''Är det allt jag är för dig, en dotter till en person som gör att du tjänar pengar?'' Han såg förvårrad ut. Denna konversationen hade tagit en helt annan sväng.

''Va? Såklart inte. Alexandra, vad snackar du om?''

''Så varför kan ingen veta att du vi är tillsammans då? Varför håller vi detta hemligt? Jag förstår inte, Jaden.''

''Kom, så går vi och lägger oss.'' Han började gå mot trappan.

''Jag sover inne hos mormor'' svarade jag och var borta innan han hann säga emot.

Jag kröp ner i sängen bredvid mormor som redan sov tungt. Och det var först då det faktiskt slog mig. Och hans pappa skulle aldrig göra någonting som kan skada hans rykte. Det var så självklart vad som behövdes göra här, att det var pinsamt att jag inte kommit på det innan.

Minst en gång i livet kommer du säga någonting som du önskar att du kunde ta tillbaka. Minst en gång i livet kommer du slå handen över munnen och stå där med stora ögon och undra varför i helvete du sa det där precis. Du nästan ser dina ord snubbla ur din mun och åka genom luften tills den når nästa persons öron som en spark i magen. Du ser ansiktsuttrycket förändras till mer sårat än argt. Du vet att du har gått för långt, och du önskar att du kunde ta tillbaka det. Men du har sagt det, betyder det då att du menade det i sekunden du sa det? För om du inte menade det, varför sa du det?

För mig har det gått 10 dagar, 4 timmar och 43 sekunder sedan det sådana ord flög ut ur min mun. Ord som fick Jaden att flyga tillbaka till Los Angeles efter de hade sagts. Det var också 10 dagar, 2 timmar och 18 sekunder sedan jag pratade med Jaden sist. Nu var vi båda tillbaka i Los Angeles, fast utan kontakt och utan varandra. Och jag låtsades att jag inte hade någon aning varför när pappa och Julian frågade gång efter gång. Men så klart visste jag. Jag hade min en gång i livet stund för 9 dagar, 20 timmar och 9 sekunder sedan.

Emmett och Amber hade kommit tillbaka med större leenden på sina läppar än vad jag hade. Men jag kunde inte med att hålla mitt leende inne när jag såg dem. För det var så länge sedan jag sett Emmett så otroligt glad.

''Bra resa?'' skrattade jag medan jag kramade om honom hårt.

''Underbar resa. Luktar LA bättre för dig också? Alla färger ser så klara ut!'' han släppte taget om mig och snurrade runt med händerna rakt ut. Amber omfamnade mig snabbt också.

''Han har varit sådär hela resan, jag tror att han tappade alla sina hjärnceller i San Diego.'' men hon sa det med sådant leende att jag förstod att hon var lika glad som jag att han också var glad.

''Men ingen tid att slösa, vi har en födelsedagsfest att planera, San Diego killar att snacka om och jag behöver en milkshake.''

*

Killen som Emmett träffade hette tydligen Nathan. Och med Emmetts egna ord var han så lik Nathan från One Tree Hill att han hade lust, och jag citerar ''att äta upp honom''.

''Är det bara jag eller har du blivit mer homosexuell efter denna resan?'' frågade jag Emmett med ett flin. Han skrockade.

''Tror du förväxlar San Diego med San Francisco, babe.'' Svarade han.

''Okej, absolut mer, babe.'' retade jag och han grimaserade.

''Han var bara så underbar, fråga Amber.'' han nickade mot Amber som bara satt och log åt ingenting särskilt.

''Han var underbar. Passade Emmett som strössel på glass.'' Jag brast ut i skratt.

''Åk aldrig till San Diego utan mig igen, jag vill också ha lite av det ni går på.''

Att planera en födelsedagsfest i Los Angeles var mycket annorlunda än att göra det i Wallington. I Wallington sa man bara till dem man ville skulle komma att det skulle vara hos dig en viss tid och sedan gjorde man det som kvällen tyckte passade. Tydligen så var det absolut inte så man gjorde här. För det första så skulle man bestämma hur inbjudan såg ut, muntlig inbjudan fanns inte. Hur allting skulle se ut där vi skulle vara, enda in till temat på festen. Skulle de vara mat eller bara snacks? Vad för dricka? Osv. Jag var dödstrött innan vi ens hade börjat.

''Alex, tema? Kom igen, häng med.'' Sa Amber och bläddrade i sin pärm. Tydligen behövde man en pärm när man planerade saker. Vad man lär sig nya saker varje dag.

''Tema? Varför ska jag ha ett tema?''

''För att folk ska veta vad de ska ha på sig.'' svarade Amber med ett stön.

''Skriv tema: ha på dig vad du vill. Mjukis är alltid skönt.'' Svarade jag ironiskt. I alla fall den sista biten, varför skulle jag bry mig om vad man har på sig? Tydligen uppskattades inte min humor idag.

''Detta är inte ett pyjamas party, Alex.'' svarade Emmett. Åh, vad San Diego förändrar personer.

''Detta är inget Sweet 16 party, kära vänner. Jag fyller 15. Och Emmett, var det inte du som hade Twilight tema på din förra fest?'' skrattade jag retsamt.

''Tro aldrig på ett rykte, så länge det inte är jag som kommit på det, Alex.''

*

I slutändan lät jag Amber och Emmett bestämma allt. Jag undrade mest hur pappa skulle ha råd med allting, men enligt honom skulle jag sluta oroa mig och njuta av stunden. Men jag kunde inte medge att det var det jag gjorde när jag stod vid receptionen på Thaim Industries. Jag vågade knappt nudda någonting, allting sken blankt och alla bar antingen kostym eller klänning. Att stå där med shorts och linne, ja, jag kände mig lite utanför. Receptionisten kom tillbaka, en fejkat leende fast klistrat på ansiktet och sade:

''Mr. Thaim tar emot er nu.'' och följde mig fram till hans dörr. Att förbereda ett tal hade varit en strategi. Men jag är inte bra på sådant. Inte heller är jag bra på att ''prata från hjärtat'' så det kvittar vilket som. Mr. Thaim satt bakom sitt bord i sitt kontor. Ett kontor som säkerligen var lika stort som presidentens själv, och det kändes nästan som man var där när man såg den amerikanska flaggan bakom honom.

''Ms. Morales, vad trevligt. Vad kan jag göra för dig?'' Han gjorde en gest för att visa att jag kunde sitta ner i stolen på andra sidan av bordet, vilket jag gjorde. Det här krävdes en stol för.

''Jag vill prata om Aiden.'' Jag lät mer självsäker än vad jag var. Mitt ben kunde inte sluta studsa upp och ner. Han tittade upp fundersamt på mig och väntade på mig att fortsätta. ''Och Emmett.'' Han vred sig obekvämt i sin stol.

''Jeanine, stäng dörren på vägen ut. Tack.'' Han steg upp och gick över till ett litet bord. Whiskey? Japp, jag var definitivt i en film just nu. Synd att det inte var Obama framför mig dock. ''Och vad skulle du vilja prata om?'' Hans röst var hård. Och jag förstod för en sekund varför Aiden var som han var.

''Jag tror du vet vad jag vill prata om.'' svarade jag och han satte sig ner igen.

''Tror du att du kan få mig att ändra min åsikt? Du är vän med Emmett, eller hur? Aiden brukar ha lite bättre smak i vänner.''

''Inte behöver du bli så defensiv. Som sagt, jag är bara här för att prata.'' Han tog en klunk av sin whiskey och stirrade på mig. ''Jag antar att du vet vem George W. Bush är, Mr. Thaim?'' Jag ställde mig upp och gick fram till ett fönster.

''Jag är en välutbildad man, Ms. Morales. Jag har koll på våra presidenter.'' svarade han argt, denna gång.

''Så då kommer du säkert ihåg an av anledningarna varför folk slutade rösta på honom?'' sa jag och vände mig mot honom igen, lutandes mot fönsterkarmen.

''Ja, han hade suttit sin tid. Kunde inte sitta längre, han började bli gammal.'' svarade han försökte dricka ur sitt glas utan att låta sin hand skaka. Misslyckades.

''Du kanske vet vem som satt som Vice president samtidigt?'' frågade jag och gick tillbaka till bordet. Satte händerna på kanten och stirrade intensivt på honom. Var mitt mod kom ifrån? Gud vet.

''Dick Cheney'' svarade han kort.

''1 poäng till dig. Visste du att hans dotter var öppet gay?'' jag väntade inte på något svar. ''Dick gillade inte det särskilt mycket, så folket gillade inte Dick särskilt mycket.'' Han svalde tungt. ''Det var allt från mig.'' jag började gå mot dörren. ''Åh, förresten. I citat av älskade P!nk. 'what kind of father might hate his own daughter if she were gay?''' Jag kan ha råkat slå igen dörren lite hårdare än nödvändigt. Men du har inga bevis.

Amber hann inte ikapp mig innan min kvarsittning vilket hon skulle få betala tillbaka i en del milshakes, vare sig hon ville eller inte. Jag gick in i klassrum B2 och var förvånad över att Aiden faktiskt var där redan. Vem skulle tro mig? Men han var sitt dryga jag och gav mig inte en enda blick när jag gled in. Men jag var inte besviken. Jag hade ju inte försökt att få håret att se lite bättre ut än vanligt, så lägg av. Mr. Stevensen dundrade in i klassrummet precis som dagen innan.

''Hur många dagar kan man vakna på fel sida?'' viskade jag lagom högt till Lucy som satt på bänken bredvid. Inte högt men lagom högt för att Aiden som satt några bänkar bort också skulle höra. Jag såg inte Lucys svar men jag såg Aiden som försökte pressa ner ett flin, och det var seger nog.

''Vilken härlig skara vi har fått ihop här'' sa Mr. Stevensen sarkastiskt. Jag kikade mig runt. Det var jag, Aiden, Lucy och ett antal andra elever jag inte hade en aning om vilka de var. ''Ni kommer att få var sitt papper, här vill jag att ni skriver ner varför ni hamnade här idag. Inte något dumt svar, inte något oseriöst. Den som svarar oseriöst får en till kvarsittning plus en extra uppgift.'' Alla stönade och Mr. Stevensen flinade. ''Hela sidan ska vara fylld och inte bara ett ord upprepat hela tiden. Detta är inte The Breakfast Club, alla ska göra var sitt. Sitta på sin bänk och lämna in om'' han tittade på sin klocka.'' exakt 1 timme och 58 minuter'' sedan lade han fram papper på bordet och gick ut.

*

Jag funderade på hans fråga. 'Varför hamnade ni här idag?' För att Aiden är ett svin verkade inte som ett seriöst svar, dock var det all sanningen. Men att dra hela historien, verkade inte så troligt heller. Jag sneglade över på Aiden som inte heller hade börjat skriva.

''Kom igen, stanna här med mig. Vi kan gå in här.'' bad jag och pekade på dörren bakom oss. Jag hade Aiden i ett stadigt grepp i min armar.

''Jag vet inte....'' tvekade han.

''Din pappa är 10 mil borta.'' han verkade fundera på det lite mer.

''Okej, men när vi berättar denna historien kan vi i alla fall låtsas att jag tjatade emot mer?'' jag flinade och drog med mig honom in.

Hade jag vetat just då att hans pappa skulle komma tillbaka för att han glömde sin checkbok, så skulle jag ha tänkt mer än att dra in han i just hans pappas kontor.

*

Mr. Stevensen kom tillbaka då jag precis hade hunnit skriva klart den sista meningen. Jag förundrades över vad det var som skapade sådan fart och gnista i mig att jag bara ville skriva.

''Då får jag be er att lägga fram era uppgifter här och sedan får ni gå.'' Alla reste sig upp, ja alla förutom Aiden. Men jag hade viktigare saker att göra än att spendera tid på honom. Som att åka ner till San Diego. Jag log stort när jag lade fram pappret vilket fick Mr. Stevensen att titta konstigt på mig. När jag kom ut så stod Amber där, med en blick som bad om förlåtelse för att hon inte var här innan.

''Du är skyldig mig minst 10 milkshakes.'' sa jag när jag kom fram till henne och hon verkade lättad för hon skrattade.

''Vad sägs om att jag köper en till dig nu, innan vi åker ner till San Diego för din dejt?'' blinkade hon och jag log större än vad jag gjort på länge.

''San Diego, nästa.'' utropade jag.

''Tack för att du stannade kvar.'' sa Mr. Stevensen och såg så uppriktigt sann ut. Jag ville kräkas. Det hade gått tjugo minuter sedan han avslutade klassen egentligen. Arton minuter sedan jag hörde att Emmett hade en fånig, äcklig, snuskig dejt med någon äcklig, fånig, nördig kille i San Diego. Som om jag brydde mig? Nej, han var säkert äcklig, fånig, konstigt och andra massa negativa adjektiv. Emmett fick dejta vem han ville, jag kunde inte bry mig mindre. Jag hade trots allt Lucas. Den tanken fick mig nästan att kräkas. Fem minuter sedan Mr. Stevensen frågade tillbaka mig in i klassrummet.

''Jag läste igenom både din och Emmetts papper direkt, och märkte några likheter. Men också stora skillnader. Jag har också märkt att du är den enda som kan komma under hans skinn, och likaså han under ditt. Och jag tänker inte pressa dig på infortmation. Men jag har fått upplysningar om att ni inte är på det bästa planet och rektorn har fått in klagomål om hur du behandlar Mr. Bledsoe. Så därför ber jag dig att läsa denna.'' Han hade gått fram till min bänk och lade nu ner ett papper. Längst upp stod det Emmett Bledsoe, och det var så klart hans papper som Mr. Stevensen ville att jag skulle läsa. Jag kände mig illa till mods. ''Kanske med hjälp av detta, kan du förstå att han har det inte lika lätt heller. Han verkar också ha en faderlig figur i sitt liv som inte vill det bästa, precis som du, Aiden.''

Varför är jag här? Det finns ett enkelt svar på den frågan och sedan ett väldigt komplicerat svar. Vilket är du intresserad av att höra?

Allting började den 7 februari, 1998. En liten sprallig pojke med allt för mycket spring i benen föddes vid namn, Emmett Bledsoe.

Drama queen.

Men det var inte då allt egentligen började, men det var då jag började att få in de normer som mina föräldrar ville ge mig. Alla är lika. Spelar ingen roll vare sig man var, kille eller tjej. Kom ifrån USA eller från Afrika. Om du var muslim eller kristen, eller ateist. Inget spelar någon roll, för vi alla är lika. Så varför när man behöver någon att förstå någonting så enkelt att alla vi människor är lika, så förstår dem inte? Hur ska man kunna säga sanningen till någon som saknar förmågan att förstå? Speciellt en faderlig figur, är det inte deras plikt att försöka att förstå? Hur ska man kunna vara sig själv om ens egen far inte förstår? Hur ska man säga sanningen till någon som saknar förmågan att förstå? Det är därför jag är här idag. För att någon saknar förmågan att förstå.

Min blick nådde klockan och sedan så var jag ur min bänk och springandes ut ur klassrummet. Jag låtsades inte om de ropen som Mr. Stevensen skrek efter mig. Ute på parkeringen väntade Mr. Andersen som vanligt och jag hoppade in i bilen.

''Aiden, vad händer?''

''LAX. NU.'' och bilen åkte iväg utan några frågor ställda.

*

Han verkar också ha en faderlig figur i sitt liv som inte vill det bästa, precis som du, Aiden. Kanske för vi pratar om samma pappa din jävel.

Det var oerhört mycket folk på flygplatsen vilket gjorde det ännu svårare att komma fram. Jag vet inte varför jag slängde blickar på klockan för jag hade ingen aning vilken tid jag skulle passa ändå.

Jag sprang fram till en av kassorna, eller vad heter det på flygplatser?

''Vart och när avgår flyget till San Diego?'' frågade jag hetsat och hon tittade på mig innan hon började söka på datorn.

''17:35'' svarade hon så lugnt att jag ville slå henne i ansiktet. Jag tittade på klockan igen. 17:05.

