jadensmithtime

’’Alex Morales.’’ Hälsade jag. Han skrattade och jag skrattade till jag med. För det kan vara en av de fånigaste saker jag gjort i mitt liv.

’’Jaden Smith, trevligt att träffas.’’ Och kanske var en ny start på allt precis vad som behövdes för att klara detta. Och kanske är det sant det de säger att ibland måste man ta ett steg tillbaka för att ta ett steg framåt. 

Alex perspektiv

En vecka senare

Jag hade berättat för min pappa och Julian om Jaden dagen efter vi träffats på cafét. Det gick enklare än vad jag trodde. Julian hade gett mig en klapp på ryggen och sagt något i stil med ’You go sis’ och pappa hade skrattat. Han sa att han visste det för längesedan, vilket gjorde mig oerhört generad. Jaden hade åkt iväg på inspelning tillsammans med både pappa och Julian vilket lämnade mig ensam. Pappa hade funnit en vän på hotellet, en man i pappas ålder som hette Mark. Enligt pappa skulle han ’’titta efter mig’’ medan de var borta. De kom hem nästan varje kväll, så jag var bara ensam på dagen men jag var tydligen inte gammal nog för att klara mig själv. Men Mark var cool, han knackade på min hotellsdörr eller smsade någon gång per dag för att se till att jag levde annars lämnade han mig ifred. Det hade gått  fem dagar sedan jag såg Jaden eftersom han som skådespelare bodde kvar på inspelningen och han var aldrig hemma. Han hade blivit tilldelad en privatlärare men enligt hans sms så fanns de knappt tid åt skolan. De hade gått fem dagar sedan jag tittade in i hans ögon eller ens såg honom och det kändes jobbigare än vad det borde göra. Vi hade spenderat de två sista dagarna innan han åkte på mitt hotellrum efter skolan. Ibland pluggade vi, såg på tv eller bara låg och pratade och allting kändes enkelt. I de två dagarna föll vi in i en rutin som ingen av oss ville bryta så var det egentligen så konstigt att jag åkte med pappa och Julian till inspelningen? Nej inte direkt.

Att åka från Malibu området till Long Beach var cirka en timmes bilfärd så jag var där tidigt på lördagsmorgonen och gladdes över att jag hade en helg tillsammans med Jaden. Det var inte svårt att märka vart de filmade någonstans för på gatorna stod kameror uppställda och flertal av gatorna var till och med avstängda. Hemma i Wallington när pappa berättat om sitt manus var det som om han beskrev det här stället eller som om detta stället var uppbyggt efter pappas beskrivning. Det kändes galet att tänka på att pappa inte visste att detta stället fanns, eller rättare sagt såg ut såhär när han skrev.

’’Fräckt eller hur?’’ sa Julian när vi hoppade ur bilen och han gjorde en snurr för att visa att han menade hela stället.

’’Det ser precis ut som jag tänkte att det skulle se ut.’’ Svarade jag överraskat.

’’Eller hur? Det är galet.’’ Julian smet iväg och jag gick efter pappa som hade ett stort flin på läpparna.

’’Luis.’’ Jag kände igen rösten innan jag såg ansiktet. ’’Och Alex, vad trevligt.’’ Log Gary glatt när jag och pappa kom in på set. Både jag och pappa log vänligt och hälsade. ’’Du är inte här för att assistera hoppas jag.’’ Sa Gary och tittade på mig.

’’Nej, jag och min bror bytte jobb.’’ Log jag tillbaka. ’’Nu är det min tur att njuta.’’ Gary skrattade och pappa såg mer avslappnad ut. Mer än så hörde jag inte förrän jag såg Jadens siluett. Han stod längre ner på gatan med ryggen lutad mot ett hus. Han titta på mig eller mera studerade mig med ett leende på läpparna. Jag ursäktade mig från Gary och pappa som var för upptagna med sitt samtal för att lyssna på mig ändå. Det var mycket folk här men ingen tycktes bry sig om någon annan än sig själv så jag tog mig enkelt ner till Jaden. När jag kom inom räckhåll drog han mig närmare och tryckte mig mot väggkanten. Skyddade av en buske lutade han sig fram och kysste mig mjukt. Jag kunde inte röra mycket av min kropp men mina armar landade runt hans hals och jag tryckte honom närmare mig, om det nu var möjligt. Lukten av honom omringade mig och vi slutade inte kyssas förrän vi både var tvungna att glida isär för att få luft. Hans läppar var röda och en aning svullna när vi gled isär men han såg så perfekt ut. Iklädd i ett par shorts och ett simpelt vitt linne såg han snyggare ut än vad de flesta killar gör uppklädda.

