jadensmithtime

''Det är verkligen över, va?'' mumlade jag med skär röst. Hon nickade och jag kände hela världen falla runt mig. Hon omfamnade mig och kramade mig på bara det sättet hon kan. Och med det visste jag att det var över. Jaden hade gått vidare och tiden var inne för mig att göra detsamma.

Jadens perspektiv

Vädret hade slagit om från regn och rusk till strålande solsken. Fåglarna som gömt sig från stormen hade kommit ut och kvittrade glatt. Jag tog en klunk av min apelsinjuice och tittade över på Justin. Vi satt på uteserveringen på vårt favorit café, Peet's Coffee. Några bord längre bort satt några tjejer som tog smygkort. Men vi brydde inte oss inte om dem idag. Jag hade vaknat varje morgon med ett leende på mina läppar den senaste veckan. Jag har gjort det jag älskar och det var längesedan jag mått såhär bra. Att sjunga med min bästa vän och umgås med mina fans, kunde det vara bättre? Långt inne mig visste jag att de kunde vara bättre, men jag vägrade påminna mig själv om henne. Även fast jag ständigt glömde av att påminna mig själv att glömma henne. Hon var alltid i mina tankar även fast jag aldrig skulle medge det. Justin tittade upp ur sin tidning och tittade på tjejerna vid det andra bordet som genast började fnissa. Han log sitt leende och de började generat fnissa mer. Jag småskrattade åt honom. Han var nog den enda som kunde få tjejer fnissa på det där sättet. Jag drack upp det sista av min juice och ställde mig upp.

''Kom nu'' sa jag till Justin. Han la från sig tidningen och reste sig upp. Han flippade håret som bara han kunde göra och fick tjejerna att titta storögt på honom. ''Verkligen? Första gången räckte inte?''

Han grimaserade mot mig.

''Jag gjorde precis deras dag'' sa han ironiskt med ett flin.

''Du borde inte ha sådana höga tankar om dig själv'' sa jag och knuffade lekfullt till honom. Han knuffades tillbaka och på ett ögonblick hade vi startat ett av våra legendariska brottningsmatcher.

Belles perspektiv

Jag hade tagit ett tårfyllt farväl till både Nathalie och Alexander och gick nu i säkerhet mellan mamma och pappa längst flygplatsens långa korridorer. Överallt gick folk som stressade för att inte missa flyget och andra gick långsamt för att fördriva tiden. Jag isolerade mig från omvärlden med hjälp av mina hörlurar och försökte tänka bort allting annat. Pappa hade en kärleksfull och stödjande hand på min rygg. Som om han var beredd på att fånga mig om jag föll eller brast ut i gråt. Beredd på att stötta mig i vilket situation som helst. Jag sneglade på mammas vackra ansikte som utstrålade glädje, det var längesedan jag sett henne så glad. Pappa var också glad men han kunde inte hålla sin högra hand stilla, vilket betydde att han var nervös. Jag var också nervös – hela mitt liv höll på att förändras. När pappa berätta att han fick ett jobb i Los Angeles hade jag varit så glad. Men anledningen till att jag var så glad fanns inte kvar längre. Och det värsta var att anledningen inte ens visste om att vi skulle bo i samma stad.

*

Så fort vi landat kände jag igen staden. Dess hektiska trafik och gigantiska byggnader. Vi hade fått en villa utanför staden och dess ''never ending'' nattliv. Pappa klagade redan på den enorma trafiken och mamma trummade otåligt på fönsterkanten. Vi åkte längst det gator jag några veckor tidigare gått på. Minnen och känslor ville komma till ytan men jag dränkte dem så fort de smög sig på. Pappa höll ett vakande öga på mig i backspegeln.

''Hur känns det?'' frågade han.

''Bra'' svarade jag kort. Min pappa kände mig väl nog för att veta att det kändes konstigt men han drog inte upp det mer. Mamma vevade ner rutan och lät vinden ta tag och fladdra hennes bruna långa hår. På utseendet var jag otroligt lik min mamma men jag var mer lik pappa på insidan. Jag kände den bekanta lukten av avgas, stress men så mycket glädje i den luft som svepte in i bilen. Mamma blundade, andades in och suckade djupt.

