minuter var en ambulans där, Aiden grät och hans mamma skrek.'' Orden satte sådan skräck i mig att jag inte fick fram några ord i början. Hur hade hon hamnat där? Vad hände sedan? Det var så mycket jag ville fråga.

''Hon vaknade upp på sjukhuset, men hon kom inte ihåg någonting. Aidens hus städades upp, vi pratade aldrig om händelsen. Det enda som finns kvar är Felicites jack i bakhuvudet.''

Alexs perspektiv

''Du behöver inte följa med mig hela vägen upp.'' nämnde jag för säkerligen sjätte gången ikväll. Jaden fortsatte nonchalant framåt. Vi gick ut ur hissen och jag tog täten på väg mot mitt rum.

''Hur är det? Bo på hotell menar jag.'' frågade han medan vi gick igenom korridoren.

''Okej, antar jag.'' Vi vandrade vidare och nådde tillslut dörren med dörrnumret 709 och jag drog upp mitt nyckelkort. Jaden stannade upp och jag gjorde likadant. Vi stod mitt emot varandra under en tystnad som kanske skulle ses som pinsam, men den var bara en tystnad.

''Jag hann aldrig säga förlåt för att jag inte gjorde någonting. Vare sig för Emmett eller dig för den delen. Jag bara stod där, när jag borde ha gjort något. Jag borde inte ens vart där från början, och det Aiden gjort mot dig... jag.....''

''Jaden, stopp.'' jag gav ifrån mig ett milt skratt. ''Du svamlar'' Han tittade på mig på ett generat sätt och sedan ner på golvet.

''Förlåt.'' Jag skrattade lätt igen men sträckte ut handen, lade den på hans kind och vände hans blick mot min.

''Även fast jag inte gillar att du var en av dem som fick Emmett på fall, så är det inte ditt fel. Aiden och Emmett har saker som måste redas upp. Och du har din egen anledning varför du är vän med killen.'' Jag tänkte tillbaka på vad han sagt förut, om Felicite. ''Du kommer undan den här gången.'' Han skrattade och jag drunknade i det sättet hans panna rynkade sig och hans ögon lyste upp på ett himmelskt sätt.

''Vad hände med dig förresten? Hos rektorn?''

''Kvarsittning''

''Jag vet inte hur du gör det. Hur länge har du varit här? Snart en månad, och du har gett iväg tre högerkrokar.'' Jag log generat. ''Jag borde veta, jag fick två av dem.'' Han skrattade men jag kunde inte vara annat en generad. ''Och nu har du lyckats få kvarsittning. Du är min Gud, Morales.''

''Akta så du inte får en till.'' sa jag sarkastiskt och han flinade. Sedan lutade han sig in, och jag kunde inte annat än att möta honom halvvägs. Våra läppar möttes ännu en gång. Det började mjukt, lugnt och jag kände återigen smaken av hans läppar få någonting i min mun att vattnas efter mer. Kyssen övergick till mer passion jag slängde mina armar runt hans nacke och våra kroppar var i stort sätt på varandra. Jag var den första som bröts kyssen fast med ett stort leende på mina läppar, precis som Jaden. Jag satte in kortet i kortläsaren, det lyste grönt och dörren öppnade sig en aning. Jaden smekte sin hand över min kind.

''Godnatt Alexandra.'' Sa han och gav mig en lätt puss på kinden. Jag kunde ha nämnt att jag hatar när folk kallade mig det. Eller att det bara var mamma i hela världen som fick säga det. Men när namnet lämnade hans tunga lät det inte lika hårt som när andra sa det, eller lika stelt eller skarpt. Det lät bara rätt. Det kändes bara rätt.

''Godnatt Jaden.'' Log jag. Han vände sig om och började gå tillbaka mot hissen. Då och då lät han blicken glida tillbaka mot mig med ett leenden. Jag stod där i dörren tills jag inte såg honom längre, tills hans fotsteg inte längre var hörbara, ensam kvar med ett stort leende på mina läppar.

 

Jag steg in i mitt rum som för ovanlighetens skull var lite kyligt, vilket gladde mig. Sova i ett varmt rum var en omöjlig uppgift. Jag sparkade av mig mina skor och satte kurs mot badrummet.

''Åh, godnatt Alexandra. Åh, gift dig med mig.'' Jag hoppade till men kunde hålla balansen även fast mina ben var vingliga. Jag tände taklampan och fann Julian liggande på min säng.

''Julian!'' utbrast jag. ''Du skrämde livet ur mig.''

''Om du inte var så inne i din egen lilla värld, där du och Jaden rider in i solnedgången skulle du märkt både mina skor och att tvn faktiskt var på.''

''Hur kom du ens in hit?'' Jag slängde mig bredvid honom och tog vattenflaskan ur hans hand.

''Pappa hade en extra nyckel'' sa han lugnt. ''Vad är grejen med dig och Jaden? Trodde ni hatade varandra? Och var det kyss ljud jag hörde genom dörren? Och de där om att du hade slagit någon tre gånger? Och något med kvarsittning? Du har haft mycket för dig du, syrran.''

''Inga andra frågor du vill ställa? Jag menar medan du ändå håller på.'' Han grimaserade åt mig.

''Jag gick kvarsittning för jag slog en kille idag, hans namn är Aiden. Han gick på min vän, så jag gjorde vad vilken annan människa som helst skulle göra. Sen sade han något om mamma och jag hoppa på honom.'' Julian skrattade och sträckte ut näven.

''Stolt över dig. Jag tränade dig väl.'' Han skrattade åt sig själv. ''Du lät han kalla dig Alexandra. Inte ens jag får göra det.''

''Det kändes bara rätt.'' svarade jag ärligt.

''Och hur mycket jag än vill höra om din nya kärlek så har jag en överraskning'' sa han glatt.

''Jag hatar överraskningar'' svarade jag buttert.

''Jag vet.'' flinade han.''Men du kommer gilla den här. Den är i mitt rum. Kom!'' Han reste sig upp och gick mot dörren och jag följde motstridigt efter. Julian sprang nästan fram till sin dörr och jag var tvungen att små jogga för att hinna med. Han gav mig nyckeln och jag öppnade hans dörr. Jag klev in i hans rum och möttes av två bekanta ansikten.

''Chelsea! Jeremy!'' Skrek jag glatt och slängde mig i deras famnar. Doften av dem båda slog mig så hårt att jag var tvungen att ta ett djupt andetag för att inte börja gråta.

''Vad gör ni här?'' Min röst var fortfarande hög och alldeles för glad.

''Din...Julian, sa att du hade det lite kämpigt.'' sa Chelsea och vi alla tre log mot min bror. ''Men vi vill höra allt, kom igen.'' Vi alla satte oss i Julians säng, till och med han själv. Och jag började långsamt berätta allt jag vart med om den senaste månaden.

 

*

 

Efter ett okej från både pappa och rektorn som både ansåg att det endast skulle göra mig gott, satt jag tillsammans med mina två vänner från Wallington, plus mina två nya vänner. Jag var förvånad hur bra dem hade kommit överens. Antagligen för att Chelsea och Amber var en kopia av varandra, och Jeremy och Emmett likadant, nästan i alla fall.

''Alla ser så kända ut här.'' beundrade Chelsea medan hon tittade runt i cafeterian.

''Det är för dem flesta är det, eller i alla fall deras föräldrar.'' svarade Emmett lugnt.

''Vad gör din föräldrar, Emmett?'' frågade Jeremy vänligt.

''Film producent.'' Jeremy nickade. Pratet fortsatte, och pågick oavbrutet. Jag kunde inte annat än luta mig tillbaka och bara glädjas över att allting nästan var som det skulle.

''Oh herre.'' pep Chelsea och slog handen för munnen. ''Det där är Aiden Thaim.'' Jag skakade på huvudet.

''C, jag berättade om honom förut.'' Hon tittade förstummat på mig.

''Är han den Aiden? Aiden som snackade skit om din morsa?'' Hennes ansiktsuttryck förvreds till ett mer besviket utrryck. ''Men han är ju så snygg.''

''Vi vet.'' suckade Emmett och vi alla fall ut i skratt. Skrattet tycktes väcka Jaden ur sina tankar från sitt bord och han tittade upp. Våra blickar möttes med ett leende och han mimade, hej. Jag mimade tillbaka och ett ännu större leende sprack över hans ansikte men i nästa sekund bröts blicken och mitt medvetande återgick till mitt bord.

''Du berättade aldrig varför han fattade tycke av dig från början Alex.'' sa Jeremy men han fick det mer att låta som en fråga.

''Ehm...'' Jag tittade över mot Emmett och han skakade på huvudet men bara så lite att bara jag kunde se. ''Jag tittade på han, jag antar att han har ett kort temperament.''

''Kom igen, Alex. Ingen har ett sådant temperament, speciellt om han är ''känd'' då är han van vid att folk tittar på honom.'' sa han misstroget. Kan han inte bara släppa det?

''Vad ska jag säga? Killen har stubin. Släpp det!'' Jag högg ner min gaffel i min mat som en hint att han skulle släppa det.

''Han snackade skit om din mamma, och hans idiotiska vän gjorde också det. Varför försvarar du honom?'' Och det verkade som han inte tänkte släppa det. Jag suckade tungt men precis när jag var på väg att säga till han på skarpen öppnade Emmett munnen.

''Det är inte han hon försvarar utan mig.'' Jag kastade en blick över på Emmett.

''Emmett, du måste inte.'' sa jag men han avbröt mig genom att hålla upp handen. Jag såg hur Amber lade en stödjande hand på Emmett lår och jag visste att han skulle berätta för dem.

''Jag är gay.''

 

---

Kommentar?

I detta kapitel kommer en flicka vid namn Felicite presenteras, hon är en vinnare av karaktärstävlingen men hennes riktiga namn är Fanny.  Hon är mailad, så om ditt namn också är Fanny så är det du beroende på om du har fått ett mail eller ej :) Jag har valt ut två andra också, Saga och Kristine. Men när era namn kommer in är ännu inte bestämt.

Glöm inte att kommentera i slutet av kapitlet, detta är en rätt lång sådan. Thank you Jadenators!

---

 

Alex perspektiv

''Ms.Morales. Kan du vara snäll och informera mig om vad som hände ute i korridoren?'' Rektorns röst var skarp och hans ansikte lyste av ren ilska.

''Jag...Han...'' Jag fick inte fram något. Jag hörde Aiden småskratta bredvid mig och jag klamrade fast mina händer för att inte slå honom igen. Han satt med papper över näsan, papper som var röd fläckigt av blod. ''Aiden hade Emmett uppressad mot väggen och jag försökte stoppa det.'' sa jag med min samlade kraft. När jag nämnde Emmetts namn förändrades rektorns ansiktsuttryck och han tittade besviket på Aiden.

''Aiden, du kan gå nu.'' sa han. Aiden flinade mot mig när han reste sig upp och gick förbi mig. Jag reste mig i demonstration.

''Tänker ni bara låta han gå? Om det är någon som borde få gå är det ju jag.'' ropade jag ilsket.

''Ms. Morales, sätt dig ner'' Jag hörde dörren stängas och vi var ensamna. Jag korsade armarna framför bröstet och frustade tungt.

''Jag kallade dig hit innan allt detta för att jag ville belöna dig för att visat att din förra lärare, Mr.Scott trodde fel om dig. Han trodde att du var bortom räddning och jag ville berätta att han hade fel.'' Jag pressade ner ett leende. Tro mig, jag ville visa han annorlunda också. ''Men.'' Alltid ett men, leendet försvann lika snabbt som det uppkom och jag tittade upp på rektorn. ''Tro inte att detta beteende går förbi. Jag kan inte göra något åt Aiden om inte Emmett kommer till mig om det eftersom jag inte såg något. Men, när det gäller dig Alex så har jag inget annat val än att ge dig kvarsittning.''

 

*

 

''Kvarsittning? För hur länge?'' frågade Emmett oroande när vi gick ut ur skolan.

''Hela veckan'' svarade jag bittert. Solen bländade som vanligt när vi trädde ut efter en allt för lång skoldag. I min ögonvrå såg jag hur Jaden sa hej då till sina vänner och försvann ur synhåll bakom skolan. ''Jag tror att jag går hem, det är så fint väder.'' Amber och Emmett mumlade ett hej då i deras gång och jag små joggade för att hinna ikapp Jaden. Skolgården började tömmas på folk eftersom skolbussarna snabbt fylldes på. Runt krönet såg jag Jaden gå ensam och jag snabbade på mina steg så jag hann upp till honom. Med en smäll tryckte jag upp honom mot tegelväggen och han tittade chockerat på mig. Med båda mina händer på hans bröst höll jag honom tätt mot väggen.

