jadensmithtime

Alexs perspektiv

Att säga hej då till Chelsea och Jeremy kanske borde ha varit svårare än var det var. Jag visste att jag antagligen inte skulle se någon av dem på ett tag, men min hjärna var så fokuserad på annat att jag nästan längtade tills de försvann förbi in checkningen till flyget. Jag trodde aldrig när jag flyttade hit för mer än en månad sedan att jag skulle uppleva något sådant här. Och om sanningen skulle fram hade jag inte blivit förvånad om en kameraman hoppade fram och skrek att jag var med i en dålig realityserie eller dolda kameran. Jag visste inte ens vem Smith familjen var innan jag flyttade hit. Jag hade inte klagat om jag inte gjorde det heller, eller, det är vad jag tror i alla fall. Det var förvånadsvärt att jag kunde spendera den sista dagen med Chelsea och Jeremy utan att säga någonting om mitt samtal med Aiden. Och jag hade inte undvikit Emmett, nej, vi hade inte bara haft tid att träffas, typ. Jag, Chelsea och Jeremy hade haft alldeles för mycket för oss, titta på tusen avsnitt av vänner, äta pizza och kuddkrig för att jag skulle kunna svara på Emmetts sms.

 

Pappa hade släppt av mig vid skolan med sådant nöjt leende att jag inte kunde låta bli ett le hela vägen fram till mitt klassrum. Och det var inte förrän jag såg min engelska klass som verkligheten hann fatt mig och slog mig rakt i ansiktet. För jag hade inte pratat med Jaden sedan, ''det här förändrar ingenting'', Aiden hade jag pratat med alldeles för mycket och Emmett satt på vår vanliga plats med en blick som sa att jag borde ha en bra förklaring på lager. Jag började slingra mig ner genom klassrummet som långsamt började fyllas med människor. Jag undvek både Emmetts och Jadens blick som både sökte efter min ögonkontakt och fokuserade istället på att inte gå in i någon på vägen till min bänk.

''Hej främling. Tack för alla sms du skickade i helgen, jag var överväldigad.'' sa Emmett så fort jag satt mig ner. Jag drog fram min engelska bok och mitt pennfack i samma stund som Mrs.Young gick in i klassrummet.

''Jag hade tänkt att svara. Men Chelsea och Jeremy åkte tillbaka till Wallington idag.'' Svarade jag. Han skrattade och öppnade sitt block.

''Nej, det tänkte du inte. Men det är okej.'' Jag hade inte märkt att Mrs.Young börjat prata men det hade tydligen Emmett för han hade redan börjat anteckna. ''Fast du är skyldig mig en milkshake.''

''Deal.'' skrattade jag.

 

*

 

Att spendera mer tid med pappa var inte den enda ändringen jag lovat mig själv den senaste tiden och absolut inte den sista planen jag hade i min hjärna. Det kändes som om min hjärna kunde explodera vilken sekund som helst. Jag kände mig som en spion som tagit på sig mer jobb än vad den klarar av. Litteratur var den enda lektionen jag hade själv utan Emmett eller Amber. Jag kände ingen förutom den blonda tjejen som alltid satt i högra kanten med hörlurar alltid instoppade. Hon kom alltid in springandes försent men hon verkade aldrig bry sig heller och efter ett tag slutade även läraren att göra det. Emmett och Amber hade geografi som låg på helt andra sidan av skolan än vad min lektion gjorde vilket betydde att jag fick gå ensam över hela skolan. Så det var med förvåning jag kände hur någon knackade mig på axeln. Jag vände mig om i en hastig rörelse.

''Jaden.'' min röst lät nedslagen som om han var den sista jag ville se.

''Alex, jag kan inte göra det här längre.'' Jag tittade in i hans ögon. De var brunare än någonsin men fyllda med sådan smärta att det vred sig i magen.

