jadensmithtime

Jag kunde inte riktigt se Justins ansikte i den mörka natten men det såg ut som ett brett leende gled över hans läppar. Han tog upp mobilen, knappade runt på mobilen och satte telefonen mot örat. Innan jag ens hann tänka på var det betydde. Innan jag hunnit pussla ihop pusselbitarna hörde jag Justin röst säga.

''Hej Belle, det är Justin''

Belles perspektiv

Jag gick för en gångs skull på de senaste veckorna och lade mig tidigt. Klockan visade strax efter tio och jag kröp ner under det iskalla täcket i min enorma säng. Mitt nya rum började långsamt kännas som hemma efter flera uppackade kartonger. Jag la mig på sidan och tittade in i väggen som var brun. Jag blundade och försökte få mig själv att somna. Jag vände och vred på mig och täcket blev genast varmt. Jag la mitt högra ben utanför täcket för att minska värmen på något sätt. Jag försökte slappna av i hela min kropp men tankar flög runt i mitt huvud. Ingen speciell tanke stannade särskilt länge men alla olika tankar fick mig att vakna en aning mer. Jag vred på mig lite mer som om det skulle skaka av mig alla tankar. Jag tittade på klockan som bara hade passerat 3 minuter sedan jag senast kollade. Jag ville ringa Nathalie höra hennes röst som alltid fick mig lugn, eller till och med min gamla granne för att hans samtal alltid fick mig att bli sömnig. Men att klockan var runt tio här betydde det att den var strax över tre på natten i Sverige. Jag tog upp min mobil men inget nytt hade hänt. Inget sms från den nya tjejen jag börjat umgås med i skolan. Emily tror jag hon hette. Hon hade bara presenterat sig snabbt för några veckor sedan. De senaste veckor har namnen gått in igenom ena örat och ut genom det andra. Jag tog upp temple run för att underhålla mig själv med någonting. Den intensiva höga ringsignalen som började låta från mobilen framför mig fick mig att rycka till och mitt hjärta banka i maxpuls. Jag tittade chockat på namnet på displayen innan jag tvingade mig själv att trycka på svara.

''Justin?'' min röst lät ringrostig som om det var evigheter sedan jag hade pratat.

''Sov du?'' frågade han och lät ursäktande.

''Nej'' svarade jag kanske lite väl fort, nyfiken över vad som fick honom att ringa till mig vid den här tidpunkten. Jag kunde inte se hans ansikte men jag kände att han flinade åt mitt snabba svar.

''Hur snabbt kan du ta dig till L.A?'' frågade han. Jag gav honom en konstig blick igenom telefonen innan det slog mig. Han var inte ensam.

''Hur snart vill du ha mig?'' frågade jag och försökte låta så oberörd som möjligt.

''Bra, då ses vi om två dagar.'' svarade han snabbt som om jag hade svarat helt annorlunda. Jag skulle precis fråga vad som stod på när jag hörde en röst i bakgrunden. Ville hon inte veta varför?Jag kände igen rösten väl men jag tvingade mig själv att inte låta berörd när jag hörde Justins röst ännu en gång.

''Vi ses snart B'' sedan lade han på.

Veta att jag snart skulle träffa Justin och kanske till och med Jaden hade inte gjort de senaste dagarna enklare. Jag satt och klappade otåligt på mina lår. Jag hade inte velat att pappa körde mig eftersom jag inte ville avslöja någonting om Jaden var där. Det sista jag behövde var att han visste. Jag visste inte vad jag skulle göra om han var där men jag intalade mig själv att jag skulle komma på något när jag väl stod där. Sanningen var att jag var alldeles för nervös för att ens sitta för länge att tänka på det. Mina tankar tog kontroll över mig igen. Tänk om han är där? Tänk om han inte är där? Tänk om Madison är där? Jag tog ett djupt andetag.

''Det är dags att möta din rädsla idag, Belle.'' Sa jag tyst för mig själv. Jag hoppade ur taxin och gick in genom det hotelldörrar jag fått order av Justin att göra. ''Du klarar det här'' intalade jag mig själv och gick mot den dörr som skulle leda mig till Justin.

