jadensmithtime

4 veckor efter Rose Morales död

Jag hoppade ur bilen och lät pappa följa varje steg jag tog med blicken. Jag gick som en lydig flicka mot skolans entré och tittade inte bak på honom. Med klumpiga steg slöt sig Chelsea upp vid min sida. Min bästa vän. Hennes hud var lika ljus och snön och med sina högklackade skor gick hon klumpigt genom den.

’’Jeremy väntar vid parkeringen’’ sa hon och gjorde en ansats att börja gå mot parkering. Jag drog tag i hennes arm och drog henne framåt. ’’Vad är det med dig?’’ utbrast hon lite smått irriterat.

’’Min pappa’’ viskade jag som om han kunde höra mig ända här ifrån. Pappa hade bra hörsel, men inte så bra. Chelsea tittade bakåt och verkade se pappas blick för hon sa ingenting mer utan fortsatte att gå framåt. Jag tackade pappa för min goda hörsel då jag hörde att hans bil åkte iväg precis när jag mötte entré dörren till skolan. Både jag och Chelsea tittade bakåt och konstaterade att pappa var borta, då vände vi oss om och gick tillbaka mot parkeringen. Jag hoppade smidigt in i förarsätet i bilen som stod och väntade på oss och Chelsea hoppade in där bak.

’’Hej snygging’’ sa Jeremy och log stort.

’’Du är inte så nådig själv’’ sa jag och blinkade åt honom.

''Skaffa ett rum'' gnällde Chelsea i baksätet. Jeremy hånlog mot henne i backspegeln.  Jag och Jeremy var inte tillsammans, men vi var inte bara vänner heller.

’’Det var inte ert snabbaste dag idag. Var tvungen att prata med Mr.Scott så han vet att jag inte är sjuk idag’’ sa han med en aning mutterhet i rösten.

’’Pappa insisterade på att köra mig till skolan och se att jag kom igenom de där dörrarna. Jag tror vår överbeskyddade lärare Mr.Scott’’ jag gjorde en grimas när jag sa hans namn. ’’Har ringt en del samtal hem de senaste dagarna.’’

’’Du kan fortfarande gå in.’’ Sa Jeremy med ett flin.

’’Jag vill inte spendera en sekund där inne’’ sa jag och med dem orden skruvade jag upp musiken på högsta volym och Jeremy körde i väg.

* 

’’Och hon gör det igen’’ ropade Chelsea och gav mig en high five.

’’Fortfarande obesegrad’’ konstaterade jag och greppade tag om basketbollen. Jeremy låg på knäna och ansiktet i händerna. ’’Hur känns det att ständigt bli slagen av en tjej?’’ sa jag med ett flin. Han reste sig upp och vände sig till mig.

’’Så länge som ingen ser’’ sa han och flinade större. ’’Och även om någon ser, säger jag att jag lät dig vinna med flit.’’ Jag slog till han lätt på armen men skrattade.

’’Matdags?’’ sa jag och log stort mot Jeremy. Jag hörde Chelsea sucka bakom mig men Jeremy nickade.

’’Det är det enda du gör, Alex. Äter.’’ Sa hon men följde efter oss när vi gick ut från idrottssalen som låg en bit från skolan. Ingen kommer hit på vintern, då det är alldeles för långt att gå i snön.

’’Bara för att inte du uppskattar mat’’ svarade jag.

’’Det gör jag visst det’’ Jag och Jeremy skrattade.

’’Hey, vatten och en minttablett gills inte som mat’’ sa Jeremy skrattande.

’’Man kan inte få den här kroppen utan lite uppoffringar.’’ Jag rullade mina ögon. And here we go again. Jag älskade Chelsea. Men när det kom till hennes kropp är hon för mycket.

Vi möttes av ett iskallt Wallington när vi steg ut ur idrottssalen. Vi svängde vänster för att komma till den minimala parkering som låg utanför. Vi hörde ett skratt bakom oss och vände oss om i farten. Nedför backen kom en man med en dam i rullstol. Damen i rollstolen var flintskallig och såg alldelles skör ut. Jag har varit med länge nog för att veta vad det betyder. Som en klump i magen när jag såg henne började jag genast gå fortare mot bilen. Jeremy tittade på mig och jag antog att han förstod för han lade en stödjande arm på min rygg. Han öppnade bildörren åt mig och jag slank in, försökte intensivt bita ihop tårarna som ville falla ner. Jag tänkte inte gråta inför Chelsea, och speciellt inte inför Jeremy. Att visa mig svag är inte direkt det jag är känd för. Dörrarna runt bilen stängdes igen och jag behövde inte titta för att se att bådas blickar var på mig.

’’Är du okej?’’ frågade Jeremy och lade sin hand på min.

’’Jag? Jaja. Åk bara!’’ sa jag men mötte inte hans blick. Det var tyst en stund innan han rättade till sig och körde därifrån.

Väl hemma slängde jag av mig mina blöta converse och sportbagen på golvet.

’’Alexandra Rose Morales’’ hörde jag pappas ilska röst ifrån köket. Alex, tänkte jag. Alex. Varför kan du inte bara kalla mig Alex? Jag gick ännu en gång som en lydig flicka igenom vardagsrummet där min bror satt framför tvn. Han flinade åt mig och jag gjorde en grimas tillbaka. Något fick mig att stanna upp i dörröppningen in till köket. Det var inte pappas ilska ansikte. Nej det var det andra ansiktet jag aldrig trodde att jag skulle få se i mitt hus. Mr. Scott.

 _____________________________________________________________

Jaden kommer snart komma in i novellen, men jag måste skriva ett kapitel till för att ni skall fatta hur Alex är som person. Håll ut! Vad tycker ni annars?