’’Du sa inte att du skulle komma.’’ Sa han men höll mig fortfarande stadigt upp mot väggen.

’’Ville att det skulle vara en överraskning.’’ Log jag stort. Nöjd över att jag ens vågade och övervann debatten med mig själv om jag skulle åka eller inte.

’’Jag är överraskad.’’ Sa han och kysste mig på halsen. Kyssen sände en spiral av rysningar längst min kropp och gav mig känslor av njutning jag inte visste man kunde få från en simpel kyss. ’’Hur länge stannar du?’’

’’Hela helgen.’’ Svaret fick honom att le större än vad jag någonsin sätt.

*

Jaden hade smitit iväg för att prata med Gary och jag väntade utanför husvagnen. Igenom fönstret såg jag hur de båda pratade men ingen såg arg ut så jag tog det som ett gott tecken. Tillslut kom de båda ut och Gary gav oss ett ’ha det så kul’ innan han försvann in i kulisserna.

’’Kom.’’ Sa Jaden busigt och tog i min hand. Det kändes konstigt att gå längst gator tillsammans med Jaden, hand i hand. För det var ingenting vi gjorde hemma där någon kunde se oss. Och jag kunde inte hjälpa att känna mig som en fri fågel när vi vandrade med stora leenden på våra läppar. Då och då stannade vi upp för att ge varandra en snabb kyss, (då och då långa) innan vi traskade vidare. Jag hade ingen aning vad vi skulle gå men jag kunde inte finna mig ro att bry mig heller. Vi kom fram till en äng som var grön med vackra färgglada blommor växandes i. När vi kom längre in på ängen, det var först då jag såg att det faktiskt fanns någonting där. Mitt på ängen låg en filt och på filten fanns en brun korg.

’’Picknick?’’ frågade jag.

’’Ja, för löjligt?’’ frågade han oroligt. Jag log stort innan jag gav honom en puss på kinden.

’’Perfekt.’’ Sa jag och drog honom snabbare framåt.

*

Jaden hade lagt ner allting picknick hörde till. Det var mackor, saft, bullar och till och med frukt för han var tydligen tvungen att vara nyttig när han spelade in filmen.

’’Hur hann du det här, superman?’’ frågade jag när vi lagt oss ner på filten och tittade upp på den klarblå himlen ovanför. Solen stod rakt på himlen och det kunde inte bli en bättre dag än så här.

’’Jag fick Gary att skicka ut en innan vi kom hit.’’ Sa Jaden stolt.

’’Inte dåligt, Smith.’’ Sa jag och armbågade honom i midjan. Vi var för långt ifrån för att ens höra bilar eller andra väsen så hela ängen låg tyst. Efter bott i Los Angeles i nästan två månader var tystnad någonting man uppskattade på ett annat sätt när man fick det. Jaden lutade sig mot mig och drog mig närmare för ännu en kyss. Tystnaden avbröts av en ringsignal men Jaden verkade inte bry sig det minsta. ’’Tänker du inte ta det där?’’ frågade jag.

’’Varför? Allt jag behöver är här.’’ Sa han och kysste mig igen.

’’Försöker du förföra mig?’’ skrattade jag.

’’Funkar det?’’

’’Kanske.’’ Det var tydligen inte svaret Jaden ville ha för i nästa sekunden började han kittla mig istället. Och tystnaden var inte avbruten av någon dum ringsignal utan istället över skratt. 

Inspirerad av låten Busy - Olly Murs

Alexs perspektiv

Att säga hej då till Chelsea och Jeremy kanske borde ha varit svårare än var det var. Jag visste att jag antagligen inte skulle se någon av dem på ett tag, men min hjärna var så fokuserad på annat att jag nästan längtade tills de försvann förbi in checkningen till flyget. Jag trodde aldrig när jag flyttade hit för mer än en månad sedan att jag skulle uppleva något sådant här. Och om sanningen skulle fram hade jag inte blivit förvånad om en kameraman hoppade fram och skrek att jag var med i en dålig realityserie eller dolda kameran. Jag visste inte ens vem Smith familjen var innan jag flyttade hit. Jag hade inte klagat om jag inte gjorde det heller, eller, det är vad jag tror i alla fall. Det var förvånadsvärt att jag kunde spendera den sista dagen med Chelsea och Jeremy utan att säga någonting om mitt samtal med Aiden. Och jag hade inte undvikit Emmett, nej, vi hade inte bara haft tid att träffas, typ. Jag, Chelsea och Jeremy hade haft alldeles för mycket för oss, titta på tusen avsnitt av vänner, äta pizza och kuddkrig för att jag skulle kunna svara på Emmetts sms.