Jag gick in igenom dörren och möttes av Scooters ansikte som bar ett stort leende när han såg mig.

''I tid som vanligt. Härligt att det finns någon att lita på'' skrattade han och lade armarna om mig. Jag skrattade lågmält tillbaka och använde tillfället för att titta mig runt i rummet. Men allt jag såg var Justin i detta gigantiska rum. Jag visste inte om jag var besviken eller inte för att han inte var här. Men jag lade lättat armarna om Justin så fort Scooter släppt mig.

''Tack för att du kunde komma hit så snabbt'' sa Scooter och gjorde en gest åt mig att sätta mig ner på stolen vid det ovala bordet. Jag gav Justin en blick innan jag satte mig ner. Han hade hållit sitt avtal, han hade inte berättat, inte ens för Scooter. Även denna gången gjorde mina känslor mig förvirrad. Var jag glad eller ledsen över detta?

''Jag hörde att du inte ens frågade varför vi ville att du skulle komma hit?'' sa Scooter och tittade granskande på mig. Tanken hade inte riktigt slagit mig än. Jag var så uppspelt över att höra Jadens röst att jag inte brytt mig om vad han sagt. Justin harklade sig och tittade menande på mig.

''Jag ringde upp henne efter'' förklarade Justin. ''Han var ju där'' Scooter log på ett sätt jag tror var ursäktande.

''I alla fall.....'' fortsatte han för att lätta upp stämningen och ändra samtalsämne. ''Vi skulle behöva en ny koreograf till Justin nya singel'' förklarade han. Justin och Jadens , rättade jag honom i mitt huvud men nickade bara till svar.

''Juán kan inte. Och du är den bästa vi har'' sa Justin. Men hans komplimang nådde inte fram. Jag var för upptagen att studera människan som öppnade dörren. Hans hår var inte som jag mindes det. Han hade rakat av det och det fanns inga spår av dreads kvar. Ingenting hade varit verkligt förrän jag såg honom. Det var som tiden stod still och hela världen bara handlade om oss två. Han stirrade lika mycket på mig som mina ögon var fastborrade i honom. Jag bröt ögonkontakten och tittade generat ner i knät.

Mötet var slut och jag bestämde mig för att ta min väska och ge mig ut från hotellet så snabbt jag kunde. Det sista minuterna hade jag planerat hur jag skulle ta mig ut och jag hade som en karta uppgjort i huvudet. Jaden satt på min högra sida bredvid Scooter. Vilket betyder att den vänstra sidan vid Justin är fri. Men för att inte verka för desperat går jag ut efter Justin. Jag gjorde som jag planerat även fast Justins långsamma steg gjorde så att Jaden kom närmare och närmare min rygg. Justin öppnade dörren och jag lirkade mig smidigt ut innan han ens hann öppna ordentligt. Jag vände mig om men slutade inte att gå.

''Vi hörs'' mumlade jag och nådde Jadens blick vad jag trodde att skulle vara den sista gången på ett tag. Jag kände min högra fot sättas ner på något ostadigt och jag tappade balansen. Jag vinglade runt på endast mitt högra ben och viftade vilt med mina armar. Påväg mot en säker pinsam situation vilket gjorde att jag viftade ännu mer med mina händer. Jag blundade och hoppades på att nästa gång jag öppnade ögonen skulle allt vara borta. Precis innan jag nådde golvet kände jag stadiga armar runt mig. Jag öppnade ögonen och tittade rakt in i det bruna ögonen. Jaden drog bort det hårstrån som lagt sig över mitt ansikte med sin fria arm. Hans hand brände mot min rygg och gav i från sig gnistor. Ännu en gång kändes det som världen runt oss stannades. När jag kände blickarna som klistrades på oss rätade jag stadigt på mig. Jag vågade inte titta på han för att se hans ansiktsuttryck istället vände jag mig om för att gå.

''Belle, låt mig köra dig hem.'' hörde jag Justin säga. Jag stelnade till, till orden han just sagt. Jag vände mig om. Han stod med handen över munnen och tittade med panikslagen blick på mig. Jag kände Jadens blick mot mig.

