jadensmithtime

Jag lät mina fötter släpa efter mig när jag gick efter pappa och min nya rektor, Mr.Cox. Det två dagar jag haft fria innan skolan började hade spenderats med pappa på inspelningen. Jag skulle ljuga om jag inte var fascinerad av allting där. En gigantisk byggnad som kunde ta dig från ett sovrum till en annan galax. Allting fanns under samma tak. Det var Gary som visade oss runt, även fast det var pappas andra film i denna inspelningslokal. Gary var både producent och film direktör för filmen som skulle spelas in. Pappa såg alltid till att ligga på Garys bra sida, eftersom han bar Hollywood på sina axlar. Jag tänkte på Julian som antagligen fortfarande låg i sängen och önskade att jag kunde ligga där bredvid honom. Vi gick igenom en korridor som var fylld med blåa skåp längst kanterna. Pappa sneglade bak på mig och jag log lite halvt. Jag hörde Mr.Cox prata men kunde inte koncentrera mig på grund av den växande nervositeten inom mig.

''Nervös?'' hörde jag pappa säga och jag kände fyra ögon på mig. Jag skakade på huvudet. Jag vet att jag egentligen inte borde känna att jag måste hålla mig stark inför min egen pappa. Och sanningen var att jag inte något annat än gärna skulle vilja krypa in i pappas famn och be honom att dra ut mig från denna skolan igen. Men jag kunde inte det, inte längre. Allt hade förändrats. Jag tvingades att tvärbromsa för att inte gå in i Mr.Cox och pappa som helt plötsligt hade stannat.

''Det är dags för mig att gå'' sa pappa och kysste mig på pannan innan hade skakade hand med Mr.Cox. ''Lycka till'' Han började gå. Jag följde varje steg han tog tills han svängde runt krönet och försvann. Pappa? Stanna. Ta med mig dig. Snälla.

''Redo?'' frågade Mr.Cox. Jag nickade. Absolut inte redo. Jag svalde och andades ut innan jag följde efter rektorn in i klassrummet med en stor skylt som visade D-1 på. Allt prat och skratt upphörde direkt när vi satte fötterna innanför klassrummet. Jag kände flera ögon mot mig och jag tvingades att kämpa mot mina kinder som så intensivt ville bli röda.

''Klass, detta är Alex'' han log mot mig och jag log tillbaka, tacksamt.''Alex Morales. Hon är ny ifrån Wallington och jag vet att ni kommer ta hand om henne, eller hur?'' Jag tittade ut över klassen och några få nickade. Rikemansbarn. Jag tänkte på Chelseas sms tidigare, Så länge du inte blir ett uppstoppat rikemansbarn har du alltid en varm plats i mitt hjärta. Lycka till på första dagen! xx Mr.Cox gav mig ett leende innan han gick tillbaka ut ur dörren och jag lämnades kvar ensam framför 25 nyfikna ansikten.

''Välkommen Alex'' rösten kom ifrån bakom mig och jag vände mig om och såg en kvinna i säkerligen 35 års åldern. ''Jag är Mrs Young och kommer vara din lärare i Matte.'' Jag log mot henne och hon vände sig mot klassen.

''Ms Taylor, skulle du kunna visa Alex runt skolan?'' Jag följde hennes blick och fann en blond tjej som satt längst fram i klassrummet. Hon log stort mot mig och nickade glatt. Yay, klassens pluggis är min nya bästa vän. Oh happy day.

''Mrs Young'' rösten kom inte från den blonda tjejen längst fram. Jag tittade mig om men kunde inte se vem som hade pratat. ''Kan jag få visa Alex runt?'' När jag fann personen i fråga log jag, Amber.

Amber hade visat mig runt skolan, vilket var den största skolan jag någonsin har sett. Och antagligen den vackraste, men det sa jag inte. Det visade sig att det var ungefär tio nya elever varje termin, så hon försäkrade mig om att jag inte skulle märkas vilket lugnade mig. 6 månader, sen är jag borta. Vi fick sällskap av Emmett och traskade ut på skolgården och firade att första dagen var slut.

