jadensmithtime

GOD JUL ALLESAMMANS! Hoppas ni får en kanon jul.

Detta kapitlet är väldigt nödvändigt och nästa kapitel kommer ni få reda på mer om Jaden och Felicite. Oh Exciting! :D

''Du är feg, Jaden. Du är så jävla feg. Jag lät dig komma närmare, jag lät dig komma in. Jag lät dig för i helvete in.'' Tårar började rinna ner för hennes kinder. ''För första gången, sedan min mamma dog, så lät jag någon in. Men om jag visste att det skulle sluta såhär så hade jag inte gjort det. Detta var inte värt det. Denna smärtan var inte värt det. Du är inte värd det. Inte en fegis som du.'' Sedan stormade hon ut. Lämnade mig kvar med en tår rinnande ner för min kind. En fegis kvar med sin egen sorg. En fegis som gjorde fel val. En fegis som nu får leva med sitt val, att han förlorade en av de enda äkta sakerna i sitt liv.

Alexs perspektiv

Jag slet av mig min klänning och svor i mitt huvud att jag aldrig skulle bära klänningar igen. Ingenting bra händer någonsin i en klänning! Jag drog på mig mina pyjamasbyxor och en stor t-shirt och lade mig bekvämt i sängen. Redo att sova bort allting denna dagen hade erbjudit. Den hade startat så bra, hur kunde den sluta så illa? Jag visste att Jaden skulle komma med Felicite, jag hörde honom bjuda ut henne själv. Men, den smärta som bara steg in i mig när de klev in gjorde för ont. Att vi inte kunde göra det för att han var alldeles för feg. Jag vägrade förstå hur man kunde låta någon gå så långt. Hade han tänkt att gömma mig förevigt? Ilskan fortsatte stiga inom mig men jag var så trött på den känslan att jag bara släppte det. Jag lade mig till rätten och stönade tungt när jag hörde en knackning på dörren. Vad ville Chelsea nu? Jag hasade mig fram öppnade dörren med ett stön. Jag möttes av pappas ansikte.

''Pappa, jag orkar inte. Jag vill bara sova.''

''Hija.'' sa han bedjande. Jag tittade upp på honom för det var så längesedan han kallade mig det. Det var först då jag faktiskt såg hur hans ansikte såg ut. Hans ögon var röda och tröttna, och jag förstod då att han hade gråtit. ''Jag hittade den här i lådan din mamma alltid hade under sin säng.'' Han visade upp en cd, på den stod Alexandra. ''Jag fann aldrig modet att öppna den förrän idag. Det fanns tre cds, en till var och en av oss. Så jag antar att denna tillhör dig.'' Han sträckte ut cdn mot mig och jag tog stumt emot den.

''Pappa, jag...-''

''Du behöver inte titta på den.'' avbröt han. ''Jag tittade på min.'' Han svalde hårt. ''Det var det svåraste jag gjort. Men det kändes så skönt att se henne och höra hennes röst igen.'' Jag tittade ner på cd, som tydligen inte var det utan en dvd.

''Tänk på det i alla fall.'' Han log vagt innan han vände sig om och gick.

''Pappa.'' Han vände sig om hastigt. ''Godnatt.'' log jag.

''Godnatt, hija.''

*

Kom igen, Alex, du kan göra det här. Jag lekte med fjärrkontrollen i min hand. Jag satt i slutet av sängen, tvn framför mig och allt jag behövde göra var att trycka på den stora knappen på kontrollen. Alex, tryck på play. Nervositeten bubblade inom mig. Min hand skakade när jag lät tummen trycka ner knappen. Det surrade lite från tvn innan en klar bild uppstod. Där satt hon, så nära att jag nästan kunde nudda, min mamma. Med hennes bruna ögon och brunt hår. De jag fått äran att ärva från henne. Hon satt i den gungstol som brukade stå i hennes och pappas rum. I sitt knä hade hon den teddybjörn jag bar med mig överallt som ett barn.

