jadensmithtime

Här är det nya kapitlet, lite längre än vanligt för att ni väntat så länge och för att det är fredag.

Varning för ovårdat språk.

Alexs perspektiv

Jag morrade grovt när mitt alarm började eka i mitt rum. Jag stängde av det med ett stön och tryckte huvudet mot sängen och kudden över mitt ansikte. Jag kom ihåg att jag hade ställt klockan på nio igår kväll men då hade jag inte planerat att komma hem mitt i natten. Efter fåtals timmars sömn tvingade jag upp mig själv ur sängen för jag visste ändå varför jag hade ställt klockan till att börja med. Hur mycket jag än ville lägga mig ner igen och sova igenom hela lördagen, så visste jag att det här var något jag var tvungen att göra. Jag tittade mig själv i spegeln men jag brydde mig inte om det mörka ringar runt mina ögon eller det märke min hand gjort efter ha sovit allt för många timmar på den. Jag satte upp håret i en slarvig tofs och drog på mig ett par jeans och ett vitt obey linne. Jag ignorerade de missade samtal och sms från Amber, Emmett, Chelsea och Jeremy, Även ett fåtal från Jaden. Men idag var dagen Alexandra Rose Morales skulle göra sin mamma lite stolt, så jag tryckte ner telefonen i fickan istället. Jag gled ut genom min dörr och ner till hotellrestaurangen genom hissen. Det var inte svårt att hitta pappa och Julian även fast hotellrestaurangen var fylld av folk som kom för att avnjuta hotellfrukosten. Det var trots allt frukosttid. Klockan var runt nio på en lördag och överallt fanns folk som inte förstår konceptet att sova ut. Men pappa och Julian satt på sin vanliga bord, bara det två. Vid fönstret så de hade utsikt på människorna som gick utanför och perfekt avstånd till buffen. Jag zick zackade mig fram genom borden och fann tillslut deras bord i allt vimmel. Julian sken upp i ett trött leende och pappa tittade förvånat upp på mig.

''Alex.'' flämtade han förvånat.

''Pappa, du behöver inte försöka dölja din chock.'' skojade jag och slog mig ner bredvid min bror. Pappa skrockade och såg en aning lättad ut.

''Av vilken anledning har vi fått möjligheten att avnjuta ditt underbara sällskap denna morgon?'' frågade Julian dramatiskt. Två kunde spela det spelet. Jag lade handen på hjärtat och flämtade till så munnen formades i ett o.

''Här trodde jag att en ung kvinna kunde få ha frukost med sin familj.'' svarade jag dramatiskt.

''Självklart.'' Pappa skakade på huvudet samtidigt som han prata som om han tänkte. Vad är det för barn jag har egentligen? ''Vad vill du ha till frukost? Jag hämtar åt dig.'' Jag hann inte svara innan pappa hade rest sig upp och gått iväg.

''Oj, han var taggad på att hämta frukost.'' skrattade jag.

''Hoppas han kommer ihåg vad du ville ha.'' flinade Julian. Jag fnissade och tittade efter pappa som tagit sig ut till buffékön.

''Han har velat att du skall komma ner varje morgon, han sneglar mot dörren då och då när han tror att jag inte tittar.'' Det stack till i hjärtat att höra de orden även fast jag visste att det var sanna.

''Hur mår han?'' frågade jag för det var allt jag kunde fråga.

''Så bra man kan må efter att ha tittat på en dvd av sin döda fru hela natten.'' Julian skickade en medlidande blick mot pappa.

''Du då?'' frågade jag och Julian tycktes förvånad över frågan men rättade snabbt till sitt uttryck igen.

''Faktiskt okej. Det kändes skönt på något sätt, du vet? Som om de var det lilla man behövde falla tillbaka på för att fortsätta framåt, gå vidare.'' Jag vet inte om det var tur eller otur att pappa kom tillbaka just då. För hur svarar man på något sådant? Jag hade inte precis tagit det bra. Pappa ställde en bricka med äggröra, bacon och rostat bröd med marmelad framför mig. Jag log tacksamt och min mage stämde in med en kurr.

''Pappa, om du har hört någonting. Om någon berättat någonting för dig som kan berör en annan person väldigt starkt. Hade du berättat det för personen i fråga då? Även fast det kan göra mer ont än gott?'' Om han var förvånad över min fråga pressade han ner den känslan. Jag kom alltid till pappa förr, om allt. Pappa var som den dagbok jag aldrig behövde, för allt jag ville få sagt sa jag till honom. Jag såg hur Julian log och kanske var det av exakt samma anledning som jag ville le.

''Frågan är om det kommer ändra en persons sätt att se på någon. Okej, du känner denna personen, eller hur?'' Han frågade och jag nickade till svar.

''Kommer det att förändra dens känslor?''

''Nej.'' svarade jag.

''Kommer det du berättar att förändra situationen, egentligen?'' Jag tänkte efter. Mitt första svar hade varit ja. Men när jag tänkte efter, hur stor är chansen, egentligen?

''Nej.'' sa jag samtidigt som jag skakade på huvudet.

''Om du var personen, skulle du vilja veta?''