''Finns det något sätt att komma till den gaten?'' frågade jag.

''Inte utan biljett.'' svarade hon lite smått irriterat.

''Om jag köper en biljett då?'' Hon tittade på datorn igen. Tryckte på lite tangenter och drog ut längre av min tid.

''Tyvärr finns det inte lediga platser kvar på det flyget. Men du kan få biljetter till nästa.''

''Kan du kalla på någon genom högtalarna?'' Hon verkade tappa tålamodet med mig.

''Jag är rädd att de redan har gått på planet. Men jag kan boka biljett till nästa flyg som går 19:05.'' Jag suckade tungt.

''Då kommer det vara försent.''

'Det var 7 kvarsittningar, Thaim. Om du inte vill ha en till så kanske vi kan börja med lektionen nu?'' Sa han med ett överlägset leende, och alla i klassrummet visste att han borde veta bättre. Men Aiden kunde inte låta sin stolthet komma i kläm så han var beredd på fler.

''När du ändå säger det, Mr. Hope-''

''Aiden, för i helvete.'' Utbrast Emmett helt plötsligt och flertal elever hoppade till, inklusive Alex som hade slutat lyssna på Aiden för flera kvarsittningar sedan. Till allas förvåning så teg Aiden.

''Bra, då nöjer vi oss med 7 st och Emmett'' sa han och vände blicken mot Emmett. ''Du får göra Aiden sällskap idag efter skolan för ovårdat språk.''

Alexs perspekiv

''Så en dejt, alltså?'' sa jag förvådnansvärt. Amber satte sig ner på änden av sängen medans jag gick fram och tillbaka från garderoben och resväskan som låg på sängen.

''Tro det eller ej, så ja.'' skrattade hon lyckligt. Jag log varmt mot henne och tog några steg så jag kom tillbaka till garderoben.

''Så vem är den lyckliga killen?'' frågade jag nyfiket samtidigt som jag drog fram ett par hotpants och tittade på dem.

''Han går på Kearny High School i San Diego. Åh! Sexigt. Ta med dig dem.'' sa hon och blinkade åt mig. Jag kastade generat hotpantsen på henne och hon packade villigt ner dem i väskan.

''San Diego, tar inte det typ 2 timmar att åka dit med bil?'' frågade jag henne och lade ner en sista tröja innan jag stängde väskan.

''Jo och 4 timmar med buss, 13 timmar med cykel och ungefär 41 timmar att gå.'' Jag brast ut i skratt och likaså gjorde Amber.

''Vem skulle få för sig att gå till San Diego, eller cykla för den delen.''

''Man kanske har mycket att tänka igenom.'' Jag skakade på huvudet och hon flinade.

''Var och en får göra sina egna misstag.''

''På tal om misstag, så måste jag bege mig innan jag kommer försent till att träffa Emmett.'' Hon reste sig upp hastigt och gick fram till mig och gav mig en lång kram. ''Ta hand om dig, okej?'' sa hon och höll mig fortfarande i ett varmt grepp. Ödmjukheten fick mig att vilja gråta, be henne stanna och övertala mig att jag också skulle stanna. Men nästan som hon kände av det släppte hon och gav mig ett stort leende.

''Säg hej till Jaden från mig.'' blinkade hon och jag kände mig själv rodna. Jag hörde henne skratta hela vägen till dörren men hann inte göra så mycket innan ett annat ansikte visade sig i dörren.

''Är du klar?'' frågade Julian och tog min resväska när jag nickade och vi gick tillsammans mot dörren. Vi gick i tystnad ut till hissen och Julian pratade inte förrän vi var på väg ner. ''Du vet att jag skulle åkt med om det gick va?'' jag nickade. ''Jag har precis fått ett riktigt jobb och träffat en tjej som jag verkligen tycker om. Och i alla fall du får du ett par lediga dagar i från skolan. '' Julian hade kommit hem med det största flinet på sina läppar efter han varit ute på sin dejt. Berättat allting om Stephanie och hur underbar hon var.

''Jag vet att du skulle om du hade kunnat, men det suger lite, du vet....'' sa jag och tittade ner i marken.

''Jag vet. Men jag är aldrig mer än ett telefonsamtal iväg. Kom i håg det, hermana (syster på spanska).''

*

Pappa stod tillsammans med Jaden utanför hotellet bredvid en välbekant bil när jag och Julian kom ut. Båda två log stort och vinkade, till och med Mr.Quing vinkade inne från bilen och jag kunde inte låta bli att skratta när jag vinkade tillbaka. Julian kastade in min väska i bagaget och drog sedan in mig för en lång, hård kram. Pappa gjorde detsamma.

''Kom ihåg vad jag sa, Alex.'' sa Julian och jag nickade och hoppade sedan in i bilen efter Jaden.

''Nästa stopp, Wallington.'' sa han glatt.

Han ljög. Nästa stopp för LAX för att ta ett flyg, sedan från flygplatsen i Seattle med bil till Wallington. Men efter cirka 4 timmar var vi på den väg som jag inte åkt på, på minst ett halvår. Senaste gången jag åkte här hade snön täckt alla gator och hus. Och när jag tittade ut genom fönsterrutan kunde jag konstatera att precis ingenting hade ändrat sig.

''Andra uppfarten till höger.'' sa jag till Mr.Quing som aldrig hade varit i en sådan här liten stad i hela sitt liv. Uppfödd i HongKong och sedan flyttat till Los Angeles. Han måste känna sig helt vilsen, för vi har inte mött en bil på säkert 2 km. Men han nickade och följde mina instruktioner. Och snart så var vi på min gatuväg igen, på gatan jag vuxit upp men allting likadant ut men ändå så annorlunda. Det rök i vissa skorstenar som vanligt. ''Det är inte mat som håller oss vid liv här, det är skorstenarna'' brukade morfar alltid säga. Vilket var sant, utan dem hade vi alla frusit ihjäl. Fast det var väl mer brasan som höll oss vid liv, inte skorstenarna i sig. Men jag fattade poängen.

''Huset med den gröna brevlådan.'' sa jag och Mr.Quing nickade igen. Jaden satt helt tyst fast jag kände hans blick på mig hela tiden. Jag visste att han var rädd att jag skulle spricka, som om jag var gjort utav glas. Jag visste inte hur jag skulle ta det, så jag struntade i det och struntade i den irritation som bubblade smått i mig. Bilen körde upp på uppfarten utanför mitt gamla hus. I fönstret kunde jag se ett ljus skina igenom och jag visste att det var mormor som satt och väntade på oss.

''Är du okej?'' frågade Jaden och jag hade inte märkt själv att jag börjat skaka. Jag tittade på honom och såg den mest ärligaste blicken i hans ögon. Jag ville inte dröja detta längre än vad jag redan gjort så jag nickade även fast jag inte var helt okej och öppnade bildörren.

*

Mormor hade gjort i ordning middag när vi kom in och vi kunde alla bara vara oerhört tacksamma och le stort. Jaden och mormor verkade komma bra överens och han fick till och med kalla henne Beth, vilket är ett stort steg när man pratar om min mormor. Men även fast vi åkt i hygglig tid så började dagen gå mot sitt slut men det var en sak jag vill hinna göra innan. Jag tittade upp på klockan som visade strax efter fyra.

''Om du ska gå, så får du gå nu. Innan det blir mörkt.'' sa mormor mjukt och gav mig ett tröstande leende. ''Jag var där igår, men jag har ett nytt ljus här du kan ta med dig.'' Hon gick fram till ett skåp och tog fram ett ljus och gav det till mig. Mamma var en sådan avbild av mormor att det ibland var svårt att titta för länge på henne. Hennes hår var dock inte brunt längre utan grå, men hon hade fortfarande rätt så långt hår. Fortfarande lika silkeslent som det varit i mina 14 år. Hon var inte lika smal som hon var förut, men absolut inte tjock.

''Vill du att jag ska gå med?'' frågade Jaden och det var första gången jag hörde honom prata på minst tjugo minuter. Jag skakade på huvudet.

''Vissa saker måste man gå igenom själv.''

*

Jag böjde mig ner vid gravstenen som det stod Rose Morales på, tände ljuset och satte ner den intill blommorna jag misstänkte att mormor satte dit igår. Det var inte första gången jag var här. Jag var här nästan varje dag efter mamma gick bort, fast det är bara Julian och pappa som vet. Chelsea förstod aldrig grejen med gravar även fast hon försökte förstå, Jeremy hade inte så mycket att säga eftersom han aldrig känt någon nära som dött.

''Hej mamma.'' sa jag. Först trodde jag att jag var galen som satt och pratade med en gravsten. Men pappa hade sagt att många gör så, till och med han och i ärlighetens namn så kändes det alltid bättre efteråt. Jag har aldrig tänkt på vad som händer efter döden. Visar hon mig vägen från himlen eller är jag ensam här? ''Förlåt att jag inte kommit tidigare, jag har varit upptagen med att förstöra mitt liv lite till.'' skrattade jag halvhjärtat. Jag tittade runt mig, kyrkogården var helt tom och snön täckte de lägre gravstenarna men mammas var hög nog att inte ta för mycket skada. ''Mamma, jag har så många frågor. Jag känner mig bedövad och halv, jag har en wallington winter på insidan. Och jag saknar dig så oerhört mycket att det gör ont.'' De varma tårnarna som rann ner för mina kinder brändes mot mina kalla hud. ''Jag har inga svar, mamma.'' Jag andades ut.

''Pappa och Julian saknar dig också. Vi pratar inte om det så ofta, men jag ser hur de båda har sämre och bättre dagar. Jag önskar att du var här just nu. Du skulle veta precis vad att säga och göra. Jag är så vilsen utan dig.''

''Jag träffar honom nu. Jag gillar honom verkligen, det skrämmer livet ur mig.''

Jag tog fram ett papper ur min jackficka och satte ner den under ljuset. ''Jag hoppas att du hör mig, vart du är är.''

*

Jadens perspektiv

Jag hörde de klampande stegen i trappan innan jag hörde henne braka igenom dörren till hennes sovrum. Jag hann inte öppna munnen innan hon kastade sig på sängen och in i min famn. Mina händer smekte hennes hår och hon borrade in sig i min hals.

''Det är okej, Alexandra. Du är okej.''

''Jag trodde inte att...Det var så....Hon..'' snyftade hon.

''Shh, du är okej nu.''

''Sjung för mig?'' frågade hon och lät så ömtålig att jag inte hade tid att vara generad över att det var första gången jag skulle sjunga för henne.

Come stop your crying, it will be alright. Just take my hand, hold it tight. I will protect you from all around you, I will be here, don't you cry. For one so small, you seem so strong. My arms will hold you, keep you safe and warm. This bond between us, can't be broken. I will be here, don't you cry. 'Cause you'll be in my heart. Yes, you'll be in my heart from this day on, now and forever more. You'll be in my heart, no matter what they say. You'll be here in my heart, always.

''Pappa, inget av det här skulle hända mig.'' gnällde jag och tittade upp på honom. Han satte sig ner bredvid mig.

''Det är mycket som händer som vi inte tycker skulle hänt.'' sa pappa och lade en stödjande arm runt mig.

''Detta är ingen tid för en filosofilektion pappa.'' skrattade jag halvhjärtat. Han log mot mig och drog mig närmare.

''Jag vet, hija. Men jag menar det, du kan inte styra över allting, vare sig du vill eller inte. Ibland måste du låta saker ske, dålig och bra.'' Jag svarade inte, så han fortsatte. ''Vill du berätta vad som hände?'' frågade han.

''Jag är trött, pappa. Jag är trött på all drama. Jag bor mil ifrån Chelsea och Jeremy, jag har en pojkvän jag inte kan kalla pojkvän för anledningar jag inte förstår. Jag känner mig som en tredje hjul med Amber och Emmett, och Emmett är gay, så hur kan jag vara ett tredje hjul? Och jag är trött på att bo på ett hotell pappa, jag är trött och vilsen.'' Jag slog ut med händerna och suckade hopplöst.

''Jag förstår hija, men varför känner du dig vilsen?''

''Mestadels för jag aldrig har varit på den här delen av inspelningslokalen förut.'' muttrade jag och pappa skrattade.

 (lyssna gärna medan du läser)

28 timmar tidigare

Jag behöver inte dem och jag behöver absolut inte honom. Vem tror han att han är kommer utklädd till mig? Till en fest jag vart med och fixat? Ilskan i Aidens huvud skrek högre än rösten i hans hjärta när hans personliga chaufför körde honom tillbaka till de finaste kvarteren igen. Mr.Andersen, chauffören visste bättre än att fråga varför Aiden stack tidigare och vad som var fel. Ibland så kändes det som att han var den enda som verkligen visste hur Aiden kände. Men han visste att det fanns en annan också, det var därför Aiden var som han var just nu. För någon komit under hans skinn vilket får honom att tappa balansen.

''Tack'' mumlade Aiden när Mr.Andersen parkerade bilen utanför ett gigantiskt vitt hus. Aiden hoppade ut men hörde hur vindrutan till passargerarsätet åkte ner.

''Aiden'' Mr.Andersens röst ekade nästan i den annars tomma området. Aiden vred bara på huvudet för att visa att han lyssnade. ''Ring om det är något. Och var försiktig, okej?'' Aiden svarade inte, men väntade en halv sekund innan han började gå igen. Och Mr. Andersen tog upp sin mobil och skickade iväg ett snabbt sms.

Han är hos Lucas

Aiden släppte sig själv in, som så många gånger förut den här terminen. Han visste att Lucas var i källaren, med sina andra vänner, precis som vanligt. Lucas var en av pappas bästa vänners son och pappa hade varit mer än glad när Aiden sa att han ville vara med honom. För Lucas skulle aldrig göra något fel och han var inte Emmett. Det var två saker som hans pappa var säker på, Aiden var bara säkert på en sak. Han var inte Emmett. När det kom till att han inte skulle göra något fel förstod man annorlunda direkt när man kom in i källaren. Röklukten spreds i rummet lika fort som röken själv. Någon låg däckad på golvet bredvid dörren och Aiden var tvungen att ta ett stort kliv för att komma över honom.

''Aiden'' utbrast en kille med lika svart hår som den svarta tröjan han bar.

''Lucas'' svarade Aiden.

''På dåligt humör idag också ser jag, hur kommer det sig att du bara kommer när du är på dåligt humör?'' frågade han men halsade sin öl sekunden efter så Aiden svarade inte. Det fanns två soffor som var fyllda mer folk, några hånglade, vissa pratade, några rökte på och en del var redan däckade.

''Vi kan gå hit in'' sa Lucas och började gå mot en dörr längre in i källaren. Aiden har varit här för många gånger så det var ingenting nytt för honom och tillsammans gick dem in i ett rum där det bara fanns en stor säng.

''Vad får det vara idag, Mr.Thaim?'' log han och lät sina händer glida längst hans armar.

''Säg att du älskar mig, bara för inatt, även fast du inte gör det.'' Han gav honom en övertygande kyss rakt på munnen. ''Jag ger dig allt du vill ha, hela mig. Bara låtsas att du älskar mig.'' och Lucas gjorde precis det när han drog Aiden ner i sängen.

Bring your love baby I could bring my shame. Bring the drugs baby I could bring my pain. I got my heart right here, I got my scars right here hördes någonstans i bakgrunden. Just tell me you love, only for tonight, only for one night, even though you don't love me.

6 timmar tidigare

Aiden gled in i klassrummet helt oberörd av allas gloende blickar. Emmett satt intryckt mot väggen med Alex bredvid sig, rädd för att möta blick med Aiden, även fast han aldrig fick chansen. För Aidens blick var fast på golvet framför sig. Men han såg inte ut som om han skämdes, mer att han var bestämd att komma till sin plats. Mr.Hope kom in i klassrummet och tittade sig runt, han var redan på dåligt humör, hela klassen kunde se det. Han slängde upp sin väska på katerden vilket fick några halvsovande elever att rycka till.