''Vad är ditt problem?'' föste han ur sig lika förvånat som förbannad. Han försökte vränga sig ur greppet men jag hade hela min vikt framhävd i händerna vilket gav mig ett stort övertag.

''Vad mitt problem är? Det är inte jag som går runt och mobbar folk.'' skrek jag tillbaka. Ytterst förbannad och det hördes på min röst.

''Du vet ingenting'' svarade han lugnt men fortfarande argt.

''Antagligen inte. Jag visste att du var en bitchigt rikemansbarn men jag trodde då fanimej inte att du var en jävla mobbare.'' Alla ord gled ur mig och jag hann inte tänka på mina ordval.

''Är det var du tror om mig?''

''Jag vet inte vad jag tror om dig.'' svarade jag ärligt och puttade till hans bröstkorg lätt innan jag släppte ner mina händer. ''Jag förstår mig inte på dig.'' Han suckade tungt.

''Varför bryr du dig ens?''

''Om dig? Jag vet inte. Jag börjar bry mig mindre. Om Emmett? Han är en av de enda vännerna jag har här....''

''Vän?'' frågade han misstänksamt.

''Ja, vän.'' Han verkade tänka på något och jag lät sekunder falla i tystnad. ''Vet du ens varför dem gick på honom?'' Han skakade på huvudet.

''Aiden berättade ingenting bara att Emmett visste något som kunde få Aiden i trubbel.'' Jag fann mig själv skrattandes och Jaden tittade frågande på mig.

''Du är så ovetande att det är skrattretande.''

''Du känner inte mig'' sa han och tog ett steg fram. Jag vägrades att skrämmas bort så jag gjorde detsamma, med en halv meter mellan våran ansikten sa jag.

''Visa mig då.''

 

*

 

Jag hade ingen aning vad han ville ha fram igenom att dra mig hela vägen till hans hus. Men tillbaka där igen kunde jag inte sluta tänka på allt som hänt dagen innan. Även fast spillrorna från glaset låg kvar så kunde jag inte gå förbi utan att slinka en blick in. Jaden flinade när han såg mig och jag kände hur mina kinder hettade till och jag slog han lätt på armen. Han gav ifrån sig ett lätt skratt men jag fortsatte att följa efter honom i alla fall. Han ledde mig igenom hans slott till hus till den helt motsatta sidan än dörren och det var då jag förstod att jag skulle få se hans rum. Tanken skapade välkomnande känslor i min mage som jag försökte låta bli att reagera på. Han steg i det rum som jag aldrig skulle tro var Jadens över huvudtaget. Det såg ut som vilket tonårsrum som helst, förutom att möblerna säkerligen inte var handlade från IKEA utan mer specialdesignade från Gucci om de nu höll på med sådant. Väggarna var ljusa, i någon äggvit färg. Rummet i sig var elegant men kläderna som tänkte både stolar, säng och golv gjorde de mindre graciöst.

''Förlåt för röran, trodde inte att någon skulle komma hit.'' sa han en aning generat och jag gladde mig över att han inte kom till mitt hotellrum som säkerligen var tusen gånger stökigare. Jag satte mig ner i den fåtölj som underligt nog var klädfri men Jaden stod vid sängen.

''Nå?'' frågade jag och lade mitt högra ben över de andra. Han skrattade till och satte sig ner på sängkanten med knäna mot mig.

''Okej.'' sa han och slog ut med sina händer. ''Ehm. Mitt namn är Jaden Christopher Syre Smith. Jag är född 8 Juli 1998 här i Los Angeles. Jag började med skådespeleri när jag var 6 år. Min favorit färg är svart och röd. Jag har två syskon, Willow och Trey. Förutom Moises och Mateo är Justin Bieber en av mina närmsta vänner.'' Jag tittade misstroget på honom.

''De där hade jag kunnat googla på.'' Det fick honom att skratta. ''Vem är du egentligen?'' Han tittade på mig och tycktes tänka på någonting innan han reste sig upp. Han gick förbi mig och böjde sig ner vid väggen. Öppnade någons slags hemlig lucka och tog upp en låda. Han drog handen över översidan och skrapade bort dammet som lagt sig på den. Han reste sig upp igen, gick fram till mig och gav den till mig. Han satte sig på fåtölj armen och jag tittade ner på lådan. Det var vanlig trälåda.

''Öppna den.'' Jag andades in och gjorde som jag blev tillsagd. I lådan låg foton och flera brev.

''Vad är det här?'' frågade jag och lät min hand glida ner i lådan och tog upp ett av fotografierna. Tjejen i fotografiet hade blont hår med stora blandfärgade ögon, som verkade skifta i från grå, till blå, till grön. Jag kunde inte hjälpa att känna ett avund till flickan i bilden. Hon var så vacker.

''Detta är anledningen varför jag inte bara kan bryta med Aiden.'' sa han och tog fotot ur min hand.

''Detta är Felicite.'' Han log när han sa hennes namn vilket inte lättade trycket i magen alls. Jag var så fokuserad på mig själv att jag inte hann se de tårar som bildades upp i Jadens ögon, som han snabbt skrubbade bort.

''Vill du berätta om henne?'' frågade jag mjukt. Ville inte trycka på fel knappar.

''En annan gång'' svarade han. ''Det är något annat jag vill göra först.'' sa han. Han greppade tag i mina händer och drog mig upp ur fåtöljen. Jag hörde honom mumla något i stil med. What the hell innan jag kände hans starka samt mjuka läppar mot mina. Efter chocken lagt sig och min hjärna förstod vad som höll på kunde jag långsamt börja kyssa tillbaka. Jag var övertygad om att just nu om någon tog en närmare titt bakom mina stängda ögon skulle de se de fyrverkerierna som utlöste. Jag lät min hand landa på hans bakhuvud medan han lade sin på min höft för att dra mig närmare. När vi båda slutade för att få ordentligt med luft var våra läppar både röda och en aning svullna.

''Du sa att din bästa vän var Justin Bieber. Namnet känns bekant, går han på vår skola?'' frågade jag. Jaden brast ut i skratt och jag tvingades med. Och jag visste att jag inte kunde få nog av det skrattet.

---

Jag uppskattar ALL feedback ni någonsin skulle kunna ge!

 

Alexs perspektiv

Förvånad att jag faktiskt hade tagit mig till skolan idag gick jag mot cafeterian med Emmett och Amber. De konverserade som vanligt oavbrutet. Men mina hjärna gick på overdrive med ett genensamt ämne, Jaden. Killen som igår försökt kyssa mig. Killen med de absolut vackraste ögonen jag någonsin försvunnit djupt i. Killen som jag igår tänkte låta kyssa mig. Men han var också personen som fört mig, Emmett och Amber närmade varandra. Och inte för vår kärlek till killen, snarare tvärtom. Hur skulle jag kunna berätta för dem? Det fanns ingen chans att jag faktiskt skulle kunna göra det, eller hur? Med tankarna fortfarande pulserande i huvudet nådde vi äntligen fram till matkön.

''Alex'' sa Emmett och viftade en hand framför ansiktet på mig. Jag vaknade upp och skrattade lätt mot honom. ''Din praktik, hur var...''' Emmett slutade tvärt, mitt i meningen, men blicken fast bakom mig. Amber stod också stilla, tyst. Jag vände mig hastigt om just i takt med att se De Tre Musketörerna skrida fram. Fast denna gången var dem inte 3, utan 4. Killen som gick i den plats Jaden brukade gå var lång, muskulös med blont hår och stack ut från de andra som hade brunsvart hårt. Jag tittade ut över resten av cafeterian, allt var tyst. Killen skrockade lätt för sig själv medan han gick fram mot ett av borden. Utan att säga ett ord, reste sig alla som satt på bordet sig upp. De fyra killarna slog sig ner vid bordet och alla verkade komma till liv igen. Det började med viskningar och sedan var allting som vanligt. Kön började gå framåt och vi plockade åt oss mat. Jag skulle precis fråga vad som stod på när Emmett hann före.

''Inte än, inte här. Titta inte på honom.'' mumlade han tyst så knappt jag hörde. Jag följde efter längre in i cafeterian men kunde inte låta bli att slinka in en blick mot honom. Mina andetag stannade upp i en millisekund när jag såg att hans blick redan var på mig. Han mumlade något till de andra och de skrattade högt. Ja, alla utan Jaden. Han gav ett av de fejkade leende jag inte sett de senaste veckorna. Röd i ansiktet för att blivit på kommen tittandes slank jag ner mitt emot Emmett och Amber.

''Nå?'' sa jag med skakig röst.

''Du tittade på honom eller hur?'' Emmetts röst var fortfarande en viskning.

''Vad tror du? Ber du denna tjejen att göra något så gör hon det.'' småskrattade Amber, som var betydligt mer avslappnad än Emmett. Jag skrattade till. Sant.

''Det där är Aiden'' fortsatte Amber. Jag kunde inte låta bli att känna att en rysning pred sig genom hela min kropp när hon sa hans namn. ''Och jag är förvånad över att du inte har två hål i nacken än. Han har inte släppt ögonen från dig sedan du satte dig ner.'' Plötsligt fick jag en klump i magen.

''Vem är killen?'' Det var min tur att viska nu.

''Aiden är son till Russel Thaim. En av det rikaste personerna i Kalifornien. Aiden är skådespelare, precis som din älskade Jaden.'' Hon skrattade till och jag fejkade ett. Om hon bara visste. ''Han fick huvudrollen i en film. Jag trodde inte han skulle komma tillbaka än.'' fortsatte hon.

''Varför är alla rädda för han?'' Frågan var oundviklig.

''Han är inte bara den rikaste, snyggaste, elakaste personen på den här skolan. Han är också rektorns brorson. Det är nästan omöjligt att få han relegerad från skolan. Tro mig dem försökte förra året.''

''Varför stirrar han på mig?'' Emmett satt med huvudet ner och sa inte ett ljud så Amber fortsatte.

''Antagligen för att du är med Emmett. Han vet något om Emmett som annars bara jag vet.'' Jag kastade en frågande blick på Emmett men såg bara hans blonda hår. Men som om han kände Ambers blick på honom nickade han. Och om jag sa att jag blev förbluffad om vad Amber berättade skulle det fortfarande vara en underskattning.

 

*

Efter att fått en lapp av rektorn att ta mig till hans kontor under matematiken, gick jag längst korridoren. Eftersom alla har lektion, och ingen är tillåten i korridoren utan lapp var den folktom. Jag lät min hand glida över de blåa skåpen på min vänstra sida medan jag andades in tystheten. På grund av den tystnad som skulle ligga blev jag förvånad när jag plötsligt hörde röster innan jag skulle svänga runt hörnet. Jag stannade upp och lät mina öron avgöra vem det var jag skulle möta.

''Vem har du berättat för?'' rösten ekade korridoren. Den var arg. Ilsken. Den var Aidens. Inget svar hördes. Tveksam vad jag skulle göra stod jag kvar.

''Har du tappat tal förmågan?'' sa Aiden ännu en gång. Det måste hänt något som inte ett öra kan uppfatta för helt plötsligt började människorna bakom hörnet skratta. Jag kunde peka ut vem skrattet var i en folkmassa. Jaden.

''Låt mig bara gå'' mitt andetag sattes kort och jag kände hur mina ben blev lika svaga som rösten som gav ifrån sig orden. Men i nästa sekund var de dubbelt så starka. Emmett. Emmett och Aiden och helt plötsligt förstod jag hela scenariot. Vad Aiden var så rädd för att Emmett skulle berätta. Jag kunde inte längre hejda mina ben som redan hade satt fart framåt. Synen jag fick se visste jag skulle jaga mig i minnet långtid. Emmett var intryckt i ett hörn, omringad av De Tre Musketörerna och med Aiden rakt framför sig. Men han såg stark ut, inte svag som hans röst lät innan. Emmett såg alltid stark ut, han var muskulös. De måste ha hört mina steg för de svängde runt.

''Lite orättvist eller hur?'' hörde jag mig själv säga. ''Fyra mot en?'' Jag skrockade till. ''Eller det kanske är det enda sättet för er att vinna? Jag såg Emmett pressa ner ett leende medan jag stolt visade upp mitt.

''Alex, eller hur?'' Aiden tog ett steg fram. Om jag kände ett obehag vägrade jag visa det nu. ''Dig har jag hört talas om...'' sa han medan han slank en blick mot Jaden. Jaden som stod fast frusen.

