jadensmithtime

Fy skäms för mig som inte uppdaterade igår, fy för att jag lovade och inte höll det. Här i alla fall kapitel 13, och de som kommenterar får en gigantisk kram.

Förresten, hej till Saga som presenteras i detta kapitel, yay för dig.

---

 

Alexs perspektiv

Emmett blev räddad av skolklockan och det var inte förrän vi var hemma hos honom vi hade chansen att fortsätta vårt samtal. Emmetts hus var lika gigantiskt som alla andras i denna delen av Los Angeles. Efter ett steg innanför dörren förstod man att hans mamma var en inredare. Allting smällte samman på ett sådant perfekt sätt. Det var inte som hemma hos mig där det inte var ovanligt att blå och lila, eller röd och grön blandades, helst alla fyra färger. Vad kan jag säga? Spanjorer. Vi slängde oss i de svarta sofforna som var dekorerade med röda kuddar som nästan var den enda färgkällan i rummet. Emmetts mor steg in i rummet med en bricka med lemonad och glas.

''Lite förfriskningar.'' sa hon glatt och ställde ner brickan på bordet framflr oss. Chelsea och Jeremy satt och viftade med händerna framför deras rödsprängda kinder men lyckades pressa fram ett leende. Vi alla tackade i kör och hon var strax ute ur rummet igen.

''Kom igen, jag ser på er allesammans att ni har frågor.'' sa Emmett. Inte ens den bästa sökare hade kunnat hitta någon negativ energi när han pratade. Det var som om här, hemma, i denna stund var han faktiskt stolt över sig själv. Vilket han borde vara hela tiden. Jag, Jeremy och Chelsea tittade på varandra. När han berättade för mig första gången, för någon vecka sedan fick jag aldrig chansen att fråga någonting. Och nu, när jag väl fick det, så visste jag inte ens vart jag skulle börja. Till min lättnad behövde jag inte det för Jeremy tog frågan i egna händer och det förvånade mig inte.

''Är inte personer som du... ofta...'' han stannade upp och Emmett flinade.

''Som Kurt i Glee? Överkänsliga, extremt modefixerade, tjejiga med en pipig röst?'' Vi tittade återigen på varandra och skämdes när vi alla nickade.

''De flesta kanske är det också. Men jag låter inte för kön jag attraheras av låtas påverka vem jag är som person.'' förklarade han och allting kändes så självklart helt plötsligt. ''Jag gillar att träna, basket, gymma you name it. Jag älskar action filmer, sci-fi filmer. Jag är precis som du Jeremy, fast den enda skillnaden är att jag också gillar folk som du.''

''Fast Jeremy gillar faktiskt inte action filmer, han är svag för lite romantik.'' flinade jag och jag fick en armbåge stött i min midja av Jeremy. Emmett skrattade.

''Men du är bara tretton.'' konstaterade Chelsea.

''Fjorton.'' rättade Emmett. ''Gått om en klass.''

''Du fattar vad jag menar'' Chelsea rullade sina ögon och Emmett skrattade till igen.

''När du checkar ut de personer som din bästa vän gör.'' han nickade mot Amber. ''Och fantiserar om dem på samma sätt som henne, går det långtsamt upp för en oavsett ålder.'' Jag lät min hjärna absorbera informationen samtidigt som jag tog en slurk av den iskalla lemonaden. Alla verkade bli tillfredsställda av svaren men jag kände mig inte riktigt färdig än.

''Men det är ännu en sak jag inte fattar. Hur fick Aiden reda på något?''

''Det kan jag svara på.'' hördes från dörren. Och där stod en tjej med brunt långt här, som nådde ner till naveln och det vackraste gröna ögon jag någonsin sätt på en flicka. Jag kände igen henne från en bild från Emmetts mobil, eller snarare bilderna, det var säkert hundra av dem. Men det var inte förrän Emmett öppnade sin mun jag fick ett namn på henne.

''Detta är min syster, Saga.'' log han.