*

Min hand skakade när jag höjde den för att knacka. Min mage vred sig ut och in och jag ville bara få därifrån. Min hals kändes alldeles för kort och jag undrade om jag skulle kunna prata när någon öppnade. Kanske var det här fel val trots allt? Kanske borde jag gått till den andra personen istället. För denna personen har aldrig gjort något för mig, och kommer antagligen aldrig göra. Jag kommer bli utskrattad och stampad på. Men var det värt det? För min bästa vän? Svaret var ja. Jag tittade på klockan på min höjda arm. Jag hade fortfarande ett par timmar innan mina vänner vaknade. Utan tanke kände jag hur min hand knackade på den blåa dörren och jag fick en spykänsla i halsen. Mitt hjärta slog alldeles för snabbt. Sedan slog det mig, tänk om personen jag söker inte öppnar? Kanske ett syskon. Paniken började slå mig på ett sätt det inte gjort innan och jag tvingade mig själv att stå kvar med all kraft jag hade. Helt plötsligt slogs dörren upp och ansiktet i dörren såg lika förvånat ut som jag var själv, att jag faktiskt ens var här. Aidens blonda hår var en aning rufsigt som om han precis vaknat.

''Alex, vad fan-'' Han avbröts av en röst som kom inne från huset.

''Aiden, vem är det?'' Jag hörde att det var Felicite. Och slogs av en flashback från gårdagen. Aiden tittade återigen på mig och jag skakade på huvudet och mimade ett nej.

''Eh... Ingen. Vi måste hört fel. Men medan jag ändå är uppe, jag tror jag tar en sväng.'' Han väntade inte på svar innan han stängde igen dörren och föste mig framåt. Hans händer puttade mig i ryggen och jag var tvungen att snabba på mina steg för att inte bli trampad på. Jag ångrade genast att jag kom, men gjort är gjort. Att säga att Aidens familj var rik skulle man ljuga lite lätt för sig själv. Snarare biljadärer. Om hans hus inte tydde på det gjorde de fyra bilarna, swimmingpoolen och golfbanan det. Ja, jag upprepar. En golfbana på sin bakgård. Men Aiden puttade in mig i vad jag trodde var gäststugan. Eller, gästvillan. Huset var lika stort som mitt gamla i Wallington och jag kände mig smutsig och som en undersåte där.

''Jag tror att du har lite att förklara, unga dam.'' Aidens röst var helt neautral och det fanns inga spår av känslor någonstans. Han slogs sig ner i en soffa och bredde ut sig och jag satte mig obekvämt ner i en fåtölj.

''Jag tror du har en svag aning om varför jag är här, unge man.'' Jag pressade ner ett flin medan Aiden skrattade lågt.

''Jasså? Är det svårt för dig att hålla dig borta från mig? Säg mig, är det mitt hår? Min kropp?'' han spände sig en aning. ''Eller bara min fantastiska personlighet?''

''När jag tycker att du är något av det du just sa, lovar jag att jag ringer dig. Men jag tror inte du vill gå ut med mig ändå, eller hur? Jag är inte riktigt i ditt lag.'' Han stelnade till och satte sig upp snabbt med en iskall blick i ögonen.

''Vad sa du?'' Morrade han.

''Vilket av dem? Att jag inte gillar din personlighet, kropp eller hår? Eller att jag påstod att du gillade killar? Påstod och påstod.'' Det sista muttrade jag lågt men jag var säker på att han hörde det. Jag trodde att han skulle slå mig. Jag var säker på att han skulle ställa sig upp och gå eller i alla fall att skrika på mig. Men han gjorde inget av det.

''Du vet ingenting om mig.'' sa han lågt men fortfarande argt.

''Jag vet mer än vad du tror.'' Nu skrattade han istället. Som om jag var patetisk att tro att jag visste någonting om honom. Och det gjorde mig arg. Men jag visste att jag redan var ute på tunn is och det fanns ingen anledning att stampa på den.

''Så vem berättade detta för dig? Var det äckliga Emmett själv?'' Jag skakade av mig att han precis kallade Emmett äcklig för jag behövde svar.

''Spelar det någon roll?'' svarade jag övermodigt.

''Vad vill du ha? Pengar? Räcker fem tusen?'' Han drog fram sin plånbok som om han skulle haft de kontanterna i plånboken.

''Jag vill inte ha dina pengar.'' morrade jag tillbaka. Han tittade förvånat på mig.

''Jag är trött på att leka lekar, Morales. Säg vad du vill eller gå.'' Han lät allvarligare nu.

''Jag vill ha svar. Hur kunde du göra så, mot Emmett?'' Han fnös och skakade på huvudet.

''Någon har tydligen bara hört en sida av historien.'' Två, ville jag rätta honom. Emmetts och Felicites.

''Så berätta din sida.'' Han reste sig upp hastigt.

''Vem tror du att du är? Kommer hit och frågar ut mig om saker angående mitt liv. Du har ingenting med det här att göra.'' Han skrek nu och jag skulle backat undan om jag kunde. Istället tryckte jag mig ner och inåt i fåtöljen. ''Det här är ingen jävla film. Pappa vägrar att ha en sådan som mig i hans familj. Så jag tänker inte vara en sån. Detta är ingen jävla film, Morales. Och jag och Emmett är inte dem som i slutet får varann.'' Hans röst svek honom mot slutet och han började gå mot dörren igen.

''Men det kan bli.'' Jag ställde mig upp. ''Ni kan klara det tillsammans.'' Jag hörde hur patetisk jag själv lät men jag kunde inte låta bli.

''Nej. Nej, det kan vi inte. Skulle du kunna leva ett liv med en far som hatar dig? Du vet ingenting om mig, om mitt liv eller min historia med Emmett. Du vet fucking ingenting. Du är ingenting. Och jag vill aldrig prata om det här igen. Speciellt inte med dig. Antar att du hittar ut själv.'' Det var det sista han sa innan han gick ut och smällde igen dörren bakom sig.

Om Aiden inte tänkte göra sitt liv till en film, så kanske jag behövde göra det åt honom.