jadensmithtime

28/12 USA

Jadens perspektiv

Jag stod nervöst och väntade på Belle och Nathalie på flygplatsen. Det har vart flera veckor sedan vi träffades. Julafton hade vi båda velat tillbringa med våra familjer. Jag hade dragit med mig Mateo och Moises. ''Jaden, ta det lungt.'' skrattade Moises åt mig för att jag inte kunde stå still. Ut ur dörren kom den vackraste flickan i hela världen. Varje gång jag såg henne blev jag stum, bländades av hennes skönhet. Hon log stort när hon såg mig och hennes vita tänder sken upp hela rummet. Hon hade håret upp i en hästsvans som fick hennes vackra ansikte titta fram. Tätt bakom följdes hon av Nathalie. Lika glad och söt som vanligt. Jag sprang fram och drog Belle i min famn. Jag kände hennes armar runt mig och jag drog in hennes doft och rös. Hon tittade på mig och kysste mig. ''Jag har saknat dig'' mumlade hon lågt. ''Jag har saknat dig''. Jag släppte motvilligt taget om henne och gav Nathalie en snabb kram. ''Kom det är några jag vill att ni ska träffa'' Vi gick tillsammans bort mot mina bästa vänner. ''Mateo, detta är Belle och Nathalie'' sa jag och de skakade vänligt hand. ''Och detta är Moises'' ännu en gång skakade de hand och Nathalie gav Belle en blick jag inte kunde tyda. ''Glad att du är här'' sa Moises till Belle. ''Han har inte kunnat sluta prata om dig sen ni bestämde att du skulle komma'' retades han. ''Tack, Moises Tack'' sa jag och knuffade till honom. De skrattade. Vi gick tillsammans ut till limousinen som stod och väntade på oss. Belle, Nathalie och Mateo gick längre fram. ''Damn, du sa inte att hon hade sådan snygg vän'' sa Moises och gav Nathalie en blick. ''Jag borde sett den komma'' skrattade jag. Vi hoppade in i limousinen. Nathalie utforskade hela limousinen och den började åka. ''Första gången?'' frågade Mateo och hon nickade. Chauffören gjorde en snabb höger sväng och Nathalie åkte rakt i knät på Moises. Vi alla började skratta och de båda två blev helt röda i ansiktet. Hon reste sig genant upp och satte sig bredvid Belle. Jag tittade på min flickvän. Hur kunde jag? Jaden Smith ha sådan tur?

Belles perspektiv

Vi stannade utanför ett hus jag antog var Jadens. Moises och Mateo tog våra väskor och gick upp till vårt rum och lämnade dem. Huset var gigantiskt. Vi gick in och möttes av en gigantisk hall. ''Är det bara ni som bor här eller hela Kaliforniens befolkning? Frågade jag häpet. Han skrattade och la armen om min rygg. ''Vi fem för hela veckan'' svarade han. ''Din familj då?'' frågade jag. ''Willow har en liten turné'' förklarade han. ''Ska Moises och Mateo stanna här med?'' frågade Nathalie. ''Ja'' svarade Jaden skrattandes. Nathalie rodnade och jag log mot henne. Väl inne i huset möttes vi av en skateboardramp. ''Seriöst?'' ropade jag och sprang fram till den. Även fast jag inte såg henne visste jag att Nathalie skakade på huvudet. Skateboarding har jag gjort sedan jag var liten. Daisy älskade det. Men jag har inte rört en bräda sedan hon dog. ''Skatar du?'' frågade Jaden som hade kommit fram bredvid mig. Jag skakade på huvudet. ''Jag har gjort'' mumlade jag. ''Vi kanske kan ha en tävling?'' hörde jag Mateo säga bakom mig. ''hey, låt dem se sina rum först'' sa Moises. ''Kom så visar jag er vart ni ska bo''

Vi gick upp en trappa och gick till rummet som låg längst in till höger. ''Wow'' sa jag och Nathalie i kör. Killarna skrattade bakom oss men vi brydde oss inte. ''Det är är fantastiskt'' sa Nathalie och viftade runt med armarna. Mitt i rummet var en stor king bed som jag slängde mig i. ''Men vi ses sen?'' sa jag och låtsades sova. De skrattade åt mig. ''Vad sägs om en sväng till stranden?'' frågade Moises. ''Vi är ju trots allt i Malibu''.