''Hem?''

Har fått frågor om Madison hela novellen igenom men aldrig svarat på dem. Madison är självklart inte så elak i verkligheten (som jag vet, haha). Det är bara en karaktär i denna berättelse! Älskar henne som skådespelare i t.ex - the game plan!

Håller på att skriva lite delar till den nya novellen med, åh jag är taggad för att börja på en ny nu.

Ny del kommer förhoppningsvis innan veckoslutet!

Kanske inte det roligaste kapitlet, men var tvungen att skriva ett mellan kapitel för att nästa del skall kunna bli en aning bättre. Hoppas ni står ut med denna del så länge.

____________________________________________

Jadens perspektiv

Jag hörde mobilens ringsignal ringa inne från tältet för säkert femtonde gången. Jag visste vem det var och hade inget tanke på att svara. Alla hade blivit förvånande av Madisons frånvaro men frågade ingenting om det. Hon skulle inte få förstöra vår första campingtur med familjen på en lång tid. Pappa och Trey hade satt upp tre tält redan och var inne på deras fjärde. Klockan var bara nio på kvällen men det började redan mörkna. Tyngd av ännu en relation som gått i kras satte jag mig ner i gräset bredvid Moises. Willow och mamma höll på att paketera upp maten, vi var till en del friluftsmänniskor. Men när det kom till mat, låt oss bara säga att vi gillar mat. Mateo och Justin, som båda tagit ledigt för att följa med spelade fotboll några meter bort.

''Nathalie?'' frågade jag honom och nickade mot mobilen som han höll i ett stadigt grepp i handen. Han skakade på huvudet.

''Henne har jag inte pratat med på ett tag'' sa han oberört. Det var ett tag sedan jag såg honom, men sådant här borde jag väl ändå veta? Jag tittade på honom, studerade varje rörelse han gjorde. Följde hans fingrar som knappade in en text på mobilen och tittade noggrant på när han stoppade ner mobilen i fickan, som om jag skulle hitta en förklaring genom att titta på honom.

''Vi gled isär samtidigt som du och......'' han tvekade. Han ville inte sätta eld på den känsla bro vi stod på genom att bara prata om detta.

''Varför berättade du aldrig detta?'' frågade jag ängsligt.

''Du hade fullt upp med ditt'' sa han lika oberört som innan. Moises var inte som jag, kan kunde dölja sina känslor, begrava dem och gräva upp dem när de behövdes. Så jag hade ingen aning om han var oberörd eller bara låtsades. Men det var inte det som störde mig mest. Tanken på att mina vänner inte kunde prata med mig för att jag varit så självupptagen av min egen sorg. Det slog mig. Hårt. Någonstans inom mig känner jag ett hopp att det går att förändra. Inte det som har hänt, men det som komma skall.

Mörkret hade lagt sig över oss och vi samlades runt brasan som var nästan den enda värmekällan denna kväll. Jag satt och tittade över alla glada ansikten som satt runt mig. Tänkte, det är väl ändå såhär livet skall vara?

''Justin, liva upp stämningen med lite musik nu'' sa pappa. Som om man kunde göra dessa folk på bättre humör tänkte jag. Men den tanken fick jag snart äta upp. Justin plockade fram ett högtalarset ur hans väska och kopplade snabbt in sin mobil. Den tysta omgivningen var snart fylld med härlig musik. Skogsbrynet gick från en svart plats till en ljus plats. Kanske bara för mina ögon, som om att man vant sig vid mörkret och man kunde se igen. Nu satt ingen stilla längre och Willow tog uppmärksamheten och började sjunga med till Nicki Minaj bekanta röst. Jag och Justin drog vår gamla hederliga douige och alla andra försökte sitt bästa genom att härma oss. Vi var så upptagna att skratta och dansa att vi inte ens märkte någon närma sig bakom oss. Pappa tog några snabba beskyddande steg förbi mig som stod närmast mannen som kom gåendes över gräset. När ljuset av brasan nådde mannens ansikte andades vi lättat ut.