''Jag hoppas att alla har med sig sina uppgifter och lagt dem på här, precis som Sam Travis'' sa han samtidigt som han läste namnet på den översta pappret av dem som hade lämnat in. Aiden räckte upp handen och visste i samma ögonblick som Mr.Hope mötte hans blick att han var inte på humör för Aiden idag.

''Ja, Thaim?'' frågade han för han hade förväntat sig detta.

''Jag har inte lämnat in min.'' svarade han nochalant.

''Och får jag fråga varför?''

''Du kan fråga men du kommer inte få något svar.'' flinade Aiden och slängde upp sina fötter på bänken framför sig. Några elever tittade avundskt på honom medan vissa skakade på huvudet.

''Ner med fötterna, pojk.''

''Jag är rätt säker på att pappa betalade för de här bänkarna, så jag kan egentligen göra vad jag vill med dem.'' Aiden flinade fortfarande och man kunde se hur Mr.Hopes ansikte förvreds till rött under slaget av en sekund.

''Thaim, nu. Annars blir det kvarsittning efter skolan.'' varnade han.

''Det är okej, jag har inte så mycket att göra efter skolan ändå.''

''Då kanske du blir glad att du får två, en idag och en imorgon.'' Aiden lutade sig tillbaka på stolen med ett nochalant uttryck. Han ryckte på sina axlar som svar på Mr.Hopes kommentar. Det pågick en stund, Aiden slängde en elak kommentar mot Mr.Hope och han svarade med att ge honom kvarsittning.

''Jag kan dagen efter det, men sedan måste jag titta min kalender.'' skrattade Aiden och verkade mer obesvärad än han var. För han tänkte inte erkänna hur hans puls ökade med varje kvarsittning eller hur han ville få bort den äcklande minen på Emmetts ansikte.

''Det var 7 kvarsittningar, Thaim. Om du inte vill ha en till så kanske vi kan börja med lektionen nu?'' Sa han med ett överlägset leende, och alla i klassrummet visste att han borde veta bättre. Men Aiden kunde inte låta sin stolthet komma i kläm så han var beredd på fler.

''När du ändå säger det, Mr. Hope-''

''Aiden, för i helvete.'' Utbrast Emmett helt plötsligt och flertal elever hoppade till, inklusive Alex som hade slutat lyssna på Aiden för flera kvarsittningar sedan. Till allas förvåning så teg Aiden.

''Bra, då nöjer vi oss med 7 st och Emmett'' sa han och vände blicken mot Emmett. ''Du får göra Aiden sällskap idag efter skolan för ovårdat språk.''

Inspirerad av Wicked Games - The Weeknd och The Breakfast Club

Mer Jaden och Alex i nästa kapitel.

Alexs perspektiv

Det kändes konstigt när jag tänkte efter. När blev detta mitt liv? Sitter och gör mig i ordning för en Halloween fest som Jaden ordnat. Jag tänkte inte klä ut mig, det hade jag gjort klart för Jaden för längesedan. Tydligen enligt honom kommer jag vara den enda som inte kommer klä ut sig, men jag vet nog en som inte kommer göra det ändå. Nästan alla på skolan kommer komma på festen, så det är inte konstigt för vare sig mig eller Emmett att dyka upp. Men jag vet inte om han kommer, jag vet inte vad han hållt på med den senaste veckan. Mina samtal och sms hade han struntat i och jag gav upp mina patetiska försök efter ett tag och lät han vara sur. Amber hade smsat senare samma dag och sagt att hon inte var sur egentligen. Jag bestämde mig att dra på mig ett par svarta jeans och ett The Who linne för jag kunde låtsas vara en fan om jag faktiskt skulle vara den enda som inte klätt ut sig. Med ett knack på dörren klev Julian in med ett stort flin på sina läppar.

''Hej Alexandra.'' Jag ryste och skakade på huvudet. ''Men han får ju säga det'' suckade Julian och slängde sig på sängen. Jag svarade inte. Det var egentligen inte namnet i sig som jag hatade så mycket, det var sättet folk sa det på. Alexandra, sprucken mellan tänderna som skärvor av is kändes praktiskt taget som en synonym med hat när det kom från folks läppar. Men Jaden, han streckte ut stavelserna och rullade runt dem i munnen som om det var något heligt. Den enda anledningen till att jag inte sagt till honom att sluta var att det alltid kändes så rätt när det kom från honom.

''Är du klar?'' frågade Julian otåligt och jag nickade.

''Varför är du så stressad, du skall inte ens dit, du går inte ens på skolan.'' Jag letade efter min mobil samtidigt som jag pratade och fann den intucklad i täcket. ''Jag är så trött på att bo på hotell.'' suckade jag tungt.

''Jag kanske har en dejt ikväll.'' svarade Julian blygt och undvek mitt klagande om hotellet. Jag flinade åt honom, för jag visste det redan. Han tittade på mig. ''Pappa berättade redan eller hur?''

''Han ringde mig direkt efter du berättade för honom.'' skrattade jag och Julian suckade.

''Det kanske blir bra, hon kanske kan lära dig att inte vara sådant svin hela tiden.'' Jag hade ryggen mot honom men kunde nästan höra hur han rullade sina ögon.

''Du älskar mig.'' sa han.

''Ja, det gör jag.'' erkände jag. ''Vet inte hur det hände.'' säger jag och han slänger en kudde på mig.

*

Amber vinkade glatt när Julian släppte av mig utanför festen.

''Athena?'' frågade jag när jag kom närmare och nickade mot hennes utklädnad.

''Åh, så man förstår då? Vem jag är och så?'' svarade hon glatt och tittade ner på sig själv.

''Ja, hela grekiska stucket är på plats.'' svarade jag och drog in henne i en kram.

''Varför är inte du utklädd?'' frågade hon besviket. Jag ryckte på axlarna och vi släppte det där.

''Emmet?'' frågade jag.

''Han gillar att göra entré'' sa hon lätt och vi släppte det ämnet där med.

Jaden hade verkligen gått all in på den här festen, eller så var det så alla fester här såg ut. Jag har ingen aning. Ljuset var dämpat och de hängde dekorationer överallt. Spindlar, spindelnät, läskiga statyer, ja rubbet för en lyckad Halloween fest. Det enda som fick festen att vara mindre läskig än vad den faktiskt skulle kunna vara var musiken. Top 20 som säkert spelats sen festens början. Men alla var ute på dansgolvet och dansade och sjöng med. Jag gick efter Amber längre in tills någon tog tag i min handled på bordet vi gick förbi.

''Inte utklädd ser jag.'' jag vände mig mot rösten och Amber stannade och gjorde detsamma.

''Tydligen den enda.'' flinade jag mot Jaden när jag såg hans ansikte. Jaden, Moises, Mateo och ja, Aiden satt vid ett bord och de alla tittade på mig med ett leende. Förutom Aiden.

''Och Aiden då.'' sa Moises och slog honom lätt på axeln. Aiden såg inte särskilt underhållen ut och grimaserade istället mot Moises. Vi var tysta en stund och stod bara där tills Mateo bröt ut i ett. ''Herre jävlar'' och slog handen över munnen. Alla tittade först på Mateo och följde sedan hans blick. Och vi var inte dem enda, nästan alla som inte var för upptagna med att dansa stirrade och viskade. Lite varstans i salen hördes. ''Wow'' ''Shit'' ''Är det Aiden?'' För gåendes genom salen kom ingen mindre än Emmett. Men han såg inte ut som sig själv, för han var utklädd, till ingen mindre än Aiden själv. Jag hörde Aiden svära men var alldeles för fokuserad på att höra vad han sa.

''Han ser precis ut som dig, Aiden.'' skrattade Moises.

Aidens perspektiv

Det här kan inte hända mig, inte här, inte nu, var det enda jag kunde tänka när Emmett så graciöst gled in i salen. Hans hår var fixad i en quiff, precis som min. Men det var inte bara det som fångade min blick. Nej, det var jackan.

Det var ungefär på hundraelfte gången jag tittade på min mobil som det faktiskt fanns något nytt. Skärmen lyste upp och visade att jag hade fått ett nytt sms.

'boken är lika bra som när jag läste den sist gång' stod det bara. Men jag behövde inte gissa vem det var, för det fanns bara en person som jag delat med mig av mina böcker.

'Så, betyder det att jag får se dig igen?' smsade jag tillbaka. Jag satt nervöst och tappade med fingrarna på bordet vilket gjorde Felicite otroligt irriterad.

''Aiden, jag svär att jag kommer skära av fingrarna på dig om du fortsätter.'' sa hon och höjde upp kniven hon skar gurka med. Jag lade ner mina händer i knät istället och fortsatte att stirra intensivt på mobilen. ''Vad är det som har gjort dig så nervös?'' frågade hon intresserat.

''Ingenting.'' hon skrattade för vi var trots allt syskon så det var inte svårt för henne att läsa av mig.

''Nä okej. Ingenting säger du. Det har ingenting att göra med pojken som var här igår?'' frågade hon och jag stelnade till.

''Va? Vad menar du? Nörd-pojken? Pfft, han var här för att pappa betalde honom att hjälpa mig i kemin om du inte kommer ihåg.''

''Vad jag kommer ihåg så betalade pappa honom för att göra det i biblioteket, inte i ditt rum.'' skrattade hon.

''Vad än pappa gjorde, så är jag intresserad av pojkar. Du äcklar mig, Fizzy.'' Hon stannade upp i sin rörelse.

''På grund av alla tjejer du dejtar, menar du? Låt mig se, du dejtar så många tjejer just nu.'' sa hon och gjorde en nolla med sin hand.

''Bara för jag inte dejtar någon just nu behövder det inte betyda att jag är en fucking bög, eller hur? Jag har haft tjejer förut.''

''Tjejer som du haft i max en vecka räknas inte. Och tro inte att jag inte såg att han hade med sig din favorit bok hem. Vad var det då sa när du fick den?'' Hon låtsades tänka lite. ''Tack Fizzy, jag ska aldrig ge bort den till någon.''

''Jag gav inte bort den, han fick låna den.'' Hon skulle precis svara när min mobil lyste upp igen och hon nöjde sig istället med att försvinna ut med sin macka med ett flin på läpparna.

''Det här var en bättre idé i mitt huvud.'' sa jag generat och tittade ner på mina fötter. Jag och Emmett var uppe på ett av bergen vid pappas privatstrand och vinden blåste hårdare än vad jag önskade. Emmetts blonda hår virvlade och han lade handen i hårfästet för att hålla det på plats.

''Att fixa håret innan var ju onödigt i alla fall.'' skrattade han och verkade inte lika obekväm som mig. Jag log istället för att svara för annars hade de varit något så dumt som, 'du ser snygg ut i alla fall' och det var det minsta jag behövde. ''Kom nu.'' Han tog tag i min handled och drog mig längre ut på berget tills vi kom enda ut. Han släppte inte min handled förrän vi satte oss ner, inte för jag tänkte på det.

Jag tänkte på det.

Och jag var säker på att man kunde se märken efter hans hand för allting kändes som stötar varje gång han nuddade mig, och jag ville inte att det skulle sluta. Vi satte oss på bergskanten som inte var allt för hög och min mobil pep till i samma ögonblick som min rumpa kände bergsgrunden.

Från: Felicite

'Försök inte dölja det, jag ser enda härifrån hur du tittar på honom'

Jag vann över min vilja att vända huvudet mot huset och skicka Felicite en allvarlig blick men höll istället blicken på mobilen som om ingenting.

Till: Felicite

'Försvinn.'

Jag sneglade över på Emmett som inte verkade ett dugg intresserad av att jag smsade när vi umgicks. Jag visste inte om det gjorde mig glad eller arg, brydde han sig inte?

Från: Felicite

'Du är upp över öronen förälskad, erkänn bara'

Till: Felicite

'Detta är för kliché, jag tänker inte erkänna något'

Från: Felicite

'Fortsätt förneka då, vem du är och hur du känner, jag köper det inte.'

Jag fnyste och det verkade få Emmetts uppmärksamhet.

''Är du okej?'' frågade han och jag stoppade ner mobilen i fickan.

''Ja, bara några polare som vill träffas.''

''Om du är upptagen så kan jag-'' han pekade bakåt som en gest att han kunde gå om jag ville.

''Nej, det är lugnt.'' log jag och han gav mig ett tillbaka, vilket gav mig en känsla i magen som jag inte riktigt förstod mig på. Vi höll blicken tills Emmett tittade generat bort och tittade ut över havet igen och rös till.

''Fryser du?'' frågade jag samtidigt som jag drog av mig jackan och hängde den på hans axlar. För inte visste han att han skulle ta med sig en jacka, för vem tar med någon upp till ett berg när det redan blåser nere på marken?

''Vilken gentleman.'' Log han och rättade till jackan.

''Sett att de gör så på sina dejter i filmer.'' sa jag och när orden kom ut ur min mun fattade jag just vad jag sagt och Emmett tycktes också höra för hans blick växlade genast tillbaka till mig.

''Så detta är en dejt?'' sa han lite för nöjt för att min stolthet skulle komma i kläm.

''Jag är inte bög.'' svarade jag och det var menat att komma ut säkert och en aning taskigt men istället kom det ut som en osäker viskning.

''Det är ingen annan en jag här, om det är någon du inte behöver ljuga för så är det mig.'' Jag vågade titta upp på honom igen och hans ansiktsuttryck såg så ärligt ut att det sved i mig.

''Varför då?''

''För jag är den sista som kan döma dig för något sådant, det hade gjort mig till en stor förrädare.'' skrattade han och jag antog att han precis berättade för mig att han också gillade pojkar. Ja, också.

''Ska vi gå in istället?'' frågade jag och ställde mig upp när han nickade. Jag erbjöd min hand som hjälpmedel vilket han vänligt tog emot och vi kan ha hållit varann i hand tills vi nådde mitt hus igen. Kanske.

Till min besvikelse hade inte Felicite flytt ur huset men som tur var, var det bara hon som var där. Inte ens städerskorna jobbade denna lördagen. Bredvid varandra, gåendes lite närmare än vad man brukar gå snubblade vi in i vardagsrummet där Felicite satt. Hon tittade upp med ett leende och ställde sig upp lika fort och gick fram till Emmett.

''Emmett, antar jag?'' sa hon och räckte fram handen. Emmett gav mig en snabb blick innan han också räckte fram handen och jag kände en rodnad spridas över mina kinder. ''Felicite, Aidens syster.'' Emmett log äkta tillbaka. ''Jag skulle just titta på Gun Point, en film som Aiden råkar vara med i, vill du titta med mig?'' frågade hon och jag drabbades av panik.

''Okej, nu var det slut på det roliga. Emmett varför går inte du upp och väntar på mitt rum, så kommer jag alldeles strax?'' Han flinade men sa hejdå till Felicite innan han försvann och det lät som han mumlade, 'jag har redan sett den ändå' innan han gick. Och jag följde inte honom med blicken medan han gick med ett flin.

''Ahh, tittade på det flinet. Du gillar honom så mycket.'' sa Felicite när Emmett var borta.

''Felicite.'' varnade jag men kunde inte låta bli att le.

''Sluta vara så stolt, det är okej.'' Med de orden vände jag mig om och började gå efter Emmett. I alla fall inte högt, kommer jag säga att jag gillar honom.

Det var samma jacka som från den dagen och jag hade inte ens tänkt på att han hade kvar den. Jag kände folks blickar på mig och både Moises, Amber och Mateo skrattade högt. Jaden såg förvirrad ut och Alex såg chockad ut. Han kom närmare och om det inte var så konstigt för att han var utklädd till mig så hade jag sagt att han var snygg. Han kramade både Alex och Amber när han kom fram och gav till och med Jaden, Moises och Mateo ett leende. Men hans blick nådde inte mig en enda gång.