''Jag känner att det här kommer bli bra'' sa hon uppriktigt. ''Om jag kan få lite koffein i mig'' Både jag och pappa småskrattade åt henne och hon flinade. Vi alla tänkte på hur mamma hade tjatat på flygvärdinnan att komma ut med kaffe innan serveringen. Pappa svängde in på en parkering nära ett kafe. Jag hoppade lätt ur bilen som vi endast ägt i någon timma. Pappa hade fått sitt jobb att skicka bilen direkt till flygplatsen när vi landade. Vi gick fram till de kaféet. Jag stannade upp utanför dörren då en ström av deja vu känslor strömmade igenom mig. Jag tittade upp på skylten ovanför mig och såg den bekanta skylten som visade: Peet's Coffee. Sedan hörde jag en bekant stämma bakom mig.

''Belle?''

_______________________________________________________________________

Skulle uppskatta kommentarer på detta kapitel, för har vart extremt dåligt med det nu. Blir inte lika pepp på att skriva då.

Vem tror ni att det är som hon träffar nu i slutet?

Det kommer komma gladare kapitel från och med nu. Har varit ledsamma ett tag nu, men det blir det ändring på. Tack för att ni läser!

Am I a fool for believing in us?

Even when I'm the one who broke your trust

I just wish my heart would heal,

But the pain is the only reminder that you were real.

Belles perspektiv

Jag stod förstelnat kvar med blicken fast spärrad på skärmen, märkte inte det blickarna som oroligt väntade på min reaktion. När jag såg hans ansikte sprack mitt hjärta ännu en gång men fjärilarna flög ivrigt runt i min mage. Det var en känsla av ren hjärtesorg men så mycket kärlek på samma gång. De senaste veckorna hade jag helt glömt bort hur han fick mig att känna. Desperat försökt intalat mig själv att jag kunde leva utan honom, men att leva utan honom är det svåraste jag gjort. Jag vet att hela världen tycker att kärlek vid den här åldern är meningslöst och aldrig kan hålla, att vi har för seriöst förhållande, men när man älskar någon såhär mycket är det någonsin för mycket då? En del av mig ville springa fram till skärmen och trycka mig mot honom och jag stred mot den delen av mig. Låten var slut och Usher kom springandes fram till scenen. Hanna och Kajsa gav i från sig ett tyst glädje tjut. Först då blev jag medveten av omvärlden igen. Jag försökte desperat undvika Alexanders blick som brände i ögonvrån. Men jag vägrade att släppa ut den andra delen av mig som bara ville brista ut i gråt. Den delen som var fylld med hjärtesorg.

''Detta var deras nya singel The only reminder'' sa Usher i mikrofonen. Både Justin och Jaden applåderade tillsammans med publiken. Jag kände igen Ushers hus, där jag hade varit en gång med Justin. Båda tackade för sig och gick sedan ner från scenen tätt följt av kameran. Kameran fångade upp Justin och Selena där de delade sin glädje och gick sedan vidare till Jaden. Där han delade sin glädje med ingen mindre än..... Jag tittade en extra gång fast jag det var inte svårt att urskilja vem de lockiga håret till hörde. Alexander hann inte fram till mig innan jag var ute från Nathalies rum. Jag drog klumpigt på mig både jacka och skor. Jag slängde igen dörren samtidigt som jag hörde Oskar Linnros bekanta ord - En tredje del av den jag var går hem, för en är krossad och en är din.

Alexanders perspektiv

Jag hann inte tränga mig igenom människorna i Nathalies rum innan jag hörde dörren smällas igen. Jag knuffade irriterat undan killen som stod i dörren och trängde mig ut i hallen. Jag gick med arga steg ut till vardagsrummet som var lika glatt som när jag lämnat det. Jag hittade Nathalie dansande bredvid Sanna från hennes klass. Hon tittade upp på mig när hon hörde mina steg närma sig. Jag visste att hon inte tyckte om mig och om jag var henne hade jag nog inte heller tyckt om mig själv. Hon gav från sig ett ilsket ljud när jag drog henne åt sidan.

''Belle stack'' sa jag lugnt. Hon tittade på mig förvånat.