Jadens perspektiv

Vi drog ner till stranden där jag vart så många gånger förut. Men det var annorlunda. Idag var mina bästa vänner och min flickvän tillsammans. Så som jag så många gånger drömt. Att se Belle le ute i havet, tillsammans med Nathalie, Mateo och Moises medan de hade ett vattenkrig gav mig sådant lyckorus. Jag sprang ner till strandkanten och välte omkull Belle så hon ramlade ner i vattnet. Några sekunder senare har hon armarna om honom och en brottnings match är på gång. Jag sätter mina händer på hennes kinder och trycker hennes mun mot min. Läpparna möttes och jag fick en ilning genom hela ryggraden. ''Hey, vi är på en strand. Give it a rest'' hör vi Moises retas. Men för en stund är det bara jag och Belle. Jag och den vackraste flickan i mitt liv. Min flicka. Min flickvän. Hennes ögon stirrar in i mina. ''Jaden!'' ropar en bekant röst från strandkanten. ''Romeo'' vinkade jag. Min familjs butler. Jag hatade att kalla honom det. Han var som en bror för mig mer. Bara att han var grym på att göra lasagne. Jag gick upp från havet och fram till honom. ''Du har fått ett brev'' svarade han andfått. ''Tack Romeo. Kan du bara göra lite mat och sätta i kylskåpet sen kan du sluta för idag.'' Log jag mot honom. ''Jag har redan gjort lasagne'' sa han stolt och gick iväg. Jag skrattade . Självklart. Jag öppnade kuvertet.

Inbjudan till Madison Pettis julfest.

Hon hade svarta skinnbyxor med ett senapsgult linne instoppat som fick henne se ut som en modell. Alexander harklade sig bakom oss där vi stått och tittat varandra djupt i ögonen. Belles blick vandrade vidare till Alexander. ''eh, Jaden. Alexander'' sa hon och pekade på honom. ''Jag hörde detta''. Hon log ursäktande och började gå mot köket. ''Vill ni ha något?'' frågade hon. Alexander sa något på svenska jag inte förstod och Belle nickade. ''Vill du ha något?'' sa hon och tittade på mig. Jag gick efter henne till köket. Hon sträckte sig upp för att nå glasen som stod på den översta hyllan. Jag gick fram till henne och la handen på hennes rygg. ''Hey, jag fixar detta''. ''Jag klarar det'' envisades hon. ''Jag vet, men du behöver inte. Doktorn sa att du skulle ta det lugnt.'' svarade jag i lugn röst. ''Ja, och det är så ansträngande att ta ner ett glas!'' svarade hon med ironi. Jag flinade. ''Ja, för dig''. Hon gjorde en grimas men lät mig ta ner glasen för henne. ''Ert kök är otroligt'' sa jag och tittade mig runt.

Allt var i svart och vit nyans och smälte samman. Vi hällde upp någon slags dricka i glasen. ''Svenska....'' mumlade jag medan jag försökte läsa var det stod på flaskan. Hon började skratta och gav mig en kyss på kinden. Innan jag hann reagera och ge henne en kyss tillbaka ringde det på hennes mobil.

Jag gick ut med glasen och satte mig i soffan tillsammans med Alexander som satt och tittade på Fresh Prince of Bel Air. ''Din pappa är kung här'' skrattade han. Jag hade sett alla säsonger och detta var mitt favoritavsnitt. ''Det bästa avsnittet'' sa han och pekade på skärmen. ''Du tog orden ur munnen på mig'' svarade jag. Jag hade många gånger tänkt hur han skulle se ut. Jag ville se han som ful, elak kille. Men hur svårt det än var att erkänna verkade han vara en hygglig kille och tyvärr inte alls ful och det där dumma leendet. ''Så var har du planerat för eran första date?'' frågade han och väckte mig ur mina tankar. Han tittade intresserat på mig. ''Ursäkta att jag frågar, men vad gör du här?'' jag fick en allvarlig röst jag inte menade att få till. Men någonstans i mig var avundsjukan och ilskan så hög att jag inte kunde hålla den inom mig längre. Hela hans min visade att han inte var beredd på den frågan. ''Jag ville se att hon mår bra'' svarade han med låg röst. ''Och nu har du gjort det''. Jag kunde inte hjälpa att rösten var hård. Belle hade aldrig nämnt Alexanders namn efter vi hade blivit tillsammans, så jag antog att det inte höll kontakten. Men en sån här olycka skulle väl fört mig och Madison tillsammans igen med. ''Förlåt'' sa jag ärligt. ''Hey, jag förstår. Jag ville bara se hur hon mår. Men jag skall gå nu'' sa han och reste sig upp. ''Säg till Belle att jag var tvungen att åka.'' Log han. Jag visste att jag var glad att han hade gått, men jag visste inte om Belle skulle bli glad. Jag såg att någonstans hade hon känslor för den killen. Hennes ögon visade det. Jag satte mig i mitten av soffan och stängde av TV:n. Jag kände armar sluka om mig och jag kände doften av Belle. ''Du luktar så gott'' sa jag och vände mig om så jag kunde se hennes ögon. ''Ska vi gå?'' frågade hon.

