jadensmithtime

För det första, är jag tacksam för at ett tålamod. Jag kan säga att jag har inte varit det, ringt till företaget som skulle fixa min dator varje dag. Ursäkta mig, men mina novelläsare har väntat i två veckor på ett nytt kapitel. Haha, alla bara skrattade åt mig. Jaja! Nu är den tillbaka i alla fall.

För det andra, lite ovårdat språk i detta kapitel. Bara en varning för lite känsligare läsare! Haha, lät som om jag skall visa världens skräckfilm. Nej, ge gärna en kommentar, det tar ju inte så lång tid eller hur?

Och en applåd för den dramatiska titeln, jag vet. Haha! Drama Queen. Jag har inte hunnit läsa igenom kapitlet och rätta fel, men vi bortser från det denna gången. Nu ska vi ha kul o läsa!

För er som undrat och skrivit, När blir dem tillsammans? Mohaha, jag har elaka planer. Hihi. Men här har ni kapitel sju, enjoy!

Jadens perspektiv

Min blick gick åter tillbaka till Alex som satt bredvid sin pappa runt bordet. Vi gick igenom manuset och alla skådespelarna var samlade runt ett bord. Plus Gary, Luis, pappa och Alex. Det var inte bara det att både Luis och Alex var båda så mycket tystare än vanligt. Och det ovanliga låg inte i att Alex inte tittade på mig. Det ovanliga var när hon väl gjorde det var glimten i hennes öga borta. Det fanns ingen känsla. Det var som någon hade tömt henne på alla känslor och allt som var kvar var en robot. Inte ens när jag gett henne en spydig kommentar om hennes, även för att vara Alex, dåliga klädval hade en gnista kommit fram. Inte ens en gnista av hat. Ingenting. Jag kanske borde vara glad över att hon inte gjorde mina dagar till ett rent helvete. Men det här var inte Alex. Jag visste inte om jag kunde stå ut med en spydig Alex i två veckor, men en robot Alex skulle bli omöjligt. Hennes haka låg i hennes högra hand som vilade på bordkanten. Även känslolös var det ingen tvekan på hur vacker hon är.

''Jaden?'' Nicks röst väckte mig ur mina tankar och jag harklade mig medan jag fångade upp hans blick. ''Det är din och Liz dialog nu.'' Jag tittade ner i manuset för att snappa upp vart vi var och började långsamt läsa.

''Dem kallar oss animus. Någonting för själ. För det är det vi gör, vi övertar en vald själ vid varje röd måne.'' jag läste min mening med den minsta passion jag har gjort på länge. Jag mötte min pappas blick och han besvarade den med en frågande blick.

''Jag tror vi behöver paus'' sa pappa och vände sig mot Gary. Och som om Gary förstod precis vad pappa egentligen menade, 'min son har tappat sin passion någonstans på vägen in' nickade han och alla reste på sig. Jag hann knappt blinka innan jag hade fått några lätta klapp på ryggen och rummet var tomt på människor. Egentligen inte. Alex satt kvar i sin stol, helt i sin egen värld och hade antagligen inte märkt att det inte var någon kvar i rummet. Om det inte vore för hennes ögon som var öppna, men ändå så tomma skulle man trott att hon sov. Men eftersom hon var mer lik en robot än en människa var väl jag den ända som var kvar. Jag tog tag i min vattenflaska och gick över till henne. Utan en vidare tanke vände jag upp och ner på flaskan över hennes huvud. Vattnet klingrade sig över hennes hjässa och ner längst hennes hår och det var först då hon hajade till vad som hände. Hon reste sig hastigt upp och slog ut med armarna.

''Vad fan är ditt problem?'' Hennes röst var ilsken och hennes ansikte tydde samma sak.

''Vad mitt problem är? Det är inte jag som sitter här som en jävla robot.'' Varför var jag arg? Hon såg förbluffad ut.

''Vad har det med dig att göra?''

''Vill du att det ska ha något med mig att göra?'' jag kunde inte låta bli att blinka mot henne. Hon frustade irriterat.

''Dra åt helvete!'' sa hon men hon gav det ingen känsla alls.

''Tror du inte att vi måste ha några fler dejter innan jag träffar din mamma?'' meningen slank ur mig innan jag hann tänka. Men någonstans i mig var jag glad över det. Jag förtjänade det slaget även fast det var mer av en bitchclap den här gången än en rak höger, men åg jag gnistan i hennes ögon ännu en gång innan hon sprang ut genom dörren.