''Alexandra.'' Hennes röst var så mjuk och kärleksfull att jag inte kunde hjälpa att slå händerna över munnen när jag hörde den. Jag kände att tårar började svälla upp men jag kunde inte bry mig. ''Jag antar att vi båda vet anledningen till varför du ser på det här. För om jag var där nu, hade inte detta varit nödvändigt. Och jag vet att du är arg, för du är som jag, och det är så vi lever ut våran smärta.'' Jag skrattade halvhjärtat. ''Men bygg inte upp väggar runt dig själv, speciellt inte för pappa.'' Det var som hon kunde se in i framtiden, eller så kände hon mig helt enkelt bättre än jag känner mig själv. ''Jag har delat upp min klipp i kategorier'' Hon skrattade lätt. Hur hon alltid kunde vara så organiserad, är bortom min förklaring. ''Så jag antar att det inte är så mycket mer att säga än att du väljer det klipp som passar in i ditt liv just nu. Och Alexandra, vad du än gör, vart du än går, hur du än väljer att leva ditt liv, glöm inte att jag älskar dig och jag kommer alltid finns för här för dig.'' Tårarna vällde över. Men det var inte längre på grund av ett brustet hjärta. Att höra mammas röst igen var som ett sätt att fixa mitt hjärta. Och jag kunde inte bry mig om den smärta som fanns inom mig att höra hennes röst igen, för glädjen och kärlek var så mycket större. Menyn kom automatiskt upp efter videoklippet var slut och jag såg alla kategorier.

När du känner dig ensam

När ditt hopp sakta försvinner

När du behöver någon att prata med

När du har ett brustet hjärta

När du känner att ingen förstår dig

När det är dagen innan du ska gifta dig

När dagen är inne för giftemål

När du behöver någon att dela din glädje med

Kategorierna fortsatte men en speciell kategori fastnade min blick för.

När du tror kärlek gör mer ont än gott

Jag stirrade på titeln. Fjärrkontrollen skakade i min hand och jag kämpade för att få igenom mina andetag. Jag hade kunnat stänga av tvn där, varit nöjd att jag hade tittat på lite av dvdn. Men med skakande händer tryckte jag på play knappen och ännu en gång såg jag min mammas vackra ansikte.

*

Mina ben fortsatte springa, jag andades tungt och andfått men mina ben fortsatte springa. Mjölksyran vällde i dem men min hjärna brydde sig inte. Tårar rann ner för mina kinder men jag visste inte om det var för vinden eller om det var mina riktiga tårar.

Mammas ord från videon flög runt i mitt huvud och jag gav ifrån mig ett plågsamt skik medan jag sprang. Det var inte förrän mina ben stannade jag såg vart jag var, eller ens brydde mig om det. Jag var tillbaka på inspelningslokalen. Jag kände på dörren med mina svaga armar som till min förvåning faktiskt var öppen. Hur kunde hon tro att se henne där igen någonsin kunde leda till något gott? Att få uppleva den smärtan igen? En dvd, mamma, är du på riktigt? Jag skrattade utan känsla. Jag hittade bättre i denna byggnaden än vad jag gjorde i Wallington så jag nådde platsen jag sökt snabbare än jag förväntat mig. Det var hit jag och Jaden gick när vi inte orkade med de andra skådespelarna eller våra pappor. I de högra delen av lokalen finns en trappa, trappan leder upp till taket. Så jag hasade mig upp för trappan och ut på taket. Lokalen var inte särskilt hög men den gav en klar utsikt över Los Angeles. Jag ställde mig vid kanten med händerna på räcket framför mig. Det var inte förrän det var för sent det slog mig att skratten och rösterna jag hörde inte kom från personerna som gick på gatan nedanför utan faktiskt bakom mig. Med panik snurrade jag hastigt runt. Upp för trappan kom Jaden skrattandes tillsammans med... Felicite. Så klart! Jag drog händerna under mina ögon för att torka bort tårarna. Jadens ansikte stelnade till precis som hans ben när han såg mig. Felicite stannade upp bakom honom, bådas blickar på mig. Vi stod där, alla tre, och bara tittade på varandra. För att gå härifrån skulle jag vara tvungen att gå förbi dem och min kropp orkade inte. Jaden tog ett steg fram, nästan i slow motion. Som om han visste att en snabb rörelse skulle skrämma bort mig. Han fortsatte att ta steg framåt men jag stod kvar. Mina läppar skakade så som mina händer och ben. Jag kämpade för att hålla tillbaka de tårar jag så gärna hade velat låta falla. Han var inte långt borta och han sträckte ut sina armar som han förstod exakt varför jag var här. Jag tog inte ett steg framåt men jag behövde inte det heller. Hans armar slogs om mig och jag lät mig själv falla in i hans armar. Mina ben svek mig och vi båda gled ner på marken så jag kom i hans knä som ett litet barn. Han sa ingenting, bara höll om mig. Och just då, var det allt jag behövde.