Göteborgs gator hade fyllts med folk. Människor som älskade att stirra när vi gick hand-i-hand nedför gatorna. Vissa tog även kort och då och då kom folk fram till oss. ''Kan vi få ta en bild med dig?'' sa en tjej som måste vart runt min ålder. ''Vill ni att jag tar kortet?'' frågade Belle vänligt, tjejerna log och gav henne kameran. ''Säg cheese'' ''Cheeeeeese!'' lät vi i kör. När väl någon hade vågat komma fram blev det helt plötsligt fullt med folk som ville ha autograf och ta kort. Jag snurrade runt i folk massan och letade efter Belle och hittade hennes blick utanför där hon stod och log. Tillslut hade alla fått det de kom för och vi blev ensamma igen. ''Du älskar dom verkligen'' Det var ingen fråga och jag var tvungen att nicka. ''Jealous much?'' retades jag. Hon gav mig en grimas och jag fattade hennes hand igen. ''Oroa dig inte du är fortfarande nummer ett''

Alexanders perspektiv

''Du sa att du skulle fixa det snart. Det har gått en månad Alexander!'' skrek rösten från andra sidan telefonen. ''Det är lite svårare än vad du tror'' svarade jag ilsket. ''Du hade en sak att göra. EN sak!''. ''Även du misslyckades med detta, remember?'' Jag hörde ett frustande. ''Du har två veckor. Sen tar jag saken i mina egna händer. Hejdå'' sa hon med lika ilsken röst. Jag la på min flirta röst ''Hejdå, Madison.''

Jag ställde mig framför spegeln och fixade till mina flätor. Fjärilarna i magen hade dubblats och jag började blir nervös. ''Belle, vad gör du med mig?'' frågade jag spegeln och gick sedan ut ur dörren. Klockan var inte så mycket än så folket hade inte börjat vakna än. Hon bodde inte långt borta så jag kunde lika gärna gå. Jag kan inte påstå att jag gick jag rent av hoppade fram med ett stort leende på läpparna. Allting kändes så bra. Det kändes som allting skulle bli som vanligt igen. Idag var början på resten. Våran första date skulle vara idag. Vi skulle tillbringa hela dagen tillsammans och jag hade planerat allting. Jag nådde hennes lägenhet till slut. Det enda jag inte hade vetat om Belle var att hennes föräldrar var rika. Båda två var ekonomi chefer på egna företag. Så hennes lägenhet var större än vad jag hade tänkt att det skulle vara. Jag gick in i porten som visade 22,

tog hissen upp och knackade ivrigt på dörren. Några sekunder senare öppnades dörren. Men det var inte Belle. Jag möttes av en lång kille, med brunt hår, muskulös med ett pojkbands leende. Han räckte fram handen och jag tog fram min och skakade den. ''Alexander'' sa han och bländade mig med det dumma leendet.

Jag tog ett kort med mobilen som jag la in på twitter med texten: Waiting for a miracle. Nyheten om Belle hade nått varje tidning. Först på TT listan på twitter låg: #PrayForBelle. Min kärlek till mina fans är obeskrivlig. De har alltid funnits där för mig. Även fast det bara för ord, så för mig var det så mycket mer. Jag hade varit den sämsta versionen av mig själv de senaste månaderna men det älskade mig lika mycket ändå. ''Varför åkte du till Stratford?'' hörde jag en röst bakom mig. Jag hoppade till. Jag hade varit så djupt inne i mina tankar att jag inte hört Nathalie komma in. Hon satte sig ner på stolen bredvid Belle och jag följde hennes exempel. ''Vill du höra den historien jag säger till folk eller den riktiga anledningen?'' frågade jag henne. Hon tittade på mig, förvånad över ärligheten i mitt svar. ''Den riktiga anledningen kan vara tråkig och lång'' varnade jag henne. Hon tittade på Belle medan hon svarade. ''Jag har tid''.