''Bara dåligt hoppas jag'' Sa jag och tog ett steg framåt.

''Tro mig, det var det.'' hånlog han. Moises och Mateo skrattade men Jaden var fortfarande tyst.

''Vad var de du sa Jaden? Något med att du har slavat och trånat efter honom nu i två veckor.'' Skrattet fortsatte och jag kände hur ilskan inom mig bubblade, kokade upp. Aiden cirkulerade nu runt mig. Som en haj. Hotfullt som han bar all makt på sina axlar.

''Din mamma kanske inte hann lära dig bättre'' Han hade funnit min svaghet och han utnyttjade den och jag lät mig själv bli utnyttjad. Men när ilskan gjorde allt svart för mig, när jag hoppade på honom var han redan beredd. Jag fick endast in en spark rakt i magen innan jag själv landade tungt på marken. Det var som all luft inom mig försvann då jag landade pladask på min rygg. Men ilskan bedövade smärtan och jag var snabbt uppe på ben igen. Min högerkrok svek mig inte och han ylade av smärta när jag träffade hans näsben perfekt. Men ögonblicket var förbi när vi hörde en röst eka i ren ilska i korridoren.

''Ms.Morales. Mrs.Thaim. Mitt kontor NU.'' ropade rektorn hotfullt.

 

---

Hoppsan hejsan. Jag tycker det är så roligt att skriva om Aiden, yay!

Och jag vet att jag lovade karaktärer i detta kapitel men de passade inte riktigt in. Och har fått massa nya mail också måste läsa igenom alla. Men nu längre är det slut och jag skall välja två stycken ikväll.

 

Vad tycker ni om Aiden? Vad är det han är rädd att Emmett skall berätta? TALK TO ME LOVES.

Dagarna hade långsamt passerat utan Alex sällskap. Eftersom hon var på praktik hos sin far var hon tvungen att åka med på varje resa han gjorde. Luis och Gary skulle åka ner till Santa Fe för att skaffa kontakter för filmen och Alex var tvungen att haka på. Efter två veckors manusläsning var det dags att återgå till skolan igen. Mina fötter drog mig fram till frukostbordet där min familj redan satt. Jag tror att folk skulle bli förvånade av hur normalt vi faktiskt lever. Människor tror att vi har en butler som gör allting, assistenter hit och dit. Men när jag ser över min familj nu. Pappa som läser tidningen, mamma och Willow som diskuterar skolstarten känns det som en helt vanlig dag i en vanlig familj.

’’Titta vem som är uppe’’ hörde jag Willows retfulla stämma när jag trädde fram vid bordet. ’’Har du din säng gjort slut med dig?’’ Jag fnös och satte mig tungt ner på stolen.

’’Jag trodde smink skulle göra personen finare’’ hånlog jag mot henne. Hon grimaserade och tog en tugga av sin bagel. Pappa och mamma har slutat reagera på deras barns ständiga retsamheter. Jag tror dom insåg tillslut vilket heltids jobb det var. Jag började ta för mig av frukosten som stod framdukat på bordet. Vi kanske inte har en butler, men när det kommer till frukost är pappa nästan en.

Några minuter senare var frukosten nere och bilen som skulle ta oss till skolan stod parkerad utanför.

’’Och förresten’’ jag stannade upp i hallen och tittade tillbaka på mamma och pappa. ’’Alex kommer hit efter skolan.’’ Pappa tittade för första gången upp ifrån tidningen.

’’Alex?’’ Hans min förklarade allt. Det var inte riktigt den meningen han var med på att få höra. ’’Alex Morales? Jag trodde inte ni var så bra vänner. Om detta är om det du sa Jaden så tror jag att det är okej, då ska inte behöva göra detta för att….’’ Jag satte upp min hand för att stoppa hans babbel.

’’Engelska uppgift’’ svarade jag och mamma log mot mig. Bakom mig hörde jag Willow göra ett ylande. Jag hängde min ryggsäck över ena axel och gick mot dörren. Willow fortsatte sina ylanden hela vägen ut. ’’Håll tyst’’ log jag mot henne och hoppade in i bilen.

Tillbaka i skolan var det som om de två veckors praktik inte hade hänt. Det var precis likadant. Alla log när jag, Moises och Mateo skred förbi i korridorerna. Eller De Tre Musketörerna som Moises vill bli kallad. Men inombords kändes ingenting likadant. Det flickor som jag vanligtvis skulle gett ett extra leende åt gled förbi utan ett litet smile. Flickan som jag omedvetet, eller kanske lite medvetet, letande efter syntes inte till. Kanske var hon inte tillbaka från Santa Fe än.

’’Kennedy och Que har utmanat till match senare.’’ Sa Mateo och bröt mig ur mitt letande. ’’Är du på?’’ Vi hade nått fram till våra skåp och han tittade på mig.

’’Är upptagen efter skolan. ’’ svarade jag kort.

’’Jag trodde att manusläsningen var klar, filmningen börjar väl inte redan?’’ frågade Moises den här gången.

’’Vi ska började med engelska uppgiften idag.’’ Svarade jag samtidigt som jag drog ut min biologibok. Jag hörde hur både Moises och Mateo började skratta.

’’Just det, med lilla fröken dåligt temprament.’’ Jag kände hur min kropp stelnade till vid orden och jag ville inte något hellre än att slå igen skåpet på Moises ansikte men jag fejkade ett skratt och följde efter dem mot klassrummet.  Ilskan slogs ut från mig när jag steg in i klassrummet och såg Alex ansikte i bakre raden. Jag dolde ett leende och gick efter Moises och Mateo till den motsatta bakre delen av klassrummet. Mrs.Swan steg i klassrummet och bröt allt prat.

’’Jag hoppas ni har haft två bra veckor fylld med nyttiga erfarenheter.’’ De flesta skrattade till lätt för vi alla visste att hälften av eleverna hade legat hemma i soffan i två veckor. Praktik hos sina föräldrar, sina rika föräldrar, slutar alltid med lediga dagar.

’’Innan lovet gjorde vi klart kapitlet om djuren.’’ Sa Mr.Swan och låtsades inte om skratten. ’’Denna veckan ska vi börja på en ny del. Sex och samlevnad.’’ Ännu en gång växte skrattet i klassrummet och jag vågade mig en blick mot Alex. Emmett hade en arm om henne och mimade något i form av: Jag hoppas att det är praktiskt arbete.

På väg till lunchen vibrerade min mobil och jag fick en underlig känsla i min mage när skärmen visade ett nytt sms från Alex.

Är vi fortfarande på för att arbeta med engelskan efter skolan? - A

Moises viftade efter mig att slå sig ner vid hans bord och i farten skickade jag svar till Alex.

Ja, hos mig. 15:30. - J

*

Knackningen på dörren var nästan ohörbar. Men tack vare min nervösa mage stod jag nästan precis bakom dörren. Jag tog ett djupt andetag innan jag öppnade. Som förväntat som Alex utanför, klädd i jeans och linne. Väldigt Alex, och väldigt snyggt. Tacksam över att jag hade föräldrar med pengar visade jag henne runt i mitt hus. Tillbaka i stora rummet satte vi oss ner i varsin soffa.

’’Jag hann aldrig ge tillbaka den här’’ sa jag och drog fram hennes block från min ryggsäck. Hon log stort och tog emot den. ’’Och oroa dig inte. Jag läste inte mer än den du bad mig läsa.’’

’’Och det ska jag lita på?’’

’’Lita och tro vad du vill babe, men texten var hur bra som helst.’’ Babe? Smart move Jaden, Bra, Kanon. Vi ses i helvetet. ’’Något att dricka?’’ sa jag och reste mig hastigt upp ur soffan.

’’Har du gått och blivit en mjukis? svarade hon retsamt. Hon reste sig upp för att gå mot köket. Precis när jag trodde att hon inte skulle göra en kommentar om mitt ordaval gick hon förbi mig. ’’Babe?’’

Vi gick tillsammans ut i köket under en tystnad som faktiskt inte var pinsam. Jag hällde upp lemonad i två glas och gav henne ett. I förvåning av stötarna hennes hud mot min kändes när jag gav henne glaset släppte jag taget alldeles för tidigt och glaset gav ifrån sig ett bam när det krossades mot golvet. Generad böjde jag mig ner i ren hast samtidigt som Alex gjorde likadant. Vilket gav våra ansikten minmalt avstånd och jag omringades av hennes lukt. Jag tittade in i de ögon jag drömt om den senaste veckan. De gyllenbruna ögonen som är lika vackra som människan det tillhör. Alex tittade tillbaka och jag kände hur jag återigen fick en underlig känsla i magen. Utan vidare tanke lutade jag mig framåt. Alex värkade tveka först innan hon gjorde en ansats för att möta mig halvvägs. När våra läppar var en centimeter ifrån varandra tittade jag åter in i hennes ögon. Precis när jag skulle lutade mig fram den sista centimetern för att äntligen känna hennes läppar mot mina hörde jag pappas röst.

’’Jaden. Du har besök’’ Pappas röst väckte oss ur vår trans och Alex reste sig snabbt upp.

’’Jag måste gå’’ mumlade Alex i hast och jag satt förstelnat kvar.

’’Alexandra…’’ min röst var för tyst och hon var redan utanför hörhåll.

’’Vad hände med Alex?’’ frågade pappa när han gick in i köket. En del av mig ville skrika på han att gå härifrån, en annan del av mig ville krypa in i hans famn av en anledning jag inte förstod, men den tredje delen av mig frågade.

’’Du sa att jag hade besök.’’ Pappa pekade mot dörren samtidigt som hans blick vändes mot glassplittrorna på golvet. Innan han hann fråga reste jag på mig och gick mot dörren. Säker på att dagen inte kunde bli mycket värre. Men som en hälsning från universum att det faktiskt kunde bli det stirrade jag på personen i dörröppningen.

Aiden.

 

---

Ja, vad kallar man kapitel som dessa? Långa mellankapitel.

Jag tror att ni kommer älska nästa kapitel, har ni någon idé vem ni tror Aiden är? Det är en kille förresten.

I nästa kapitel kommer också en av er, kanske båda, av ni som skickade in i karaktärs ''tävlingen'' vara med. Vinnarna presenteras då!

Det kursiva är flashbacks. Enjoy Jadenators!

---

 

Jadens perspektiv

Jag skvätte vatten i ansiktet samtidigt som jag hörde en vag del av Alex telefonsamtal.

''Stanna?'' bad hon när jag reste mig upp för att gå. Hennes tårar hade precis slutat rinna och jag trodde att hon sov. Hennes ögon var röda av tårar och hon torkade bort det blöta med armänden. Jag tittade på klockan som visade elva. Jag slutade kämpa mot mitt bättre vetande som visste att jag borde ta min chans att gå. Men hennes ögon borrades rakt in i min själ och jag gick tillbaka mot sängen.

Jag gick ut från badrummet och Alex slutade sitt samtal.

''Har du vänner? Vem kunde tro det?'' hon räckte ut tungan mot mig som en femåring och jag skrockade.

''Jag smsade pappa och sa att jag tar mig till lokalen själv.'' sa hon medan hon drog en borsta genom sitt hår. Jag ställde mig mot väggen och tittade på henne. Inte stirra, utan en mild sort.

''Taxin är här om 5 minuter, du kan få åka med om du vill.''

''Nä men, titta vem som är generös idag. Mycket vänligt.'' Hon knuffade till mig lätt när hon gick förbi mig mot dörren och jag följde skrattandes efter. Vi gick under tystnad in i den halvfulla hissen. Ingen av oss sa det men jag visste att vi båda tänkte samma sak.

Hur mycket kunde en kväll ändra?

''Det var cancer'' Alex röst vacklade i mörkret. Vi hade i en längre tid bara legat bredvid varandra i tystnad. ''Hon blev diagnosticerad dagen av Julians bal. Julian hittade henne medvetslös på golvet och ambulansen var där inom tio minuter.'' Jag vände blicken till henne i en gest om att jag lyssnade. Visste inte vad jag skulle säga för att ens kunna hjälpa. Men när hon kände att jag lyssnade fortsatte hon: ''Det kändes som jag landade mitten i en dum dokusåpa. Jag drömmer fortfarande drömmar om hennes livlösa ansikte.'' Hennes tårar började ta övertag så hon stannade.

Taxinchaffören verkade vara på ett oerhört bra humör. Han skapade ett beat med högra handen mot ratten samtidigt som en nynnade. Alex smålog och tittade ut genom fönstret och jag bestämde mig för att klara upp minnet från igår.