''Hur fick du tag på den jackan?'' skrattade Moises. ''Den ser fan precis ut som Aidens.'' En flin bred sig ut på Emmetts läppar och jag fick nog. Jag reste mig upp så snabbt att det var svart framför mig när jag började gå. Jag gav Emmett en äcklad blick när jag slank förbi honom och jag tänkte inte två gånger innan jag drog upp mobilen och ringde upp den enda som kunde få mig att tänka på annat.

Lite inspiration tagen från låten I won't say i'm in love

Jadens perspektiv

Dagsljuset smög in genom persiennerna och nådde mina dåvarande stängda ögon. Jag gnuggade mina ögon och vände mig bort från solen. Men rummet var redan ljust och jag gjorde misstaget att titta vilket väckte mig till liv. Jag sträckte på mig och tittade över på klockan på bordet bredvid sängen som visade 15:04. Innan jag sträckte mig efter mobilen visste jag att jag skulle ha flera missade sms från Alex. Men ingen av dem är irriterade, arga sms som både Felicite och Kylie hade skrivit om jag inte skickat något tillbaka. Inte ens när Alex hade all rätt att vara nedstämd för hon är inte direkt sams med nästan sina enda vänner här. Istället står det kom hit och gör mat till mig. Du är en ytterst dålig pojkvän. Och jag ler när jag reser mig upp, även fast jag är oerhört trött efter att jobbat 24 timmar i sträck. För jag, Jaden har lyckats hitta någon som Alex och hon är min flickvän.

*

Att smyga in på ett hotell när man är son till Will Smith har bara blivit svårare. Speciellt när man är aktuell med en ny film. Trots ett par papparazzi lyckades jag ta mig in på Alex hotell utan ett stort ståhej. Jag längtade nästan för att se vad de skrev om mig i tidningen nästa dag. Jaden utanför ett hotell med frukost i händerna. Jag skrockade lät för mig själv när jag tryckte på hissknappen till rätt plan. Hissdörren plingade till när jag nådde hennes våning och jag andades lättat ut när jag nådde hennes dörr utan att möta någon. Det är svårare att förklara varför jag var på exakt detta rummet än hotellet över huvudtaget. Många personer som är lite mer välbärgade än andra, oftas författare, sångare eller skådespelare bor just på det här hotellet. Jag knackade på dörren med min armbåge eftersom mina händer var upptagna. Jag hörde ett stön innanför dörren och skrattade lite när Alex visade sig i dörröppningen. Hennes irriterade min förändrades till ett blygt leende när hon såg mig.

''Jag ville ju inte vara en dålig pojkvän.'' sa jag och visade upp mina påsar. Hon skrattade men verkade vara distraherad.

''Det beror på vad du köpt, du kanske är en dålig pojkvän i alla fall.'' sa hon och lät mig slinka förbi henne. Jag fortsatte in i rummet medan hon stängde dörren bakom mig. Det var inte förrän jag satt ner påsarna på bordet och vände mig om jag såg att hon bara hade en stor t-shirt på mig. Jag lät min blick glida från hennes ansikte, ner över nyckelbenen, magen och ner längst hennes ben. Jag stod förstelnad och bara tittade. Hon rodnade och tittade sig generat runt och jag harklade mig. Alex kommer närmare och ställer sig på hennes tår med armarna runt min hals. Jag lägger mina händer på hennes rygg och trycker henne närmare så våra pannor slår emot varandra. Som en reflex slöts mina ögon när mina läppar mötte hennes och skickar rysningar genom mig. En plötslig hård längtan att få hållas och bli kysst på ett sätt som skulle göra att jag glömde allt annat ökade inom mig. Mina fingrar spårade hennes kinder och hennes käke. Allt som fanns var hon allt jag kände, hoppades, andades, ville ha och såg var henne. Jag älskar dig, tänkte jag och det fanns ett sug inom mig att säga det högt, men ingenting kom fram.

*

''Yorkshire tea och scones? Gick du till Pete's?'' Alex sprack upp i ett leende när vi bredde ut oss på hennes säng med frukostpåsarna. ''Du är en helt ok pojkvän ändå.'' Hon gav mig en lätt kyss på kinden.

''Hur gick det igår?'' frågade jag och tog en klunk te. Jag hatade te innan jag träffade Alex. Jag hatade många saker innan jag träffade Alex. Men jag kunde se mig göra vad som helst bara hon var där och gjorde det med mig. Det var absolut inte detsamma som med andra gamla flickvänner då jag helst av allt bara ville ha dem ur huset.

''Månen, solen och sanningen.'' sa hon och skakade på huvudet. Jag fortsatte att titta på henne för vad hon precis sagt var obegripligt. När jag inte svarade fortsatte hon prata. ''Jag gick dit och var rädd för att han skulle bli arg att vi var tillsammans. Och fatta mig inte fel, han blev arg men-'' Hon tog ett djupt andetag och andades ut. Valde sina ord noga innan hon fortsatte. ''-men det handlade inte om vem du är, eller att han inte direkt gillar någon av er. Det handlar om sanningen och att jag ljög för dem båda. Jag hade lika gärna kunde dejtat Aiden. '' Jag gjorde en grimaserande min och hon flinade. ''Det hade inte gjort någon skillnad, jo kanske lite, men att jag ljög om det. Det är det de hela handlar om och jag kan inte fatta att jag är så jävla dum att jag inte fattar det. Jag bad om ursäkt för att det var du, inte för att jag ljög. Det är sinnessjukt!'' Avslutade hon. Jag sträckte ut min hand och smekte hennes kind mjukt. Hon log in i rörelsen och tittade kärleksfullt på mig.

''Ni kommer lösa det tillslut. Ge han bara lite tid.'' sa jag tröstade och för första gången verkade hon lyssna.

''Jag hoppas det.'' Jag utforskade henne med min blick. Lät mig slukas upp av hennes närvaro. Hennes bruna hår som lyckades falla perfekt även fast hon precis vaknat, eller hennes smilgropar. Åh dessa smilgropar. Hon tittade upp på mig och lyfte ögonbrynet.

''Vad?'' skrattade hon generat men jag bröt inte blicken.

''Du är så vacker, har jag sagt det någon gång?'' Hon tittade ner mot sängen. En sak jag lärt mig med henne är att hon inte tar emot komplimanger särskilt bra. ''Jag menar det, Alexandra.'' Jag visste att jag skulle fånga upp hennes uppmärksamhet när jag använde hennes hela namn. För jag hade aldrig kunnat ljuga när jaga använde det. Alex är en stark person, hårt yttre och så envis. Men Alexandra är kärleksfull, lätt generad och känslig. Och i ärlighetens namn älskar jag dem båda. ''Och då menar jag inte vacker som dina vänner. De är vackra men du är så mycket finare för du har insidan också. Vet du hur svårt det är att hitta någon som dig här? I Los Angeles finns det de flest falska människor i hela världen, och så finns du. Och jag-'' Jag älskar dig.Ville jag säga, men istället sa jag. ''är så glad att jag träffade dig.'' Hon satt nästan förstelnad och jag var rädd att jag hade tagit det för långt. Sagt allting alldeles för tidigt för hon hade fortfarande inte sagt någonting, så istället fortsatte jag. ''Men jag fortsätter tänka att du kommer gå iväg för du kommer på vilket as jag är. All press och artiklar och all skräp som kommer komma på internet.''

''Jag bryr mig inte om pressen.'' svarade hon och jag andades ut tungt.

''Och jag bryr mig inte om någon som inte är du.'' Jag sträckte ut min hand och Alex lade sin över min och tryckte till. Och jag kände mig lite säkrare på att jag inte precis gjort bort mig totalt.

''Jag vill inte ha någon annan som inte är du, inte ens Beyoncé.''

''Första och enda gången någon någonsin sagt det i historien.'' sa Alex och släppte inte taget om min hand.

''Första gången för allting.'' Jag drar in henne i en kram, slänger mina armar om henne och trycker hårt. Jag älskar dig tänker jag igen, men det är för tidigt än.

*

Någon gång mellan kramar, kyssar och frukost somnar vi båda två bredvid varandra i sängen även fast klockan inte var mer än 6. När jag vaknade och såg över på en sovande Alex kunde jag inte med att väcka henne så istället sträckte jag mig efter fjärrkontrollen och tryckte på power. På skärmen visades något jag trodde var en dvd med en mängd av olika kategorier att välja ifrån och i högerspalten stod senast sedda och mitt hjärta värmdes när jag läste vad det stod: När du är kär.

Ni kommer väl ihåg det Alex mamma lämnade efter sig? En dvdsamling att hjälpa Alex genom vissa epoker i hennes liv. Kapitel 16 tar upp detta, om du glömt och vill läsa igen.

Vad tycker ni om att läsa genom Jadens perspektiv?

Inspiration tagen ifrån Stole My Heart - One Direction.

''Och jag längtar tills du berättar för Emmett. Det ska bli roligt att bevittna.'' Hon gick närmare mig så våra ansikten var endast några centimeter ifrån varandra. ''Och du kommer berätta för honom, eller så gör jag det.'' varnade hon och jag kände en rysning åka över min kropp. Och det enda jag kunde tänka var: Vila i frid, Alexandra Rose Morales.

Alex perspektiv

Hur dagen slutade med att jag stod framför en tv och sjöng I will survive på karaoke med Mateo och Moises var bortom min förklaring. Men det fick mig att sluta tänka på både Amber och Emmett, så jag var glad ändå. Men när jag gick in i Jadens hus dagen efter, på hans lediga förmiddag och såg Jadens flin försvann det lite. Moises och Mateo vinkade ifrån vardagsrummet och med en vinkning tillbaka gled jag in i köket där Jaden satt. Jag sände honom en dödsblick vilket gjorde att hans flin blev ännu bredare.

’’At first you were afriad, Alex? Were you petrified? Could you not stop thinking about what you’d do without me by your side?’’ skrattade Jaden glatt.

‘’Jag hatar dig,’’ Mumlade jag, ’’så oerhört mycket.’’

’’Aww, tack Alex. Du säger alltid de snällaste sakerna.’’ Jag räckte ut tungan åt honom och han drog mig närmare med en hand om min midja. Jag stretade emot som en liten barnunge men gav upp när hans läppar mötte mina långsamt. Kyssen blev mer och mer passionerad och jag förlorade mig ännu mer i honom.

’’Pratade du mer med antingen Emmett eller Amber igår?’’ frågade Jaden när vi gled isär, mycket mot min vilja kan jag tillägga. Jag skakade på huvudet.

’’Jag är ett stort fan av att strunta i mina problem tills de tillslut går iväg.’’ Sa jag. Han skakade skrattandes på huvudet.

’’Alex, Alex, vad ska vi göra med dig?’’

’’Jag vet inte. Det kanske är lika bra att jag åker med dig till filminspelningen, stannar där tills de glömt mitt namn och gömmer mig under en sten.’’ Han satte sig ner på barstolen och jag satte mig ner bredvid honom.

’’Eller så kan du prata med dem.’’ Föreslog han och jag visste att det var det jag borde göra men det var inte riktigt det jag ville. Det var som om gudarna ville att jag skulle dö vid 14 års åldern, och det var lite för tidigt för mig.

’’Om jag nu pratar med dem…’’

’’När du pratar med dem…’’ rättade Jaden och jag räckte ut tungan igen. Han flinade.

’’-Vad ska jag säga? Jag menar, om vi är ute och vi ser någon du känner och du introducerar mig säger du: det här är Alex, min…..’’

’’Slav?’’ Jag rynkade pannan mörkt.

’’Inte kul.’’

’’Yoga instruktör? Massage terapist? Någon som gör val-läten när den sover?’’ Jag stönade.

’’Du är en fruktansvärd pojke och jag vet inte varför jag umgås med dig.’’ Jaden flinade men lutar sig in och kysser mig på pannan.

’’Du är min Alex, i alla sätt du vill.’’ Och jag kan nöja mig med det svaret.

*

’’Vänta, du går nu?’’ gnällde han.

’’Japp.’’ Svarade jag och pussade honom på kinden medan han tjurade.

’’Men jag trodde vi skulle umgås.’’ Klagade Jaden.

’’ Vi skulle.’’ Sa jag glatt. ’’Och nu ska vi det inte. Gå och va med Moises och Mateo, de är fortfarande här.’’

’’ugh, okej.’’ Jaden hoppar av stolen och rullar sina ögon. ’’Spelar dart; jag hatar dart. Moises fuskar alltid.’’ Jag böjer mina ögonbryn.

’’Hur fuskar man i dart?’’ Jaden skakar på sitt huvud och mumlade; jävla Moises mordiskt.

 *

Det som jag hatade mest av allt var att Jaden hade rätt. Tävlingsinstinkten i mig tog över och jag ville inte erkänna det heller. För jag visste väl själv att jag måste prata med Emmett, speciellt innan Amber, men jag ville inte. Tillslut fann jag mig utanför Emmetts dörr ändå, med solen stekande i ryggen knackade jag på dörren. Klockan hade precis passerat tolv, vilket betydde att Jaden hade åkt till Malibu och jag kunde inte skjuta på det här längre. Hemmastudie-dagar ska vara roliga, inte smärtsamma men gud förbjuder att jag skall ha en härlig dag. Jag knackade igen, men jag hörde bara ett grymtande innanför dörren. Jag visste att Amber inte sagt någonting än, Emmett var bara sjuk och lat och ville antagligen helst inte resa sig upp.

''Emmett, öppna dörren.'' sa jag frustrerat. Jag hade inte riktigt tid att leka lekar. Men jag menar om han inte ville öppna, kunde jag ju lika gärna gå. Säga att jag skulle berätta men han ville inte öppna dörren, så synd. När det fortfarande inte var något svar knackade jag ännu en gång. ''Har jag berättat om den gången jag var tvungen att sjunga Chelseas lilla syster till sömns? Jo, det är en trevlig historia. Jag sjöng Broder Jakob i ungefär 3 timmar innan hon somnade. Vet du vilken låt jag menar? Den går ungefär såhär: Broder Jakob-'' Dörren öppnades med ett ryck och Emmett visade sig. Jag skrattade åt honom och han morrade lågt. Det finns ingen låt han hatar mer än Broder Jakob.

''Nämen Emmett! Vad trevligt att träffa dig här!'' sa jag och gled förbi honom i dörren och han stängde den efter mig.

''Vad vill du, Alex?'' sa han men gav mig en lätt puss på kinden för han var inte arg för att jag var här egentligen, inte än i alla fall.

''Vi behöver prata.'' svarade jag seriöst denna gången. Han satte sig ner bredvid mig med frågande ögon.

''Det leder aldrig till något bra.'' Han satte sig ner bekvämare men jag satt på kanten av soffan och studsade nervöst med benet. Händerna som var ihop knutna i mitt knä började långsamt svettas upp. Emmetts ögon såg trötta ut, eftersom han fortfarande var sjuk och jag var inte riktigt säker på att detta var bästa tiden för det här. Men det finns antagligen ingenting som är ''rätt'' tid. Han tittade på mig och hans ansiktsuttryck lyste som: Nå? Och jag tänkte det var nu eller aldrig.

''Jag har inte spenderat de sista dagarna med pappa eller Julian, eller själv heller för den delen.'' sa jag men tittade han inte i ögonen. Jag skiftade position till en annan som var dubbelt så obekväm men det var lättare att resa på sig och springa härifrån om jag skulle behöva det. Emmett är stark, det måste man ha i baktanken. Och smart, han skulle kunna mörda mig här och ingen skulle hitta min kropp eller misstänka Emmett.

''Så med vem har du varit med?'' Något i Emmetts röst verkade nervös snarare än irriterad just nu. Som om han trodde att jag skulle säga Aiden.

''Jaden.'' det var nästan inte hörtbart, tystare än en viskning. Först trodde jag inte att Emmett hade hört mig för han sa ingenting. Han rörde sig inte. Jag hörde inte ens hans andetag. Det enda jag hörde vara min hjärtslag som slog så snabbt att det kändes att hjärtat kunde ploppa ut vilken sekund som helst.