Pappa hade släppt av mig vid skolan med sådant nöjt leende att jag inte kunde låta bli ett le hela vägen fram till mitt klassrum. Och det var inte förrän jag såg min engelska klass som verkligheten hann fatt mig och slog mig rakt i ansiktet. För jag hade inte pratat med Jaden sedan, ''det här förändrar ingenting'', Aiden hade jag pratat med alldeles för mycket och Emmett satt på vår vanliga plats med en blick som sa att jag borde ha en bra förklaring på lager. Jag började slingra mig ner genom klassrummet som långsamt började fyllas med människor. Jag undvek både Emmetts och Jadens blick som både sökte efter min ögonkontakt och fokuserade istället på att inte gå in i någon på vägen till min bänk.

''Hej främling. Tack för alla sms du skickade i helgen, jag var överväldigad.'' sa Emmett så fort jag satt mig ner. Jag drog fram min engelska bok och mitt pennfack i samma stund som Mrs.Young gick in i klassrummet.

''Jag hade tänkt att svara. Men Chelsea och Jeremy åkte tillbaka till Wallington idag.'' Svarade jag. Han skrattade och öppnade sitt block.

''Nej, det tänkte du inte. Men det är okej.'' Jag hade inte märkt att Mrs.Young börjat prata men det hade tydligen Emmett för han hade redan börjat anteckna. ''Fast du är skyldig mig en milkshake.''

''Deal.'' skrattade jag.

*

Att spendera mer tid med pappa var inte den enda ändringen jag lovat mig själv den senaste tiden och absolut inte den sista planen jag hade i min hjärna. Det kändes som om min hjärna kunde explodera vilken sekund som helst. Jag kände mig som en spion som tagit på sig mer jobb än vad den klarar av. Litteratur var den enda lektionen jag hade själv utan Emmett eller Amber. Jag kände ingen förutom den blonda tjejen som alltid satt i högra kanten med hörlurar alltid instoppade. Hon kom alltid in springandes försent men hon verkade aldrig bry sig heller och efter ett tag slutade även läraren att göra det. Emmett och Amber hade geografi som låg på helt andra sidan av skolan än vad min lektion gjorde vilket betydde att jag fick gå ensam över hela skolan. Så det var med förvåning jag kände hur någon knackade mig på axeln. Jag vände mig om i en hastig rörelse.

''Jaden.'' min röst lät nedslagen som om han var den sista jag ville se.

''Alex, jag kan inte göra det här längre.'' Jag tittade in i hans ögon. De var brunare än någonsin men fyllda med sådan smärta att det vred sig i magen.

''Göra vad?'' svarade jag och slängde en blick på klockan. Jag hade två minuter innan jag skulle sitta i klassrummet som låg minst tre minuter bort.

''Oss. De här.'' han viftade med sin hand mellan oss.

''Jag visste inte att det fortfarande fanns något oss.'' svarade jag med alldeles för kall röst. Han tycktes märka och hans ansiktsuttryck förändrades helt. Hans blick vek av och stannade med blicken. Jag följde nyfiket efter med blicken och stannade på samma objekt som honom. Aiden stod några meter från oss, ryggen mot skåpen och låtsades som han inte lyssnade. Det flög förbi en känsla av pinsamhet när jag tittade på Aiden och en stor vilja att berätta för Jaden vad jag gjort dagen innan.

''Jag måste gå till lektionen.'' sa jag och vände tillbaka blicken mot Jaden som verkade vara uppe i tankar.

''Alexandra.'' hans röst lät så hjälplös och han sträckte ut handen i ett desperat försök att röra mig.

''Nej, Jaden. Jag tror vi båda vet att det skulle sluta såhär ändå.'' Jag bröt motvilligt ögonkontakten med honom. ''Så det är lika bra att sluta det nu. Innan vi är i för djupt.'' Jag började gå och vägrade låta mig själv gråta när jag gick förbi Aiden. Jaden mumlade något som liknade 'jag är redan i alldeles för djupt' innan vi var utanför hörhåll.