 

*

 

''Vi kan inte hålla på såhär för alltid, du vet de va?'' sa jag där jag låg med mitt huvud på Jadens bara överkropp. Solen sken rakt ovanför oss och om man lyssnade noga kan man höra hur vågarna slår mot strandkanten med någon sekunds mellanrum.

''Vad då för någonting?'' Han drog sin hand över min högra sida. Från höften till min bikiniöverdels början och ner igen. Rörelsen gav mig gåshud som jag vet att han också märkte även fast han inte sa något.

''Gömma oss, på dolda ställen.'' svarade jag.

''Vi är ju på en strand just nu.'' Hans handrörelse slutade inte och det gjorde det svårt för mig att hålla kvar en irritation i min röst.

''Det är en privatstrand, vid dina föräldrars strandhus.'' Han skrattade till.

''Jag vet, guapa.'' Hans ordval förvånade mig och när jag tittade upp i hans bruna ögon såg jag ett stort flin på hans läppar.

''Du är inte den enda som kan spanska.'' sa han stolt.

''Men alla gånger jag pratade med pappa..-''

''-om hur mycket du hatade din praktik, och hatade mig?'' avbröt han. ''Jag förstod vart enda ord.'' Jag gjorde en bittermin som fick han att skratta till.

''Kommer du ihåg vad vi pratade om igår?'' frågade han. Jag nickade till svar. ''Jag kan berätta om henne nu om du vill. Felicite alltså.'' Ännu en gång nickade jag till svar men lade en stödjande hand på Jadens bröstkorg på grund av nervositeten i hans röst och ansikte. Han tog ett djupt andetag innan han började sin historia.

 

Det var i mitten av terminen. Jag var på väg till Aiden hus, som vanligt träffades vi varje fredag hemma hos honom. Klockan slog precis över till halv sju när jag tog ett steg in på hans uppfart. Vi hade bestämt att vi skulle träffas klockan sex, så jag var helt säker på att jag var den sista som anlände. När jag kom närmare och närmare huset var det inte Moises skratt eller Mateos dumma kommentarer eller Felicites välkända skratt. Inte ens Aidens tjötade om att han har fått en roll i en ny hollywood film. Och framdörren var öppen, så det var det jag borde höra. Det var det jag ville höra. För att Aiden hade precis fått en kille relegerad från skolan, och det var den stora anledningen till varför vi skulle träffas. Vem ville inte ha Ben utkickad från skolan? Så när jag stod vid dörren kanske det borde ha slagit mig att ingenting var som det borde vara. När jag klev in i huset och gick förbi hallen för att gå in i vardagsrummet, det var då jag första gången hörde röster.

''Det var du eller hur?'' den arga rösten ekade i det tomma huset och jag visste att den tillhörde Aiden. ''Din äckliga hora'' Jag stannade upp förstelnad.

''Vad fan ska du göra? Jag kanske ska berätta för dina grabbar din stora hemlighet?'' Felicite. Jag kände igen hennes ljuva stämma. Detta var stunden då jag borde ha gått i in i rummet, men mina ben lät mig inte.

''Du skulla aldrig våga.'' Jag såg inte Aiden men jag kände hans hånleende ända hit.

''Testa mig.'' Jag hörde fotsteg närma sig, men så upphörde stegen och en smäll hördes och sedan lade det sig en tung tystnad över hela huset.

 

Jaden andades tungt när han avslutade sin historia och jag lät mig själv andas ut det andetag jag inte kom ihåg att jag höll inne.

''Vad var det som hände?'' Jaden skakade på huvudet som om han vägrade tro på minnena i hans huvud.

''När jag kom in i rummet låg Felicite på golvet, efter fem minuter var en ambulans där, Aiden grät och hans mamma skrek.'' Orden satte sådan skräck i mig att jag inte fick fram några ord i början. Hur hade hon hamnat där? Vad hände sedan? Det var så mycket jag ville fråga.

''Hon vaknade upp på sjukhuset, men hon kom inte ihåg någonting. Aidens hus städades upp, vi pratade aldrig om händelsen. Det enda som finns kvar är Felicites jack i bakhuvudet.''