''Scooter?'' hörde jag Justins röst bredvid mig. Hans vita leende var nästan de enda man såg av honom och både jag och Justin gick fram till honom.

''Är det okej att jag pratar med dem en sekund?'' frågade Scooter till någon jag antog var pappa. Han föste oss undan medan musiken vid brasan fortsatte. Justin överlycklig att få se Scooter nästan hoppade fram. Kanske för han var hans enda koppling till musikvärlden där ute. Scooter hade något konstigt uttryck i ansiktet som gav mig en underlig känsla inombords.

''Är allt okej?'' frågade jag och försökte låta normal. Han flinade lite mot min otålighet.

''Vi har ett problem....'' berättade han med samma ansiktsuttryck som tidigare. ''Juán har stött på familjeproblem och kan inte närvara nästa vecka.'' Juán. Namnet kändes bekant men sa mig nästan ingenting. Scooter utbytte blick med Justin som såg lika fundersam ut som han gjort i bilresan till stranden igår.

''Så du menar att vi inte har någon koreograf till musikvideon?'' sa Justin. Menat som en fråga men kom mer ut som ett påstående. Scooter nickade. Koreografen Juán, så namnet var inte bara bekant. Jag kunde inte riktigt se Justins ansikte i den mörka natten men det såg ut som ett brett leende gled över hans läppar. Han tog upp mobilen, knappade runt på mobilen och satte telefonen mot örat. Innan jag ens hann tänka på var det betydde. Innan jag hunnit pussla ihop pusselbitarna hörde jag Justin röst säga.

''Hej Belle, det är Justin''

Jag fann Belles blick en sista gång innan bilen nådde vägen och hon var borta. Jag gick in och fann Jaden vid kassan. Han stod där oberörd ingen aning om att han hade varit några meter ifrån sitt livs kärlek. Och jag fick ingenting berätta. Men jag skulle fixa ihop dem igen, om det så var det sista jag gjorde.

Jaden perspektiv

Justin satt som vanligt nu för tiden nersjunken i sina egna tankar men tittade på mig då och då som om han planerade en mästerplan. Jag tittade ut igenom bilfönstret och såg ut på Malibu beach som sträckte sig längst kusten. Pappa satt i förarsätet och körde en aning över fartgränsen. Solen sken och blänkte på den svarta metallen på bilen. Om mamma skulle varit här skulle hon frågat från en skala från 1-10 hur humöret var idag. Jag tittade ut över havet som glittrade av solens strålar. Idag skulle vart en solklar 8. Skulle det inte vart för Justins underliga beteende skulle det kanske gått upp på en 9. Jag satte på mig mina hörlurar och satte mig bekvämare i sätet med huvudet mot fönsterkanten. Ja, en klar 8, konstaterade jag.

Vi nådde stranden precis när min andra låt som spelades på min Ipod var klar. Jag hoppade lätt ur bilen med hörlurarna fortfarande kvar i öronen. Justins humör blev plötsligt en aning gladare när han såg Selena gåendes längst stranden mot honom. Mitt humör gick från en 8 till en 6:a när jag såg vem som kom gåendes mot mig. Madison slängde sina armar om mig och lät doften av stark parfym tränga in i mina näsborrar. Jag kramade tillbaka lätt innan jag gjorde mig fri för att andas in frisk luft samtidigt som jag kände kamera blixtar på oss. Papparazzi var inte sena med infortmationen vad vi skulle och så klart var det speciellt intresserade i mig och Madison. Precis som den senaste veckan. Även fast jag oftast inte kunde stå ut med hennes sällskap var det svårare att vara utan henne. Jag visste att tidningarna överallt hade skrivit mycket om oss, även fast ingenting av det var sant. Men kanske inte det tidningarna jag ville skulle skriva om det. Jag visste att hon inte läste sådana tidningar men Nathalie då? Hennes rum var ju fyllt med skvaller blaskor sist gång jag var där. Jag visste inte varför jag ville att hon skulle se dem. Kanske så att hon hörde av sig, eller att hon uppdaterade sin twitter om det, som förresten inte uppdaterats sedan dagen jag uppträdde hos Usher.