''Hur länge?'' Ingenting i Emmetts röst kunde bevisa hur hans reaktion var och jag vågade inte titta upp på honom för att titta ändå.

''Sedan vår engelska uppgift, kanske. Jag vet inte. Jag menar vi umgick ju i början, men då gillade vi inte varandra, alls. Och sedan så hände det någonting och allting ändrades och-'' jag kom på mig själv rabblandes och jag stoppade genast.

''Gå.'' Det var först nu jag tittade upp på Emmett. Hans blick var fast spärrad på min. Hans ansikte var stelt, likså hans kropp. Hans nävar var fast knutna i hans knä och hans andetag var tunga.

''Emmett, jag vet att du inte gillar dem och jag vet att de har gjort hemska saker mot dig och jag-'' Emmett började skratta. Skratta.

''Alex, gå. Nu.'' Jag reste mig upp i hast och började gå mot dörren. Jag ville göra någonting.

''Emmett, du har all rätt att hata dem och jag förstår att du inte gillar Jaden-'' Ännu en gång avbröt Emmett mig innan jag ens hann säga klart meningen.

''Alex, du förstår verkligen inte, eller hur?'' Han skakade på huvudet medan han fös mig ut ur hans hus. Allt han lämnade mig med innan han smällde igen dörren var: ''Tre saker kan inte vara gömda länge. Solen, månen och sanningen.'' och allt jag kunde tänka just då var: när blev Emmett en filosof? Men när dörren smälldes igen, förstod jag var han verkligen menade.

''Fuck off.'' sa jag och greppad tag om telefonen och läste vad han hade skrivit.

Låter utmärkt sötnos. Så länge du kysser mig i minst femton minuter. Xx :)

''Moises, varför är vi ens vänner?,'' Han flinade och klappade mig på ryggen.

När mobilen lyste upp igen skrattade jag och tackade gud att Alex var min.

….yeah okej. Moises du är inte inbjuden.

Alexs perspektiv

De flesta dagarna föll i rutin. Jag gick till skolan, Jaden var inte där på grund av inspelningen. Moises och Mateo gjorde roliga miner bakom ryggen på Amber och Emmett och jag försökte låta bli att skratta. Aiden stirrade antingen på mig eller på Emmett och Felicite hoppade runt som den sprakande ängeln hon är. Efter skolan, hoppade jag antingen in i en svart Range Rover med en kinesisk chaufför, Mr Quing, eller en Mercades som kördes av Mateo. Tillsammans åkte vi till Jaden som nu hade sin inspelning i Malibu, bara en halvtimma ifrån inre Los Angeles. Jag ljög för Emmett och Amber att jag skulle åka någonstans med pappa eller Julian, eller att jag helt enkelt var för trött. Jag smsade med Chelsea och Jeremy nästan varje dag, men nämnde ingenting om varken Jaden, Moises eller Mateo. Och sanningen var att jag verkligen gillade både Moises och Mateo, men det kunde jag inte visa för någon. Och jag var trött på det hela.

Så efter två veckor hade jag inte bara lärt känna Moises och Mateo på grund av våran dagliga färd till Jaden, utan också Jaden bättre. Till exempel vilka filmer han vart med i, att han gjort låt tillsammans med Justin Bieber och att han till och med att släppt egna låtar. (Dem var inte inlagda på min mobil nu. Nej, nej, inte alls) Jag fann tröst, glädje och de flesta känslor besvarade i låtarna och jag lärde mig namnen på alla hans ex. Vilket kanske inte var de jag vill ha av låten, men jag fick det ändå. Jag hade, efter mycket tjat som bestod av- Du litar väl på mig? Jag visade mig mitt block och min text. Snälla, snälla, snälla. Jag gör vad som helst - Fått tittat i Jadens egna textblock. Vissa texter var mörka, och vissa fattade jag inte, men vissa trängde in i hjärtat på ett sätt som jag bara trodde att Shakespeares poesi kunde göra. (Vilket var en annan sak vi hade gemensamt, våran kärlek för Shakespeare)

Så när Jaden hade en fri morgon möttes vi nere på Pete's café. Jadens favoritställe som låg bakom en storbyggnad och ungefär fem minuters gångavstånd till skolan. För att komma hit fick man följa en kullerstensväg och precis när man trodde att man måste vända, för här kunde inget finnas, ser man sig åt höger och där ligger cafét. Ett litet engelsk café, med allt som England tillhör. Scones, kakor, pannkakor, en engelskfrukost och till och med Yorkshire te (!!) finns att köpa. Jag hade gjort en liten glädje dans när jag hörde om teet, vilket Jaden, Moises och Mateo använder varje chans de får för att göra narr av mig nu för tiden. Kafét ägs av en brittisk man, vid fyrtioårs åldern vid namn Pete. Jag vet, vem kunde gissa det? Och vi har varit här så ofta att han vet våra beställningar. Jag gled in genom dörren och möttes direkt av Pete's varma leende. Jaden satt på vår vanliga sittplats och vinkade när jag kom in.

''Yorkshire te och scones?'' frågade Pete och jag nickade, även fast vi båda visste att jag ville ha det. Han skrattade när jag började gå mot Jaden och jag log själv. Jaden hade på sig ett leopardbyxor med en svart collegetröja som det stod MSFTS på. Hans eget märke, gud vad jag kan. Jaden ställde sig upp och gav mig en lätt kyss på munnen och jag log igenom den. Pete kom ut med min beställning och jag tog en klunk av mitt te och jag svär att Gud skapade detta i tanken på perfektion.

''Det är Halloween snart.'' sa Jaden från ingenstans och jag gjorde min lilla glädjedans, för det var okej när jag gjorde narr av mig själv. Han skrattade åt mig och skakade på huvudet. ''Det jag menar var att vi måste ha en Halloween fest.'' han verkade överdrivet glad över detta och jag stirrade på honom.

''Halloween fest, verkligen?'' jag försökte att låta bli att inte rulla mina ögon, för om det var någon högtid jag hatade var Halloween.

''Du gillar inte Halloween.'' han tittade på mig ledsamt. ''Det var trevligt att träffa dig, Alexandra Morales, men vår tid här är över.'' Han reste på sig skojande och jag slog handen över pannan. ''Hur kan man inte gilla Halloween?'' frågade Jaden när han satte sig ner igen.

''Jag har ingen glada minnen från Halloween. En gång efter en kille i min klass när jag gick i fyran dumpade mig för skolans skönhet Darcy, satt jag ensam framför tvn i en häxdräkt.'' Jaden skrattade och jag antog att det var häxdräkten, men kom igen, alla klädde ut sig till häxor när de var små. ''Jag såg på någon dum kanal där en tjej som utklädd till en prinsessa, hon var väl tjugo och jag ringde det numret som visades på tvn för hon såg så nedstämd ut. Jag hälsade en glad Halloween och sa att hon var en fin prinsessa, och hon lade på. Sedan tvingade mamma mig att titta på någon usel drama film. Om inte det var en kass Halloween, vet jag inte vad som är.''

''Jag ska bevisa för dig att Los Angeles har de bästa Halloween festerna, och jag lovar att din dejt inte kommer att dumpa dig för någon annan brud de här året.'' sa han och blinkade.

''Hur kan du vara säker på att Moises inte kommer dumpa mig för Sara?'' retades jag han dramatiserade en sårad min och han mumlade något i stil med svin lågt och jag flinade. ''Så länge du inte klär ut dig till Jack Sparrow så kan vi väl gå tillsammans.'' Han skrattade och jag lutade mig fram och placerade en kyss på hans läppar.

''A-Alex?'' En skakig röst bröt kyssen och jag svängde runt i hast mot rösten. Amber stod där, helt paralyserad med två takeaway muggar i händerna.

''Amber.'' sa jag lågmält och det var allt jag hann säga innan hon var ute ur kafet och Pete gav oss en blick. Och jag hörde Ambers röst i huvudet säga precis som Jaden innan, det var trevligt att träffa dig Alexandra Morales, men vår tid här är över – fast den här gången var det inte på skämt.

*

''Amber'' mitt rop ekade i skolans korridorer och elever vände sig om för att se vem de var som skrek så besvärat. De tittade på mig med underliga blickar men jag lade inte märke till dem. Amber slängde en blick över axeln mot mig innan hon försvann runt hörnet. Jag började springa efter henne och zick zackade mellan eleverna som fortfarande stirrade på mig som om jag vore en alien. Jag hann ifatt Amber ute på skolgårdens bakgård. Det var fortfarande tidigt så det var hyfsat lite folk.

''Amber. Stanna.'' sa jag bestämt och hon vände sig om och stannade. Hon tittade på mig, med en blick som inte var arg som jag trodde den skulle vara. Utan snarare besviken. Och de var först då jag förstod att hon var inte arg för att jag var med Jaden, hon var besviken för att jag inte hade berättat någonting.

''Har du hört legenden om Prometheus?'' Frågade Amber och jag visste inte riktigt om de här var rätt tid för en lektion i grekisk mytologi. Jag hade säkert hört den, men just då, när hon stod där med en besviken, ilsket uttryck kunde jag bara skaka på huvudet. Vi stod där ute på gräset, med solen skinande och det första hon frågade efter sett mig med Jaden var om jag visste någonting om grekisk mytologi. Tjejen var sjukare än vad jag trott, men det var inte riktigt rätt tid för att brista ut i skratt.

''Han snodde elden från gudarna för att hjälpa människorna, därför blev han bestraffad genom att bindas upp på en klippa, där en örn ständigt hackade ut hans lever som dock ständigt växte ut igen.'' Jag lyssnade, men hon hade tappat mig. Vad har de här med saken att göra? Hon suckade. ''Emmett bygger upp sig själv på nytt varje morgon för att träffa Aiden.'' Åh. ''Varje dag, blir han hackad på och slagen. Och varje dag börjar det om.''

''Du menar att Emmett är som Prometheus?''

''Det jag menar är att de kan bli du också. Jaden är inte så olik Aiden.''

''Jaden är ingenting som Aiden.'' skrek jag tillbaka. När började jag försvara Jaden? Och till min förvåning började hon bara skratta.

''Fråga honom om vad som hände med Kylie.'' sa hon fortfarande skrattandes. Hon vände sig om och började gå därifrån men vände sig om igen. ''Och jag längtar tills du berättar för Emmett. Det ska bli roligt att bevittna.'' Hon gick närmare mig så våra ansikten var endast några centimeter ifrån varandra. ''Och du kommer berätta för honom, eller så gör jag det.'' varnade hon och jag kände en rysning åka över min kropp. Och det enda jag kunde tänka var: Vila i frid, Alexandra Rose Morales.

Rekommenderar alla till att gå till närmaste affär som säljer Yorkshire tea och köpa det. Godaste teet som finns i hela världen. Waaaaaa

Alexs perspektiv

En svart Range Rover körde in utanför hotellets entré. Där jag själv stod med en enkel väska utan någon som helst aning vad som skulle hända härnäst. Människor fyllde hotellets uppfart med deras närvaro och skratt vilket inte förvånade mig för det var trots allt middagstid. Ut ifrån bilen som precis kört fram klev det ut en liten kinesisk man som tittade sig runt, som om han sökte efter någon. Han bar svarta byxor med en vit polo vilket bevisade att han antingen jobbade eller skulle spela golf, och golfbanan låg inte här så. Han drog fram en skylt och visade upp den för människorna på gatan men ingen visade särskilt stort intresse i varken skylten eller honom. Han påminde om en taxichaufförer, eller reseledare som står på flygplatsen efter man har hämtat sina väskor. När han ändrade sin vinkel till mig och jag kunde urskilja bokstäverna på den förstod jag att det var mig han letade efter. På den vita skylten stod det med stora svarta bokstäver, Morales. Jag vinkade blygt åt honom och hans ögon sken upp och han vinkade glatt åt mig att komma. Han öppnade bildörren åt mig med ett kinesiskt accent på hej:et. Så det är så här man gör här. Tänkte jag samtidigt som jag hoppade in i bilen. Tanken slog mig att det hade vart mycket enklare om Jaden kunde köra bil själv. Men licens för bilen låg fortfarande på 16 års ålder och mycket kunde hända på två år.

''Mr.Smith, väntar er.'' sa han och körde gasen i botten.

*

Jadens perspektiv

Jag hade ingen Alex hörsel men man hörde lätt när bilen åkte in på vår mark. Qiang var inte den som körde lugnt. ''Det finns en gaspedal av en anledning.'' var hans argument för den saken. Med ett leende på mina läppar gick jag ut på framsidan och väntade. Just då körde bilen upp och både Qiang och Alex steg ut ur bilen. Alex innan Qiang ens hann göra ansats att öppna bildörren för henne. Sicken småstadstjej, skrattade min hjärna.

''Hej sötnos.'' sa jag och gick henne till mötes. Hon hade på sig ett par svarta jeans, ett simpelt linne och converse vilket passade perfekt för denna molniga dag.

''Sötnos?'' frågade hon och gjorde en min.

''Inte? Tänkte bara testa det. Så inte då alltså?''

''Stort nej.'' sa hon medan hon skakade på huvudet. Jag skrattade.

''Hej i alla fall.'' sa jag och drog in henne i en kyss. Jag lade märke till att hon lagt på lite läppglans vilket fick våra läppar att glida perfekt i sync med varandra. Qiang harklade sig och vi särade på oss med ett flin.

''Xie xie, Qiang.'' (Tack, Qiang) sa jag och han log stort.

''zài jiàn'' (Hej då) hördes och sedan åkte han iväg igen. Vi gick hand i hand in genom dörren till mitt hem.

''Jag visste inte att du kunde kinesiska.'' sa hon förvånat.

''Efter man vart där i mer än 6 månader och gjort en film där man pratade kinesiska känns det nödvändigt.'' sa jag lättsamt. Alex verkade tänka på något, hon öppnade munnen för att prata med stängde den snabbt igen. Och det slog mig just då att vi inte visste så mycket om varandra trots allt.

*

''Jaden, detta är perfekt.'' sa hon och klämde hårdare om min hand. Hennes glädje fick mig att skratta för tittade hon på vad jag tittade på?

''Det är läsk och pizza, Alex.'' Hon slängde sig ner i soffan.

''Men det är pepperoni pizza.'' hon gjorde en liten glädje dans och jag undrade vart jag hittade den här bruden någonstans egentligen. Aldrig i mina år hade jag träffat en tjej som blev så glad över pizza och läsk. Nästan mer exalterad än Moises. Nästan.

''Det skulle inte bli det egentligen, jag hade planerat annorlunda. Men vår hurhållerska Mary åkte med mina föräldrar till New York i några dagar. Och jag i köket? Katastrof.'' Alex skrattade och jag slog mig ner bredvid henne och vi båda högg in på pizzan.

''Påminn mig att jag skall tacka Mary.'' sa Alex med munnen fylld av pizza.

''Alltid lika charmig.'' mumlade jag men jag kunde inte låta bli att le. Ingen fick mig att le lika mycket, lika stort som Alex. Som första gången jag såg henne ute på basketplanen första dagen för skolan.

Moises och Mateo pratade om någonting jag tappat intresset för, för cirka en timma sedan. Vi gick ut från skolan och människor överallt försökte få vår uppmärksamhet. Ja, alla på skolan försökte alltid få vår uppmärksamhet, okej, alla förutom två. Det var konstigt, för de var dem som fick våran uppmärksamhet. Fast de verkade inte vilja ha den. När man talar om trollen, tänkte jag när jag såg deras kroppar ute på basketplanen.

''Sugen på lite basket, killar?'' frågade jag avbröt deras diskussion om,om Megan Fox eller Mila Kunis var snyggast. De tittade mot basketplanen och de båda fick ett stort flin på läpparna och nickade ivrigt. Att få bort Emmett och Amber från basketplanen var aldrig en svår uppmaning, inte heller rolig, men deras miner medan vi föste bort dem? Värt det. Vi kom närmare och jag såg hur dem faktiskt inte var ensamma den här gången.