''Va? Hon gjorde vad?'' svarade hon med lite ilska kvar i rösten. ''Ni skulle bara titta på Ushers livestream, vad kan möjligtvis fått henne att dra?'' Jag tittade på henne, väntade på att hon skulle koppla det hela och efter några sekunder var hon med i spelet igen. Hon sa åt mig att vänta medan hon sprang iväg. Jag gick och drog på mig min jacka och Nathalie var snart vid min sida igen även alla människor hemma hos henne var på väg ut. Nathalie låste och vi sprang utan att säga ett ord till varandra mot Belles lägenhet. Snön var på väg bort så det var inte lika svårt att ta sig fram. Nathalie sprang med något som såg ut som tidningar i händerna. Trodde hon verkligen att det skulle uppmuntra henne nu? De bodde inte långt bort från varandra och efter någon minut var vi där. Nathalie saktade ner utanför dörren och tryckte som vanligt bara ner handtaget och gick in. Jag däremot tvärbromsade utanför dörren. Hon tittade oförstående på mig.

''Jag kommer snart'' förklarade jag och stängde dörren efter henne. Jag lirkade upp min mobil ur byxfickan och ringde upp det senaste samtalet i min samtalslogg.

''Hallå'' Hennes röst hördes nästan inte över den höga musiken i bakgrunden.

''Madison, jag gör inte detta längre'' sa jag med bestämd röst. Hennes röst lät inte lika glad längre och jag hörde hur hon gick ur det rum med den höga musiken.

''Slutar du? Nu? När vi är så nära?'' svarade hon irriterat.

''Jag skulle aldrig gått med på det från början''

Belles perspektiv

Jag visste att det inte skulle ta lång tid innan Nathalie kom in springandes i mitt rum. Jag satte mig upp i sängen när hon klev in i mitt rum. Hon satte sig ner mitt emot mig och torkade bort mascaran och tårarna från mina blöta kinder. Hon slängde tidningarna hon bar i handen framför mig.

''Jag borde visat dig dessa tidigare'' sa hon ledsamt och nickade mot tidningarna. Jag tittade ner och fick plötsligt svårt att andas. Jag drog upp den tidning som låg överst. Ryktet bekräftat – Jaden Smith och Madison Pettis är ett par. Jag tittade förvirrat vidare på det andra tidningarna som alla handlade om de två. Jag stängde ögonen och kände tårarna bränna mot ögonlocket. Jag brast ut i gråt och täckte ansiktet med händerna. Kärlek jag känt förut var inte där längre. Det vara bara sorg kvar nu. Han älskade inte mig längre. Jag tittade på Nathalie och såg inte längre min bästa vän, det var som hon var en främling.

''Jag förstår att du hatar mig just nu'' viskade hon och tittade ner i sängen. Jag visste inte hur jag kände eller om jag på ett tag skulle komma över detta.

''Jag kan aldrig hata dig'' svarade jag ärligt. Det var dock något jag visste, jag kunde aldrig hata Nathalie. Jag visste att hon hade gjort detta för mig. ''Det är verkligen över, va?'' mumlade jag med skär röst. Hon nickade och jag kände hela världen falla runt mig. Hon omfamnade mig och kramade mig på bara det sättet hon kan. Och med det visste jag att det var över. Jaden hade gått vidare och tiden var inne för mig att göra detsamma.

I den svaga stunden tog jag upp min mobil och knappade in det numret jag så bekant kom ihåg. Jag tvekade innan jag tryckte på den gröna luren. Jag satte telefonen mot örat och kände nervositeten bubbla upp inom mig. Flera signaler gick innan någon svarade på andra sidan.

''Hallå?'' svarade en röst. Det var inte den röst jag förväntat mig att höra. Kanske det röst jag minst av allt ville höra. Den röst som ägdes av killen med det förförande leendet.

''Alexander'' snäste jag.

Belles perspektiv

''Ring inte hit igen'' hörde jag Alexanders röst ifrån mitt sovrum. Jag tog av mig skorna, hängde av mig jackan och gick till mitt rum. Ljudet från mina steg fick Alexander att hoppa till. Han tittade panikslaget ner på mobilen han höll i handen.

''Fick du postat det du ville?'' frågade han medan han satte sig ner i min säng. Jag nickade och fortsatte att plocka ner böcker i från min bokhylla till kartongerna. I ögonvrån såg jag han pilla med sin mobil. Eller i varje fall vad jag trodde var hans eftersom vi har likadana. Alexander reste sig upp och hjälpte mig att ta ner böcker i från den översta hyllan. Hälften av böckerna handlade om dans. Alltifrån koreografi till en kärlekshistoria med dans i. Jag stannade upp när jag tog ner The Art Of Making Dances som jag fått i present av Justin precis innan han gett mig jobbet.

