jadensmithtime

Det kursiva är flashbacks. Enjoy Jadenators!

Jadens perspektiv

Jag skvätte vatten i ansiktet samtidigt som jag hörde en vag del av Alex telefonsamtal.

''Stanna?'' bad hon när jag reste mig upp för att gå. Hennes tårar hade precis slutat rinna och jag trodde att hon sov. Hennes ögon var röda av tårar och hon torkade bort det blöta med armänden. Jag tittade på klockan som visade elva. Jag slutade kämpa mot mitt bättre vetande som visste att jag borde ta min chans att gå. Men hennes ögon borrades rakt in i min själ och jag gick tillbaka mot sängen.

Jag gick ut från badrummet och Alex slutade sitt samtal.

''Har du vänner? Vem kunde tro det?'' hon räckte ut tungan mot mig som en femåring och jag skrockade.

''Jag smsade pappa och sa att jag tar mig till lokalen själv.'' sa hon medan hon drog en borsta genom sitt hår. Jag ställde mig mot väggen och tittade på henne. Inte stirra, utan en mild sort.

''Taxin är här om 5 minuter, du kan få åka med om du vill.''

''Nä men, titta vem som är generös idag. Mycket vänligt.'' Hon knuffade till mig lätt när hon gick förbi mig mot dörren och jag följde skrattandes efter. Vi gick under tystnad in i den halvfulla hissen. Ingen av oss sa det men jag visste att vi båda tänkte samma sak.

Hur mycket kunde en kväll ändra?

''Det var cancer'' Alex röst vacklade i mörkret. Vi hade i en längre tid bara legat bredvid varandra i tystnad. ''Hon blev diagnosticerad dagen av Julians bal. Julian hittade henne medvetslös på golvet och ambulansen var där inom tio minuter.'' Jag vände blicken till henne i en gest om att jag lyssnade. Visste inte vad jag skulle säga för att ens kunna hjälpa. Men när hon kände att jag lyssnade fortsatte hon: ''Det kändes som jag landade mitten i en dum dokusåpa. Jag drömmer fortfarande drömmar om hennes livlösa ansikte.'' Hennes tårar började ta övertag så hon stannade.

Taxinchaffören verkade vara på ett oerhört bra humör. Han skapade ett beat med högra handen mot ratten samtidigt som en nynnade. Alex smålog och tittade ut genom fönstret och jag bestämde mig för att klara upp minnet från igår.

Hon måste ha somnat för det enda jag hörde var djupa andetag. Jag tog en sista titt på klockan som visade 03:47 och skickade iväg ett snabbt sms till pappa innan jag lade mig till rätta. Jag myste bekvämt ner i sängen men lade mig inte för nära den sovande Alex. Jag blundade och det var förvånansvärt lätt att slappna av. Precis innan jag föll in i sömn hörde jag Alex mumla: Alexandra.

''Vem är Alexandra?'' frågade jag och hon vände sin blick mot mig.

''Vem Alexandra är?'' skrattade hon. Jag tittade oförstående på henne men hon fortsatte skratta. Taxin kom till ett stopp precis utanför lokalen och jag drog fram min plånbok.

''Jag betalar, gå du i förväg'' Hon log snabbt mot mig innan hon gick ur taxin.

Alexs perspektiv

Jag log fortfarande när jag kom in med två koppar kaffe till Will och Gary. Alla skådespelarna var precis som igår uppradade runt bordet. Stämningen var så mycket bättre än igår och även jag kände mig mycket bättre än igår. När jag mötte Jadens blick kunde jag inte låta bli att skratta lätt. Vem är Alexandra? Han hade i alla fall inte ärvt sin pappas hjärna om han inte ens kunde komma underfund med det. Jag slog mig ner bredvid Julian som hade envisas med att komma med till manusläsningen idag. Jag vägrade låta att problemen med pappa stå i vägen, för en dag var en bra dag. Jag tog en klunk av Julians kaffe som sände mig en blick och lyssnade på Wills historia.

''Så när Jaden var 3 år hittade jag honom stående i sin säng och imiterade en av mina Fresh Prince of Bel Air avsnitt.'' Alla skrattade och Jaden lade en hand över sitt ansikte för att dölja hans generade kinder. Han tittade över mot mig igenom hans fingrar och jag blinkade åt honom.

''Och inte var det bättre av att det var ett avsnitt där jag stötte på mest tjejer.'' skratten ekade i lokalen.

''Okej pappa. Jag tror att det räcker nu'' sa Jaden inte lika underhållen som alla andra. Men ingen brydde sig, skratten fortsatte tills Jaden tvingades att falla in han med. Som om han skulle visa att inte tänkte visas generad mer fortsatte Jaden.

''För er information blev vår katt väldigt smickrad över min raggningsreplik.'' Jag kände min kinder börja göra en aning ont från allt mitt skrattande men jag kunde inte bry mig mindre. För, för första gången sedan mamma så var mitt skratt så ärligt. Julian verkade märka det eftersom han la sin hand över min hand som vilade i mitt knä och tryckte om den lätt.

*

Dagen började gå mot sitt slut och trippade nervöst in i rummet jag precis såg Jaden gå in i.

''Jaden?'' mumlade jag medan jag stängde dörren efter mig. Han satte sig upp i soffan och log mot mig.

''Jag har tänkt'' sa jag medan jag satte mig ner bredvid honom och lät min väska landa mellan mina fötter.

''Skada inte dig själv'' svarade han ironiskt.

''Roligt.'' sa jag och gav han en lätt slag på axeln.

''Jag kommer behöva börja bära axelskydd om du skall fortsätta slå mig.''

''Och jag kommer behöva tusen män för att hålla tillbaka mig från att slå dig varje gång du säger något dumt.'' kontrade jag. Han flinade. Jag skulle precis fortsätta när jag var dum nog att titta in i hans ögon. Jag tittade in i dem på ett sätt jag aldrig gjort förut, och dem tittade tillbaka på mig på samma sätt. Det var något äkta med hans guldbruna ögon. Jag harklade mig.

''Jag vill visa dig något.'' Jag lutade mig ner och tog upp det block jag inte visat för någon annan förutom mamma. Ingen aning varför, eller vad jag ens höll på med gav jag blocket till Jaden.

''Vad är det här?'' frågade han och tittade ner på blocket.

''Bara läs det. Det är din chans att lära känna Alexandra.'' svarade jag och reste på mig. Jag kände Jadens oförstående blick i min rygg när jag gick ut genom dörren.

Jadens perspektiv

Jag öppnade blocket och hamnade någonstans runt mitten. Förvirrat började jag läsa samtidigt som jag långsamt förstod.

I knew I messed it all up, but I don't know how to stop.

And I know i have changed, but deep down i'm still the same.

I'm that little girl you tucked in every night,

i'm the little girl that is afraid and holds on too tight,

It was all easier when you were here,

I lock my feelings up and watch the real me disappear,

when you're not here, I can't be who I really am cause I feel ashmed,

but I think you know that deep down, i'm still the same.

If you're looking down upon me now,

know i'm sorry for making dad cry,

Mum, I wish you could save me now.

Kommentera och du får en kaka. :) haha!

Nämen vad tycker ni, does this chapter even make sense? :)

Ni kommer bli så sjukt överraskade på så många olika sätt längre fram i berättelsen. Jag har sådana sjuka ideer!

fortsätt skicka in mejl om ni vill vara med i novellen. Jag har två favoriter just nu, men ni alla är så underbara.