*

Efter en vild utskällning av min pappa. En utskällning jag aldrig i hela mitt liv upplevt stod jag nervöst inne i Alex rum. Luis hade sagt åt mig att vänta här medan han hämtade Alex i Julians rum. Jag tittade mig nervöst omkring, slukade in omgivningen som såg ut som vilket annat hotell som helst. Förutom att man kunde märka att det var Alex som bodde här. Kanske inte på hur det såg ut, men på lukten. Hela rummet luktade Alex. Jag vågade mig inte längre in i rummet än hallen precis vid dörren. Jag fixade lätt till min tröja. Hur fan säger man förlåt för något man inte tänkt var fel? Det var hon som sa att jag skulle dra åt helvete, eller hur?

Alex perspektiv

Jag kände min pappa väl nog för att veta att det var hans steg som kom närmare soffan. Jag hade min rygg mot honom men Julian kunde inte ha duschat klart än. Jag vägrade vända mig om. Jag har inget att säga till honom. Varför skall han ens börja prata med mig nu?

''Alex'' hans röst var lugn. Lugnare än vad den borde vara. Vilket bara kunde betyda en sak, han tänkte be mig om något han visste att jag inte ville.

''Ja'' svarade jag utan att vända mig om.

''Kom med mig'' jag hörde att han vände sig om och gick tillbaka mot dörren. Som en lydig flicka gick jag efter även fast jag inte alls fattade varför. Hans vita tröja var som en fackla som visade vägen i den annars mörka rummet. Han gick ut genom dörren och jag fortsatte att gå efter. När vi fortsatte att gå längst korridoren förstod jag att vi var på väg mot mitt rum igen.

''Vad ska vi göra i mitt rum?'' frågade jag och stannade tvärt. Jag lade mina armar i kors samtidigt som han stannade och vände sig om mot mig.

''Det är någon som vill prata med dig. Eller be om ursäkt rättare sagt.'' Jag sökte i minnet. Jaden. Inte ens utanför lokalen kunde jag komma undan honom. Kan han inte bara ge mig lite utrymme?

''Tror du inte att han har pratat nog?''

''Alex, var inte sån. Han är en...''

''Stå för i helvete inte upp för killen. Han snackade skit om mamma. För andra gången om det för någon fucking skillnad.'' skrek jag på honom. Brydde mig inte om det paret som gick förbi och gav oss underliga blickar. Pappa viftade med handen som om att be mig att sänka rösten.

''Han vet inget, Alex.'' Pappas röst var fortfarande lugn.

''Hur kan du vara så jävla lugn. Speciellt idag? Har du redan kommit över det?''

Jadens perspektiv

Kommit över vad då? Jag tryckte mitt öra mot dörren för att inte missa ett ord av den konversation Alex och Luis hade näst intill dörren.

''Vet du ens att det är hennes födelsedag idag?'' Alex röst lät utslagen och tårfylld.

''Om jag vet att det är min egen frus födelsedag?'' Luis röst lät denna gången arg, nästan förråd.

''Hur kan du anklaga mig för att vara ett sådant kräk?'' hans röst ekade i korridoren utanför. Jag hörde Alex börja syfta och det var som mitt hjärta brast. Men jag brydde mig inte om tjejen, eller hur? Ingen chans. Hon var mer än plåga än en njutning.

''Hur fan vågar du stå där och tro att jag inte mår precis lika dåligt som dig?'' Luis var nästan argare än min pappa efter han fick reda på vad jag sa till Alex. Men vad var det jag inte fattade? Jag tänkte tillbaka. Första gången Alex slog mig.

''Skall du gå hem och gråta hos mamma nu?'' BOM. En rak höger. Andra gången:

''Tror du inte att vi måste ha några fler dejter innan jag träffar din mamma?' BOM. En smäll. Båda gångerna med hennes mamma att göra. Utskällning av pappa för att jag snackade skit om henne. Luis och Alex bråkar om att det är hennes födelsedag.

''Har du ens bett för henne idag?'' Det var Alex tårfyllda röst. Jag måste ha missat resten av konversationen medan jag tänkte för i nästa sekund öppnades dörren. Just i den sekunden när Alex blöta ansikte, fyllt med tårar och tårfyllda ögon det gick upp för mig. Alex mamma var död.

''Dra'' morrade Alex. Utan att tänka gick jag fram och lade armarna om henne. Hon försökte vränga sig ur min omfamning.

''Dra. Jag hatar dig! Jag hatar världen! Jag hatar mamma! Jag hatar att hon lämnade mig kvar här!'' skrek hon medan hon slog sina nävar mot mitt bröst. Jag stärkte mitt grepp om henne och hon ramlade in i mina armar och gav upp kampen.

''Varför lämnade hon mig kvar här?''