''Saknar du det?'' frågade Alexander. Jag tittade frågande på honom. Ingen aning om vad han pratade om, Jaden eller dans? Han hånlog mot mig och nickade sedan mot boken som om han kunde läsa mina tankar. ''Dans'' sa han som om han svarade på den frågan jag ställt i mitt huvud. Jag gav han en retsam blick, glad över att han inte tog upp det andra ämnet. Jag nickade.

''Jag saknar att koreografera'' svarade jag ärligt. Han studerade mig mina ansiktsuttryck som jag försökte hålla så glada som möjligt. Men sanningen var att jag saknade att koreografera så mycket, ibland mer än vad jag saknade Jaden. Även fast jag aldrig skulle säga det högt.

''Varför gör du inte det fortfarande?'' frågade han.

''Han ville bara ha mig så jag kunde koreografera all yours, och sedan var jag tvungen att åka hem'' svarade jag. Jag förstod inte det ansiktsuttryck Alexander fick.

''Vem var det som ringde förut?'' frågade jag. Han tittade på mig med en blick som såg lite panikslagen ut. Sedan vände han sig om och började packa ner mer böcker i kartongerna.

''Fel ringning'' mumlade han.

När jag och Alexander kom ut i från mitt rum satt mamma och pappa runt matbordet. Vi hällde upp yoghurt och müsli i varsin skål och satte oss mitt emot dem.

''Har ni hunnit packa ner allting?'' frågade pappa och tittade på oss. Vi båda nickade. Jag tog en sked av mig yoghurt och Alexander följde mitt exempel.

''Det är bara alla möbler som är kvar'' svarade jag efter jag svalt min yoghurt.

''De slänger vi. Nytt hem, nya möbler'' till lade mamma. Jag små skrattade åt mamma. Mormor har berättat att hon alltid varit likadan. Mamma var en person som gillade förändringar. Framför allt gillade hon förändringar som gjorde att hon fick inreda. Att mamma valde att jobba som ekonomi chef och inte inredare är något jag aldrig kommer att förstå.

''När åker ni?'' frågade Alexander. Blicken i hans ansikte var inte svårt att tyda denna gång. Blicken var fyllt av sorg och lite ensamhet. Alexander var tvärtemot min mamma. Han gillade inte förändringar och detta var en stor förändring. Han skulle gå ifrån att kunna se mig varje till någon gång per år.

''Imorgon kväll'' svarade pappa. Alexander sa ingenting utan återgick till att äta av sin youhurt.

''Vad skall ni ungdomar hitta på ikväll då?'' frågade mamma.

''Going-Away-Party hos Nathalie'' svarade jag glatt.

*

Det var fler personer hos Nathalie än jag hade förväntat mig. Jag kände inte ens hälften av personerna som var där. Men det gjorde ingenting. Hela dagen hade varit bra idag. Jag hade inte tänkt för mycket på honom. Jag skakade på mitt huvud. Jag kunde inte ens få fram hans namn i mina tankar längre. Jag skrattade åt mig själv, Belle – Du är patetisk. Jag gick efter Alexander in vardagsrummet där folk dansade vilt överallt, även på sofforna och borden. Nathalie hade ställt undan allt värdefullt. Detta var ingen vild alkohol fest, sånt håller vi inte på med. Nej, detta var galna tonåring i deras bästa år. Det fanns ingen sorg i detta rum, ingen var ensam eller ledsen.
Alla bar ett leende på läpparna och jag kände mig lite bättre till mods när jag fann några bekanta ansikten. Michelle stod och dansade med sin tvilling syster Evelina och vinkade glatt åt mig när jag kom. Nathalie hoppade plötsligt fram vid min sida.

’’Hur mår du?’’ frågade hon och försökte få det att låta som en vanlig fråga. Men det fanns en djupare mening med det hela. Hon var orolig för mig. Precis som Alexander, mamma och pappa var.

’’Bra’’ svarade jag snabbt, kanske lite för snabbt för jag såg på hennes ansiktsuttryck att hon inte trodde på mig. ’’Så länge jag slipper prata om, du vet vem’’ Nathalie tittade på mig med ett flin och brast sedan ut i skratt.

’’Jag tror inte voldemort kommer besvära dig ikväll’’ svarade hon retsamt och jag brast ut i skratt med. Men hon förstod vad jag menade och vi skulle inte prata om honom i kväll.

