jadensmithtime

Det finns vissa saker i livet vi inte förstår oss på. Livshotande sjukdomar kommer vi aldrig få svaret på. Vi vet bara att det händer inte varför. Vi hör att det händer för alla andra, men tror aldrig att man skall sitta i den situationen själv. Jag tryckte mig mot pappas bröst medan han höll om mig hårt. Hans högra sida av skjortan var blöt från mina tårar. Han kysste mig på hjässan.

’‘Kom hjärtat, det är ingen idé vi tillbringar en till minut här’’ sa han medan han försökte låta stark. Jag rätade på mig och torkade bort mina tårar även fast mina ögon fylldes med nya direkt. Pappa tog tag i min hand och Julian la en stadig hand på min rygg. Tillsammans gick vi ut från sjukhuset. Utanför möttes vi av en vit stad. Hela Wallington var vitt så här års. Jag tittade tillbaka på sjukhuset en sista gång. Sedan satte jag mig i bilen med pappa och Julian. Lämnade sjukhuset jag tillbringat den senaste månaden med pappa och min bror. Men speciellt med mamma.

2 månader tidigare

’’God morgon pappa’’ sa jag glatt när jag kom in i köket. Han satt vid datorn och jag gav honom en lätt kyss på kinden.

’’Godmorgon hija’’ sa han med sin spanska dialekt med blicken fortfarande fast mot datorn.

’’Hur går det?’’ frågade jag och kikade över axeln på honom.

’’Jag tror manuset blir klart ikväll.’’ Sa han och såg nöjd ut.

’’Det har du sagt varje kväll.’’ Sa Julian med skrattet i halsen. Jag skrattade till. Pappa drog bort blicken från datorn och grimaserade åt oss.

’’Det är min chans med Gary. Jag vill att det ska bli perfekt!’’ sa pappa.

’’När är mötet?’’ frågade jag och tog en vindruva från skålen bredvid honom. Han drog handen igenom sitt bruna hår samtidigt som han tänkte igenom min fråga.

’’Ehm…2 månader från idag.’’

’’Då har du ju 2 månader-’’ började Julian.

’’Alla gör inte sina saker i sista sekund’’ sa pappa och hånflinade åt Julian. ’’Alex, din mamma vill se dig innan du går till skolan.’’ Jag nickade och svalde vindruvan innan jag gick mot mammas rum. Dörren stod på glänt och jag kikade in. Jag smög fram till sängkanten och satte mig. Hon öppnade försiktigt ögonen och tittade suddigt på mig.

’’God morgon Alexandra älskling’’ Mamma var antagligen den enda som inte fattade att jag hatade när folk kallade mig Alexandra, men åt andra sidan så var hon nog den enda jag inte skrek på när hon sa det. Jag log och kramade om henne ömt. Hennes silkeslena bruna hår låg perfekt runt hennes ovala ansikte och fick hennes gröna ögon att lysa i morgonljuset.

’’Ska du gå till skolan idag? Jag kan ringa Mr.Scott och-’’

’’Mamma det är okej. Jag kan inte undvika skolan förevigt.’’ Sa jag och log mot henne.

’’Det har bara gått en vecka sedan vi fick reda på att…… jag hade cancer.’’ Hon lät fortfarande lugn och jag såg antagligen lugn ut på utsidan för hon sa inget. Men på insidan var jag allt annat en lugn, på insidan började ett nytt krig varje gång hon nämde sig sjukdom.

’’En vecka. Och jag har redan missat mycket i skolan.’’ Mamma skrattade lätt och drog handen över min kind.

’’Om bara din bror var lite mer som dig’’

’’Jag hörde det där’’ ropade en röst utanför rummet. Vi skrattade och Julian steg in i rummet.

’’Betyder det att du inte ska till skolan idag?’’ frågade jag medan han slängde sig i sängen bredvid oss.

’’Nej men jag kan köra dig ändå om du vill.’’ Mumlade han.

’’Det är okej. Jag smsar Jeremy.’’ Jag tog upp min mobil och började skriva. Mamma tryckte ut sig ett ljud som vanligt varje gång jag nämnde Jeremys namn.

’’Mamma. Bara för att hans bror inte är den bästa personen, betyder det inte att Jeremy är likadan. Det är du som alltid säger: Don’t judge a book by its cover. Eller hur?’’

’’Jag vill bara inte att du ska börja strunta i skolan och alla viktiga saker som du behöver för en utbildning.’’

’’Mamma, jag fick precis övertala dig att inte ringa till skolan och säga att jag var sjuk’’ skrattade jag. Hon log ett av sina varma leenden. Men stunden avbröts av pappas skrik från dörren.

’’GRUPPKRAM’’ ropade pappa och slängde sig i sängen med ett duns. Julian var inte sen med att hoppa in och slog pappa med kuddar mot hans rygg. Mamma skrattade högt innan hon också tog upp en kudde och började slå mot Julian. Jag reste mig från sängen och titta över min familj med ett skratt. Sedan tog även jag upp en kudde och hoppa in i den dagliga Morales kuddkriget.