*

Jag sköt ett skott som satte rakt i basketkorgen. Skolbussen gick inte förrän om en halvtimma och jag slösade tiden genom att köra 21:an med Amber och Emmett. Dem pratade om någon vid namn Darren Criss och jag hade inte någon aning vem det var. Men enligt Amber var han den snyggaste i Hollywood just nu. Jag vände mig om för att plocka upp bollen när jag såg han komma ut entrén. Hans vita t-shirt satt aning slimmad mot hans kropp vilket gjorde att man såg det muskler som döljde sig bakom. Vem är han? Tänkte jag. Han bredvid två andra killar och alla skrattade högljutt men självsäkert.

''Då var det dags att gå'' suckade Emmett bakom mig och jag tittade på klockan.

''Bussen går inte förrän om 28 minuter'' konstaterade jag. Dem smålog mot mig.

''Du har fortfarande mycket att lära Wallington. Man spelar inte här när dem ska spela.'' han nickade mot honom.

''Vem är han?'' frågade jag men släppte inte blicken ifrån honom. Dem började skratta bakom mig och jag vände mig om. De slutade tvärt.

''Är du seriös?'' jag svarade inte utan tittade på honom. ''Det är Jaden Smith.'' sa han som om det vore den mest självklara saken i världen.

''Du vet inte vem Jaden Smith är?'' det var Amber denna gången. Jag skakade på huvudet. ''Bodde du under en sten?'' Jag skrattade lätt. ''Will Smith? Jada Pinkett-Smith? Willow Smith?'' Jag stirrade på henne. Hon slog ut med armarna, som om jag var ett hopplöst fall.

''Det är en rätt fin sten i mitt försvar''

''Blondie, Emmett, alltid ett nöje.'' Jag vände mig om i takt med att rösten kom närmare. Det var han. Jaden. Vad var hans efternamn?

''Vi skulle precis gå'' det var Emmetts röst och Jaden log överlägset.

''Nej, det skulle vi inte?'' jag blev lika förvånad som resten av dem som stod runt mig av min egna mening. Jaden och hans två vänner samt Amber och Emmett tittade på mig.

''Jag tror att ni var på väg att gå'' sa Jaden.

''Om du fortsätter tro, så kan jag hålla mig till vad jag faktiskt vet.'' Han hade varit här i två sekunder och han drog upp dem konstigaste sidorna av mig. Killen bredvid honom skrattade lite lätt men tystnade med Jadens ilska blick. Jag mötte Emmetts blick som skrek, Alex vad fan håller du på med? Kom igen, vi går nu. Jaden tog några steg närmare mig till han stod en halvmeter ifrån mig. Jag stelnade till. Han hånflinade och drog basketbollen ur händerna på mig.

''Låt oss spela om det. En mot en. Vinnaren får stanna kvar.'' hans vänner skrattade och ilskan jag inte visste funnits inom mig bubblade. Jag tittade på Amber och Emmett som både skakade på huvudet. Men det han inte visste var att jag har aldrig förlorat på basket, inte heller hade Amber eller Emmett förrän jag kom.

''Jag låter dig börja med bollen''

Tio minuter senare. Tvingades jag, mot all avsky jag hade i min kropp. Tvingades jag medge att för första gången blivit slagen i basket. Jag kastade ilsket iväg bollen med ett argt skrik och gick mot Amber och Emmett. Jag såg dem inte, men jag hörde Jaden och hans vänner göra flera glädjerop.

''Säg inte att vi inte varnade dig'' sa Amber medan hon reste sig upp tillsammans med Emmett. Jag gav henne en ilsken blick. ''Hey, var inte sur på mig. Det var inte jag som precis gjorde bort mig för halva skolan.'' Jag tittade mig omkring. Jag hade vart så fokuserad att jag inte märkt folkmassan våran lilla tävling hade dragit till sig.

''Tack för en god match'' Jaden ställde sig framför mig och sträckte ut handen. Jag gav honom en blick innan jag gjorde en ansats för att gå därifrån. ''Du ger dålig förlorare ett nytt perpektiv.'' Jag försökte stänga ut hans röst och skratten som kom från folkmassan i samband med att han pratade. ''Ska du gå hem och gråta hos mamma nu?'' Orden fick varje nerv i min kropp att stelna till och det var inte förrän jag kände värken i min hand jag insåg vad jag precis hade gjort.

Välkommen Jaden!

Uppskattar feedback, det tar endast några sekunder för er att kommentera. TACK!