Hon måste ha somnat för det enda jag hörde var djupa andetag. Jag tog en sista titt på klockan som visade 03:47 och skickade iväg ett snabbt sms till pappa innan jag lade mig till rätta. Jag myste bekvämt ner i sängen men lade mig inte för nära den sovande Alex. Jag blundade och det var förvånansvärt lätt att slappna av. Precis innan jag föll in i sömn hörde jag Alex mumla: Alexandra.

''Vem är Alexandra?'' frågade jag och hon vände sin blick mot mig.

''Vem Alexandra är?'' skrattade hon. Jag tittade oförstående på henne men hon fortsatte skratta. Taxin kom till ett stopp precis utanför lokalen och jag drog fram min plånbok.

''Jag betalar, gå du i förväg'' Hon log snabbt mot mig innan hon gick ur taxin.

 

Alexs perspektiv

Jag log fortfarande när jag kom in med två koppar kaffe till Will och Gary. Alla skådespelarna var precis som igår uppradade runt bordet. Stämningen var så mycket bättre än igår och även jag kände mig mycket bättre än igår. När jag mötte Jadens blick kunde jag inte låta bli att skratta lätt. Vem är Alexandra? Han hade i alla fall inte ärvt sin pappas hjärna om han inte ens kunde komma underfund med det. Jag slog mig ner bredvid Julian som hade envisas med att komma med till manusläsningen idag. Jag vägrade låta att problemen med pappa stå i vägen, för en dag var en bra dag. Jag tog en klunk av Julians kaffe som sände mig en blick och lyssnade på Wills historia.

''Så när Jaden var 3 år hittade jag honom stående i sin säng och imiterade en av mina Fresh Prince of Bel Air avsnitt.'' Alla skrattade och Jaden lade en hand över sitt ansikte för att dölja hans generade kinder. Han tittade över mot mig igenom hans fingrar och jag blinkade åt honom.

''Och inte var det bättre av att det var ett avsnitt där jag stötte på mest tjejer.'' skratten ekade i lokalen.

''Okej pappa. Jag tror att det räcker nu'' sa Jaden inte lika underhållen som alla andra. Men ingen brydde sig, skratten fortsatte tills Jaden tvingades att falla in han med. Som om han skulle visa att inte tänkte visas generad mer fortsatte Jaden.

''För er information blev vår katt väldigt smickrad över min raggningsreplik.'' Jag kände min kinder börja göra en aning ont från allt mitt skrattande men jag kunde inte bry mig mindre. För, för första gången sedan mamma så var mitt skratt så ärligt. Julian verkade märka det eftersom han la sin hand över min hand som vilade i mitt knä och tryckte om den lätt.

 

*

 

Dagen började gå mot sitt slut och trippade nervöst in i rummet jag precis såg Jaden gå in i.

''Jaden?'' mumlade jag medan jag stängde dörren efter mig. Han satte sig upp i soffan och log mot mig.

''Jag har tänkt'' sa jag medan jag satte mig ner bredvid honom och lät min väska landa mellan mina fötter.

''Skada inte dig själv'' svarade han ironiskt.

''Roligt.'' sa jag och gav han en lätt slag på axeln.

''Jag kommer behöva börja bära axelskydd om du skall fortsätta slå mig.''

''Och jag kommer behöva tusen män för att hålla tillbaka mig från att slå dig varje gång du säger något dumt.'' kontrade jag. Han flinade. Jag skulle precis fortsätta när jag var dum nog att titta in i hans ögon. Jag tittade in i dem på ett sätt jag aldrig gjort förut, och dem tittade tillbaka på mig på samma sätt. Det var något äkta med hans guldbruna ögon. Jag harklade mig.

''Jag vill visa dig något.'' Jag lutade mig ner och tog upp det block jag inte visat för någon annan förutom mamma. Ingen aning varför, eller vad jag ens höll på med gav jag blocket till Jaden.

''Vad är det här?'' frågade han och tittade ner på blocket.

''Bara läs det. Det är din chans att lära känna Alexandra.'' svarade jag och reste på mig. Jag kände Jadens oförstående blick i min rygg när jag gick ut genom dörren.

 

Jadens perspektiv

Jag öppnade blocket och hamnade någonstans runt mitten. Förvirrat började jag läsa samtidigt som jag långsamt förstod.

 

I knew I messed it all up, but I don't know how to stop.

And I know i have changed, but deep down i'm still the same.

 

I'm that little girl you tucked in every night,

i'm the little girl that is afraid and holds on too tight,

It was all easier when you were here,

I lock my feelings up and watch the real me disappear,

when you're not here, I can't be who I really am cause I feel ashmed,

but I think you know that deep down, i'm still the same.

If you're looking down upon me now,

know i'm sorry for making dad cry,

Mum, I wish you could save me now.

 

---

Kommentera och du får en kaka. :) haha!

Nämen vad tycker ni, does this chapter even make sense? :)

Ni kommer bli så sjukt överraskade på så många olika sätt längre fram i berättelsen. Jag har sådana sjuka ideer!

fortsätt skicka in mejl om ni vill vara med i novellen. Jag har två favoriter just nu, men ni alla är så underbara.

För det första, är jag tacksam för at ett tålamod. Jag kan säga att jag har inte varit det, ringt till företaget som skulle fixa min dator varje dag. Ursäkta mig, men mina novelläsare har väntat i två veckor på ett nytt kapitel. Haha, alla bara skrattade åt mig. Jaja! Nu är den tillbaka i alla fall.

För det andra, lite ovårdat språk i detta kapitel. Bara en varning för lite känsligare läsare! Haha, lät som om jag skall visa världens skräckfilm. Nej, ge gärna en kommentar, det tar ju inte så lång tid eller hur?

Och en applåd för den dramatiska titeln, jag vet. Haha! Drama Queen. Jag har inte hunnit läsa igenom kapitlet och rätta fel, men vi bortser från det denna gången. Nu ska vi ha kul o läsa!

För er som undrat och skrivit, När blir dem tillsammans? Mohaha, jag har elaka planer. Hihi. Men här har ni kapitel sju, enjoy!

---

Jadens perspektiv

Min blick gick åter tillbaka till Alex som satt bredvid sin pappa runt bordet. Vi gick igenom manuset och alla skådespelarna var samlade runt ett bord. Plus Gary, Luis, pappa och Alex. Det var inte bara det att både Luis och Alex var båda så mycket tystare än vanligt. Och det ovanliga låg inte i att Alex inte tittade på mig. Det ovanliga var när hon väl gjorde det var glimten i hennes öga borta. Det fanns ingen känsla. Det var som någon hade tömt henne på alla känslor och allt som var kvar var en robot. Inte ens när jag gett henne en spydig kommentar om hennes, även för att vara Alex, dåliga klädval hade en gnista kommit fram. Inte ens en gnista av hat. Ingenting. Jag kanske borde vara glad över att hon inte gjorde mina dagar till ett rent helvete. Men det här var inte Alex. Jag visste inte om jag kunde stå ut med en spydig Alex i två veckor, men en robot Alex skulle bli omöjligt. Hennes haka låg i hennes högra hand som vilade på bordkanten. Även känslolös var det ingen tvekan på hur vacker hon är.

''Jaden?'' Nicks röst väckte mig ur mina tankar och jag harklade mig medan jag fångade upp hans blick. ''Det är din och Liz dialog nu.'' Jag tittade ner i manuset för att snappa upp vart vi var och började långsamt läsa.

''Dem kallar oss animus. Någonting för själ. För det är det vi gör, vi övertar en vald själ vid varje röd måne.'' jag läste min mening med den minsta passion jag har gjort på länge. Jag mötte min pappas blick och han besvarade den med en frågande blick.

''Jag tror vi behöver paus'' sa pappa och vände sig mot Gary. Och som om Gary förstod precis vad pappa egentligen menade, 'min son har tappat sin passion någonstans på vägen in' nickade han och alla reste på sig. Jag hann knappt blinka innan jag hade fått några lätta klapp på ryggen och rummet var tomt på människor. Egentligen inte. Alex satt kvar i sin stol, helt i sin egen värld och hade antagligen inte märkt att det inte var någon kvar i rummet. Om det inte vore för hennes ögon som var öppna, men ändå så tomma skulle man trott att hon sov. Men eftersom hon var mer lik en robot än en människa var väl jag den ända som var kvar. Jag tog tag i min vattenflaska och gick över till henne. Utan en vidare tanke vände jag upp och ner på flaskan över hennes huvud. Vattnet klingrade sig över hennes hjässa och ner längst hennes hår och det var först då hon hajade till vad som hände. Hon reste sig hastigt upp och slog ut med armarna.

''Vad fan är ditt problem?'' Hennes röst var ilsken och hennes ansikte tydde samma sak.

''Vad mitt problem är? Det är inte jag som sitter här som en jävla robot.'' Varför var jag arg? Hon såg förbluffad ut.

''Vad har det med dig att göra?''

''Vill du att det ska ha något med mig att göra?'' jag kunde inte låta bli att blinka mot henne. Hon frustade irriterat.

''Dra åt helvete!'' sa hon men hon gav det ingen känsla alls.

''Tror du inte att vi måste ha några fler dejter innan jag träffar din mamma?'' meningen slank ur mig innan jag hann tänka. Men någonstans i mig var jag glad över det. Jag förtjänade det slaget även fast det var mer av en bitchclap den här gången än en rak höger, men åg jag gnistan i hennes ögon ännu en gång innan hon sprang ut genom dörren.

 

*

Efter en vild utskällning av min pappa. En utskällning jag aldrig i hela mitt liv upplevt stod jag nervöst inne i Alex rum. Luis hade sagt åt mig att vänta här medan han hämtade Alex i Julians rum. Jag tittade mig nervöst omkring, slukade in omgivningen som såg ut som vilket annat hotell som helst. Förutom att man kunde märka att det var Alex som bodde här. Kanske inte på hur det såg ut, men på lukten. Hela rummet luktade Alex. Jag vågade mig inte längre in i rummet än hallen precis vid dörren. Jag fixade lätt till min tröja. Hur fan säger man förlåt för något man inte tänkt var fel? Det var hon som sa att jag skulle dra åt helvete, eller hur?

 

Alex perspektiv

Jag kände min pappa väl nog för att veta att det var hans steg som kom närmare soffan. Jag hade min rygg mot honom men Julian kunde inte ha duschat klart än. Jag vägrade vända mig om. Jag har inget att säga till honom. Varför skall han ens börja prata med mig nu?

''Alex'' hans röst var lugn. Lugnare än vad den borde vara. Vilket bara kunde betyda en sak, han tänkte be mig om något han visste att jag inte ville.

''Ja'' svarade jag utan att vända mig om.

''Kom med mig'' jag hörde att han vände sig om och gick tillbaka mot dörren. Som en lydig flicka gick jag efter även fast jag inte alls fattade varför. Hans vita tröja var som en fackla som visade vägen i den annars mörka rummet. Han gick ut genom dörren och jag fortsatte att gå efter. När vi fortsatte att gå längst korridoren förstod jag att vi var på väg mot mitt rum igen.

''Vad ska vi göra i mitt rum?'' frågade jag och stannade tvärt. Jag lade mina armar i kors samtidigt som han stannade och vände sig om mot mig.

''Det är någon som vill prata med dig. Eller be om ursäkt rättare sagt.'' Jag sökte i minnet. Jaden. Inte ens utanför lokalen kunde jag komma undan honom. Kan han inte bara ge mig lite utrymme?

''Tror du inte att han har pratat nog?''

''Alex, var inte sån. Han är en...''

''Stå för i helvete inte upp för killen. Han snackade skit om mamma. För andra gången om det för någon fucking skillnad.'' skrek jag på honom. Brydde mig inte om det paret som gick förbi och gav oss underliga blickar. Pappa viftade med handen som om att be mig att sänka rösten.

''Han vet inget, Alex.'' Pappas röst var fortfarande lugn.

''Hur kan du vara så jävla lugn. Speciellt idag? Har du redan kommit över det?''

 

Jadens perspektiv

Kommit över vad då? Jag tryckte mitt öra mot dörren för att inte missa ett ord av den konversation Alex och Luis hade näst intill dörren.

''Vet du ens att det är hennes födelsedag idag?'' Alex röst lät utslagen och tårfylld.

''Om jag vet att det är min egen frus födelsedag?'' Luis röst lät denna gången arg, nästan förråd.

''Hur kan du anklaga mig för att vara ett sådant kräk?'' hans röst ekade i korridoren utanför. Jag hörde Alex börja syfta och det var som mitt hjärta brast. Men jag brydde mig inte om tjejen, eller hur? Ingen chans. Hon var mer än plåga än en njutning.