Jag berättade allt. Hur jag kände mig som en utböling i mitt egna liv. Hon lyssnade på mig utan att ställa frågor eller döma mig. Jag förstod varför Belle tyckte så mycket om henne. Hon var en total motsats till Belle på utseendet. Hon hade kort blont hår och gröna ögon. Hon var inte speciellt lång. Men på insidan var dom detsamma. Lika omtänksamma, vänliga och lojala. Martin öppnade dörren och kikade in. Antagligen för att se om någon var här inne. Nathalie sa något på svenska jag inte uppfattade men log så gott jag kunde mot Martin som stängde dörren och gick igen. Men inte långt efter knackade det på dörren igen. Nathalie gick och öppnade. Hon stelnade vid dörren och stirrade på människan som stod utanför. Jag hörde en bekant röst säga hej utan för dörren. Justin visade sig i dörren. Nathalie stod fortfarande helt fast frusen och Justin gav henne ett leende. Han kom fram och la händerna om mig. Jag kunde inte krama tillbaka lika lätt för han hade ett stort gitarrfodral på ryggen.

Nathalie hade kommit tillbaka till verkligheten och satte sig ner på stolen bredvid mig igen. Jag gav henne ett litet skratt som hon svarade med en grimas. ''Jag hittade din låt text på ditt hotellrum'' erkände han. Jag tittade på honom. Orolig han hade hittat mina andra lappar. Inget jag ville dela med mig av. ''Jag tog mig friheten att hitta på en melodi till den'' sa han generat. Han tog upp sin gitarr ur fodralet. ''Vill ni höra? Jag antar att den handlar om personen i detta rum'' Jag nickade. Min tur att skämmas. Justin började långsamt spela och ju snart han började sjunga kände jag ingen min text.

Jag såg Nathalie sitta och stirra på Justin medan han spelade. Jag lutade mig mot hennes öra. ''Belieber?'' viskade jag. Hon nickade intensivt. I ögonvrån såg jag Justin få ett leende på läpparna och försökte att inte släppa ut ett skratt medan han sjöng. Om Belle skulle vart vaken tror jag att hon skulle älskat den här natten. Hennes bästa vän, Justin Bieber, full måne, starka stjärnor, gitarr, ny låt. Jag vågade inte rabbla upp mig själv. Jag visste inte om hon ville ha mig här egentligen. Jag hade börjat skrivit denna låt dagen efter hon hade lämnat mig. ''If home is where you are, home is way too far away'' sjöng han. Jag älskade den meningen i texten. Jag kände mig hemma när jag höll Belle nära mig. De senaste månaderna hade jag varit vilse. Inte kunnat hitta tillbaka hem. Även fast hon inte var vaken kände jag mig mer hemma än jag gjort på länge. Jag tittade tillbaka på Nathalie som hade tårar i ögonen. Jag la min hand på hennes lår tröstande. Hon la sin hand på min och log mot mig. ''Jag vet att hon skulle uppskatta att du är här Jaden'' sa hon lågt så att bara jag kunde uppfatta vad hon sa. Låten började gå mot sitt slut. ''Vilken vacker låt'' hörde jag en skör röst säga från sjukhussängen.

_________________________________________________________________________________________

Låten är inte Jaden eller Justins egna låt. Justin har gjort en cover på Ernie Halter, som jag tyckte passade till.

Jag vet att kapitlet inte är mitt bästa, men det är mer ett mellan kapitel. I nästa kommer det komma både avundsjuka och lycka. Jag har mycket i skolan denna veckan, så vet inte när nästa kapitel kommer ut. Men stay tuned.

''Belle....har försökt ta....'' hon tog ett djupt andetag och fortsatte kämpa mot all gråt. ''Självmord'' Jag ramlade ner på golvet. Tårarna brast ut och jag gjorde mig av ett skrik. Rummet hade varit så tyst att mamma som satt närmast hade hört allting. Hon la en hand på min axel. ''Mamma, ta mig dit nu''

Jadens perspektiv

För delen med att ha Jada Pinkett Smith och Will Smith som föräldrar var att när man behövde komma någonstans snabbt, fanns det alltid ett plan i närheten att ta en dit man vill. Vi landade snabbare i Sverige än var något annat flygbolag skulle gjort.