''Blondie, Emmett, alltid ett nöje.'' flinade jag och deras blickar vändes mot oss. Emmett tittade över på tjejen bredvid, som inte var Amber. Hon verkade tänka på något helt annat, det var nästan skrattretande.

''Vi skulle precis gå'' Sa Emmett och jag log överlägset. Jag vet.

''Nej, det skulle vi inte?'' Det var tjejen den här gången, inte Amber tjejen. Vi alla tittade förvånat på henne och hon verkade lika förvånad som oss andra.

''Jag tror att ni var på väg att gå'' sa jag. Vart hade hon ens fått de där kläderna ifrån? Hur kommer hon ens in på denna skolan? Jag lovar att hennes pappa är den där rika snubben från Seattle som flyttade hit. (Det var det inte)

''Om du fortsätter tro, så kan jag hålla mig till vad jag faktiskt vet.'' Jag hörde hur Moises släppte ut ett skratt och jag slängde en irriterad blick på honom. Vem är den här tjejen? Jag tittade på Emmett med en varnande blick, som i sin tur tittade på inte Amber tjejen. Jag klev närmare henne, och jag märkte hur hon stelnade till. Trodde hon att jag skulle slå henne? En del av mig ville sträcka ut handen och smeka henne om hennes kind och berätta att allt skulle bli bra. Detta var bara en dålig första dag, och jag gjorde nästan det. Men jag kom på mig själv mitt i rörelsen och drog åt mig basketbollen istället med ett flin.

''Låt oss spela om det. En mot en. Vinnaren får stanna kvar.'' Nu började både Moises och Mateo skratta och jag lät dem hållas. I ögonvrån såg jag hur både Emmett och Amber skakade på huvudet vilket fick mitt flin att bli ännu större.

''Jag låter dig börja med bollen.'' log hon djävulskt.

''Jaden?'' Alex måste ha sagt något för hon viftade en hand framför mitt ansikte. Hon skrattade åt mig och jag var glad att hon inte kunde läsa mina tankar. ''Jag sa, att jag tror någon knackade på dörren precis.'' Och när de orden var sagda stampade både Mateo och Moises in genom dörren.

''Jaden, vi har pratat om de här.'' hörde jag Moises röst men stegen slutade tvärt. ''Hoppsan. Här var de redan fullt ös.'' Jag tittade utmattat på honom, för han kunde valt ett bättre tillfälle att dyka upp. Det verkade inte han tycka för hans ögon sken upp i synen på pizza. ''PIZZA!'' och han dök efter den.

''Ibland gillar Jaden att vara ett svin om att öppna dörren och låter oss vänta tills han känner för att öppna dörren.'' förklarade Mateo samtidigt som han tryckte sig ner i soffan också.

''Prinsessan Jaden, kallar vi honom.'' säger Moises med munnen redan fylld av pizza och Alex brister ut i skratt. Jag känner hur mina kinder blir röda, för nej, de kallar mig inte det. Förutom en gång men det behöver vi inte gå in på.

''Vi har inte sett dig på ett tag.'' säger Mateo och tar över konversationen igen. ''Oh, ingen fara. Jag menar Moises och Aidens hjärtan är så klart i bitar men jag har klarat mig rätt bra utan dig, om jag är ärlig.''

''Svin.'' mumlade jag och sparka honom lätt på benet. ''Tänkte ni stanna, för i så fall går vi.'' konstaterade jag. Men innan de hade hunnit säga någonting hann Alex före.

''Det är lugnt, jag måste ge mig ändå. Julian har tydligen stora (!) problem.'' Hon skrattade för sig själv. ''Antagligen har han glömt bort hur man använder tvättmaskinen.'' Moises föll ut i skratt för Mateo glömmer alltid hur man använder tvättmaskinen.

Tillslut kom vi ut till hallen efter Alex övertalat Mateo att allting var okej, och sagt till Moises att hon lovar att spela FIFA med honom en annan gång.

''Jag berättade för dem.'' sa jag helt plötsligt och Alex skrattade.

''Jag förstod det.'' sa hon mjukt och kysste mig på kinden.

''Är det okej?'' frågade jag nervöst. ''Jag har aldrig ljugit för dem i mitt liv.''

''Jag berättade för pappa och Julian så jag antar att vi är kvitt.''

Moises och Mateo ylade flirtigt när jag kommer tillbaka.

''Ni valde ett perfekt ställe att komma på.'' beklagade jag mig fast de verkade inte bry sig. Bara nickade ivrigt som om de var ett perfekt tillfälle att komma på. Dessa grabbar skulle bli döden för mig. Här ligger Jaden Smith, död på grund av sina vänners idioti. Min mobil pep till och jag log stort mot skärmen.

''Frukost imorgon? Xx''

''Ååååh, är det Alex.'' retade Moises och tog mobilen ur mitt grepp. Ja, det var Alex. Moises skrev någonting till svars innan jag hann ta den ifrån honom.

''Så där'' log han stolt och Mateo bara skrattade åt sin lillebror.

''Fuck off.'' sa jag och greppad tag om telefonen och läste vad han hade skrivit.

Låter utmärkt sötnos. Så länge du kysser mig i minst femton minuter. Xx :)

''Moises, varför är vi ens vänner?,'' Han flinade och klappade mig på ryggen.

När mobilen lyste upp igen skrattade jag och tackade gud att Alex var min.

….yeah okej. Moises du är inte inbjuden.

’’Varför? Allt jag behöver är här.’’ Sa han och kysste mig igen.

’’Försöker du förföra mig?’’ skrattade jag.

’’Funkar det?’’

’’Kanske.’’ Det var tydligen inte svaret Jaden ville ha för i nästa sekunden började han kittla mig istället. Och tystnaden var inte avbruten av någon dum ringsignal utan istället över skratt.

Alexs perspektiv

Hej Emmett, vart jag var igår? Nej, jag var bara med Jaden. Jag cirkulerade på skolans parkeringsplats. Dåligt samvete över att jag inte berättat om Jaden. Ja, jag har bara ljugit fram tills nu. Jag hatar honom inte alls, mer tvärtom faktiskt. Jag inbillade mig själv att det var värmen som gjorde att jag började svettades men jag visste att det var nervositet. Hade jag verkligen bestämt mig för att berätta för både Amber och Emmett? Både samtidigt, eller var och en för sig? Dem kan ju i för sig inte slå mig allt för mycket om de är ensamma, speciellt inte Amber. Medan jag var fullt upp i egna tankar hade en person kommit innanför min lilla bubbla, och spräckte den med en knackning på axeln. Jag vred runt och fångades upp av ett blont hår. Felicite. Gud vad den här dagen startade bra. Hon bar en av dem charmiga leenden som gör att man mot all sin vilja tycker om henne ändå. Jag hade ingen anledning att inte tycka om henne, förutom att hon var närmare Jaden en jag och det var nog med anledning för min hjärna. Avundsjuka? Pfft, nej. Jag skulle aldrig. Jag log tillbaka mot henne och hon lade sitt hår bakom öronet. Vilket fick hennes ansikte att se större ut men vem är jag att klaga på andras utseende.

''Hej Alex.'' hennes vita länder blänkte i solen när hon pratade. Var det för att jag var nervös eller varför stör jag mig på allt hon gör?

''Hej Felicite.'' hon verkade inte se på mig att jag önskade att hon bara gått förbi så hon stannade kvar. Hon tryckte ner handen i sin väska och verkade leta efter någonting. Jag tittade mig runt efter Amber och Emmett. Inte för att de skulle komma och rädda mig, utan för att jag inte ville förklara varför jag pratade med Felicite. Men jag såg ingen någonstans. Bara nya bilar som fyllde parkeringsplatserna och elever som gick med sina vänner mot lektionerna.

''Jaden ville att du skulle ha den här.'' Hon sträckte fram sin hand och i den låg en pappersbit.

''Vad omtänksamt.'' svarade jag, osäker på vad jag hade för nytta av en pappesbit. Om hon fattade min sarkasm hann hon inte antyda det för Aiden kom och klappade henne på axeln som ett sätt att säga, kom nu och de båda traskade iväg. Felicite log och Aiden gav mig en blick jag omöjligt kunde läsa av.

*

Jag gick upp för trapporna till Emmetts hus. För första gången var han sjuk och hade inte visat sitt ansikte i skolan på hela dagen. Och tydligen fanns det någon oskriven regel mellan Emmett och Amber att man inte går till skolan om den andra inte gör det, för Amber hade inte heller visat sig. Jag hann inte knacka innan Emmetts syster slog upp dörren med ett gigantiskt leende.

''Alex.'' sa hon välkomnande och steg åt sidan så jag kunde gå in.

''Hej Kristine, hur mår Emmett?'' Jag gick efter henne in genom hallen och på väg mot Emmetts rum.

''Han har hög feber och ylar om allt och ingenting. Han är väldigt nostalgisk också.'' Hon skrattade åt någonting, som om hon kom på någonting roligt. Vi nådde Emmetts rum och hon öppnande dörren. Han låg nerbäddad i ett fluffigt täcke. Det enda man såg var hans ansikte. Kristine log stort innan hon gick iväg, och om jag inte hörde helt fel var jag rätt säker att hon skrattade igen. Emmett verkade vakna ur sin lilla koma och försökte på sig ett leende. Men det såg mer ut som ett äcklat smil och jag höll mig för skratt.

''Hej buddy, hur mår du?'' jag satte mig ner på sängkanten och han hoppade lite åt sidan för att ge mig mer plats.

''Kallt.'' stönade han och kurade ner sig mer i täcket. ''Berätta en godnatt historia för mig?'' frågade han. Skrattandes kom Kristine tillbaka i rummet med två koppar te. Hon gav en till mig och en till Emmett som hasat sig upp och lutat sig mot sängstommen.

''Varför berättar inte du den historien du berättade för mig förut?'' sa hon, fortfarande skrattandes. Emmett verkade få någon energi från det och nickade ivrigt. ''Kom ihåg att han har 39,5 °C feber. Han hade aldrig berättat detta annars. Om det är något du vill ha reda på, fråga nu.'' Hon fortsatte skratta hela vägen ut och jag blev ännu mer nyfiken på vad han berättat för henne. Emmett verkade lika exalterad för han började berätta direkt.

''Det började som en kliché. Jag blev tilldelad Aiden som en elev jag skulle hjälpa i skolan. Aiden må ha en pappa med pengar men man kan inte muta Mr. Austen, min kemi lärare med pengar.'' berättade Emmett. Jag satte mig tillrätta, rätt säker på att detta skulle ta ett tag.

Jag gick mot rummet där alla andra elever samlades och hjälpte en annan elev med olika ämnen. Fast jag var nervös för ingen av dem skulle ju hjälpa Aiden Thaim. Så var det konstigt att alla tittade på honom, stirrade snarare, när han kom in i rummet? Inte direkt. Men den här gången verkade han inte lika glad över att ha blickarna på sig. Han kunde lika gärna skrika ut att han sög i ett ämne för alla förstod det ändå. Han gav mig ett halvt leende, osäkert leende. Inte ett av de charmiga Aiden leendena som fick alla på fall. Nej, när han log så tyckte nästan synd om honom. Han satte sig ner, mitt emot mig, på mitt bord samtidigt som han studerade mig noga.

''Du kan ta ett kort om du vill, jag menar, de säger ju det, ta ett kort det varar längre.'' sa jag klumpigt. Han skrattade eller mer skrockade ned ett hånleende. Och jag skojade, jag tyckte inte synd om honom.

''Fortsätt drömma, nörd.'' Nej, jag kände ingen sympati för honom.

''Du har alltså svårt i kemi.'' kontrade jag och hånet försvann. Han drog besegrat upp sin bok och sitt block, som jag redan hade framme. Jag kände mig själv hånle åt att jag var bättre på något än Aiden Thaim. Ja jag vet, jag är fortfarande fem.

''Jag fattar inte bara när jag skall behöva kemi när jag spelar in en film, jag menar, kom igen, det är rätt uppenbart att jag blir skådespelare. Och för det är allt man behöver är utseendet. Vilket jag har, check.'' Han gjorde ett checktecken med fingret. ''Jag behöver inte veta hur lång tid det tar för solljuset att nå jorden.'' Han kastade ut med händerna som om han vore ett hopplöst fall.

''Det är fysik.'' var allt jag kunde svara. Han tittade p mig med en konstig blick.

''Det var allt du snappade upp av de där?'' Jag ryckte på axlarna.

''Jag tycker du har rätt, man behöver inte så mycket mer.'' han nickade gillande och jag kunde inte hålla mig för skratt. Det tog en sekund innan han fattade vad jag precis sagt.

''Ey, kallade du precis alla skådespelare dumma?'' han dramatiserade ett sårat uttryck.

''Alla förutom Will Smith.''

''Ja, och Neil Harris.'' svarade han. Han verkade komma på sig själv att han precis valt en av de få officiellt homosexuella i industrin. Han började bläddra desperat i sin bok.

''Kemisk reaktion, va?''

När vi kom ut ifrån alla blickar verkade Aiden slappna av och han var inte lika spänd längre.

''Vill du gå med hem?'' frågade han när vi kom ut ur skolan. Jag tittade förstummat på honom. ''För att fortsätta att plugga alltså, jag kan behöva din hjälp.''

''Vi känner inte varandra.'' svarade jag. Han log, sitt charmiga leende den här gången.

''Vi ska bara plugga, Emmett Bledsoe.'' Jag tittade mig runt omkring. Ingen flyktväg. Men jag ville inte ha någon, vilket var konstigt. Jag gillade inte ens Aiden, eller inte förrän någon timma sedan i alla fall.

''Du kan vara en mördare för att jag vet.'' svarade jag för jag ville inte visa mig enkel. Fast jag var enkel.

''Sant, Emmet Bledsoe.'' Han gick förbi mig mot en vit Range Rover. Självklart hade han en privat chaufför. Innan min hjärna uppfattade det själv hade mina ben börjat gå efter honom som om de hade ett eget liv. Han gick med ett stort vinnande flin som jag vara ville slå bort från hans ansikte men fann mig själv med samma flin.

Det visade sig att vi inte alls skulle plugga. Aiden visade mig runt i hans hus, som hade hembiträden lite här och var. Efter en timma, nej seriöst, kom vi fram till hans rum. Rummet var stelt. Svart vitt. Tråkigt. Utan personlighet. Han gjorde en gest som om han försökte säga. Sååååå det här är det. Jag klev in efter honom och han ställde sig vid sitt skrivbord bredvid fönstret som visade bakgården. Med tennis och basketplan och en golfbana. Han kliade sig på nacken nervöst. Rummet föll i en pinsam tystnad för första gången och jag tittade på runt i rummet. Men det var som om han inte bodde här egentligen för allting var så prydigt och tråkigt att det såg ut som om det tillhörde någon död person. Som om dem tagit ut alla dess personliga saker efter dens död och lämnat kvar en säng, ett skrivbord och en bokhylla. Jag studerade bokhyllan som var fylld med böcker och mina ögon föll på The Fault In Our Stars. Jag gick fram till den och drog ut den och lät min hand glida över dess fodral.

''Har du läst den?'' Jag hade inte märkt att han kommit ännu närmare och fick hålla mig ifrån att hoppa till. Jag nickade ivrigt.

''Min favoritbok'' sa jag genant och tvingade mig själv att inte rodna. Men Aiden verkade inte tycka det var pinsamt. ''Men jag glömde på pappas jobb och jag antar att den är borta för evigt nu.''

''Min med.'' svarade han lättsamt. Och jag antog att han menade att det var hans favoritbok och inte att han tappade bort sin bok också. ''Du kan låna den om du vill.'' Han var väldigt nära nu och jag tittade upp på honom och log. I den sekunden när hans ansikte var alldeles för nära mitt kändes det som om han skulle luta sig fram och kyssa mig men istället höll han ögonkontakten och drog boken ur mitt grepp smidigt.