''Hur fan vågar du stå där och tro att jag inte mår precis lika dåligt som dig?'' Luis var nästan argare än min pappa efter han fick reda på vad jag sa till Alex. Men vad var det jag inte fattade? Jag tänkte tillbaka. Första gången Alex slog mig.

''Skall du gå hem och gråta hos mamma nu?'' BOM. En rak höger. Andra gången:

''Tror du inte att vi måste ha några fler dejter innan jag träffar din mamma?' BOM. En smäll. Båda gångerna med hennes mamma att göra. Utskällning av pappa för att jag snackade skit om henne. Luis och Alex bråkar om att det är hennes födelsedag.

''Har du ens bett för henne idag?'' Det var Alex tårfyllda röst. Jag måste ha missat resten av konversationen medan jag tänkte för i nästa sekund öppnades dörren. Just i den sekunden när Alex blöta ansikte, fyllt med tårar och tårfyllda ögon det gick upp för mig. Alex mamma var död.

''Dra'' morrade Alex. Utan att tänka gick jag fram och lade armarna om henne. Hon försökte vränga sig ur min omfamning.

''Dra. Jag hatar dig! Jag hatar världen! Jag hatar mamma! Jag hatar att hon lämnade mig kvar här!'' skrek hon medan hon slog sina nävar mot mitt bröst. Jag stärkte mitt grepp om henne och hon ramlade in i mina armar och gav upp kampen.

''Varför lämnade hon mig kvar här?''

Tack för ert tålamod, jag har så sjukt mycket i skolan att det är ett mirakel att jag hinner lägga ner tid på att skriva. Därför är detta kapitlet mer ett ''mellankapitel'' och i nästa kommer det hända mer. Tack för era kommentarer!

---

 Jadens perspektiv

Innan jag hann reagera på att det faktiskt var Alex som stod framför mig, och att jag precis kallat henne vacker i mina tankar, harklade sig pappa bredvid mig. Jag tittade upp på han och han nickade mot Alex. Lite visste han.

''Alex'' sa jag och fejkade ett leende.

''Jaden'' svarade hon vänligt tillbaka. Både Luis, Gary och pappa tittade vilset på oss.

''Känner ni varandra?'' frågade Luis. Alex nickade.

''Samma skola'' svarade hon lågmält. Sättet hon sa på det på fick mig att känna att hon nästan skämdes över det. Skämdes över att hon visste vem jag var. Vem tror hon att hon är? Pappa gestade att vi skulle sätta oss ner och vi löd. Bordet var runt och det slutade med att Alex fick ta platsen bredvid mig. Mot bådas förtvivlan. De andra började genast prata och Luis drog upp flera buntar papper ur sin portfölj.

''Vad gör du här?'' viskade jag ilsket i hennes öra. Min mun nuddade inte hennes öra men jag kände värmen från henne och drog mig undan lite.

''Skulle kunna fråga dig samma sak'' viskade hon tillbaka. Vårt samtal bröts av att Luis tog upp samtalet med oss igen.

''Jaden, vad har hänt med ditt öga?'' Jag stelnade till. Vad ska jag svara? Bra fråga Mr.Morales. Jo det var så att din dotter slog mig? Så trevligt skulle vi inte ha. Till mitt nöje svarade pappa åt mig.

''Han ramlade med sin skateboard'' sa han roat och både Luis och Gary skrattade lite. Jag sneglade över på Alex som satt och försökte tränga tillbaka ett flin. Varför täcker jag för henne? Jag skulle bara kunna säga: hey, din dotter slog mig och vips skulle hon var ute från skolan. Men något inom mig fick mig att stå emot den frestelsen. Inte för att min heder skulle krasas om jag berättade, hela skolan visste redan. Men för något inom mig sa att Alex kom inte hit för att hon ville. Hon kom hit för att hon var tvungen och jag vill få reda på var det är. Jag tittade på henne. Hennes självfallna hår ramade in hennes ansikte vilket fick hennes profil att se magisk ut. Hon bar en tjocktröja men man kunde ändå se hennes form igenom den. Kanske skulle detta inte bli så farligt ändå? Jag utforskade hennes så intensivt att jag inte märkte att alla hade packat ihop och rest sig upp.

''Trevligt att både Jaden och Alex kommer göra oss följe dessa två veckor'' log Gary stort. Vänta, VA? Ingen chans att jag ska umgås med henne i två veckor mer än vad jag måste. Jag tittade på över på Alex igen och hon hade samma panik i ögonen som mig. Hon öppnade munnen för att säga något men stängde den igen.

''Helvete'' hörde jag henne muttra, för lågt för att dem andra skulle höra. Jag gick efter pappa mot dörren där han stannade och skakade hand med Luis.

''Manuset är jätte bra. Det ska bli roligt att jobba med dig.'' log pappa.

''Nöjet är på min sida.'' svarade han och tittade på mig. ''Jaden.''

''Luis'' log jag. Alex steg fram till pappa och skakade hans hand. Hennes mobil som hon höll i vänstra handen föll klumpigt ur hennes grepp och hon böjde sig ner för att ta upp den. Jag hade tänkt att skratta, det låg i min natur varje gång hon gjorde något dumt. Men något annat som ligger i min natur, likaså alla andra killars var att utforska hennes baksida när hon böjde sig ner. Så det var det jag gjorde. Vilket jag ångrade sekunden efter hon rest på sig igen.

''Gillar det du ser?'' viskade hon när hon steg förbi mig. Den här gången var det min tur att rodna. När alla var utanför dörren sjönk jag ner på golvet och suckade för mig själv. Dessa veckor skulle bli ett rent helvete.

 

Alexs perspektiv

Bilfärden hem var tyst för min del medan pappa och Gary pratade oavbrutet. Han släppte av oss utanför vårt hotell efter vänligen, och till min glädje, nekat inbjudan till middag. Det var fullt med folk utanför hotellet och jag bestämde mig för att inte göra en scen här. Det kändes som hela hotellet var vid liv i kväll. Entrén var fullknökad och vi fick pressa oss fram för att nå hissen. Väl uppe på vår våning gick jag efter pappa in på hans rum. Till skillnad från mitt var det mer än en säng och ett badrum. Pappa hade en liten lägenhet med ett mindre vardagsrum och ett kök. Det var pappas enda krav, ett kök. Som den spanjor pappa är, är han van vid att äta middag sent, närmare kl 10 och då har restaurangerna nästan alltid slutat servera mat. I alla fall i Wallington. Los Angeles är en helt annan sak, men pappa är pappa. Julian hade ställt fram maten på bordet och vi slog oss ner. Det var då jag brast ut, jag kunde inte hålla mig längre.

''Pappa. Ge mig en annan praktikplats. Snälla'' bad jag.

''Och varför skulle jag göra det?'' frågade han oberört samtidigt som han lassade upp mat på sin tallrik. ''Jag trodde du gillade att hänga på inspelningen.'' Hans röst lät besviken. Så klart skulle han ta det personligt. Jag visste att han ville umgås med mig, och sanningen var att vi aldrig gjorde det längre. Pappa var min bästa vän förr. Förr.

''Det var innan jag visste att djävulen själv var med i filmen.'' Sa jag och kände hur jag långsamt tappade tålamodet.

''Djävulen själv, ha?'' sa pappa och balanserade på min tålamodslinje. ''Men det finns ingen chans att jag släpper dig ur mitt sikte, unga dam.''

''Och det finns ingen chans att jag spenderar två veckor åt att vara Jadens'' jag grimaserade.''assistent i två veckor'' röt jag.

''Det kanske du borde tänkt på innan du skolkade igenom dina veckor i Wallington.'' Den här gången var det pappas tur att ryta. Jag ställde mig upp så snabbt att stolen gav ifrån sig ett skrapande ljud när den gled bak längst golvet. Jag blängde på honom och han stirrade tillbaka.

''Du förstör mitt liv.'' muttrade jag igenom min tänder. Jag vände på klacken och sprang ut från pappas rum, längst korridoren och in i mitt rum. Jag visste att det inte var pappas fel, det var Jadens. All det hat jag kände mot honom kokade inom mig och jag smällde igen dörren och sjönk ner med händerna mot knäna. Dessa veckor skulle bli ett rent helvete.

Alexs perspektiv

'Och det var inte det bästa'' skrattade Emmett. Jag gav honom en ilsken blick och drack en klunk av mitt vatten. Kafeterian var helt full och allt annat än tyst.

''Vad kan vara bättre än att han har fått en stor blåtira?'' frågade Amber underhållande. Emmett skrattade fortfarande när han svarade.

''Alex blev partner med honom på engelska uppgiften.'' Amber som endast skrattat lite, kastade huvudet bakåt när hon skrattade och täckte munnen med handen.

''Roligt att ni ser fram emot min död'' svarade jag, mindre underhållande.

''På tal om döden, den är på väg hit.'' utbrast Amber och nickade bakom oss. Jag och Emmett vände oss båda samtidigt och hittade personen Amber menat med en gång. Jaden var på väg hit. Han skulle kanske kunna vara snygg om han inte visade så tydligt att han tyckte det själv. Han gick med sådan säkerhet att jag bara ville spy över den. Jag vände mot bordet igen.

''Vad ska jag göra? Han kommer döda mig.'' Paniken föstes över mig och jag ville springa där ifrån. Men kunde inte ge han den tillfredsställelsen.

''Ta det lugnt, varulvar är endast starka under fullmåne.'' skrattade Amber. Jag hörde hans vänners röster innan jag kände en lätt knackning på min axel. Jag tog ett djupt andetag innan jag vände mig om långsamt. Jag var tvungen att snegla upp för att se han i ögonen. Han hade sina två vänner med sig, dem han aldrig gick utan. Vad var det Amber sa att dem hette? Mase och Mote? Nej. Jag borde verkligen försöka lära mig lite namn. Jag skakade av mig tanken och tittade på Jaden. Han bar jeans och ett vitt linne som var lite för litet och gjorde att hans muskler såg ännu större ut.

''Gillar vad du ser?'' Jadens röst väckte mig ur mina tankar och jag förbarmade mig själv när jag kände blodet föras upp till mina kinder.

''Vad vill du?'' svarade jag ilsket och undvek frågan.

''Engelska uppgiften. På måndagen om två veckor.'' han pratade som om han gav mig en order. Han gav mig inte tid att svara innan han vände sig om för att gå.

 

Jadens perspektiv

’’Vad är grejen med dig och den nya tjejen egentligen?’’ frågade Moises när vi kom utan hörhåll för Alex. Vi gick igenom den elev fyllda korridoren och behövde inte ens ta ett steg åt sidan för alla gjorde det för oss.

’’Du var där när hon gav mig en rakhöger’’ muttrade jag. Både Moises och Mateo skrattade åt minnet.

’’Just det, du fick stryk av en tjej.’’ Skrattade Mateo och klappade mig på axeln. 

’’Jag behöver inte detta just nu.’’ Sa jag uppretat och skyndade på min gång och när jag nådde entrédörren låg jag flera meter framför dem. Jag visste att det inte var deras fel någonstans. Men jag hade ingen aning hur jag skulle förklara detta för mina föräldrar inte minst Mr. Ross. Jag kände rysningar längst min ryggrad när jag tänkte på honom. Men detta var min chans, det fanns inget alternativ att Alex skulle förstöra detta för mig.

*

Jag hoppade nervöst ut limousinen när den stannade. Glad över att skolan gav oss två veckor att komma ut till arbetslivet varje termin. Vilket betydde att jag kunde gå igenom med manusläsningen utan att missa skolan. Vad än folk trodde om mig, bryr jag mig faktiskt om min utbildning. Men jag var ännu gladare att jag skulle slippa se Alex på två veckor. Hon tog upp sidor av mig som jag hatade. Sidor av mig folk trodde var mitt sanna jag, men det var så fel. Jag drog upp de tunga dörren och steg in i den nerkylda lokalen. Jag såg pappa sitta bredvid Mr.Ross och saktade farten men jag var framme vid bordet snabbare än vad jag hade tänkt mig.

’’Jaden’’ ropade pappa glatt när han såg mig och jag mötte både hans och Mr.Ross blick. Båda log mot mig och jag log tillbaka. Visste att när jag kom närmare ljuset skulle det inte ta långt innan dem märkte det. Försiktigt steg jag fram till bordet och gav pappa en kram innan jag satte mig ner vid dem och väntade på deras respons.