Nathalie hade smsat vart vi skulle gå för hitta rätt. Väl framme såg jag flera personer sitta i ett stort väntrum. Belle hade beskrivit hennes familj så det var inte svårt att se vilka som var rätt. Jag hade fortfarande svårt för att andas, min puls var hög och varje steg jag tog kämpade jag mot tårarna som hade runnit oavbrutet i flera timmar. Mamma gick bakom mig, även fast jag inte såg henne visste jag att hon var där. Precis som hon alltid var. De tittade på mig när jag närmade mig och den yngsta reste sig upp. ''Nathalie?'' sa jag. Det kom mer som en viskning, jag hade ju trotts allt i pratat sedan vi lämnade hotellrummet. Jag harklade mig och log ursäktande. Hon log ett snett leende och nickade. Jag hälsade på alla i rummet tätt följt av min mamma. Hennes pappa och mamma, vid namn Martin och Ellen kramade mig hårt istället för ett att skaka min hand. Vilket jag uppskattade. Kalla mig var ni vill, men jag älskar kramar. Jag såg att alla lika väl som jag kämpade mot gråt. Jag ställde mig bredvid min mamma som la armen om mig. ''Hur mår hon?'' frågade hon. Jag kramade om henne lättad över att hon skötte snacket. ''Själva tabletterna hon tog är inte farliga för henne längre'' svarade Martin.

Tabletter? Ingen hade berättat innan jag kom hit hur hon hade gått till väga. Jag drog efter andan. ''Men'' sa han efter han hade kontrollerat tårarna i hans ögon. Han tog tag om hans frus hand vars tårar rann oavbrutet. Hennes ansikte var fyllt med smärta. I didn't blame her. Jag hade sett ut så hela flygresan hit. ''När tabletterna började verka och hon föll, föll hon rakt in i badrumskanten och har varit medvetslös sen dess.'' Det kändes som luften plötsligt tog slut i rummet. Jag var nära på att falla ner på golvet igen, men min mamma hann lägga sin händer runt mig och fånga mig. Hon drog mig mot henne och kramade om mig hårt. Den här gången kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. ''Du får gå in till henne om du vill'' hörde jag en röst bakom mig säga. Nathalie. Jag nickade och följde efter henne. Utan något ord gick vi tillsammans genom korridoren till rummet. Jag hade tänkt mycket på hur det skulle bli när vi träffades igen, sådana här omständigheter hade inte ens kommit på listan. Hon öppnade dörren och jag såg Belle ligga på sängen. Hon hade ögonen stängda, så klart.

Belles perspektiv

Jag hörde dörren öppnas. ''och Jaden, var positiv''. Var han här? Min Jaden? Jag hörde Nathalie stänga dörren efter sig och Jaden dra fram stolen till sängkanten. Även fast jag inte kunde se honom såg jag hans ansikte framför mig. Lika vacker som vanligt. Jag kände hans hand mot min arm. Hans beröring gav mig alltid en rysning och inombords fick jag det. Men ingenting han märkte. Han sa ingenting men då och då kände jag tårdroppar droppa ner mot min arm. Om jag kunde skulle jag slänga mig i hans armar och aldrig igen släppa taget. Men hur mycket jag än försökte röra på min kropp var den tung som sten. ''Belle'' hörde jag honom säga. Det var inte den lyckliga rösten jag kom ihåg. Den här rösten var tom och full av sorg. ''Jag vet inte om du hör mig, men jag hoppas det. De alla har sagt åt mig att vara positiv, stark när jag är här inne med dig'' Jag hörde smärtan i hans röst. ''Men jag är inte stark just nu, jag har inte varit stark sedan du lämnade min sida.'' Han greppade tag i min hand. ''Jag satt i turnébussen i två månader. Jag trodde aldrig jag skulle få se dig igen och det var nära på att jag inte fick. Men Gud hade en annan plan för dig, ditt liv skulle inte sluta såhär. Jag vet att du kommer komma öppna dina blåa vackra ögon igen. Jag tänker vänta för evigt om det behövs.'' Jag kunde inte vara arg på honom när han pratade såhär. Jag hoppades innerligt att mamma aldrig skulle visa lappen jag skrivit innan jag föll ihop. Det var lögner alltihop.