Vi gick tillsammans ut till samma Range Rover som körde hit oss som nu skulle köra mig hem, efter mycket övertalning från Aidens sida.

''Detta var trevligt, Emmett Bledsoe.'' han öppnade dörren till bilen innan chauffören hann dit. Vi hade fallit i en djup konversation om alla böcker vi tyckte om, men speciellt om The Fault In Our Stars.

''Detsamma.'' svarade jag men vägrade titta in i hans ögon igen. Jag klev istället in i bilen och rullade ner rutan.

''Kan jag få se dig igen?'' frågade han nervöst.

''Visst.'' svarade jag lättsamt med kände mig själv rodna.

''Imorgon?''

''Tålamod, Aiden Thaim. Du vill inte komma fram som desperat.'' flirtade jag.

''Det var därför jag sa imorgon.'' Jag rullade mina ögon. ''Jag är seriös'' sa han.

''Låt oss säga såhär, jag ringer dig när jag läst klart boken.''

''Du har inte mitt nummer.'' svarade han då.

''Jag tror starkt på att du skrev ner det i boken.'' Han sprack ut i ett äkta charmigt leende.

''Och du säger att vi inte känner varandra.''

Emmett avslutade sin historia, ställde bort sitt te och lade sig till rätta i sängen igen. Jag såg Kristine i dörren med ett flin på läpparna men denna gången förstod jag varför. Jag såg en blå bok liggandes på bordet bredvid Emmetts tekopp. Jag tog upp den och läste, The Fault In Our Stars. Jag öppnade den och på första sidan, precis som i historian, stod det ett telefonnummer. Jag lade mig ner bredvid den sovande Emmett och började själv läsa boken som fick Emmett och Aiden att skapa ett speciellt band.

Inspirerad av boken The Fault In Our Stars av John Green. (Jag rekommenderar den boken starkt. Gå och köp den nu)

Berätta var ni tycker. Loads of love.

’’Alex Morales.’’ Hälsade jag. Han skrattade och jag skrattade till jag med. För det kan vara en av de fånigaste saker jag gjort i mitt liv.

’’Jaden Smith, trevligt att träffas.’’ Och kanske var en ny start på allt precis vad som behövdes för att klara detta. Och kanske är det sant det de säger att ibland måste man ta ett steg tillbaka för att ta ett steg framåt. 

Alex perspektiv

En vecka senare

Jag hade berättat för min pappa och Julian om Jaden dagen efter vi träffats på cafét. Det gick enklare än vad jag trodde. Julian hade gett mig en klapp på ryggen och sagt något i stil med ’You go sis’ och pappa hade skrattat. Han sa att han visste det för längesedan, vilket gjorde mig oerhört generad. Jaden hade åkt iväg på inspelning tillsammans med både pappa och Julian vilket lämnade mig ensam. Pappa hade funnit en vän på hotellet, en man i pappas ålder som hette Mark. Enligt pappa skulle han ’’titta efter mig’’ medan de var borta. De kom hem nästan varje kväll, så jag var bara ensam på dagen men jag var tydligen inte gammal nog för att klara mig själv. Men Mark var cool, han knackade på min hotellsdörr eller smsade någon gång per dag för att se till att jag levde annars lämnade han mig ifred. Det hade gått  fem dagar sedan jag såg Jaden eftersom han som skådespelare bodde kvar på inspelningen och han var aldrig hemma. Han hade blivit tilldelad en privatlärare men enligt hans sms så fanns de knappt tid åt skolan. De hade gått fem dagar sedan jag tittade in i hans ögon eller ens såg honom och det kändes jobbigare än vad det borde göra. Vi hade spenderat de två sista dagarna innan han åkte på mitt hotellrum efter skolan. Ibland pluggade vi, såg på tv eller bara låg och pratade och allting kändes enkelt. I de två dagarna föll vi in i en rutin som ingen av oss ville bryta så var det egentligen så konstigt att jag åkte med pappa och Julian till inspelningen? Nej inte direkt.

Att åka från Malibu området till Long Beach var cirka en timmes bilfärd så jag var där tidigt på lördagsmorgonen och gladdes över att jag hade en helg tillsammans med Jaden. Det var inte svårt att märka vart de filmade någonstans för på gatorna stod kameror uppställda och flertal av gatorna var till och med avstängda. Hemma i Wallington när pappa berättat om sitt manus var det som om han beskrev det här stället eller som om detta stället var uppbyggt efter pappas beskrivning. Det kändes galet att tänka på att pappa inte visste att detta stället fanns, eller rättare sagt såg ut såhär när han skrev.

’’Fräckt eller hur?’’ sa Julian när vi hoppade ur bilen och han gjorde en snurr för att visa att han menade hela stället.

’’Det ser precis ut som jag tänkte att det skulle se ut.’’ Svarade jag överraskat.

’’Eller hur? Det är galet.’’ Julian smet iväg och jag gick efter pappa som hade ett stort flin på läpparna.

’’Luis.’’ Jag kände igen rösten innan jag såg ansiktet. ’’Och Alex, vad trevligt.’’ Log Gary glatt när jag och pappa kom in på set. Både jag och pappa log vänligt och hälsade. ’’Du är inte här för att assistera hoppas jag.’’ Sa Gary och tittade på mig.

’’Nej, jag och min bror bytte jobb.’’ Log jag tillbaka. ’’Nu är det min tur att njuta.’’ Gary skrattade och pappa såg mer avslappnad ut. Mer än så hörde jag inte förrän jag såg Jadens siluett. Han stod längre ner på gatan med ryggen lutad mot ett hus. Han titta på mig eller mera studerade mig med ett leende på läpparna. Jag ursäktade mig från Gary och pappa som var för upptagna med sitt samtal för att lyssna på mig ändå. Det var mycket folk här men ingen tycktes bry sig om någon annan än sig själv så jag tog mig enkelt ner till Jaden. När jag kom inom räckhåll drog han mig närmare och tryckte mig mot väggkanten. Skyddade av en buske lutade han sig fram och kysste mig mjukt. Jag kunde inte röra mycket av min kropp men mina armar landade runt hans hals och jag tryckte honom närmare mig, om det nu var möjligt. Lukten av honom omringade mig och vi slutade inte kyssas förrän vi både var tvungna att glida isär för att få luft. Hans läppar var röda och en aning svullna när vi gled isär men han såg så perfekt ut. Iklädd i ett par shorts och ett simpelt vitt linne såg han snyggare ut än vad de flesta killar gör uppklädda.

’’Du sa inte att du skulle komma.’’ Sa han men höll mig fortfarande stadigt upp mot väggen.

’’Ville att det skulle vara en överraskning.’’ Log jag stort. Nöjd över att jag ens vågade och övervann debatten med mig själv om jag skulle åka eller inte.

’’Jag är överraskad.’’ Sa han och kysste mig på halsen. Kyssen sände en spiral av rysningar längst min kropp och gav mig känslor av njutning jag inte visste man kunde få från en simpel kyss. ’’Hur länge stannar du?’’

’’Hela helgen.’’ Svaret fick honom att le större än vad jag någonsin sätt.

*

Jaden hade smitit iväg för att prata med Gary och jag väntade utanför husvagnen. Igenom fönstret såg jag hur de båda pratade men ingen såg arg ut så jag tog det som ett gott tecken. Tillslut kom de båda ut och Gary gav oss ett ’ha det så kul’ innan han försvann in i kulisserna.

’’Kom.’’ Sa Jaden busigt och tog i min hand. Det kändes konstigt att gå längst gator tillsammans med Jaden, hand i hand. För det var ingenting vi gjorde hemma där någon kunde se oss. Och jag kunde inte hjälpa att känna mig som en fri fågel när vi vandrade med stora leenden på våra läppar. Då och då stannade vi upp för att ge varandra en snabb kyss, (då och då långa) innan vi traskade vidare. Jag hade ingen aning vad vi skulle gå men jag kunde inte finna mig ro att bry mig heller. Vi kom fram till en äng som var grön med vackra färgglada blommor växandes i. När vi kom längre in på ängen, det var först då jag såg att det faktiskt fanns någonting där. Mitt på ängen låg en filt och på filten fanns en brun korg.

’’Picknick?’’ frågade jag.

’’Ja, för löjligt?’’ frågade han oroligt. Jag log stort innan jag gav honom en puss på kinden.

’’Perfekt.’’ Sa jag och drog honom snabbare framåt.

*

Jaden hade lagt ner allting picknick hörde till. Det var mackor, saft, bullar och till och med frukt för han var tydligen tvungen att vara nyttig när han spelade in filmen.

’’Hur hann du det här, superman?’’ frågade jag när vi lagt oss ner på filten och tittade upp på den klarblå himlen ovanför. Solen stod rakt på himlen och det kunde inte bli en bättre dag än så här.

’’Jag fick Gary att skicka ut en innan vi kom hit.’’ Sa Jaden stolt.

’’Inte dåligt, Smith.’’ Sa jag och armbågade honom i midjan. Vi var för långt ifrån för att ens höra bilar eller andra väsen så hela ängen låg tyst. Efter bott i Los Angeles i nästan två månader var tystnad någonting man uppskattade på ett annat sätt när man fick det. Jaden lutade sig mot mig och drog mig närmare för ännu en kyss. Tystnaden avbröts av en ringsignal men Jaden verkade inte bry sig det minsta. ’’Tänker du inte ta det där?’’ frågade jag.

’’Varför? Allt jag behöver är här.’’ Sa han och kysste mig igen.

’’Försöker du förföra mig?’’ skrattade jag.

’’Funkar det?’’

’’Kanske.’’ Det var tydligen inte svaret Jaden ville ha för i nästa sekunden började han kittla mig istället. Och tystnaden var inte avbruten av någon dum ringsignal utan istället över skratt. 

Inspirerad av låten Busy - Olly Murs

Alexs perspektiv

Att säga hej då till Chelsea och Jeremy kanske borde ha varit svårare än var det var. Jag visste att jag antagligen inte skulle se någon av dem på ett tag, men min hjärna var så fokuserad på annat att jag nästan längtade tills de försvann förbi in checkningen till flyget. Jag trodde aldrig när jag flyttade hit för mer än en månad sedan att jag skulle uppleva något sådant här. Och om sanningen skulle fram hade jag inte blivit förvånad om en kameraman hoppade fram och skrek att jag var med i en dålig realityserie eller dolda kameran. Jag visste inte ens vem Smith familjen var innan jag flyttade hit. Jag hade inte klagat om jag inte gjorde det heller, eller, det är vad jag tror i alla fall. Det var förvånadsvärt att jag kunde spendera den sista dagen med Chelsea och Jeremy utan att säga någonting om mitt samtal med Aiden. Och jag hade inte undvikit Emmett, nej, vi hade inte bara haft tid att träffas, typ. Jag, Chelsea och Jeremy hade haft alldeles för mycket för oss, titta på tusen avsnitt av vänner, äta pizza och kuddkrig för att jag skulle kunna svara på Emmetts sms.

Pappa hade släppt av mig vid skolan med sådant nöjt leende att jag inte kunde låta bli ett le hela vägen fram till mitt klassrum. Och det var inte förrän jag såg min engelska klass som verkligheten hann fatt mig och slog mig rakt i ansiktet. För jag hade inte pratat med Jaden sedan, ''det här förändrar ingenting'', Aiden hade jag pratat med alldeles för mycket och Emmett satt på vår vanliga plats med en blick som sa att jag borde ha en bra förklaring på lager. Jag började slingra mig ner genom klassrummet som långsamt började fyllas med människor. Jag undvek både Emmetts och Jadens blick som både sökte efter min ögonkontakt och fokuserade istället på att inte gå in i någon på vägen till min bänk.

''Hej främling. Tack för alla sms du skickade i helgen, jag var överväldigad.'' sa Emmett så fort jag satt mig ner. Jag drog fram min engelska bok och mitt pennfack i samma stund som Mrs.Young gick in i klassrummet.

''Jag hade tänkt att svara. Men Chelsea och Jeremy åkte tillbaka till Wallington idag.'' Svarade jag. Han skrattade och öppnade sitt block.

''Nej, det tänkte du inte. Men det är okej.'' Jag hade inte märkt att Mrs.Young börjat prata men det hade tydligen Emmett för han hade redan börjat anteckna. ''Fast du är skyldig mig en milkshake.''

''Deal.'' skrattade jag.

*

Att spendera mer tid med pappa var inte den enda ändringen jag lovat mig själv den senaste tiden och absolut inte den sista planen jag hade i min hjärna. Det kändes som om min hjärna kunde explodera vilken sekund som helst. Jag kände mig som en spion som tagit på sig mer jobb än vad den klarar av. Litteratur var den enda lektionen jag hade själv utan Emmett eller Amber. Jag kände ingen förutom den blonda tjejen som alltid satt i högra kanten med hörlurar alltid instoppade. Hon kom alltid in springandes försent men hon verkade aldrig bry sig heller och efter ett tag slutade även läraren att göra det. Emmett och Amber hade geografi som låg på helt andra sidan av skolan än vad min lektion gjorde vilket betydde att jag fick gå ensam över hela skolan. Så det var med förvåning jag kände hur någon knackade mig på axeln. Jag vände mig om i en hastig rörelse.

''Jaden.'' min röst lät nedslagen som om han var den sista jag ville se.

''Alex, jag kan inte göra det här längre.'' Jag tittade in i hans ögon. De var brunare än någonsin men fyllda med sådan smärta att det vred sig i magen.

''Göra vad?'' svarade jag och slängde en blick på klockan. Jag hade två minuter innan jag skulle sitta i klassrummet som låg minst tre minuter bort.

''Oss. De här.'' han viftade med sin hand mellan oss.

''Jag visste inte att det fortfarande fanns något oss.'' svarade jag med alldeles för kall röst. Han tycktes märka och hans ansiktsuttryck förändrades helt. Hans blick vek av och stannade med blicken. Jag följde nyfiket efter med blicken och stannade på samma objekt som honom. Aiden stod några meter från oss, ryggen mot skåpen och låtsades som han inte lyssnade. Det flög förbi en känsla av pinsamhet när jag tittade på Aiden och en stor vilja att berätta för Jaden vad jag gjort dagen innan.

''Jag måste gå till lektionen.'' sa jag och vände tillbaka blicken mot Jaden som verkade vara uppe i tankar.

''Alexandra.'' hans röst lät så hjälplös och han sträckte ut handen i ett desperat försök att röra mig.

''Nej, Jaden. Jag tror vi båda vet att det skulle sluta såhär ändå.'' Jag bröt motvilligt ögonkontakten med honom. ''Så det är lika bra att sluta det nu. Innan vi är i för djupt.'' Jag började gå och vägrade låta mig själv gråta när jag gick förbi Aiden. Jaden mumlade något som liknade 'jag är redan i alldeles för djupt' innan vi var utanför hörhåll.

*

Servitrisen kom ut med min hallonsmoothie och jag log tacksamt. Mina tankar vandrade medan jag tog en klunk av drickan. Jag önskade att jag kunde berätta för någon om Jaden, jag ville berätta för någon. Men det betydde att jag måste berätta att jag ljugit hittills och jag antog att det skulle göra mer ont än gott. Dörrklockan till cafét ringde för tusende gången och jag förbarmade den klockan. Det var den enda negativa med detta stället, bjällran som låter varje gång dörren öppnades. Men det var fortfarande skoltid egentligen, så det var inte så mycket folk men dörren hördes fortfarande oftare än behagligt. Hur arbetarna stod ut hela dagen var bortom min förklaring. Så när den lät ännu en gång vände jag mig hastigt runt och ville skälla på personen som gick in, som om det var deras fel att dörren lät. Men istället fann jag Jadens bruna ögon och min ilska sjönk en bit. Han kom närmare och jag skulle ljugit för mig själv om jag sa att min puls inte steg några takter varje steg han tog närmare mig. Tillslut nådde han fram till mitt bord och satte sig ner, utan att ta bort blicken ifrån mig och utan att jag bröt den ögonkontakten.