’’Jaden…Ditt…’’ Mr.Ross snurrade fingret runt sitt öga och min pappa tittade på mig. Han reste sig hastigt ur stolen och gick fram till mig. Jag kände hans varma händer runt mitt ansikte medan han utforskade mig.

’’Vem gjorde det här mot dig?’’ sa han argt. Jag svarade inte. Vad skulle jag säga? Nej, pappa. En tjej slog mig. För att hon har det kortaste stubinen och har den största vinnarskallen jag skådat.

’’Jaden, svara mig. Nu. Vem gjorde det här mot dig?’’

’’Ingen’’ sa jag och skakade av händer från mitt ansikte. ’’Jag ramlade, okej? Jag åkte skateboard och ramlade.’’ Pappa tittade på mig och jag visste att han inte trodde på mig.

’’Hur kunde du vara så oförsiktig?’’ Denna gången var det Mr.Ross som pratade. ’’Fattar du att vi måste skjuta upp inspelningen nu om den blåtiran inte försvinner? Vet du hur mycket det kostar oss?’’

Jag visste att detta skulle komma. Men det gjorde inte mindre ont för det. Och allt var Alex Morales fel. Hon och hennes korta stubin.

’’Vi tar det här sedan.’’ Sa pappa allvarligt. ’’Men det finns folk du behöver träffa.’’ Detta verkade få både pappa och Mr.Ross på bättre humör.

’’Mr.Ross, förlåt. Det var oförsiktigt av mig.’’

’’Det är okej Jaden. Var försiktigare i fortsättningen okej?’’ Jag nickade och han log mot mig. Han lade en hand på min axel. ’’Och kalla mig Gary har jag sagt.’’

Jag gick mellan dem båda ut till ett stort konferensrum där vi alltid läser våra manus. När vi steg in möttes vi av två människor. En med ryggen mot oss och en annan man log stort när vi kom in.

’’Detta är Luis’’ presenterade pappa och jag skakade hans hand. Men min blick gled mot tjejen bredvid honom. Med hennes bruna glansiga hår och hennes långa ben som satt perfekt i ett par denim jeans. Även fast jag bara såg baksidan av henne kunde man inte undgå hennes skönhet. Strax därefter vände hon sig om och det var då jag förstod hur förbjudna mina tankar var. Hon var inte bara vacker, hon var Alex Morales.

I sekunden då jag öppnade jag mina ögon visste jag att jag skulle vara tvungen att förklara mig själv. Inte till honom, utan till Amber och Emmett. Men vart skulle jag börja? Jag gav ifrån mig en suck när jag drog på mig mina kläder. Jeans och en tjocktröja, varför börja bry sig om hur jag ser ut nu? Jag var fortfarande trött efter att ha pratat med Chelsea halva natten. Jag stampade uttråkat ut från mitt rum och gick mot hissen. Till min lycka var det tidigt nog att människorna inte har vaknat än och jag kunde utan att möta någon ta mig till frukostbuffén. Jag snappade åt mig bröd, yoghurt, juice och till och med lite frukt. Jag fann Julian sittandes vid fönstret och slog mig ner bredvid honom.
’’god morgon främling’’ sa han och flinade. ’’Roligt att du kunde förgylla min dag med ditt sällskap, blev ytterst besviken att du inte var på middagen igår.’’ Han tyckte tydligen att han var rolig för han skrattade lite lätt åt sig själv.
’’Jag var upptagen….’’ mumlade jag till svar och tog ett bett av min baguette.
’’Var det pojken jag såg dig med igår?’’ Jag stelnade till. Hade han sett att jag hade gett Jaden, seriöst, vad hette han i efternamn? En rak höger igår? ’’Ni hade engelska tillsammans tror jag.’’ Jag pustade ut.
’’Emmett menar du. Han är bara en vän.’’ Jag drack en klunk av min apelsinjuice och kände hur den gav mig en kall känsla genom halsen. ’’Spionerar du på mig nu?’’
’’Måste ju hålla koll på min favoritsyster’’ blinkade han.
’’Jag är din enda syster, Julian.’’
’’Men ändå’’
*
Jag visste att Amber och Emmett skulle stå och vänta på mig stunden jag klev ur bilen. Så jag vinkade hejdå till Julian och samlade mig innan jag gick emot min egen död. Jag log osäkert när jag såg deras ansikten vid slutet av parkeringen. Till min förvåning log dom tillbaka, precis som om ingenting hade hänt.
’’God morgon Wallington. Är det inte en underbar dag idag?’’ sa Emmett när jag nådde dem.
’’Jag antar det…’’ svarade jag osäkert. Tänkte dem seriöst inte fråga ut mig?
’’Ta det lugnt tjejen. Vi tänker inte fråga ut dig. Andas’’ Kan mannen läsa tankar? Jag log tacksamt och vi började tillsammans gå mot skolans entré.
’’Sen har vi väntat i två år att någon skulle sätta honom på plats.’’ Sa Amber och la en hand om min axel. Jag skrattade till likaså Emmett.
’’Sanna ord Amber, sanna ord.’’ Svarade Emmett. Vi steg in i skolan och började gå mot våra skåp. Det tog inte lång tid förrän det flesta blickar var på mig och det mumlades.
’’Jag trodde du sa att de inte brydde sig om nya elever!’’ viskade jag i Ambers öra.
’’Det gör det inte heller. Men nya elever som ger Jaden Smith en rak höger på sin första dag, det är en annan historia.’’
*
Dagen fortsatte även fast jag endast bara skulle vilja sjunka genom jorden. Detta var inte alls hur det skulle gå till. Jag skulle gå här osynlig i 6 månader och sedan aldrig titta tillbaka. Men jag har fått fler blickar idag än vad jag fått i hela mitt liv. Jaden hade verkligen hela skolan runt sitt finger. Det var inte förrän jag gick in i engelskan tillsammans med Emmett jag såg honom för första gången. Ett leende spreds över mina läppar när jag såg blåtiran runt hans öga. Jag hörde Emmett små skratta bredvid mig och jag fick hålla mig för att inte skratta högt. Han tittade inte på mig vilket gav mig en tillfredsställelse i min kropp. Vi satte oss i mitten av klassrummet.

Mrs.Garcia klev in i klassrummet och log brett. Hon var antagligen den bästa läraren på skolan.
’’Dagens lektion kommer vara lite annorlunda. Jag satt hemma och såg på tv.’’ Hon skrattade lite lätt åt sig själv. ’’Och såg ett avsnitt av One Tree Hill och jag fick en underbar idé. Ni kommer få chansen att lära känna varandra och i slutet skriva en uppsats och personen ni lärt känna. Jag har satt ihop grupperna.’’ Protester hördes i klassrummet, samt från mig och Emmett. Hon tog upp ett papper från katedern.
’’Daniel och Tris. Troy och Lucy. Emmett och Gaby.’’ Jag tittade på Emmett och han log, så jag antog att det inte var den värsta personen att paras ihop med. Hon läste vidare.
’’Jaden och Sara.’’ Det var det sista paret. Jag tittade på Mrs.Garcia och sträckte upp min hand.
’’Alex’’ sa hon och gav mig talan.
’’Jag fick ingen grupp, Mrs.Garcia.’’ Hon tittade ner i listan.
’’Sara är sjuk idag.’’ Jag tittade på tjejen som Emmett var parad med.
’’Då var det klart, Alex du får vara med Jaden.’’ Hon log mot mig och jag gav Emmett en blick av ren panik.
’’Mrs.Garcia jag tror inte det är den bästa idén.’’ Det var Jadens röst. För första gången tittade han upp från sin bänk.
’’Och varför inte Mr.Smith?’’
’’Jag…Vi…’’ han fick inte ut en mening och Mr.Garcia flinade lite lätt.
’’Om du inte har en anledning så är det såhär det kommer att bli. Ni kommer inte få mer tid i denna klass, så jag rekommenderar att ni får träffas utanför skolan.’’
Som om denna dagen inte kunde bli värre. Jag mötte Jadens blick och den gav mig ilningar längst ryggraden.
’’Du kommer få igen för det här’’ mimade han som om det var mitt fel att Sara var sjuk.

Jag lät mina fötter släpa efter mig när jag gick efter pappa och min nya rektor, Mr.Cox. Det två dagar jag haft fria innan skolan började hade spenderats med pappa på inspelningen. Jag skulle ljuga om jag inte var fascinerad av allting där. En gigantisk byggnad som kunde ta dig från ett sovrum till en annan galax. Allting fanns under samma tak. Det var Gary som visade oss runt, även fast det var pappas andra film i denna inspelningslokal. Gary var både producent och film direktör för filmen som skulle spelas in. Pappa såg alltid till att ligga på Garys bra sida, eftersom han bar Hollywood på sina axlar. Jag tänkte på Julian som antagligen fortfarande låg i sängen och önskade att jag kunde ligga där bredvid honom. Vi gick igenom en korridor som var fylld med blåa skåp längst kanterna. Pappa sneglade bak på mig och jag log lite halvt. Jag hörde Mr.Cox prata men kunde inte koncentrera mig på grund av den växande nervositeten inom mig.

''Nervös?'' hörde jag pappa säga och jag kände fyra ögon på mig. Jag skakade på huvudet. Jag vet att jag egentligen inte borde känna att jag måste hålla mig stark inför min egen pappa. Och sanningen var att jag inte något annat än gärna skulle vilja krypa in i pappas famn och be honom att dra ut mig från denna skolan igen. Men jag kunde inte det, inte längre. Allt hade förändrats. Jag tvingades att tvärbromsa för att inte gå in i Mr.Cox och pappa som helt plötsligt hade stannat.

''Det är dags för mig att gå'' sa pappa och kysste mig på pannan innan hade skakade hand med Mr.Cox. ''Lycka till'' Han började gå. Jag följde varje steg han tog tills han svängde runt krönet och försvann. Pappa? Stanna. Ta med mig dig. Snälla.

''Redo?'' frågade Mr.Cox. Jag nickade. Absolut inte redo. Jag svalde och andades ut innan jag följde efter rektorn in i klassrummet med en stor skylt som visade D-1 på. Allt prat och skratt upphörde direkt när vi satte fötterna innanför klassrummet. Jag kände flera ögon mot mig och jag tvingades att kämpa mot mina kinder som så intensivt ville bli röda.

''Klass, detta är Alex'' han log mot mig och jag log tillbaka, tacksamt.''Alex Morales. Hon är ny ifrån Wallington och jag vet att ni kommer ta hand om henne, eller hur?'' Jag tittade ut över klassen och några få nickade. Rikemansbarn. Jag tänkte på Chelseas sms tidigare, Så länge du inte blir ett uppstoppat rikemansbarn har du alltid en varm plats i mitt hjärta. Lycka till på första dagen! xx Mr.Cox gav mig ett leende innan han gick tillbaka ut ur dörren och jag lämnades kvar ensam framför 25 nyfikna ansikten.

''Välkommen Alex'' rösten kom ifrån bakom mig och jag vände mig om och såg en kvinna i säkerligen 35 års åldern. ''Jag är Mrs Young och kommer vara din lärare i Matte.'' Jag log mot henne och hon vände sig mot klassen.

''Ms Taylor, skulle du kunna visa Alex runt skolan?'' Jag följde hennes blick och fann en blond tjej som satt längst fram i klassrummet. Hon log stort mot mig och nickade glatt. Yay, klassens pluggis är min nya bästa vän. Oh happy day.

''Mrs Young'' rösten kom inte från den blonda tjejen längst fram. Jag tittade mig om men kunde inte se vem som hade pratat. ''Kan jag få visa Alex runt?'' När jag fann personen i fråga log jag, Amber.

 

Amber hade visat mig runt skolan, vilket var den största skolan jag någonsin har sett. Och antagligen den vackraste, men det sa jag inte. Det visade sig att det var ungefär tio nya elever varje termin, så hon försäkrade mig om att jag inte skulle märkas vilket lugnade mig. 6 månader, sen är jag borta. Vi fick sällskap av Emmett och traskade ut på skolgården och firade att första dagen var slut.

 

*

Jag sköt ett skott som satte rakt i basketkorgen. Skolbussen gick inte förrän om en halvtimma och jag slösade tiden genom att köra 21:an med Amber och Emmett. Dem pratade om någon vid namn Darren Criss och jag hade inte någon aning vem det var. Men enligt Amber var han den snyggaste i Hollywood just nu. Jag vände mig om för att plocka upp bollen när jag såg han komma ut entrén. Hans vita t-shirt satt aning slimmad mot hans kropp vilket gjorde att man såg det muskler som döljde sig bakom. Vem är han? Tänkte jag. Han bredvid två andra killar och alla skrattade högljutt men självsäkert.