''Belle'' ropade en röst i från soffan. Där satt Hanna med sitt vackra blonda hår. Hon vinkade mot mig och jag log ursäktande till Nathalie och gick fram till henne. Hon kramade om mig hårt och jag satte mig ner mitt emot henne. Hanna bar som vanligt en tröja med Usher på. Han var hennes stora idol och jag kände ingen som var lika fäst vid honom som henne, förutom hennes bästa vän Kajsa men hon syntes inte till någonstans.

''Kajsa är och fixar med en livestream från Usher'' förklarade Hanna som ett svar på min fråga. ''Det skall bli tråkigt att du åker, klassen kommer inte vara detsamma'' Orden kändes äkta men jag visste att det var få i vår klass som kände som henne. Det flesta var glada av beskedet att jag skulle åka. Ingen ville ha en i klassen som varit respektlös mot Jaden Smith, eller var de nu kallade det. Jag log mot henne.

''Hanna, Hanna... Jag har fått in livestreamen nu'' ropade Kajsa när hon kom in springande. ''Åh, hej Belle'' sa hon vänligt när hon såg mig.

''Hej'' log jag tillbaka. Kajsa väntade otåligt att Hanna skulle reagera med sig och gå efter henne. Hanna reste sig upp och tittade på mig.

''Vill du hänga med?'' frågade Hanna. Jag vet inte om det var för att vara trevlig eller om hon verkligen ville att jag skulle hänga med. Jag har alltid haft det svårt att tyda de två. Jag tvekade ett tag. ''Det är bara Usher'' sa hon mjukt. Jag log mot henne, förstod vad hon menade. Jag gick efter dem. Det var fler personer inne i Nathalies rum som hade samlats. Nathalie hade fixat så att det kunde så på projektorn. Alla tittade panikslaget på mig när jag in i rummet. Någonstans hörde jag Alexander svära. Jag vände mig mot skärmen. Det var då jag såg honom. Hans ansikte lyste upp hela skärmen. Han stod med mikrofonen i handen och sjöng med sin ljuva stämma.

I need you to tell me everything's gonna be alright now,

The way you looked at me used to take the pain away, somehow

If everything happens for a reason,

then this is just because the desert needs a rainy season

At night I can still hear your voice

And it makes me wish i'd made a different choice

They say you don't know what you got

until you missing it a lot

Truth is I know what I had,

I just didn't appreciate it enough

Am I a fool for believing in us?

Even when I'm the one who broke your trust

I just wish my heart would heal,

But the pain is the only reminder that you were real.

''Jag var så glad när han ringde'' sa jag ängsligt. Hon tittade på mig på det sättet bara hon kunde. Blicken som sa allt utan att säga ett ord. Jag tog en sked av glassen. Staden utanför var grå och kall. Allting var smaklöst.

''Ångrade han sig inte när du berättade för honom?'' frågade hon mig. Jag vände blicken mot henne.

''Jag hann aldrig berätta'' svarade jag smärtsamt.

Jadens perspektiv

''Hur ser jag ut?'' frågade hon när hon klev ut ifrån provrummet. Hon snurrade så klänningen volanger dansade i en cirkel runt henne. Jag stod förstenad och tittade på henne. Hennes långa bruna hår la sig perfekt på hennes högra axel när hon stannade. Hon tittade generat ner i marken när hon såg min reaktion. Jag gick fram till henne och tittade djupt i de blå ögonen som trängde rakt in i hjärtat på mig. De ögon som fick fjärilarna i magen att explodera av hunger efter henne. Jag la min hand på hennes rygg och drog henne närmare mig. Hennes doft gjorde hungern i mig större och jag pressade min läppar mot hennes. Intensivt.

Jag skvätte vatten i ansiktet och betraktade det i spegeln. ''Släpp henne Jaden'' intalade jag mig själv. Jag tittade en sista gång på de desperata och svaga ansiktet innan jag torkade av det och gick ut ifrån toaletten. Ushers hus var fyllt av folk. Jag trängde mig igenom folkmassan tills jag nådde baren. ''Root bear, tack'' sa jag så artigt jag kunde till bartendern. Jag slog mig tungt ner på barnstolen med en suck. Jag tittade ut över dansgolvet där flera dussin folk stod och dansade. Jag fann min pappa dansade med Willow i mitten av folkmassan. Bartendern kom tillbaka med min dricka och satte ner den framför mig. ''Tack....'' jag tittade på hans namnskylt han hade över vänstra bröstet. ''Navid'' sa jag. Han log mot mig. ''Tuff dag?'' frågade han. Jag nickade. Tuff vecka skulle jag vilja rätta honom. Bilderna av henne fortsatte att poppa upp i mitt huvud och jag försökte desperat skaka av mig dem. ''Det var du som orsakade det här'' mumlade jag irriterat till mig själv. Jag halsade i mig min dricka och begav mig sedan ut på dansgolvet. Jag trängde igenom den folkmassan som var runt min pappa och min syster. Pappa log stort när han såg mitt ansikte bland folken och vinkade in mig. Så fort jag var inne i den lilla ringen av utrymme det skapat sig började jag dansa med takt till musiken.