’’Tror du han gick på det?’’ frågade Jaden med ett flin. Han lade sin hand över min som redan låg på bordet. Jag kunde inte hjälpa att le själv för allt var så bisarrt.

’’Jag tror vi fick honom.’’ Skrattade jag. ’’Jag vet nu varför du valde att bli skådespelare.’’ Han log mot mig och tryckte om min hand lite mer.

’’Du var inte så dålig du heller.’’ Sa han och jag kunde inte låta bli att rodna. Vad gjorde den här killen med mig egentligen? Jaden måste ha sett det för han fick ett nöjt leende på sina läppar. ’’Så hur går vi härifrån?’’ frågade han.

’’Vi får helt enkelt komma upp med en ny plan.’’ Svarade jag lättsamt.

’’Jag trodde detta var vår plan.’’ Han såg förvirrad ut.

’’Vår plan var att få Aiden att tro att vi inte är med varandra längre. Vilket jag tror vi klarade rätt bra.’’ Jag blinkade med ögat och han skrattade.

’’Är det säkert att du inte är en spion egentligen? För det hade inte förvånat mig.’’ Sa Jaden sarkastiskt. ’’Eller har du bara sett för många filmer?’’

’’Antagligen för många filmer.’’ Svarade jag med ett skratt.

’’Alex, jag måste fråga…’’ hans röst ändrades drastiskt och var plötsligt mycket seriösare än den vart för någon sekund sedan. ’’Felicites historia. Varför berättade inte du något innan?’’ Jag var egentligen inte förvånad över att den frågan kom upp men jag visste ändå inte vad jag skulle svara.

’’Jag vet inte.’’ Svarade jag ärligt. ’’Jag förstod inte riktigt själv och sedan visste jag inte historien som hon berättade den.’’ Jag funderade lite. ’’Hur stor del visste du?’’ Hans blick gled ifrån min och ut över cafét som om han tittade så att det inte fanns någon här han kände. Fast jag hade redan tittat det, och vi hade båda skippat den sista lektionen så att inga elever skulle vara här samtidigt som oss.

’’Det enda jag visste var att Aiden och Felicite var syskon, så klart. Men resten var nytt och jag var så förvirrad för jag trodde att jag visste allt om dem två. Jag växte upp med dem du vet, jag har känt dem nästan hela mitt liv. Man tror ju att jag borde veta att en av mina vänner är gay men jag visste ingenting. Vad för vän gör det mig till?’’ Han lät frustrerad och rent av besviken på sig själv.

’’Så det stör dig inte? Att han är gay menar jag?’’ frågade jag.

’’Nej, jag vet inte.’’ Han slog ut med armar i en hopplös gest. ’’Det som stör mig är att han inte kände att han kunde berätta för mig. Fast kanske borde jag förstått när jag tänker efter så såg jag hur de två tittade på varandra. Aiden spenderade väldigt mycket tid på sin pappas jobb, mer än vad som var likt Aiden.’’ Jaden rabblade på jätte snabbt och det var ett under att han inte snubblade över orden så snabbt han pratade.

’’Du får det att låta som om det är ditt fel att Aiden inte kan vara med Emmett. Men det är hans pappa som är problemet, eller hur?’’ Jag tänker inte ha en sådan som du i min familj, ekade i mitt huvud samtidigt som jag pratade.

’’Om det är det så finns det inget vi kan göra. Den mannen vänder inte kappan efter vinden, när han bestämt sig för något är det så det blir. Det finns ingenting som kan ändra det.’’ Det var inte det jag ville höra. För jag hade lovat mig själv att hjälpa Aiden, även fast jag inte hade någon aning varför. För vad har han någonsin gjort för mig? Men för Emmetts skull, ja, för hans skull skulle jag göra allt.

’’Jag tänker inte ljuga för min pappa, du vet. Om oss alltså.’’ Sa jag plötsligt och Jaden såg förbluffad ut.

’’Jag vet.’’ Svarade han efter ett tag. ’’Men om jag är ärlig Alex, så vet jag inte själv vad vi är.’’

’’Inte jag heller. Kanske borde vi börja om?’’ förslog jag.

’’Börja om? Det kan jag göra.’’ Svarade han och log mot mig med det leendet som hade kunnat få vem som helst att falla för honom. Och det leendet som gjorde att jag föll för honom ännu mer, och jag var förvirrad om det var bra eller inte. Jag visste att han snart skulle åka och spela in sin film. Snart som i två dagars tid. Och vi skulle behöva hålla detta hemligt, av anledningar jag inte förstod mig på. Fast när jag tittade in i hans ögon igen så kändes det rätt, det kändes som jag kunde klara det om jag visste att jag hade han att falla in i. Så jag sträckte fram min högra hand som han greppade tag i.

’’Alex Morales.’’ Hälsade jag. Han skrattade och jag skrattade till jag med. För det kan vara en av de fånigaste saker jag gjort i mitt liv.

’’Jaden Smith, trevligt att träffas.’’ Och kanske var en ny start på allt precis vad som behövdes för att klara detta. Och kanske är det sant det de säger att ibland måste man ta ett steg tillbaka för att ta ett steg framåt. 

Här är det nya kapitlet, lite längre än vanligt för att ni väntat så länge och för att det är fredag.

Varning för ovårdat språk.

Alexs perspektiv

Jag morrade grovt när mitt alarm började eka i mitt rum. Jag stängde av det med ett stön och tryckte huvudet mot sängen och kudden över mitt ansikte. Jag kom ihåg att jag hade ställt klockan på nio igår kväll men då hade jag inte planerat att komma hem mitt i natten. Efter fåtals timmars sömn tvingade jag upp mig själv ur sängen för jag visste ändå varför jag hade ställt klockan till att börja med. Hur mycket jag än ville lägga mig ner igen och sova igenom hela lördagen, så visste jag att det här var något jag var tvungen att göra. Jag tittade mig själv i spegeln men jag brydde mig inte om det mörka ringar runt mina ögon eller det märke min hand gjort efter ha sovit allt för många timmar på den. Jag satte upp håret i en slarvig tofs och drog på mig ett par jeans och ett vitt obey linne. Jag ignorerade de missade samtal och sms från Amber, Emmett, Chelsea och Jeremy, Även ett fåtal från Jaden. Men idag var dagen Alexandra Rose Morales skulle göra sin mamma lite stolt, så jag tryckte ner telefonen i fickan istället. Jag gled ut genom min dörr och ner till hotellrestaurangen genom hissen. Det var inte svårt att hitta pappa och Julian även fast hotellrestaurangen var fylld av folk som kom för att avnjuta hotellfrukosten. Det var trots allt frukosttid. Klockan var runt nio på en lördag och överallt fanns folk som inte förstår konceptet att sova ut. Men pappa och Julian satt på sin vanliga bord, bara det två. Vid fönstret så de hade utsikt på människorna som gick utanför och perfekt avstånd till buffen. Jag zick zackade mig fram genom borden och fann tillslut deras bord i allt vimmel. Julian sken upp i ett trött leende och pappa tittade förvånat upp på mig.

''Alex.'' flämtade han förvånat.

''Pappa, du behöver inte försöka dölja din chock.'' skojade jag och slog mig ner bredvid min bror. Pappa skrockade och såg en aning lättad ut.

''Av vilken anledning har vi fått möjligheten att avnjuta ditt underbara sällskap denna morgon?'' frågade Julian dramatiskt. Två kunde spela det spelet. Jag lade handen på hjärtat och flämtade till så munnen formades i ett o.

''Här trodde jag att en ung kvinna kunde få ha frukost med sin familj.'' svarade jag dramatiskt.

''Självklart.'' Pappa skakade på huvudet samtidigt som han prata som om han tänkte. Vad är det för barn jag har egentligen? ''Vad vill du ha till frukost? Jag hämtar åt dig.'' Jag hann inte svara innan pappa hade rest sig upp och gått iväg.

''Oj, han var taggad på att hämta frukost.'' skrattade jag.

''Hoppas han kommer ihåg vad du ville ha.'' flinade Julian. Jag fnissade och tittade efter pappa som tagit sig ut till buffékön.

''Han har velat att du skall komma ner varje morgon, han sneglar mot dörren då och då när han tror att jag inte tittar.'' Det stack till i hjärtat att höra de orden även fast jag visste att det var sanna.

''Hur mår han?'' frågade jag för det var allt jag kunde fråga.

''Så bra man kan må efter att ha tittat på en dvd av sin döda fru hela natten.'' Julian skickade en medlidande blick mot pappa.

''Du då?'' frågade jag och Julian tycktes förvånad över frågan men rättade snabbt till sitt uttryck igen.

''Faktiskt okej. Det kändes skönt på något sätt, du vet? Som om de var det lilla man behövde falla tillbaka på för att fortsätta framåt, gå vidare.'' Jag vet inte om det var tur eller otur att pappa kom tillbaka just då. För hur svarar man på något sådant? Jag hade inte precis tagit det bra. Pappa ställde en bricka med äggröra, bacon och rostat bröd med marmelad framför mig. Jag log tacksamt och min mage stämde in med en kurr.

''Pappa, om du har hört någonting. Om någon berättat någonting för dig som kan berör en annan person väldigt starkt. Hade du berättat det för personen i fråga då? Även fast det kan göra mer ont än gott?'' Om han var förvånad över min fråga pressade han ner den känslan. Jag kom alltid till pappa förr, om allt. Pappa var som den dagbok jag aldrig behövde, för allt jag ville få sagt sa jag till honom. Jag såg hur Julian log och kanske var det av exakt samma anledning som jag ville le.

''Frågan är om det kommer ändra en persons sätt att se på någon. Okej, du känner denna personen, eller hur?'' Han frågade och jag nickade till svar.

''Kommer det att förändra dens känslor?''

''Nej.'' svarade jag.

''Kommer det du berättar att förändra situationen, egentligen?'' Jag tänkte efter. Mitt första svar hade varit ja. Men när jag tänkte efter, hur stor är chansen, egentligen?

''Nej.'' sa jag samtidigt som jag skakade på huvudet.

''Om du var personen, skulle du vilja veta?''

*

Min hand skakade när jag höjde den för att knacka. Min mage vred sig ut och in och jag ville bara få därifrån. Min hals kändes alldeles för kort och jag undrade om jag skulle kunna prata när någon öppnade. Kanske var det här fel val trots allt? Kanske borde jag gått till den andra personen istället. För denna personen har aldrig gjort något för mig, och kommer antagligen aldrig göra. Jag kommer bli utskrattad och stampad på. Men var det värt det? För min bästa vän? Svaret var ja. Jag tittade på klockan på min höjda arm. Jag hade fortfarande ett par timmar innan mina vänner vaknade. Utan tanke kände jag hur min hand knackade på den blåa dörren och jag fick en spykänsla i halsen. Mitt hjärta slog alldeles för snabbt. Sedan slog det mig, tänk om personen jag söker inte öppnar? Kanske ett syskon. Paniken började slå mig på ett sätt det inte gjort innan och jag tvingade mig själv att stå kvar med all kraft jag hade. Helt plötsligt slogs dörren upp och ansiktet i dörren såg lika förvånat ut som jag var själv, att jag faktiskt ens var här. Aidens blonda hår var en aning rufsigt som om han precis vaknat.

''Alex, vad fan-'' Han avbröts av en röst som kom inne från huset.

''Aiden, vem är det?'' Jag hörde att det var Felicite. Och slogs av en flashback från gårdagen. Aiden tittade återigen på mig och jag skakade på huvudet och mimade ett nej.

''Eh... Ingen. Vi måste hört fel. Men medan jag ändå är uppe, jag tror jag tar en sväng.'' Han väntade inte på svar innan han stängde igen dörren och föste mig framåt. Hans händer puttade mig i ryggen och jag var tvungen att snabba på mina steg för att inte bli trampad på. Jag ångrade genast att jag kom, men gjort är gjort. Att säga att Aidens familj var rik skulle man ljuga lite lätt för sig själv. Snarare biljadärer. Om hans hus inte tydde på det gjorde de fyra bilarna, swimmingpoolen och golfbanan det. Ja, jag upprepar. En golfbana på sin bakgård. Men Aiden puttade in mig i vad jag trodde var gäststugan. Eller, gästvillan. Huset var lika stort som mitt gamla i Wallington och jag kände mig smutsig och som en undersåte där.

''Jag tror att du har lite att förklara, unga dam.'' Aidens röst var helt neautral och det fanns inga spår av känslor någonstans. Han slogs sig ner i en soffa och bredde ut sig och jag satte mig obekvämt ner i en fåtölj.

''Jag tror du har en svag aning om varför jag är här, unge man.'' Jag pressade ner ett flin medan Aiden skrattade lågt.

''Jasså? Är det svårt för dig att hålla dig borta från mig? Säg mig, är det mitt hår? Min kropp?'' han spände sig en aning. ''Eller bara min fantastiska personlighet?''

''När jag tycker att du är något av det du just sa, lovar jag att jag ringer dig. Men jag tror inte du vill gå ut med mig ändå, eller hur? Jag är inte riktigt i ditt lag.'' Han stelnade till och satte sig upp snabbt med en iskall blick i ögonen.

''Vad sa du?'' Morrade han.

''Vilket av dem? Att jag inte gillar din personlighet, kropp eller hår? Eller att jag påstod att du gillade killar? Påstod och påstod.'' Det sista muttrade jag lågt men jag var säker på att han hörde det. Jag trodde att han skulle slå mig. Jag var säker på att han skulle ställa sig upp och gå eller i alla fall att skrika på mig. Men han gjorde inget av det.

''Du vet ingenting om mig.'' sa han lågt men fortfarande argt.

''Jag vet mer än vad du tror.'' Nu skrattade han istället. Som om jag var patetisk att tro att jag visste någonting om honom. Och det gjorde mig arg. Men jag visste att jag redan var ute på tunn is och det fanns ingen anledning att stampa på den.

''Så vem berättade detta för dig? Var det äckliga Emmett själv?'' Jag skakade av mig att han precis kallade Emmett äcklig för jag behövde svar.

''Spelar det någon roll?'' svarade jag övermodigt.

''Vad vill du ha? Pengar? Räcker fem tusen?'' Han drog fram sin plånbok som om han skulle haft de kontanterna i plånboken.

''Jag vill inte ha dina pengar.'' morrade jag tillbaka. Han tittade förvånat på mig.

''Jag är trött på att leka lekar, Morales. Säg vad du vill eller gå.'' Han lät allvarligare nu.

''Jag vill ha svar. Hur kunde du göra så, mot Emmett?'' Han fnös och skakade på huvudet.

''Någon har tydligen bara hört en sida av historien.'' Två, ville jag rätta honom. Emmetts och Felicites.

''Så berätta din sida.'' Han reste sig upp hastigt.

''Vem tror du att du är? Kommer hit och frågar ut mig om saker angående mitt liv. Du har ingenting med det här att göra.'' Han skrek nu och jag skulle backat undan om jag kunde. Istället tryckte jag mig ner och inåt i fåtöljen. ''Det här är ingen jävla film. Pappa vägrar att ha en sådan som mig i hans familj. Så jag tänker inte vara en sån. Detta är ingen jävla film, Morales. Och jag och Emmett är inte dem som i slutet får varann.'' Hans röst svek honom mot slutet och han började gå mot dörren igen.

''Men det kan bli.'' Jag ställde mig upp. ''Ni kan klara det tillsammans.'' Jag hörde hur patetisk jag själv lät men jag kunde inte låta bli.

''Nej. Nej, det kan vi inte. Skulle du kunna leva ett liv med en far som hatar dig? Du vet ingenting om mig, om mitt liv eller min historia med Emmett. Du vet fucking ingenting. Du är ingenting. Och jag vill aldrig prata om det här igen. Speciellt inte med dig. Antar att du hittar ut själv.'' Det var det sista han sa innan han gick ut och smällde igen dörren bakom sig.

Om Aiden inte tänkte göra sitt liv till en film, så kanske jag behövde göra det åt honom.