''Då var det dags att gå'' suckade Emmett bakom mig och jag tittade på klockan.

''Bussen går inte förrän om 28 minuter'' konstaterade jag. Dem smålog mot mig.

''Du har fortfarande mycket att lära Wallington. Man spelar inte här när dem ska spela.'' han nickade mot honom.

''Vem är han?'' frågade jag men släppte inte blicken ifrån honom. Dem började skratta bakom mig och jag vände mig om. De slutade tvärt.

''Är du seriös?'' jag svarade inte utan tittade på honom. ''Det är Jaden Smith.'' sa han som om det vore den mest självklara saken i världen.

''Du vet inte vem Jaden Smith är?'' det var Amber denna gången. Jag skakade på huvudet. ''Bodde du under en sten?'' Jag skrattade lätt. ''Will Smith? Jada Pinkett-Smith? Willow Smith?'' Jag stirrade på henne. Hon slog ut med armarna, som om jag var ett hopplöst fall.

''Det är en rätt fin sten i mitt försvar''

 

''Blondie, Emmett, alltid ett nöje.'' Jag vände mig om i takt med att rösten kom närmare. Det var han. Jaden. Vad var hans efternamn?

''Vi skulle precis gå'' det var Emmetts röst och Jaden log överlägset.

''Nej, det skulle vi inte?'' jag blev lika förvånad som resten av dem som stod runt mig av min egna mening. Jaden och hans två vänner samt Amber och Emmett tittade på mig.

''Jag tror att ni var på väg att gå'' sa Jaden.

''Om du fortsätter tro, så kan jag hålla mig till vad jag faktiskt vet.'' Han hade varit här i två sekunder och han drog upp dem konstigaste sidorna av mig. Killen bredvid honom skrattade lite lätt men tystnade med Jadens ilska blick. Jag mötte Emmetts blick som skrek, Alex vad fan håller du på med? Kom igen, vi går nu. Jaden tog några steg närmare mig till han stod en halvmeter ifrån mig. Jag stelnade till. Han hånflinade och drog basketbollen ur händerna på mig.

''Låt oss spela om det. En mot en. Vinnaren får stanna kvar.'' hans vänner skrattade och ilskan jag inte visste funnits inom mig bubblade. Jag tittade på Amber och Emmett som både skakade på huvudet. Men det han inte visste var att jag har aldrig förlorat på basket, inte heller hade Amber eller Emmett förrän jag kom.

''Jag låter dig börja med bollen''

 

Tio minuter senare. Tvingades jag, mot all avsky jag hade i min kropp. Tvingades jag medge att för första gången blivit slagen i basket. Jag kastade ilsket iväg bollen med ett argt skrik och gick mot Amber och Emmett. Jag såg dem inte, men jag hörde Jaden och hans vänner göra flera glädjerop.

''Säg inte att vi inte varnade dig'' sa Amber medan hon reste sig upp tillsammans med Emmett. Jag gav henne en ilsken blick. ''Hey, var inte sur på mig. Det var inte jag som precis gjorde bort mig för halva skolan.'' Jag tittade mig omkring. Jag hade vart så fokuserad att jag inte märkt folkmassan våran lilla tävling hade dragit till sig.

''Tack för en god match'' Jaden ställde sig framför mig och sträckte ut handen. Jag gav honom en blick innan jag gjorde en ansats för att gå därifrån. ''Du ger dålig förlorare ett nytt perpektiv.'' Jag försökte stänga ut hans röst och skratten som kom från folkmassan i samband med att han pratade. ''Ska du gå hem och gråta hos mamma nu?'' Orden fick varje nerv i min kropp att stelna till och det var inte förrän jag kände värken i min hand jag insåg vad jag precis hade gjort.

 

---

Välkommen Jaden!

Uppskattar feedback, det tar endast några sekunder för er att kommentera. TACK!

Detta är ett väldigt långt kapitel, men jag har satt ihop och skrivit om 2 kapitel för jag vill ha in Jaden i novellen snart, precis som ni. Tack för att ni har gett mig besöksrekord. 200 unika besökare. :D Kommentera gärna! Betyder hur mycket som helst.

 

---

KAPITEL 2 - REASONS WHY

Jag slängde igen dörren till bilen som var fullproppad med saker och satte på musik i min hörlurar. Jag visste att jag inte skulle vara tillbaka här på ett tag. Jag tog ett sista titt på huset innan pappa startade motorn och körde iväg.

 

''Luis här, var vänlig nog att släppa in mig.'' sa Mr.Scott med ett flin. Jag kände ilskan i min kropp långsamt bubbla upp men gav ett falsk leende åt honom ändå.

''Sätt dig ner'' sa pappa argt. Jag satte mig ner vid bordskanten så jag hade dem på varsin sida av mig. Pappa höll en lapp i ett stadigt grepp i sina händer. Pappret hade två veck vilket betydde att den hade blivit vikt tre gånger. Pappret hade en färg som en gul tröja får när den har blivit tvättad alldeles för många gånger. Jag visste redan då var som höll på att ske. Pappa var inte såhär arg för att jag hade skolkat den senaste veckan och det var inte heller därför Mr.Scott var här. En sådan lapp blev hemskickad till Jeremys bror en gång. Jag svalde och försökte undgå pappas ilskna och Mr.Scotts besvikna blickar. Mr.Scott hade äntligen fått sin vilja igenom. Jag hade precis blivit relegerad.

''Relegerad?'' pep Chelsea med förvånad röst. Efter jag berättat allt om gårdagens händelse i detalj för Chelsea och Jeremy.

''Tydligen vill det inte ha kvar elever som skolkar och endast har ett B och resten F.'' skrattade jag och försökte dölja alla känslor som jag egentligen hade inom mig.

''Vad sa din pappa?'' frågade Jeremy medan han dribblade runt med basketbollen.

''Det är just det. Han har inte pratat med mig på två dagar nu.'' Vilket var sant. När Mr.Scott hade lämnat huset var det som pappa också hade gjort det. Varje gång jag pratade med honom var det som hans öron stängdes av och varje gång jag försökte få hans uppmärksamhet var det som om jag var osynlig. Jag drog basketbollen ur händerna på Jeremy och gjorde en lay-up. Försökte fokusera vad det jag skulle bli tvungen att berätta här näst. Jag visste inte vem som skulle bli mest besviken. Jag fångade upp bollen innan den hann landa igen. Jag lyfte inte ögonen och snurrade snabbt på bollen i mina händer.

''En producent har köpt pappas manus.'' sa jag och vågade titta upp. Chelsea lyste upp och Jeremy log stort.

''Betyder det att det bara är du och Julian som kommer bo i huset under 6 månader?'' frågade Jeremy och log busigt.

''Inte direkt'' svarade jag.''Julian tar ju studenten om några dagar.''

''Ska han åka med?'' sa Chelsea och lyste upp ännu mer. ''Dessa månader kommer bli dem bästa någonsin, bara den här snön försvinner någon gång.'' Jag tittade ännu en gång ner mot basketbollen. Rädd för att se deras reaktion.

''Ja det ska han. Men pappa tar med mig med.''

 

I Los Angeles

Jag släppte väskan som föll i golvet med en smäll medan jag föll i dubbelsängen. Gary hade varit vänlig nog att fixa varsitt rum på hotellet nära filminspelningen. Vilket inte gjorde det minsta för mig. Jag hade ingen lust med att dela rum med pappa eller Julian i 6 månader framöver. Jag drog kudden över huvudet och försökte glömma pappas nöjda min när han berättade att jag skulle få gå i skola här. Äntligen tillbaka i Los Angeles, och är tvungen att gå i skola. Mitt liv gick endast nedför. Men vad hade jag förväntat mig? Att pappa skulle låta mig vara här i 6 månader utan skola. Jag skrattade lätt för mig själv. Dream on. Vår familj åkte alltid till Los Angeles på semester då pappa blev alldeles för trött på det dåliga vädret i Wallington.

Jag var för pigg för att somna, men alldeles för trött för att packa upp min väska bestämde jag mig för att se mig runt. Jag smsade pappa och fick snabbt ett snart: gå inte långt ifrån hotellet. Du har fortfarande utegångsförbud. Med ett flin tog jag på mig mina skor och var glad över att jag hade en pappa som inte hade någon aning om vad utegångsförbud betydde. Kanske för han aldrig behövt använda det innan. Hissen tog mig från den tjugofjärde våningen till entrén. Väl ute möttes jag av den solen som aldrig tycktes sluta skina på den här sidan av landet. Jag drog på mig mina solglasögon och gick med strömmen. Det är konstigt hur alla ser kända ur här och som jag visste kunde alla vara det. Det sista jag är insatt i är kändiskapet. Allting som har med det och göra känns endast falskt. Svetten rann från nacken innanför tröjan ner längst ryggraden och jag hoppades att den inte lämnade något märke på tröjan. Halvt yr på grund av att jag var ovan vid den heta värmen och fuktiga luften nådde jag en basketbollplan. Till min förtjusning verkade den vara tom och jag gick en igenom gallerdörren som knarrade vid minsta beröring. Precis nedanför basketkorgen låg en basketboll. Jag tittade mig ännu en gång runt omkring men stället var lika öde som förut. Jag gick fram och plockade upp bollen. Sköt en ett skott som gick rakt i utan att nudda någonting annat än nätet. Jag började slappna av och slutade oroa mig över var jag egentligen var. Jag satte ihop håret i en tofs och en sprang till korgen för en lay-up. Samtidigt som jag landade mjukt på marken igen hörde jag dörren knarra. Jag vände mig om i en hast och stirrade rakt in i ett par ögon. Jag hörde basketbollen studsa bakom mig till den tillslut rullade fram till stängslet och stannade. Bakom dem gröna ögonen som tillhörde en kille stod en tjej. Hennes blick var inte lika avslappnad som killens och gav mig en ilning längst ryggraden. Killen började gå mot mig tätt följt av tjejen. Jag stod förstelnad kvar för mina ben svek mig och vägrade att lyda mig. Jag ville gå därifrån men jag kunde inte. Jag var inte rädd men jag kände ett stort obehag. Kanske borde jag vara rädd? Killen stannade framför mig medan tjejen gick förbi. Jag vågade inte med att titta vart hon gick rädd att killen skulle nita till mig ifall jag böjde blicken från honom. Bakom mig hörde jag basketbollen studsa igen och jag antog att det var tjejens förtjänst. Hennes steg kom närmare ännu en gång och hon stannade bredvid honom. Jag vågade knappt andas.

''Du måste vara ny här?'' frågade killen. Direkt när han pratade hade jag lust att skratta. Rösten stämde inte alls till med kroppen. Hans kropp var muskulös. Hans ansikte blev snyggare för varje gång man tittade på den. Men hans röst? Den var svag. Han tittade på mig i väntan på svar medan jag försökte dölja ett flin. Det var ju trots allt två mot en. Jag nickade. Jag såg han lyfta sin högra hand och var beredd på att få ett slag. Men han överraskade mig ännu en gång och sträckte fram handen som i en hälsning. Jag fångade upp den och skakade den.

''Alex'' sa jag tydligt.

''Emmett'' svarade han. ''Ursäkta denna arga dam men detta är Amber'' Hon gjorde en grimas åt honom och sträckte sedan ut sin hand mot mig. Jag skakade den precis som Emmetts.

''Du borde inte vistas här ute själv'' sa hon och hennes röst kom inte till någon större överraskning. Den var stark. Hon hoppade upp och sköt basketbollen vilket fick hennes röda hår att fladdra fritt i vinden. Bollen åkte först på plankan sedan rakt ner i korgen.

''Min vän här har rätt. Det kunde varit värre personer än oss som kom.'' Utan vidare förklaring sprang han efter bollen. Jag stod kvar tills jag hörde hans röst igen.

''Tror du klarar 2 mot 1?'' jag vände mig om och Emmett stod bredvid Amber och flinade.

''Game on'' svarade jag säkrade den här gången och min ben lät mig äntligen gå framåt.