Ellens perspektiv

Jag såg smärtan i hans ansikte när han gick iväg med Nathalie. Jag hade inte gillat hur han behandlat min dotter, men hans smärta var äkta. Han hade kommit hit med en gång, snabbare än jag trodde var möjligt. Jag visste att jag var tvungen att berätta för honom. Jag tittade in i min mans ögon. ''Jag måste berätta för honom.'' ''Hon ville göra det själv, det vet du'' Jag kände ilskan bildas inom mig. ''Vad händer om hon inte vaknar igen då? Och även fast hon inte gör har hon inte pratat på två månader Martin'' jag kände tårarna rinna ner för mina kinder men jag brydde mig inte. Han la sina händer om mig. ''Du gör vad du måste''.

Martin gick och hämtade Jaden medan jag gick och köpte oss något att dricka. Jag fann Jaden sittandes i väntrummet. Han såg nervös ut men för sorgsen var att egentligen orka. Jag gav han en kopp varm choklad som han tog emot med ett svagt tack. Han har vart med om mycket de senaste månaderna men lyckades ändå vara artig. ''Har Belle någonsin berättat om Daisy?'' frågade jag. Hans frågetecken till ansiktsuttryck berättade att det var helt nytt för honom. Vi satte oss ner i soffan och jag drog på honom en filt. Han log tacksamt.

''Låt oss börja historien där du lämnade den'' sa jag. Han visste inte om han skulle le eller gråta så jag fortsatte. ''När hon kom hem började hon skolan men pratade aldrig med oss hemma. Vi trodde att det var för att hon var sura på oss. Men en vecka efter fick vi ett samtal hem om att ingen hade hört henne prata på en vecka. Inte ett enda ord. Men samtalet handlade också om att hon hade hamnat i slagsmål. Dessa samtal fortsatte att komma i två månader. Inget ord på två månader. Jag och Martin hade tappat tålamodet och jag drog med henne till en psykolog.'' Jag såg att han bearbetade allt jag berättat så jag gav han några sekunder att hinna med allt. ''Du sa något om någon Daisy'' sa han och tittade på mig för första gången. Jag tog ett andetag. Jag kände tårar formas i mina ögon men försökte strunta i dem. ''Daisy var Belles stora syster. Hon tog självmord för snart 2 år sen.'' snyftade jag fram. Min röst var svag och tårarna rann. Jag kände han ta tag om min hand och kramade den hårt. Jag fann styrkan att fortsätta. ''Belle var blev aldrig sig själv på det halv året.'' ''Hon slutade prata då också'' konstaterade han. Jag nickade. ''Jag hittade en katalog med high school year på hennes rum medan hon var i skolan en dag. Canada sidan var markerad och jag och hennes far kom överens att det var ett bra alternativ. När vi berättade för henne fyllde hennes ögon för första gången med glädje. Nästa dag kom det ett godmorgon och fram till hon skulle åka bättrades de på. Dagen hon skulle åka tillbaka var hon som vanligt igen.'' ''Stod de nära varandra?'' frågade han. ''De var bästa vänner, oskiljbara'' ''Förlåt att jag frågar, men. Vet ni varför hon tog självmord. Daisy alltså.'' Jag såg att han skämdes över att fråga. Många skulle inte våga och många har inte gjort. Det krävdes mord för att ställa en sådan fråga till någon så jag var tvungen att svara. ''En kille'' svarade jag mjukt. I nästa sekund reste han sig upp och sprang iväg med tårar rinnandes ner för hans kinder.

Jaden perspektiv

Allt det här på grund av mig? Belle låg på sjukhus medvetslös på grund av mig. Mig. Jaden Smith. Tårarna tog över och jag kände mina ben vikas ihop. Sedan blev allting svart.

_________________________________________________________________________________

Vad tycker ni om detta kapitet?

Gick utanför bussen och kände solen skina på mig. Jag stod och bara kände solen stärka mig innan jag gick vidare för gå mot stranden. Arenan låg nära stranden och det var inte långt att gå. Jag gick förbi Justin och hans crew som satt och åt och vinkade till dem. Det tappade rent sagt av hakan när det såg mig. Jag hörde dem fråga ''Är det verkligen Jaden?'' ''Vad har hänt med honom?'' Men jag såg att Justin log. Efter några sekunder plingade de till i min mobil.