Vi gick ner till stranden och la oss bredvid Madison. Jag och Justin tittade ut över havet och sedan på varandra och efter några sekunder sprang vi upp till affären som låg vid parkeringen. Vi var tillbaka lika snabbt som vi gick med två surfbrädor i högsta hugg.

''Detta var ett tag sedan'' konstaterade jag och tittade ut över havet.

''Var det när.....?'' han avslutade inte meningen men jag förstod vad han menade. Jag tittade mot min pappa och Madison som låg i sanden för att konstatera mig om att det inte hörde vårt samtal. Men de låg och pratade oavbrutet och skrattae då och då.

''Det var inte den bästa dagen i mitt liv'' ljög jag. Eller kanske inte ljög för jag haft bättre dagar, men alla inkluderade henne. Men det var ingen dålig dag för mig. Belle hade surfat för första gången och övervunnit en del av sin saknad för Daisy, och det var en del pågrund av mig. Jag visste det.

''Ibland är det lättare att hata henne än att erkänna att jag förlorade någon jag älskade'' erkände jag.

*

Vi slängde oss utmattat på soffan när vi kom hem igen. Rättare sagt jag slängde mig på soffan, Justin låg bara på mig.

''Hey, jag kan inte andas'' sa jag kvavt medan skrattet bubblade inom mig. Jag kunde inte se hans ansikte men jag kände hans flin i min nacke. Jag hörde några steg och sedan skrek både jag och Justin av förvåning och en aning smärta. Jag hörde pappas grova skratt över mig.

''Pappa, du mosar mig'' ropade jag för den luft jag hade kvar i min lungor. Han gick av Justin som andades ut lättat.

''Vad ska de bli av er två? Ni är ju riktiga mesar'' retades pappa medan han vände sig om för att gå ut till köket. Både jag och Justin flinade åt honom, tittade på varandra precis som vi hade gjort på stranden, tog ett språng med soffkuddarna i handen och hoppade på pappa. Pappa föll ner på golvet samtidigt som hans skratt ekade i rummet. Justin skrek halvmant och jag satt på pappas rygg, slog honom med kudden och skrattade högt.

''Okej okej, jag ger upp'' sa pappa. Vi gick av honom och ställde oss med armarna i kors. Pappas flin blev bredare.

''Om jag skulle vart ni nu, skulle jag springa'' flinade han medan han tog upp kuddarna från golvet.

*

Vi kom flåsande tillbaka efter pappas jagat oss runt hela trädgården. Till mitt andfådda jags försvar är våran trädgård inte den minsta. Vi gick in i köket och jag satte mig på barstolarna. Justin satte hela sitt ansikte under kranen för att skölja ansiktet.

''Lika bra att du lägger dig i vasken men en gång, Biebs'' skrattade min pappa när han kom in.

''Hallå?'' ropade någon samtidigt som jag hörde dörren öppnas.

''Här inne'' ropade jag tillbaka när jag hörde vems rösten var. Precis som jag trott skuttade Madison in i köket med ett glatt leende.

''Redo för camping?'' sa hon glatt.

''Camping'' ropade Justin entusiastiskt med armarna i luften. Jag flinade åt honom där han stod med hela håret blött och vatten rinnande ner för hans ansikte.

''Jaden, skulle du vilja hjälpa mig bära in väskorna?'' bad Madison. Jag nickade åt henne och drack upp det sista av vattnet pappa gett mig. Solen brände direkt på mig när jag steg utanför. Jag gick fram till den limousin som stod parkerad utanför. Hur mycket hade hon med sig egentligen? Om hon behövde en hel limousin. Hennes chaufför James öppnade bakluckan och där låg en enda ryggväska. Jag drog upp den och hängde den över axeln. Jag skulle precis slå igen luckan när någonting fånga min blick. I högra hönet av bagageluckan låg flera dussin brev och jag kände igen de frimärken som var fast klistrade på. Jag drog upp ett av dem och såg till min förvåning mitt eget namn. På frimärket var en gammal kvinna men under stod det på svenska, Sverige. Jag drog upp det andra breven och räknade dem. Precis lika många brev som det var dagar sedan jag gjort slut med Belle. Brev från Belle, till....mig. Och Madison hade gömt dem. Jag tittade mot huset och in genom fönstret där Madison satt med ett leende och pratade med Justin och pappa. Jag skakade på huvudet. Hon hade inte förändrats ett dugg. Men detta skulle inte bli som förra gången. Nej, denna gången var det hennes tur att känna hur det känns att få ett hjärta brustet.