 *

Jag hoppade ut duschen och kände mig som en ny människa. All svett från tidigare var borta och jag andades in lukten av rosor från mitt hår. Jag snorde en handduk runt mig och trippade ut ifrån badrummet. Jag stod framför den ouppackade väskan och ångrade att jag inte gjort detta innan. Jag zippade upp den och tittade på det prydligt nedlagda kläderna. Den enda delen av mig som fortfarande kändes som mamma.  Jag tog upp underkläder och slank smidigt i dem. Jag lät händerna dyka ner i väskan i letande efter något som jag kunde ha på mig. Klockan hade gått mot senare timmar och solen lät sig långsamt glida ner mot horisonten. Men det var några timmar kvar tills den försvann helt. Jag drog upp ett bar jeansshorts, ett vitt linne och en cardigan. Jag satte på mig allt utan koftan och gick tillbaka in i badrummet. Jag hade precis börjat borsta håret när jag hörde en knackning på dörren. Jag gick ut från badrummet och tittade ut genom kikhålet. Jag log medan jag öppnade dörren. Julian smet in igenom dörren innan den var öppen helt.

’’Vart har du varit så länge?’’ frågade han och slängde sig i sängen. ’’Jag har knackat på tusen gånger’’ han suckade och jag kunde inte låta bli att skratta åt honom. Han tog en titt på mig. Han tittade ordentligt den här gången. Sedan vek han av blicken till det svettiga kläderna på golvet.

’’Vi är i LA, och det första du gör är att spela basket?’’ Killen kände mig alldeles för väl. Det var nästan läskigt.

’’Jag träffade faktiskt nya människor också’’ jag lade ifrån mig borsten och satte mig vid änden av sängen. Det lyckades få hans uppmärksamhet.

’’Någon snygg?’’ han log flirtigt. Jag slängde koftan som låg på kanten på honom. Men killen har reflexer. Han fångade den med en hand precis innan den han träffa ansiktet.

’’Ibland undrar jag om vi verkligen är syskon.’’ Han skrattade och gjorde en grimas åt mig.

’’Ibland? Jag undrar det hela tiden.’’ svarade han. Och så utbrast den dagliga dosen av en Morales kuddkrig.

 

4 veckor efter Rose Morales död

Jag hoppade ur bilen och lät pappa följa varje steg jag tog med blicken. Jag gick som en lydig flicka mot skolans entré och tittade inte bak på honom. Med klumpiga steg slöt sig Chelsea upp vid min sida. Min bästa vän. Hennes hud var lika ljus och snön och med sina högklackade skor gick hon klumpigt genom den.

’’Jeremy väntar vid parkeringen’’ sa hon och gjorde en ansats att börja gå mot parkering. Jag drog tag i hennes arm och drog henne framåt. ’’Vad är det med dig?’’ utbrast hon lite smått irriterat.

’’Min pappa’’ viskade jag som om han kunde höra mig ända här ifrån. Pappa hade bra hörsel, men inte så bra. Chelsea tittade bakåt och verkade se pappas blick för hon sa ingenting mer utan fortsatte att gå framåt. Jag tackade pappa för min goda hörsel då jag hörde att hans bil åkte iväg precis när jag mötte entré dörren till skolan. Både jag och Chelsea tittade bakåt och konstaterade att pappa var borta, då vände vi oss om och gick tillbaka mot parkeringen. Jag hoppade smidigt in i förarsätet i bilen som stod och väntade på oss och Chelsea hoppade in där bak.

’’Hej snygging’’ sa Jeremy och log stort.

’’Du är inte så nådig själv’’ sa jag och blinkade åt honom.

''Skaffa ett rum'' gnällde Chelsea i baksätet. Jeremy hånlog mot henne i backspegeln.  Jag och Jeremy var inte tillsammans, men vi var inte bara vänner heller.

’’Det var inte ert snabbaste dag idag. Var tvungen att prata med Mr.Scott så han vet att jag inte är sjuk idag’’ sa han med en aning mutterhet i rösten.

’’Pappa insisterade på att köra mig till skolan och se att jag kom igenom de där dörrarna. Jag tror vår överbeskyddade lärare Mr.Scott’’ jag gjorde en grimas när jag sa hans namn. ’’Har ringt en del samtal hem de senaste dagarna.’’

’’Du kan fortfarande gå in.’’ Sa Jeremy med ett flin.

’’Jag vill inte spendera en sekund där inne’’ sa jag och med dem orden skruvade jag upp musiken på högsta volym och Jeremy körde i väg.

* 

’’Och hon gör det igen’’ ropade Chelsea och gav mig en high five.

’’Fortfarande obesegrad’’ konstaterade jag och greppade tag om basketbollen. Jeremy låg på knäna och ansiktet i händerna. ’’Hur känns det att ständigt bli slagen av en tjej?’’ sa jag med ett flin. Han reste sig upp och vände sig till mig.

’’Så länge som ingen ser’’ sa han och flinade större. ’’Och även om någon ser, säger jag att jag lät dig vinna med flit.’’ Jag slog till han lätt på armen men skrattade.

’’Matdags?’’ sa jag och log stort mot Jeremy. Jag hörde Chelsea sucka bakom mig men Jeremy nickade.

’’Det är det enda du gör, Alex. Äter.’’ Sa hon men följde efter oss när vi gick ut från idrottssalen som låg en bit från skolan. Ingen kommer hit på vintern, då det är alldeles för långt att gå i snön.

’’Bara för att inte du uppskattar mat’’ svarade jag.

’’Det gör jag visst det’’ Jag och Jeremy skrattade.

’’Hey, vatten och en minttablett gills inte som mat’’ sa Jeremy skrattande.

’’Man kan inte få den här kroppen utan lite uppoffringar.’’ Jag rullade mina ögon. And here we go again. Jag älskade Chelsea. Men när det kom till hennes kropp är hon för mycket.

Vi möttes av ett iskallt Wallington när vi steg ut ur idrottssalen. Vi svängde vänster för att komma till den minimala parkering som låg utanför. Vi hörde ett skratt bakom oss och vände oss om i farten. Nedför backen kom en man med en dam i rullstol. Damen i rollstolen var flintskallig och såg alldelles skör ut. Jag har varit med länge nog för att veta vad det betyder. Som en klump i magen när jag såg henne började jag genast gå fortare mot bilen. Jeremy tittade på mig och jag antog att han förstod för han lade en stödjande arm på min rygg. Han öppnade bildörren åt mig och jag slank in, försökte intensivt bita ihop tårarna som ville falla ner. Jag tänkte inte gråta inför Chelsea, och speciellt inte inför Jeremy. Att visa mig svag är inte direkt det jag är känd för. Dörrarna runt bilen stängdes igen och jag behövde inte titta för att se att bådas blickar var på mig.

’’Är du okej?’’ frågade Jeremy och lade sin hand på min.

’’Jag? Jaja. Åk bara!’’ sa jag men mötte inte hans blick. Det var tyst en stund innan han rättade till sig och körde därifrån.

Väl hemma slängde jag av mig mina blöta converse och sportbagen på golvet.

’’Alexandra Rose Morales’’ hörde jag pappas ilska röst ifrån köket. Alex, tänkte jag. Alex. Varför kan du inte bara kalla mig Alex? Jag gick ännu en gång som en lydig flicka igenom vardagsrummet där min bror satt framför tvn. Han flinade åt mig och jag gjorde en grimas tillbaka. Något fick mig att stanna upp i dörröppningen in till köket. Det var inte pappas ilska ansikte. Nej det var det andra ansiktet jag aldrig trodde att jag skulle få se i mitt hus. Mr. Scott.

 _____________________________________________________________

Jaden kommer snart komma in i novellen, men jag måste skriva ett kapitel till för att ni skall fatta hur Alex är som person. Håll ut! Vad tycker ni annars?

Det finns vissa saker i livet vi inte förstår oss på. Livshotande sjukdomar kommer vi aldrig få svaret på. Vi vet bara att det händer inte varför. Vi hör att det händer för alla andra, men tror aldrig att man skall sitta i den situationen själv. Jag tryckte mig mot pappas bröst medan han höll om mig hårt. Hans högra sida av skjortan var blöt från mina tårar. Han kysste mig på hjässan.

’‘Kom hjärtat, det är ingen idé vi tillbringar en till minut här’’ sa han medan han försökte låta stark. Jag rätade på mig och torkade bort mina tårar även fast mina ögon fylldes med nya direkt. Pappa tog tag i min hand och Julian la en stadig hand på min rygg. Tillsammans gick vi ut från sjukhuset. Utanför möttes vi av en vit stad. Hela Wallington var vitt så här års. Jag tittade tillbaka på sjukhuset en sista gång. Sedan satte jag mig i bilen med pappa och Julian. Lämnade sjukhuset jag tillbringat den senaste månaden med pappa och min bror. Men speciellt med mamma.

2 månader tidigare

’’God morgon pappa’’ sa jag glatt när jag kom in i köket. Han satt vid datorn och jag gav honom en lätt kyss på kinden.

 

’’Godmorgon hija’’ sa han med sin spanska dialekt med blicken fortfarande fast mot datorn.

 

’’Hur går det?’’ frågade jag och kikade över axeln på honom.

 

’’Jag tror manuset blir klart ikväll.’’ Sa han och såg nöjd ut.

 

’’Det har du sagt varje kväll.’’ Sa Julian med skrattet i halsen. Jag skrattade till. Pappa drog bort blicken från datorn och grimaserade åt oss.

 

’’Det är min chans med Gary. Jag vill att det ska bli perfekt!’’ sa pappa.

 

’’När är mötet?’’ frågade jag och tog en vindruva från skålen bredvid honom. Han drog handen igenom sitt bruna hår samtidigt som han tänkte igenom min fråga.

 

’’Ehm…2 månader från idag.’’

 

’’Då har du ju 2 månader-’’ började Julian.

 

’’Alla gör inte sina saker i sista sekund’’ sa pappa och hånflinade åt Julian. ’’Alex, din mamma vill se dig innan du går till skolan.’’ Jag nickade och svalde vindruvan innan jag gick mot mammas rum. Dörren stod på glänt och jag kikade in. Jag smög fram till sängkanten och satte mig. Hon öppnade försiktigt ögonen och tittade suddigt på mig.

 

’’God morgon Alexandra älskling’’ Mamma var antagligen den enda som inte fattade att jag hatade när folk kallade mig Alexandra, men åt andra sidan så var hon nog den enda jag inte skrek på när hon sa det. Jag log och kramade om henne ömt. Hennes silkeslena bruna hår låg perfekt runt hennes ovala ansikte och fick hennes gröna ögon att lysa i morgonljuset.

 

’’Ska du gå till skolan idag? Jag kan ringa Mr.Scott och-’’

 

’’Mamma det är okej. Jag kan inte undvika skolan förevigt.’’ Sa jag och log mot henne.

 

’’Det har bara gått en vecka sedan vi fick reda på att…… jag hade cancer.’’ Hon lät fortfarande lugn och jag såg antagligen lugn ut på utsidan för hon sa inget. Men på insidan var jag allt annat en lugn, på insidan började ett nytt krig varje gång hon nämde sig sjukdom.

 

’’En vecka. Och jag har redan missat mycket i skolan.’’ Mamma skrattade lätt och drog handen över min kind.

 

’’Om bara din bror var lite mer som dig’’

 

’’Jag hörde det där’’ ropade en röst utanför rummet. Vi skrattade och Julian steg in i rummet.

 

’’Betyder det att du inte ska till skolan idag?’’ frågade jag medan han slängde sig i sängen bredvid oss.

 

’’Nej men jag kan köra dig ändå om du vill.’’ Mumlade han.

 

’’Det är okej. Jag smsar Jeremy.’’ Jag tog upp min mobil och började skriva. Mamma tryckte ut sig ett ljud som vanligt varje gång jag nämnde Jeremys namn.

 

’’Mamma. Bara för att hans bror inte är den bästa personen, betyder det inte att Jeremy är likadan. Det är du som alltid säger: Don’t judge a book by its cover. Eller hur?’’

 

’’Jag vill bara inte att du ska börja strunta i skolan och alla viktiga saker som du behöver för en utbildning.’’

 

’’Mamma, jag fick precis övertala dig att inte ringa till skolan och säga att jag var sjuk’’ skrattade jag. Hon log ett av sina varma leenden. Men stunden avbröts av pappas skrik från dörren.

 

’’GRUPPKRAM’’ ropade pappa och slängde sig i sängen med ett duns. Julian var inte sen med att hoppa in och slog pappa med kuddar mot hans rygg. Mamma skrattade högt innan hon också tog upp en kudde och började slå mot Julian. Jag reste mig från sängen och titta över min familj med ett skratt. Sedan tog även jag upp en kudde och hoppa in i den dagliga Morales kuddkriget.

 

 

 

 

Ljudet ville inte riktigt hänga med, men hoppas att det är okej ändå! 

Detta är bara en trailer jag klippte ihop igår natt. haha :)

Senare ikväll, eller imorgon kommer ni kunna få veta hur ni skalll göra för att få en karaktär i novellen!