Ibland det bästa botemedlet mot brustet hjärta att fylla det med kärleken av fansen. Justin

När jag kom fram till stranden såg jag en gigantisk stor grupp av folk. Folk hade skyltar med bilder på mig och skyltar med JADEN WE LOVE YOU! Jag log mot mig själv. Jag bryr mig inte om vad någon säger. Jag har det bästa fansen i världen. Jag smög upp bakom dem. ''Hola'' sa jag när jag stod ungefär en meter från dem. De vände sig om och började skrika. Kom på mig själv att skratta på första gången på två månader. Jag tog kort och pratade med alla som kom fram. Men efter ett tag började det kännas enkantigt så jag smsade för backup. Några minuter senare kom en vit van och jag bad fansen gå efter mig. Det trängdes bakom mig medan de fnittrade och skrek. Jag öppnade dörren och innanför fanns tusen olika vatten pistoler. Fyllda med vatten. Jag tog upp en. ''Dags för lite krig. Ta en pistol så kör vi.'' sa jag medan jag sprutade vatten på dem. De var trängdes fram för att få pistoler medan jag sprang ner till stranden för att fylla min. Efter några sekunder kom hundratals galna fans skrattandes mot mig. Pistolerna riktade mot mig. Jag och mina spanska fans stod vid strandkanten och hade en galet vattenkrig medan paparazzi tog kort. Jag brydde mig inte om dem. Det var länge sedan jag var såhär lycklig. Jag hörde dem börja skrika ännu mer.

''Fick inte vi någon inbjudan?'' hörde jag en röst bakom mig. Justin, hans crew och ingen mindre en Selena. Allihopa med pistoler. ''Game on'' svarade jag och sköt Justin i ansiktet. ''Nu är det krig'' skrattade han och sprang efter mig. Jag samlade ihop alla fans och ställde mig på längst upp på en trappa för så alla kunde se mig. ''Tack. Jag är ingenting utan er''

Belles perspektiv

Jag saknade honom. Det var jag tvungen att erkänna. Jag satt hos min psykolog som min mamma hade dragit mig till. Efter två månader av total tystnad, sömnlösa nätter och startat tusentals bråk i skolan hade hon dragit en gräns och släpat mig hit. Min psykolog Emelie hade frågat mig om jag saknade honom. Jag hade nickat lätt efter flera minuters tystnad. Det var två månader sedan jag hade pratat. När jag väl ville prata hade jag inte fått ut ett ord. Det var som om jag var stum. Jag hade inga ord inom mig. Ingenting. Jag var tom. Ensam. Det enda hon kunde fråga mig var ja och nej frågor eftersom jag ändå inte fick ut någonting. Mamma stod utanför och väntade med bilen. Jag hoppade. ''Gick det bra?'' frågade hon och jag nickade till svar. När vi kom hem hade pappa gjort middag men jag gick rakt upp till badrummet.

Jaden perspektiv

När jag kom hem slog jag mig ner i Justins hotellrum med mamma, pappa, Willow, Justin och Kenny. ''Kan ni sätta på nyheterna?'' hörde jag min mamma säga. Vi hade köpt med oss pizza hem. När Justin satte på tvn var disney channel på. Vi skrattade åt honom. ''Så det är det här du tittar på , på din fritid?'' skrattade jag. Han gjorde en grimas åt mig. ''Det är kul''. Min mobil ringde, jag tittade på displayen. +46 nummer, vilket land är det? ''Jaden'' svarade jag glatt. ''Hej Jaden'' hörde jag någon säga på andra sidan telefonen. Rösten lät skör, svag. ''Jag heter Nathalie, vän med Belle'' Jag stelnade till när jag hörde Belles namn. De andra i rummet märkte det och tittade upp på mig. Jag hörde Nathalie börja gråta. ''Belle....'' hon försökte prata genom all gråt. ''Belle....har försökt ta....'' hon tog ett djupt andetag och fortsatte kämpa mot all gråt. ''Självmord'' Jag ramlade ner på golvet. Tårarna brast ut och jag gjorde mig av ett skrik. Rummet hade varit så tyst att mamma som satt närmast hade hört allting. Hon la en hand på min axel. ''Mamma, ta mig dit nu''