jadensmithtime

Jag är hemsk ledsen för att det tog så lång tid att lägga upp ett nytt kapitel.

Men jag är ännu mer ledsen för hur hemskt detta kapitlet är.

Jag skall försöka skriva ett kapitel så snart som möjligt för att ge tillbaka för detta vidriga kapitel. Haha, men ni får gärna kommentera om vad ni faktiskt tycker. Jag hoppas att det är okej ändå :)

Alexs klänning:                                                                      Chelseas klänning

 

Ambers klänning:                                                                               Felicites klänning:

 

 

Jadens perspektiv

Dagen för balen var här. Jag stod framför spegeln tittade på min spegelbild som visade en kille med en svart kostym. Det var längesedan jag faktiskt bar en. Jag bär hellre ett par svarta byxor med en cool jacka till men min mamma var alldeles för glad över balen för att jag skulle kunna neka kostym. Jag lät min nervositet flyga fritt för jag hade inte ork att bry mg. Jag hoppade till när min mobil gav ifrån sig ett bekant ljud. Mobilen som låg på fåtöljen bredvid mig visade ett nytt meddelande. Jag lät mitt pekfinger glida över skärmen för att låsa upp meddelandet.

''Hämta upp mig kl.8 och inte en minut senare ;)''

Jag skrattade till, det klart hon ville vara i styr i kväll. Ville hon inte alltid? Men det fanns ingen chans att de skulle hända. Leendes hoppade jag in i hallen förbi mina föräldrar som tittade konstigt på mig. Eller pappa gjorde det, mamma log lyckligt. Hon kom småspringades fram till mig.

''Kan hon inte komma hit innan?'' frågade hon ivrigt medan hon fixade till min slips.

''Mamma....''' stönade jag fast gav henne en puss på kinden som tacksamhet att hon faktiskt brydde sig.

''Jag vill bara ha ett kort på er.'' muttrade hon.

''Jag är rätt säker på att vi tar ett kort både hos henne och vid balen.'' log jag. Hon log ett leende som sa mer, jaja jag ska sluta tjata. Hon viftade med armarna och föste ut mig ur huset.

''Du vill inte komma försent.''

Alexs perspektiv

Dagen för balen var här. För första gången sedan mammas begravning bar jag en klänning. Hur kan folk bära klänningar? Finns det något obehagligare? Tydligen tyckte Chelsea tvärtom för hon dansade runt i rummet med ett stort leende.

''Hur ni kan komma hit och få baldejter är bortom min förklaring.'' muttrade jag.

''Emmett var faktiskt trevlig och frågade. Och du sa att det var okej.'' Sa Chelsea och stannade upp hennes dans.

''Och jag tror du vet bäst själv hur jag fick min dejt.'' sa Jeremy med ett flin.

''Jag ville bara inte att du skulle sitta ensam kvar på hotellet när jag och C lever livet.'' Han skrattade åt det.

''Intala dig själv det så länge du kan sova på natten.'' svarade Jeremy. Jag räckte ut tungan mot honom som en femåring men han skrattade bara. Med en knackning på dörren, ett hest kom in skrik från Chelsea steg pappa in i dörren. Jag kände hur hans ögon studerade mig medan jag stod vänd mot spegeln och applicerade den sista mascaran.

''Vad fina ni är.'' sa han tillslut. Vi alla visste att han lade till en ni, även fast han ville säga du. Min pappa är mycket, men han är inte bra på att ge komplimanger längre. I alla fall inte till mig. Men det är okej, jag förstår min pappa lika bra som han förstår mig. Jeremy och Chelsea log tacksamt tillbaka även fast dem visste med.

''Är ni klara? Resten av era kompanjoner kommer nog snart. Fotodags!'' sa pappa entusiastiskt. Chelsea klappade händer i ett glädje tjut och jag och Jeremy stönade vår väg ner till hotellentrén.

Jadens perspektiv

Blickarna vändes mot oss när vi steg in i balrummet. Det kändes som vi var på ett bröllop, och det var först nu vi för första gången skulle ha vår första dans tillsammans. Jag tog ett stadigare grepp om flickan bredvid mig, mer för min skull än hennes. Jag hörde att folk började viska omkring oss, och alla hade nästan stannat för att titta när vi stegrade in. Men det viskade inte om mig, utan om henne. Musiken var fortfarande hög nog för att deras viskningar skulle försvinna innan de nådde våra öron. Det tog ett tag innan de fortsatte att bete sig som normala människor, jag visste att flickan i den ljusrosa klänningen bredvid mig tryckte ner ett skratt och jag kunde inte låta bli att le själv. Men allting kom till ett plötsligt stopp när jag tittade ut på dansgolvet. I ett strålkastarljus, mitt ute på dansgolvet dansade ett par tätt intill varandra men tjejens blick var mot mig.