*

Servitrisen kom ut med min hallonsmoothie och jag log tacksamt. Mina tankar vandrade medan jag tog en klunk av drickan. Jag önskade att jag kunde berätta för någon om Jaden, jag ville berätta för någon. Men det betydde att jag måste berätta att jag ljugit hittills och jag antog att det skulle göra mer ont än gott. Dörrklockan till cafét ringde för tusende gången och jag förbarmade den klockan. Det var den enda negativa med detta stället, bjällran som låter varje gång dörren öppnades. Men det var fortfarande skoltid egentligen, så det var inte så mycket folk men dörren hördes fortfarande oftare än behagligt. Hur arbetarna stod ut hela dagen var bortom min förklaring. Så när den lät ännu en gång vände jag mig hastigt runt och ville skälla på personen som gick in, som om det var deras fel att dörren lät. Men istället fann jag Jadens bruna ögon och min ilska sjönk en bit. Han kom närmare och jag skulle ljugit för mig själv om jag sa att min puls inte steg några takter varje steg han tog närmare mig. Tillslut nådde han fram till mitt bord och satte sig ner, utan att ta bort blicken ifrån mig och utan att jag bröt den ögonkontakten.

’’Tror du han gick på det?’’ frågade Jaden med ett flin. Han lade sin hand över min som redan låg på bordet. Jag kunde inte hjälpa att le själv för allt var så bisarrt.

’’Jag tror vi fick honom.’’ Skrattade jag. ’’Jag vet nu varför du valde att bli skådespelare.’’ Han log mot mig och tryckte om min hand lite mer.

’’Du var inte så dålig du heller.’’ Sa han och jag kunde inte låta bli att rodna. Vad gjorde den här killen med mig egentligen? Jaden måste ha sett det för han fick ett nöjt leende på sina läppar. ’’Så hur går vi härifrån?’’ frågade han.

’’Vi får helt enkelt komma upp med en ny plan.’’ Svarade jag lättsamt.

’’Jag trodde detta var vår plan.’’ Han såg förvirrad ut.

’’Vår plan var att få Aiden att tro att vi inte är med varandra längre. Vilket jag tror vi klarade rätt bra.’’ Jag blinkade med ögat och han skrattade.

’’Är det säkert att du inte är en spion egentligen? För det hade inte förvånat mig.’’ Sa Jaden sarkastiskt. ’’Eller har du bara sett för många filmer?’’

’’Antagligen för många filmer.’’ Svarade jag med ett skratt.

’’Alex, jag måste fråga…’’ hans röst ändrades drastiskt och var plötsligt mycket seriösare än den vart för någon sekund sedan. ’’Felicites historia. Varför berättade inte du något innan?’’ Jag var egentligen inte förvånad över att den frågan kom upp men jag visste ändå inte vad jag skulle svara.

’’Jag vet inte.’’ Svarade jag ärligt. ’’Jag förstod inte riktigt själv och sedan visste jag inte historien som hon berättade den.’’ Jag funderade lite. ’’Hur stor del visste du?’’ Hans blick gled ifrån min och ut över cafét som om han tittade så att det inte fanns någon här han kände. Fast jag hade redan tittat det, och vi hade båda skippat den sista lektionen så att inga elever skulle vara här samtidigt som oss.

’’Det enda jag visste var att Aiden och Felicite var syskon, så klart. Men resten var nytt och jag var så förvirrad för jag trodde att jag visste allt om dem två. Jag växte upp med dem du vet, jag har känt dem nästan hela mitt liv. Man tror ju att jag borde veta att en av mina vänner är gay men jag visste ingenting. Vad för vän gör det mig till?’’ Han lät frustrerad och rent av besviken på sig själv.

’’Så det stör dig inte? Att han är gay menar jag?’’ frågade jag.

’’Nej, jag vet inte.’’ Han slog ut med armar i en hopplös gest. ’’Det som stör mig är att han inte kände att han kunde berätta för mig. Fast kanske borde jag förstått när jag tänker efter så såg jag hur de två tittade på varandra. Aiden spenderade väldigt mycket tid på sin pappas jobb, mer än vad som var likt Aiden.’’ Jaden rabblade på jätte snabbt och det var ett under att han inte snubblade över orden så snabbt han pratade.