''Jaden kom'' ropade hon och vinkade åt mig. Jag reste mig ifrån bänken och gick över golvet tills jag kom fram till henne. Hon stod vänd mot spegeln och gjorde små danssteg. Precis innan vi skulle börja dansa till vår låt bytte Justin och en salsa låt spred sig i dansstudion. Belle skrattade åt Justin som börjat dansa salsa för sig själv. Hon sträckte ut handen till mig, jag greppade den och drog henne närmare mig. Sedan lät vi musiken föra våra kroppar över golvet.

Låten som spelades väckte mig ur mina tankar. Ur högtalarna spred sig ljudet av den låten. My chick bad, my chick hood, my chick do stuff that your chick wish she could. Vår låt. Jag överfölls av saknaden ifrån henne samtidigt som jag fann Justin oroande blick på mig. Jag hann nätt och jämt tränga mig igenom folkmassan och in i badrummet innan tårarna tog över.

I den svaga stunden tog jag upp min mobil och knappade in det numret jag så bekant kom ihåg. Jag tvekade innan jag tryckte på den gröna luren. Jag satte telefonen mot örat och kände nervositeten bubbla upp inom mig. Flera signaler gick innan någon svarade på andra sidan.

''Hallå?'' svarade en röst. Det var inte den röst jag förväntat mig att höra. Kanske det röst jag minst av allt ville höra. Den röst som ägdes av killen med det förförande leendet.

''Alexander'' snäste jag.

''Så vad är det du säger?'' sa hon efter en stund med skär röst.

''Att det är dags för oss att gå skilda vägar här i från.'' Jag hörde henne brista ut i gråt och sedan försvann hennes röst. Samtalet var avbrutet och jag stod där ensam kvar.

Nathalies perspektiv

Jag sprang upp för trapporna tills jag andfått nådde Belles dörr. Som vanligt gick jag rakt in utan att knacka, jag sparkade av mig skorna och satte kurs mot hennes rum. Jag gick förbi vardagsrummet där Martin satt.

''Jag kom så fort jag kunde'' förklarade jag andfått. Martin reste sig upp och log mot mig.

''Jag vet'' sa han uppriktigt. ''Jag är orolig för henne, hon är inte så bra på att hantera sin sorg'' Jag förstod vad han menade. Vi var både oroliga för henne. Jag ville inte att sista vi pratade om var hur jag inte tyckte att hon skulle umgås med Alexander. Jag vägrade gå med på att hon skulle sluta prata igen. Jag gick efter Martin till Belles rum. Vi gick förbi flera kartonger fyllda av saker i från Martins kontor och nådde sedan Belles rum. Han öppnade dörren och jag smet förbi honom in i rummet. Han mumlade något jag inte uppfattade och stängde dörren efter sig. Belles satt i sitt fönster och tittade ut över staden, vilket var ett positivt tecken. Hon täckte inte isolera sig i från världen. Jag hade inte kommit försent trots allt. Jag drog upp Ben&Jerry paketet ur min väska och satte mig ner bredvid henne. Hon vände huvudet och tittade på mig. Hennes ögon var rödsprängda av gråt och hon höll armarna om sig som om hon frös. Jag öppnade glasspaketet, tryckte ner en sked och gav den till henne. Hon tog emot den och började små äta.

Det var tyst en lång stund. Vi bara satt där och tittade ut över staden samtidigt som vi åt. Staden som inte hade någon aning, inte heller brydde sig om vad Belle vart med om. De gick utanför lyckliga, skuttade omkring som ett barnen på julafton.

