jadensmithtime

Om ni inte läst kapitel 16 - Press play finns det kapitlet under detta.

 Jag kämpade för att hålla tillbaka de tårar jag så gärna hade velat låta falla. Han var inte långt borta och han sträckte ut sina armar som han förstod exakt varför jag var här. Jag tog inte ett steg framåt men jag behövde inte det heller. Hans armar slogs om mig och jag lät mig själv falla in i hans armar. Mina ben svek mig och vi båda gled ner på marken så jag kom i hans knä som ett litet barn. Han sa ingenting, bara höll om mig. Och just då, var det allt jag behövde.

Alex perspektiv

Jag vet inte hur länge vi satt där men det var nog ett tag för när jag tittade upp hade Felicite satt sig ner mot väggen. Jadens armar var fortfarande stadigt om mig och jag ville ligga kvar där för evigt. De få timmar Los Angeles låg i mörker började kliva på men jag visste att pappa inte skulle besöka mig ännu en gång. Så chansen att han ens visste att jag var borta var inte stor. Sedan slog det mig att Jaden och Felicite måste kommit hit direkt från balen. Jag kravlade mig ur Jadens armar och han tittade på mig förvirrat. Förvirrad över min plötsliga humörsvängning.

’’Förlåt.’’ Sa jag och torkade mina ögon. ’’Ni måste ha kommit hit från balen, jag har förstört hela eran kväll.’’ Jag borstade av mina kläder som inte ens var smutsiga och började gå. Felicite verkade vakna och ställde sig upp hastigt.

’’Nej, Alex. Det är okej.’’ Log hon vänligt. Det var så svårt att tycka illa om henne. För hela hennes ansikte var vänligt, ingenting i den kroppen tydde på att hon ens lite skulle tycka illa om mig. Jag hörde hur Jaden ställde sig upp bakom mig. Felicite stod framför mig med sin vackra balklänning och jag visste att Jaden fortfarande hade sin kostym på sig. Jag tittade generat ner på mig själv där jag stod i pyjamasbyxor och en alldeles för stor tröja.

’’Vill du berätta varför du kom hit?’’ Hörde jag Jadens röst bakom mig. Helt ärligt så visste jag inte, ville jag? Jag förstod inte. Jag förstod inte varför mamma lämnade kvar något sådant, men ändå förstod jag så bra. Minnena började flyga runt i huvudet igen och mina händer började skaka en aning.

’’Vi kanske ska gå in? Det finns ju en mysig soffa därnere. Jag börjar frysa lite.’’ Sa Felicite. Fast jag visste att hon såg på mig att jag vantrivdes där jag stod. Utan vidare ord gick vi alla tre tillsammans ner igenom trappan och fortsatte igenom byggnaden. Hur många gånger hade Jaden tagit henne hit? Tänkte jag när jag gick efter henne. Hon kunde ju lokalen minns lika bra som jag. De hugg i magen av svartsjuka när jag tänkte på att Jaden hade tagit upp Felicite till platsen jag trodde var våran. Kanske var det deras innan.  Vi kom fram till soffrummet snabbare än jag önskat för jag orkade inte sitta och vara vänlig mot dem. Jag ville bara hem och sova, men jag ville inte lämna dem två ensamma. En kuslig känsla flöt igenom mig när jag tänkte på vad dem kunde göra när jag gått. Felicite slog sig ner i fåtöljen vilket gav mig och Jaden soffan att dela på. Jag satte mig i den högra kanten men till min förvåning satte sig inte Jaden i andra kanten utan i mitten. Jag såg hur ett flin spreds över hans läppar när han såg min min. Det kändes som det var i början av de två veckorna igen, tillbaka då när vi hatade varandra. När vi gjorde allt för att ständigt reta upp varandra. Jag log åt minnet. För hur äkta hatet var så var kärleken så mycket större. Jag tänkte tillbaka på orden i mammas video.

Bara för att det finns hat, Alexandra, betyder inte det att det inte finns kärlek.

Såg min mamma framtiden? Jag hade inte varit förvånad om hon gjorde. Eller så var hon helt enkelt den smartaste personen jag känt.

’’Vad tyckte du om balen?’’ Felicites röst avbröt tystnaden och jag kände Jadens blick på mig.

’’Inte riktigt min grej.’’ Svarade jag ärligt.

’’Din klänning var oerhört vacker, i alla fall.’’ Jag kände fortfarande Jadens blick på mig men jag log mot Felicite. Kunde hon inte vara en bitch istället? Jag vill så gärna inte tycka om henne då. ’’Eller vad tycker du, Jaden?’’ Vi båda titta över på honom och han tittade förvirrat över mot Felicite. Ett flin spreds över mina läppar.

’’Hennes klänning.’’ Småskrattade hon.

’’Ja. Jätte fin.’’ Harklade Jaden sig generat. Jaden bar inte längre sin kavaj utan hade bara den vita skjortan kvar, vilket han klädde bättre i, hur det nu var möjligt. Jag mötte Jadens blick med sådan intensitet att de nästan skrämde mig. Jag vill hata dem båda två, jag ville inte ha något med dem att göra. Jag ville hem, inte bara till hotellet utan hem, på riktigt. Hem till Wallington. Vara nära mamma igen. Jag bröt blicken med Jaden och tittade ner på golvet istället.

’’Alex, jag tror jag är skyldig dig en förklaring.’’ Orden hade jag velat höra från Jaden, men det var inte hans röst utan Felicite.

’’Varför?’’ frågade jag.