’’Du får det att låta som om det är ditt fel att Aiden inte kan vara med Emmett. Men det är hans pappa som är problemet, eller hur?’’ Jag tänker inte ha en sådan som du i min familj, ekade i mitt huvud samtidigt som jag pratade.

’’Om det är det så finns det inget vi kan göra. Den mannen vänder inte kappan efter vinden, när han bestämt sig för något är det så det blir. Det finns ingenting som kan ändra det.’’ Det var inte det jag ville höra. För jag hade lovat mig själv att hjälpa Aiden, även fast jag inte hade någon aning varför. För vad har han någonsin gjort för mig? Men för Emmetts skull, ja, för hans skull skulle jag göra allt.

’’Jag tänker inte ljuga för min pappa, du vet. Om oss alltså.’’ Sa jag plötsligt och Jaden såg förbluffad ut.

’’Jag vet.’’ Svarade han efter ett tag. ’’Men om jag är ärlig Alex, så vet jag inte själv vad vi är.’’

’’Inte jag heller. Kanske borde vi börja om?’’ förslog jag.

’’Börja om? Det kan jag göra.’’ Svarade han och log mot mig med det leendet som hade kunnat få vem som helst att falla för honom. Och det leendet som gjorde att jag föll för honom ännu mer, och jag var förvirrad om det var bra eller inte. Jag visste att han snart skulle åka och spela in sin film. Snart som i två dagars tid. Och vi skulle behöva hålla detta hemligt, av anledningar jag inte förstod mig på. Fast när jag tittade in i hans ögon igen så kändes det rätt, det kändes som jag kunde klara det om jag visste att jag hade han att falla in i. Så jag sträckte fram min högra hand som han greppade tag i.

’’Alex Morales.’’ Hälsade jag. Han skrattade och jag skrattade till jag med. För det kan vara en av de fånigaste saker jag gjort i mitt liv.

’’Jaden Smith, trevligt att träffas.’’ Och kanske var en ny start på allt precis vad som behövdes för att klara detta. Och kanske är det sant det de säger att ibland måste man ta ett steg tillbaka för att ta ett steg framåt. 

Här är det nya kapitlet, lite längre än vanligt för att ni väntat så länge och för att det är fredag.

Varning för ovårdat språk.

Alexs perspektiv

Jag morrade grovt när mitt alarm började eka i mitt rum. Jag stängde av det med ett stön och tryckte huvudet mot sängen och kudden över mitt ansikte. Jag kom ihåg att jag hade ställt klockan på nio igår kväll men då hade jag inte planerat att komma hem mitt i natten. Efter fåtals timmars sömn tvingade jag upp mig själv ur sängen för jag visste ändå varför jag hade ställt klockan till att börja med. Hur mycket jag än ville lägga mig ner igen och sova igenom hela lördagen, så visste jag att det här var något jag var tvungen att göra. Jag tittade mig själv i spegeln men jag brydde mig inte om det mörka ringar runt mina ögon eller det märke min hand gjort efter ha sovit allt för många timmar på den. Jag satte upp håret i en slarvig tofs och drog på mig ett par jeans och ett vitt obey linne. Jag ignorerade de missade samtal och sms från Amber, Emmett, Chelsea och Jeremy, Även ett fåtal från Jaden. Men idag var dagen Alexandra Rose Morales skulle göra sin mamma lite stolt, så jag tryckte ner telefonen i fickan istället. Jag gled ut genom min dörr och ner till hotellrestaurangen genom hissen. Det var inte svårt att hitta pappa och Julian även fast hotellrestaurangen var fylld av folk som kom för att avnjuta hotellfrukosten. Det var trots allt frukosttid. Klockan var runt nio på en lördag och överallt fanns folk som inte förstår konceptet att sova ut. Men pappa och Julian satt på sin vanliga bord, bara det två. Vid fönstret så de hade utsikt på människorna som gick utanför och perfekt avstånd till buffen. Jag zick zackade mig fram genom borden och fann tillslut deras bord i allt vimmel. Julian sken upp i ett trött leende och pappa tittade förvånat upp på mig.

''Alex.'' flämtade han förvånat.

''Pappa, du behöver inte försöka dölja din chock.'' skojade jag och slog mig ner bredvid min bror. Pappa skrockade och såg en aning lättad ut.

''Av vilken anledning har vi fått möjligheten att avnjuta ditt underbara sällskap denna morgon?'' frågade Julian dramatiskt. Två kunde spela det spelet. Jag lade handen på hjärtat och flämtade till så munnen formades i ett o.