''Göra vad?'' svarade jag och slängde en blick på klockan. Jag hade två minuter innan jag skulle sitta i klassrummet som låg minst tre minuter bort.

''Oss. De här.'' han viftade med sin hand mellan oss.

''Jag visste inte att det fortfarande fanns något oss.'' svarade jag med alldeles för kall röst. Han tycktes märka och hans ansiktsuttryck förändrades helt. Hans blick vek av och stannade med blicken. Jag följde nyfiket efter med blicken och stannade på samma objekt som honom. Aiden stod några meter från oss, ryggen mot skåpen och låtsades som han inte lyssnade. Det flög förbi en känsla av pinsamhet när jag tittade på Aiden och en stor vilja att berätta för Jaden vad jag gjort dagen innan.

''Jag måste gå till lektionen.'' sa jag och vände tillbaka blicken mot Jaden som verkade vara uppe i tankar.

''Alexandra.'' hans röst lät så hjälplös och han sträckte ut handen i ett desperat försök att röra mig.

''Nej, Jaden. Jag tror vi båda vet att det skulle sluta såhär ändå.'' Jag bröt motvilligt ögonkontakten med honom. ''Så det är lika bra att sluta det nu. Innan vi är i för djupt.'' Jag började gå och vägrade låta mig själv gråta när jag gick förbi Aiden. Jaden mumlade något som liknade 'jag är redan i alldeles för djupt' innan vi var utanför hörhåll.

 

*

 

Servitrisen kom ut med min hallonsmoothie och jag log tacksamt. Mina tankar vandrade medan jag tog en klunk av drickan. Jag önskade att jag kunde berätta för någon om Jaden, jag ville berätta för någon. Men det betydde att jag måste berätta att jag ljugit hittills och jag antog att det skulle göra mer ont än gott. Dörrklockan till cafét ringde för tusende gången och jag förbarmade den klockan. Det var den enda negativa med detta stället, bjällran som låter varje gång dörren öppnades. Men det var fortfarande skoltid egentligen, så det var inte så mycket folk men dörren hördes fortfarande oftare än behagligt. Hur arbetarna stod ut hela dagen var bortom min förklaring. Så när den lät ännu en gång vände jag mig hastigt runt och ville skälla på personen som gick in, som om det var deras fel att dörren lät. Men istället fann jag Jadens bruna ögon och min ilska sjönk en bit. Han kom närmare och jag skulle ljugit för mig själv om jag sa att min puls inte steg några takter varje steg han tog närmare mig. Tillslut nådde han fram till mitt bord och satte sig ner, utan att ta bort blicken ifrån mig och utan att jag bröt den ögonkontakten.

’’Tror du han gick på det?’’ frågade Jaden med ett flin. Han lade sin hand över min som redan låg på bordet. Jag kunde inte hjälpa att le själv för allt var så bisarrt.

’’Jag tror vi fick honom.’’ Skrattade jag. ’’Jag vet nu varför du valde att bli skådespelare.’’ Han log mot mig och tryckte om min hand lite mer.

’’Du var inte så dålig du heller.’’ Sa han och jag kunde inte låta bli att rodna. Vad gjorde den här killen med mig egentligen? Jaden måste ha sett det för han fick ett nöjt leende på sina läppar. ’’Så hur går vi härifrån?’’ frågade han.

’’Vi får helt enkelt komma upp med en ny plan.’’ Svarade jag lättsamt.

’’Jag trodde detta var vår plan.’’ Han såg förvirrad ut.

’’Vår plan var att få Aiden att tro att vi inte är med varandra längre. Vilket jag tror vi klarade rätt bra.’’ Jag blinkade med ögat och han skrattade.

’’Är det säkert att du inte är en spion egentligen? För det hade inte förvånat mig.’’ Sa Jaden sarkastiskt. ’’Eller har du bara sett för många filmer?’’

’’Antagligen för många filmer.’’ Svarade jag med ett skratt.