''Han berättade inte ens varför'' sa hon och försökte hålla in tårarna som hade formats i hennes ögon. Jag andades lättat ut av att hon pratade. När hennes pappa ringt hade jag trott att hon inte skulle prata. Att hon skulle stänga av allting som hon gjort sist gång hon och Jaden gick olika vägar. Jag la min hand på hennes som log på hennes knä. Jag ville så gärna berätta för henne men jag kunde inte lägga den tyngden på henne. Hon skulle få skuldkänslor och hoppa på mig att jag agerat fel. Vilket var det sista hon behövde just nu.

''Vad sa han?'' frågade jag efter en stunds tystnad. Hon vände inte blicken i från fönstret vilket betydde att prata om honom var fortfarande otroligt smärtsamt.

''Att vi skulle gå skilda vägar'' svarade hon ärligt. ''Att han inte kunde göra detta längre'' Jag kunde inte hjälpa att höra ilskan i hennes röst. Hon försökte dölja den, men hon var arg, besviken och det kunde hon inte dölja. Inte för mig i alla fall.

Belles perspektiv

Nathalie har alltid varit där för mig. Alltid. Mer än vad jag har vart för henne. Kan vara för att jag ställer till mer drama än vad hon gör. Hon lever för dagen, njuter och skiter i vad andra tycker. Hon går sin egen väg. Jag önskar att jag var så stark. Men när det blir för mycket för mig stänger jag av. Alla mina sinnen bryts ner och jag går i offline mode.

''Jag var så glad när han ringde'' sa jag ängsligt. Hon tittade på mig på det sättet bara hon kunde. Blicken som sa allt utan att säga ett ord. Jag tog en sked av glassen. Staden utanför var grå och kall. Allting var smaklöst.

''Ångrade han sig inte när du berättade för honom?'' frågade hon mig. Jag vände blicken mot henne.

''Jag hann aldrig berätta'' svarade jag smärtsamt.

________________________________________________________________________

Fortsättningen på förra delen.

Vad tror ni Belle skulle berätta för Jaden?

Och vad är det Nathalie inte kan med att berätta för Belle?

''Vad har du haft för dig?'' frågade hon. Jag tänkte tillbaka på dagen och fann mig själv le. Jag drog ett djupt andetag innan jag svarade.

''Inget speciellt''

Jadens perspektiv

Jag hade aldrig sovit såhär lite eller såhär dåligt i hela mitt liv. Mina ord ekade i huvudet ifrån gårdagens samtal med Belle. Inget speciellt. Hade jag kallat en av de bättre dagarna sen hon åkte, inget speciellt? Ilskan inom mig bubblade, väntade på att få ett utbrott. Jag var som en vulkan precis innan dess utbrott. Jag tog kudden över huvudet och försökte koncentrera mig på någonting annat. Men orden inom mig fortsatte att poppa upp, oavbrutet. Jag hade inte någon kontroll över mina tankar. Kanske var det såhär skuldkänslor kändes som. Jag ljuger inte, jag är inte en sådan person. Var det på grund av Madison jag ljög? Jag reste mig upp, drog på mig mina badbyxor och satte kurs mot stranden.

Solen nådde mina nyvakna ögon direkt och jag gick kisande fram längst stranden.

''God morgon'' hörde jag en röst bakom mig. Jag vände mig om och såg Madison med ett stort leende på läpparna. ''Din mamma...'' förklarade hon ursäktande och pekade mot huset. Jag log mot henne och satte mig ner i sanden. Sanden var varm även fast solen inte stod så högt uppe på himlen än. Jag tittade ut över havet som glittrade av solens ljus. Madison slog sig ner bredvid mig. Jag kände i ögonvrån att hon studerade mig. Jag vågade inte titta på henne, rädd att hon skulle se skuldkänslorna i mina ögon. Istället höll jag min blick mot havet. Jag satte mig i skräddarställning och började leka med sanden med en ständig blick från Madison.

''Tänker du berätta vad som är fel?'' frågade hon. Jag visste att jag inte kunde dölja saker i från henne, hur mycket jag än ville. Jag hade ju trots allt känt henne i nästan mitt hela liv. Jag vände min blick mot henne och mötte hennes oroliga blick. Det var inte samma blick jag mött igår. Det var inte den blicken som skrek efter att få hålla om mig. Nej, det var en ärlig blick, uppriktigt orolig blick.

''Jag ljög igår om vart jag var och vad jag gjorde'' började jag. Hon fortsatte att titta på mig, som hon väntade på en fortsättning. Men fortsättningen kom inte, jag visste inte hur jag skulle få fram den.