''Här trodde jag att en ung kvinna kunde få ha frukost med sin familj.'' svarade jag dramatiskt.

''Självklart.'' Pappa skakade på huvudet samtidigt som han prata som om han tänkte. Vad är det för barn jag har egentligen? ''Vad vill du ha till frukost? Jag hämtar åt dig.'' Jag hann inte svara innan pappa hade rest sig upp och gått iväg.

''Oj, han var taggad på att hämta frukost.'' skrattade jag.

''Hoppas han kommer ihåg vad du ville ha.'' flinade Julian. Jag fnissade och tittade efter pappa som tagit sig ut till buffékön.

''Han har velat att du skall komma ner varje morgon, han sneglar mot dörren då och då när han tror att jag inte tittar.'' Det stack till i hjärtat att höra de orden även fast jag visste att det var sanna.

''Hur mår han?'' frågade jag för det var allt jag kunde fråga.

''Så bra man kan må efter att ha tittat på en dvd av sin döda fru hela natten.'' Julian skickade en medlidande blick mot pappa.

''Du då?'' frågade jag och Julian tycktes förvånad över frågan men rättade snabbt till sitt uttryck igen.

''Faktiskt okej. Det kändes skönt på något sätt, du vet? Som om de var det lilla man behövde falla tillbaka på för att fortsätta framåt, gå vidare.'' Jag vet inte om det var tur eller otur att pappa kom tillbaka just då. För hur svarar man på något sådant? Jag hade inte precis tagit det bra. Pappa ställde en bricka med äggröra, bacon och rostat bröd med marmelad framför mig. Jag log tacksamt och min mage stämde in med en kurr.

''Pappa, om du har hört någonting. Om någon berättat någonting för dig som kan berör en annan person väldigt starkt. Hade du berättat det för personen i fråga då? Även fast det kan göra mer ont än gott?'' Om han var förvånad över min fråga pressade han ner den känslan. Jag kom alltid till pappa förr, om allt. Pappa var som den dagbok jag aldrig behövde, för allt jag ville få sagt sa jag till honom. Jag såg hur Julian log och kanske var det av exakt samma anledning som jag ville le.

''Frågan är om det kommer ändra en persons sätt att se på någon. Okej, du känner denna personen, eller hur?'' Han frågade och jag nickade till svar.

''Kommer det att förändra dens känslor?''

''Nej.'' svarade jag.

''Kommer det du berättar att förändra situationen, egentligen?'' Jag tänkte efter. Mitt första svar hade varit ja. Men när jag tänkte efter, hur stor är chansen, egentligen?

''Nej.'' sa jag samtidigt som jag skakade på huvudet.

''Om du var personen, skulle du vilja veta?''

*

Min hand skakade när jag höjde den för att knacka. Min mage vred sig ut och in och jag ville bara få därifrån. Min hals kändes alldeles för kort och jag undrade om jag skulle kunna prata när någon öppnade. Kanske var det här fel val trots allt? Kanske borde jag gått till den andra personen istället. För denna personen har aldrig gjort något för mig, och kommer antagligen aldrig göra. Jag kommer bli utskrattad och stampad på. Men var det värt det? För min bästa vän? Svaret var ja. Jag tittade på klockan på min höjda arm. Jag hade fortfarande ett par timmar innan mina vänner vaknade. Utan tanke kände jag hur min hand knackade på den blåa dörren och jag fick en spykänsla i halsen. Mitt hjärta slog alldeles för snabbt. Sedan slog det mig, tänk om personen jag söker inte öppnar? Kanske ett syskon. Paniken började slå mig på ett sätt det inte gjort innan och jag tvingade mig själv att stå kvar med all kraft jag hade. Helt plötsligt slogs dörren upp och ansiktet i dörren såg lika förvånat ut som jag var själv, att jag faktiskt ens var här. Aidens blonda hår var en aning rufsigt som om han precis vaknat.

''Alex, vad fan-'' Han avbröts av en röst som kom inne från huset.

''Aiden, vem är det?'' Jag hörde att det var Felicite. Och slogs av en flashback från gårdagen. Aiden tittade återigen på mig och jag skakade på huvudet och mimade ett nej.

