jadensmithtime

Alexs perspektiv

'Och det var inte det bästa'' skrattade Emmett. Jag gav honom en ilsken blick och drack en klunk av mitt vatten. Kafeterian var helt full och allt annat än tyst.

''Vad kan vara bättre än att han har fått en stor blåtira?'' frågade Amber underhållande. Emmett skrattade fortfarande när han svarade.

''Alex blev partner med honom på engelska uppgiften.'' Amber som endast skrattat lite, kastade huvudet bakåt när hon skrattade och täckte munnen med handen.

''Roligt att ni ser fram emot min död'' svarade jag, mindre underhållande.

''På tal om döden, den är på väg hit.'' utbrast Amber och nickade bakom oss. Jag och Emmett vände oss båda samtidigt och hittade personen Amber menat med en gång. Jaden var på väg hit. Han skulle kanske kunna vara snygg om han inte visade så tydligt att han tyckte det själv. Han gick med sådan säkerhet att jag bara ville spy över den. Jag vände mot bordet igen.

''Vad ska jag göra? Han kommer döda mig.'' Paniken föstes över mig och jag ville springa där ifrån. Men kunde inte ge han den tillfredsställelsen.

''Ta det lugnt, varulvar är endast starka under fullmåne.'' skrattade Amber. Jag hörde hans vänners röster innan jag kände en lätt knackning på min axel. Jag tog ett djupt andetag innan jag vände mig om långsamt. Jag var tvungen att snegla upp för att se han i ögonen. Han hade sina två vänner med sig, dem han aldrig gick utan. Vad var det Amber sa att dem hette? Mase och Mote? Nej. Jag borde verkligen försöka lära mig lite namn. Jag skakade av mig tanken och tittade på Jaden. Han bar jeans och ett vitt linne som var lite för litet och gjorde att hans muskler såg ännu större ut.

''Gillar vad du ser?'' Jadens röst väckte mig ur mina tankar och jag förbarmade mig själv när jag kände blodet föras upp till mina kinder.

''Vad vill du?'' svarade jag ilsket och undvek frågan.

''Engelska uppgiften. På måndagen om två veckor.'' han pratade som om han gav mig en order. Han gav mig inte tid att svara innan han vände sig om för att gå.

Jadens perspektiv

’’Vad är grejen med dig och den nya tjejen egentligen?’’ frågade Moises när vi kom utan hörhåll för Alex. Vi gick igenom den elev fyllda korridoren och behövde inte ens ta ett steg åt sidan för alla gjorde det för oss.

’’Du var där när hon gav mig en rakhöger’’ muttrade jag. Både Moises och Mateo skrattade åt minnet.

’’Just det, du fick stryk av en tjej.’’ Skrattade Mateo och klappade mig på axeln. 

’’Jag behöver inte detta just nu.’’ Sa jag uppretat och skyndade på min gång och när jag nådde entrédörren låg jag flera meter framför dem. Jag visste att det inte var deras fel någonstans. Men jag hade ingen aning hur jag skulle förklara detta för mina föräldrar inte minst Mr. Ross. Jag kände rysningar längst min ryggrad när jag tänkte på honom. Men detta var min chans, det fanns inget alternativ att Alex skulle förstöra detta för mig.

*

Jag hoppade nervöst ut limousinen när den stannade. Glad över att skolan gav oss två veckor att komma ut till arbetslivet varje termin. Vilket betydde att jag kunde gå igenom med manusläsningen utan att missa skolan. Vad än folk trodde om mig, bryr jag mig faktiskt om min utbildning. Men jag var ännu gladare att jag skulle slippa se Alex på två veckor. Hon tog upp sidor av mig som jag hatade. Sidor av mig folk trodde var mitt sanna jag, men det var så fel. Jag drog upp de tunga dörren och steg in i den nerkylda lokalen. Jag såg pappa sitta bredvid Mr.Ross och saktade farten men jag var framme vid bordet snabbare än vad jag hade tänkt mig.

’’Jaden’’ ropade pappa glatt när han såg mig och jag mötte både hans och Mr.Ross blick. Båda log mot mig och jag log tillbaka. Visste att när jag kom närmare ljuset skulle det inte ta långt innan dem märkte det. Försiktigt steg jag fram till bordet och gav pappa en kram innan jag satte mig ner vid dem och väntade på deras respons.

’’Jaden…Ditt…’’ Mr.Ross snurrade fingret runt sitt öga och min pappa tittade på mig. Han reste sig hastigt ur stolen och gick fram till mig. Jag kände hans varma händer runt mitt ansikte medan han utforskade mig.

’’Vem gjorde det här mot dig?’’ sa han argt. Jag svarade inte. Vad skulle jag säga? Nej, pappa. En tjej slog mig. För att hon har det kortaste stubinen och har den största vinnarskallen jag skådat.

’’Jaden, svara mig. Nu. Vem gjorde det här mot dig?’’

’’Ingen’’ sa jag och skakade av händer från mitt ansikte. ’’Jag ramlade, okej? Jag åkte skateboard och ramlade.’’ Pappa tittade på mig och jag visste att han inte trodde på mig.

’’Hur kunde du vara så oförsiktig?’’ Denna gången var det Mr.Ross som pratade. ’’Fattar du att vi måste skjuta upp inspelningen nu om den blåtiran inte försvinner? Vet du hur mycket det kostar oss?’’

Jag visste att detta skulle komma. Men det gjorde inte mindre ont för det. Och allt var Alex Morales fel. Hon och hennes korta stubin.

’’Vi tar det här sedan.’’ Sa pappa allvarligt. ’’Men det finns folk du behöver träffa.’’ Detta verkade få både pappa och Mr.Ross på bättre humör.

’’Mr.Ross, förlåt. Det var oförsiktigt av mig.’’

’’Det är okej Jaden. Var försiktigare i fortsättningen okej?’’ Jag nickade och han log mot mig. Han lade en hand på min axel. ’’Och kalla mig Gary har jag sagt.’’

Jag gick mellan dem båda ut till ett stort konferensrum där vi alltid läser våra manus. När vi steg in möttes vi av två människor. En med ryggen mot oss och en annan man log stort när vi kom in.

’’Detta är Luis’’ presenterade pappa och jag skakade hans hand. Men min blick gled mot tjejen bredvid honom. Med hennes bruna glansiga hår och hennes långa ben som satt perfekt i ett par denim jeans. Även fast jag bara såg baksidan av henne kunde man inte undgå hennes skönhet. Strax därefter vände hon sig om och det var då jag förstod hur förbjudna mina tankar var. Hon var inte bara vacker, hon var Alex Morales.