’’Alex, jag måste fråga…’’ hans röst ändrades drastiskt och var plötsligt mycket seriösare än den vart för någon sekund sedan. ’’Felicites historia. Varför berättade inte du något innan?’’ Jag var egentligen inte förvånad över att den frågan kom upp men jag visste ändå inte vad jag skulle svara.

’’Jag vet inte.’’ Svarade jag ärligt. ’’Jag förstod inte riktigt själv och sedan visste jag inte historien som hon berättade den.’’ Jag funderade lite. ’’Hur stor del visste du?’’ Hans blick gled ifrån min och ut över cafét som om han tittade så att det inte fanns någon här han kände. Fast jag hade redan tittat det, och vi hade båda skippat den sista lektionen så att inga elever skulle vara här samtidigt som oss.

’’Det enda jag visste var att Aiden och Felicite var syskon, så klart. Men resten var nytt och jag var så förvirrad för jag trodde att jag visste allt om dem två. Jag växte upp med dem du vet, jag har känt dem nästan hela mitt liv. Man tror ju att jag borde veta att en av mina vänner är gay men jag visste ingenting. Vad för vän gör det mig till?’’ Han lät frustrerad och rent av besviken på sig själv.

’’Så det stör dig inte? Att han är gay menar jag?’’ frågade jag.

’’Nej, jag vet inte.’’ Han slog ut med armar i en hopplös gest. ’’Det som stör mig är att han inte kände att han kunde berätta för mig. Fast kanske borde jag förstått när jag tänker efter så såg jag hur de två tittade på varandra. Aiden spenderade väldigt mycket tid på sin pappas jobb, mer än vad som var likt Aiden.’’ Jaden rabblade på jätte snabbt och det var ett under att han inte snubblade över orden så snabbt han pratade.

’’Du får det att låta som om det är ditt fel att Aiden inte kan vara med Emmett. Men det är hans pappa som är problemet, eller hur?’’ Jag tänker inte ha en sådan som du i min familj, ekade i mitt huvud samtidigt som jag pratade.

’’Om det är det så finns det inget vi kan göra. Den mannen vänder inte kappan efter vinden, när han bestämt sig för något är det så det blir. Det finns ingenting som kan ändra det.’’ Det var inte det jag ville höra. För jag hade lovat mig själv att hjälpa Aiden, även fast jag inte hade någon aning varför. För vad har han någonsin gjort för mig? Men för Emmetts skull, ja, för hans skull skulle jag göra allt.

’’Jag tänker inte ljuga för min pappa, du vet. Om oss alltså.’’ Sa jag plötsligt och Jaden såg förbluffad ut.

’’Jag vet.’’ Svarade han efter ett tag. ’’Men om jag är ärlig Alex, så vet jag inte själv vad vi är.’’

’’Inte jag heller. Kanske borde vi börja om?’’ förslog jag.

’’Börja om? Det kan jag göra.’’ Svarade han och log mot mig med det leendet som hade kunnat få vem som helst att falla för honom. Och det leendet som gjorde att jag föll för honom ännu mer, och jag var förvirrad om det var bra eller inte. Jag visste att han snart skulle åka och spela in sin film. Snart som i två dagars tid. Och vi skulle behöva hålla detta hemligt, av anledningar jag inte förstod mig på. Fast när jag tittade in i hans ögon igen så kändes det rätt, det kändes som jag kunde klara det om jag visste att jag hade han att falla in i. Så jag sträckte fram min högra hand som han greppade tag i.

’’Alex Morales.’’ Hälsade jag. Han skrattade och jag skrattade till jag med. För det kan vara en av de fånigaste saker jag gjort i mitt liv.

’’Jaden Smith, trevligt att träffas.’’ Och kanske var en ny start på allt precis vad som behövdes för att klara detta. Och kanske är det sant det de säger att ibland måste man ta ett steg tillbaka för att ta ett steg framåt.