''Eh... Ingen. Vi måste hört fel. Men medan jag ändå är uppe, jag tror jag tar en sväng.'' Han väntade inte på svar innan han stängde igen dörren och föste mig framåt. Hans händer puttade mig i ryggen och jag var tvungen att snabba på mina steg för att inte bli trampad på. Jag ångrade genast att jag kom, men gjort är gjort. Att säga att Aidens familj var rik skulle man ljuga lite lätt för sig själv. Snarare biljadärer. Om hans hus inte tydde på det gjorde de fyra bilarna, swimmingpoolen och golfbanan det. Ja, jag upprepar. En golfbana på sin bakgård. Men Aiden puttade in mig i vad jag trodde var gäststugan. Eller, gästvillan. Huset var lika stort som mitt gamla i Wallington och jag kände mig smutsig och som en undersåte där.

''Jag tror att du har lite att förklara, unga dam.'' Aidens röst var helt neautral och det fanns inga spår av känslor någonstans. Han slogs sig ner i en soffa och bredde ut sig och jag satte mig obekvämt ner i en fåtölj.

''Jag tror du har en svag aning om varför jag är här, unge man.'' Jag pressade ner ett flin medan Aiden skrattade lågt.

''Jasså? Är det svårt för dig att hålla dig borta från mig? Säg mig, är det mitt hår? Min kropp?'' han spände sig en aning. ''Eller bara min fantastiska personlighet?''

''När jag tycker att du är något av det du just sa, lovar jag att jag ringer dig. Men jag tror inte du vill gå ut med mig ändå, eller hur? Jag är inte riktigt i ditt lag.'' Han stelnade till och satte sig upp snabbt med en iskall blick i ögonen.

''Vad sa du?'' Morrade han.

''Vilket av dem? Att jag inte gillar din personlighet, kropp eller hår? Eller att jag påstod att du gillade killar? Påstod och påstod.'' Det sista muttrade jag lågt men jag var säker på att han hörde det. Jag trodde att han skulle slå mig. Jag var säker på att han skulle ställa sig upp och gå eller i alla fall att skrika på mig. Men han gjorde inget av det.

''Du vet ingenting om mig.'' sa han lågt men fortfarande argt.

''Jag vet mer än vad du tror.'' Nu skrattade han istället. Som om jag var patetisk att tro att jag visste någonting om honom. Och det gjorde mig arg. Men jag visste att jag redan var ute på tunn is och det fanns ingen anledning att stampa på den.

''Så vem berättade detta för dig? Var det äckliga Emmett själv?'' Jag skakade av mig att han precis kallade Emmett äcklig för jag behövde svar.

''Spelar det någon roll?'' svarade jag övermodigt.

''Vad vill du ha? Pengar? Räcker fem tusen?'' Han drog fram sin plånbok som om han skulle haft de kontanterna i plånboken.

''Jag vill inte ha dina pengar.'' morrade jag tillbaka. Han tittade förvånat på mig.

''Jag är trött på att leka lekar, Morales. Säg vad du vill eller gå.'' Han lät allvarligare nu.

''Jag vill ha svar. Hur kunde du göra så, mot Emmett?'' Han fnös och skakade på huvudet.

''Någon har tydligen bara hört en sida av historien.'' Två, ville jag rätta honom. Emmetts och Felicites.

''Så berätta din sida.'' Han reste sig upp hastigt.

''Vem tror du att du är? Kommer hit och frågar ut mig om saker angående mitt liv. Du har ingenting med det här att göra.'' Han skrek nu och jag skulle backat undan om jag kunde. Istället tryckte jag mig ner och inåt i fåtöljen. ''Det här är ingen jävla film. Pappa vägrar att ha en sådan som mig i hans familj. Så jag tänker inte vara en sån. Detta är ingen jävla film, Morales. Och jag och Emmett är inte dem som i slutet får varann.'' Hans röst svek honom mot slutet och han började gå mot dörren igen.

''Men det kan bli.'' Jag ställde mig upp. ''Ni kan klara det tillsammans.'' Jag hörde hur patetisk jag själv lät men jag kunde inte låta bli.

''Nej. Nej, det kan vi inte. Skulle du kunna leva ett liv med en far som hatar dig? Du vet ingenting om mig, om mitt liv eller min historia med Emmett. Du vet fucking ingenting. Du är ingenting. Och jag vill aldrig prata om det här igen. Speciellt inte med dig. Antar att du hittar ut själv.'' Det var det sista han sa innan han gick ut och smällde igen dörren bakom sig.

Om Aiden inte tänkte göra sitt liv till en film, så kanske jag behövde göra det åt honom.