Alexs perspektiv

Hela salen blev tyst för ett ögonblick förutom den höga musiken. De var då jag såg dem glida in i salen. Mitt hjärta stannade upp mitt grepp om Jeremy hårdnade. Jaden, stiligare än någonsin arm i arm med en av det vackraste flickor jag sett i mitt liv. Jag kände igen hennes ansikte direkt. Vilket förklarade tystnaden och viskningarna. Felicite.

''Alex.'' Jeremys röst var lugn och jag vände blicken mot honom igen. ''Glöm allting i kväll.'' Hans ord fick allting i mig att ändras. Jag tittade in i de ögon som vart där från början. Jeremys blåa ögon som stått bredvid mig genom alla de fel jag gjort. Så jag lät inte blicken glida tillbaka mot de ögon som fick mitt hjärta att både slå snabbare och brista vid varje chans han fick.

Jadens perspektiv

Jag kunde inte slita blicken från dansgolvet och Alex.

''Hon bär en klänning..'' Felicite blick vändes mot mig.

''Va?'' frågade hon och höjde ett ögonbryn. Jag tittade på henne frågandes. ''Vem bär klänning?'' frågade hon igen. Det var först då jag fattade att jag hade sagt det högt. Jag kände mig själv rodna lite och det fick Felicite att flina.

''Varför frågade du inte bara henne om ni skulle gå tillsammans?'' Felicites röst var mjuk och inte alls hård. Jag spelade oförstående. ''Jaden, du har ringt mig varje kväll och pratat om henne. I början var det hat men vet båda två att de ändrades.'' Jag suckade tungt.

''Hon är vacker, eller hur?'' Det var mer ett konstaterande än en fråga men Felicite nickade.

''Gå och fråga om en dans.'' Uppmuntrade hon. Jag skakade på huvudet. Det var inte så att jag inte ville. För åh vad jag ville. Men Justins råd ekade i huvudet.

Det är antingen Alex eller Felicite. Du kan inte ha båda.

Jag tittade på Felicite medan hennes blick var på Alex. Och jag visste vad som än hände, så skulle jag alltid välja Felicite, hur ont det än gjorde. Det kommer alltid vara Felicite. Inte ens Alex kunde ändra på det. Jag följde Felicites blick och såg hur Alex log ursäktande innan hon gick ut mot vad jag antog var toaletten. Killen gick mot bålen. Jag hade sett han förut, han har varit med Alex i skolan den senaste tiden. Hon har pratat om honom också, Jeremy. Och det hjälpte inte den växande svartsjukan i min mage. Utan att jag visste riktigt själv vad jag höll på med hade jag ställt mig upp och börjat gå mot den dörren Alex gått ut i, och efter henne. Mina händer började svettas och mina läppar skakade. Jag tog några andetag innan jag tryckte upp dörren till tjejtoaletten, även fast dem inte hjälpte alls. Samtidigt kom Alex ut ur en av toabåsen. Hon stannade upp förvirrat när hennes ögon märkte mig.

''Vad gör du här?'' Hennes röst var inte kärleksfull eller vänlig. Den var hård och, sårad? Hon hade all rätt att vara allting.

''Jag ville se dig.'' svarade jag ärligt.

''Och nu har du sätt mig.'' fnös hon och började gå mot dörren. Min hand fattade tag om hennes arm och stannade upp henne. Min hand brann där våra kroppar möttes och jag tittade in i hennes ögon.

''Jag är ledsen.'' sa jag. Hon vände blicken mot golvet till mig. Hennes ögon hårdnade.

''För vad exakt? Att du var med mig fast du hellre vill vara med henne? Att du tog med henne hit? Att du lät mig tro att vi kanske hade något och sedan lät du alla mina förhoppningar rasa?'' skrek hon och jag såg hur tårar formas i hennes ögon. Av ilska? Av sorg? Jag visste inte. Antagligen båda två. Men det fick mitt hjärta att brista för vad skulle jag svara?

''Du är feg, Jaden. Du är så jävla feg. Jag lät dig komma närmare, jag lät dig komma in. Jag lät dig för i helvete in.'' Tårar började rinna ner för hennes kinder. ''För första gången, sedan min mamma dog, så lät jag någon in. Men om jag visste att det skulle sluta såhär så hade jag inte gjort det. Detta var inte värt det. Denna smärtan var inte värt det. Du är inte värd det. Inte en fegis som du.'' Sedan stormade hon ut. Lämnade mig kvar med en tår rinnande ner för min kind. En fegis kvar med sin egen sorg. En fegis som gjorde fel val. En fegis som nu får leva med sitt val, att han förlorade en av de enda äkta sakerna i sitt liv.