''Alla ljuger för sina föräldrar någon gång, även fast du inte....''

''Inte för dem...'' avbröt jag henne. Hon vände blicken ifrån mig. Hon visste vart jag var på väg med denna konversationen. Men hon tänkte inte ta steget dit, det visste jag. ''För Belle'' avslutade jag. Hon vände blicken tillbaka till mig. Hennes blick hade gått ifrån orolig till en blick jag inte kunde tyda. Någonstans mellan ledsen och glad.

Jag reste mig upp och kände mina knytnävar knytas. Jag kände för att slita av mig mitt hår, mitt äckliga krulliga afro hår, sparka så hårt jag kan på det jävla berget bakom mig och skrika så högt att jag väckte varje person som sov lyckligt i hela Kalifornien.

''Jag ljög för henne, Madison. Jag ljög'' skrek jag. Mitt skri kom som en överraskning för henne och hon backade automatiskt undan lite. Sedan reste hon sig också upp.

''Jag sa att jag inte hade gjort något speciellt. Inget speciellt? Jag hade en av de bästa dagarna sen hon åkte.'' sa jag argt. Ilskan inom mig var på väg att bubbla över på riktigt den här gången. Vulkanen var 1 mm i från utbrott. Madison bara stod där, ingen aning vad hon skulle göra. Jag försökte bli av med bilderna som fortsatte att poppa upp i huvudet. Gången hon kysst mig och en dum Jaden som inte hade stoppat henne. Då jag förlorade Belle och hon nästan försvann ur världen. Den gången jag lämnade henne på flygplatsen och intalat mig själv att jag skulle få se henne igen snart, då jag visste att det antagligen inte skulle bli så. Jag föll ner i sanden och lät tårarna rinna ner. Lät alla mina känslor och bilder rinna ut i från mig samtidigt som mina kinder blev blötare och blötare. Jag kände Madisons armar runt mig men alldeles för svag i kroppen för att göra något åt det. Jag vet inte hur länge vi satt där utan att säga någonting. Mina tårar hade slutat rinna men hennes grepp var fortfarande lika hårt runt om mig. Och jag ville ha dem där, hur mycket jag än försökte intala mig själv att jag inte ville, så ville jag. Så mycket.

''Säg vad du tänker, ärligt'' sa jag med en svag röst. Men hon svarade inte. ''Madison, snälla.'' bad jag. Hennes grepp lossnade lite men jag var snabb med att ta tag i hennes armar och föra dem tillbaka runt mig. Hon suckade och andades in ett djupt andetag.

''Jag tänkte att....'' började hon. Hon greppade tag om min hand. ''Att detta lång distans förhållandet är lite mer komplicerat än vad ni hade tänkt er. Du kan inte åka till Sverige för du är upptagen här och skall Belle komma hit varje gång?'' Sanningen skar i mig som en kniv. Som ett sår som blev strött med salt.

''När skall hon komma? Varje lov? Hon har ett liv där borta och du stoppar henne i från att leva det fullt ut.'' svarade hon uppriktigt. Jag lossade mig ifrån hennes grepp och började gå därifrån med tårar rinnande ner för mina kinder. Jag tog upp min mobil och samlade all kraft jag hade innan jag slog Belles nummer.

Efter några få signaler hörde jag Belles röst på andra sidan.

''Jaden'' sa hon glatt.

''Hej'' sa jag och försökte hålla min röst samman. Jag tittade tillbaka på Madison som satt kvar vid strandkanten.

''Jag måste prata med dig'' sa vi båda samtidigt. Hon skrattade det skrattet som fick jag mig att rysa. Det skrattet jag saknat så mycket dessa veckor utan henne.

''Du först'' sa hon. Jag visste inte vad jag hade gett mig in på. Ännu mindre om jag egentligen ville eller om jag förstod vad jag höll på att göra.

''Jag kan inte göra detta längre....'' sa jag och lät denna gången min röst låta svag. Jag hörde henne dra efter andan på andra sidan telefonen. Hon sa ingenting men jag hörde hennes andetag. De var inte längre regelbundna och jag antog att hon grät.

''Så vad är det du säger?'' sa hon efter en stund med skär röst.

''Att det är dags för oss att gå skilda vägar här i från.'' Jag hörde henne brista ut i gråt och sedan försvann hennes röst. Samtalet var avbrutet och jag stod där ensam kvar.