’’Jag har rört till så mycket, inte bara för er, men för andra med.’’ Hon andades ut tungt. ’’Jaden, jag tror du behöver lyssna på det här med.’’ I min ögonvrå såg jag ur Jaden tittade bort från mig och på henne. ’’Jag har inte varit helt ärlig med dig heller.’’

’’Vad har du inte varit ärlig om?’’ Hans röst var besviken och lite irriterad.

’’Kanske en av de viktigaste sakerna.’’ Svarade hon.

’’Och det säger du nu?’’ Hans röst var definitivt arg nu.

’’Som jag förstått så vet du redan Emmetts version av den här historian.’’ Hon tittade på mig och struntade i Jadens arga blickar. Det var då jag visste vad historian skulle handla om. Aiden och Emmett. Jag hade bara hört Emmetts version, det hade hon rätt i.

’’Vems version är det här?’’ Frågade jag när det självklara svaret var Aidens. Men tydligen inte.

’’Min.’’ svarade hon bestämt. ’’Låt mig börja från början. Och avbryt mig inte.’’ Hon tog ett djupt andetag och började sedan.

’’Det var då tillbaka när allting var som det borde vara. Vi alla var vänner med varandra. Jaden, jag, Moises, Mateo och Aiden, vi kunde alla umgås och det var aldrig några problem. Jag var van att vara den ensamma tjejen fast när jag var med dem, spelade det inte någon roll vilket kön man var, utan vem man var som person. Jag tror att vi alla märkte hur Aiden sakta men väldigt säkert började slinka undan. Han började komma på historier om varför han inte kunde komma och varför han aldrig var hemma. När jag frågade pappa om det svarade han bara. ’Aiden är nere på filminspelningen med mig.’ Och det verkade som vanligt. Att Aiden skulle strosa runt där ifall de kanske saknade någon statist eller annat. Och när han inte var med oss, eller på inspelningen började vi alla tänka att han kanske hade hittat någon tjej. Någon som han kanske inte ville presentera för oss än. Bara det var konstigt, Aiden var inte en sådan person som inte ville visa sina erövringar. Så i mitten av sommaren så ville jag smyga efter Aiden när han ännu en gång sa att han inte kunde åka med till stranden. De andra killarna, mesarna som de är sa nej och vägrade spionera på honom. Och jag antar att här är vart historian börjar.’’

Solen var på mitten av himlen och stekte som varmast när Aidens chafförbil stannade utanför filminspelningen. Min taxi stannade lite nedanför gatan och jag hoppade ur efter jag betalat. Jag smög bakom och in genom samma dörr som han gick in i. Jag trodde att Moises hade rätt, att han säkert bara skulle försöka på ett jobb i den nya filmen som spelades in här. Eller som Mateo hänvisade att han hade en crush på en skådespelarna, för allt det verkade stämma. Men jag beslutade att gå efter honom i alla fall. För att ta reda på något smaskigt att ge till killarna. Aiden vek inte av höger så att han skulle komma till filminspelningen med skådespelarna utan smög ner vänster. Med ett pirr i min kropp smög jag efter Aidens fotsteg fram till en dörr. Men längre än så kom jag inte. Dörren stängdes innan jag hann fram och jag vågade inte öppna. Jag har sett på spion filmer, man öppnar inte en stängd dörr under spaning. Men lyckligtvis, för mig, kom fotsteg närmare som händelserikt visades tillhöra min pappa. Pappa som inte var på något spionuppdrag öppnade dörren. En flämtande hördes och jag steg fram från mitt gömme bakom ett skåp. Tillsammans bakom pappa såg jag hur Aiden stod tillsammans med ingen mindre än Emmett Bledsoe. Bådas läppar var en aning svullna och kinderna var i en rosa nyans. Det krävdes ingen detektiv för att klargöra vad de gjorde. De hade kyssts. Jag hade kunnat gå fram, ge Aiden och Emmett varsin high five och gått därifrån. Låtit de två killarna fortsätta ifred. Men pappa hade andra planer. Han kunde inte slänga ut Emmett ur lokalen eftersom hans far var mannen som spelade in filmen just då. Men han kastade ut Aiden ur rummet och in i ett annat rum. Jag stod utanför, jag hörde hur pappa skrek på honom. Inte ett ord hördes från Aiden.

’’Din äckliga bög.’’ Ekade pappas röst. Jag slängde upp dörren med ett bang.

’’Pappa!’’ flämtade jag. Hur kunde en människa var så grov? Och pappa? Jag förstod inte.

’’Jag vägrar att ha en sådan som han i min familj.’’ Skrek pappa på mig. Aiden reste sig upp gick fram och frågade om det var allt. Sedan gick han, förbi mig utan en blick.

’’Felicite Lucy Thaim, om du någonsin avbryter mig så igen…’’ varnade han och sedan gick han med. Det var sista gången Emmett och Aiden sågs tillsammans. Ja, förutom om det var Aidens dagliga dos av stryk på Emmett.

Jag stirrade på henne. Emmett hade inte berättat den sista delen, antagligen för att han gått därifrån innan de han utspela sig. Men det var något annat som förvirrade mig.

’’Thaim? Som i-?’’

’’Som i Aiden Thaim ja.’’ Avbröt hon mig. ’’Vi är syskon.’’ Jag kastade blicken över på Jaden som satt förstelnad. Denna dagen hade haft alldeles för mycket information och jag var helt säker på att min hjärna skulle sprängas när som helst. Jag reste mig upp samtidigt som jag skakade på huvudet. Jag tittade på Jaden en sista gång innan jag gick därifrån.

’’Det här förändrar inte något.’’ Sa jag. Men det gjorde det. Detta förändrade allt.