''Belle?''

Belles perspektiv

Jag vände mig osäkert om till ljudet av den bekanta rösten. Det var som det perfekta himlen ovanför mig blev ännu mer perfekt och hela tillvaron lystes upp. För en stund glömde jag av allt som hänt och fokuserade på hans ansikte. Hans bruna hår och hans hasselnötsfärgade ögon.

’’Justin’’ sa jag men orden kom mer ut som en viskning.

’’Vad gör du här?’’ sa han glatt medan han omfamnade mig hårt. Jag tryckte honom hårt och tycktes känna Jadens lukt inträngt i hans kläder. Därefter lossade jag taget kanske lite för snabbt och ryggade tillbaka men han tycktes inte märka. Han tittade på mig i väntan på svar och jag var så upptagen av lukten att jag nästan glömt bort frågan.

’’Jag är här med mamma och pappa’’ svarade jag och pekade mot mina föräldrar som stod vid ingången och tittade ut över oss. Jag tycktes tyda mammas min som sa titta hon har redan funnit vänner utan att ha en aning om vem egentligen jag stod och pratade med. Pappa visste vem det var så han log mot mig och drog med mamma in i kafet. Jag gav honom ett leende som tack och vände mig mot Justin som också stod och tittade mot mina föräldrars håll.

’’De tycker inte om mig va?’’ frågade han och nickade mot dem. Jag tittade oförstående på honom och hans leende blev bredare. ’’Med tanke på att jag drog dig till ställen du inte skulle vara på’’ förklarade han och jag log.

’’Dom har kommit över det. Vad gör du här?’’ kontrade jag för att ta bort pressen jag kände växa på mina axlar.

’’Skall in till studion och spela in The only reminder’’ Jag kände en klump bildas i min mage. Jag visste att jag kanske skulle stöta på honom någon gång. Men tanken på att han gick runt här någonstans fick mig att känna mig panikslagen och rädd på samma gång. Han missförstod min tystnad. ’’En ny låt.’’ Förklarade han och jag nickade för att inte behöva förklara vad min tystnad handlade om egentligen.

’’Hur länge stannar ni?’’ frågade han och stirrade djupt in i mina ögon. För en sekund visste jag inte om jag skulle ljuga eller inte. Kunde inte avgöra vad som var bäst för mig. Vid den här tid punkten hade mamma och pappa kommit ut ifrån kafet med kaffe i högsta hugg. De hälsade kort på Justin och gick sedan vidare till bilen.

’’Pappa har fått jobb här’’ svarade jag. Utan att ge för mycket information men definitivt inte för lite heller. Han tittade förbluffat på mig. Det svaret var han inte beredd för. Nej, till hans ansikte att döma var han absolut inte beredd för det. Jag studerade han ansikte som om jag försökte tränga mig in i hans hjärna och se vad han tänkte.

’’Vet han?’’ frågade han och denna gången kom hans ord ut som en viskning. Jag skakade på huvudet och kände den delen som fortfarande var hans av mitt hjärta återigen brista.

’’Han kan inte få veta heller’’ svarade jag bestämt. Även fast det var så mycket jag ville säga till honom. Hur jag saknade honom, hur mycket jag älskade honom. Även att jag förlät honom, för, allting.

I nästa sekund hände allting väldigt snabbt. Jag kände igen den röst som från bakom byggnaden ropade Justins namn. Justin reagerade lika mycket och snabbt som jag och jag sprang iväg till bilen. Justin stannade kvar förstelnad och panikslagen. Ingen aning om vart han skulle ta vägen. Jag slog upp dörren till bilen, hoppade in och slog igen den lika snabbt. Både pappa och mamma tittade undrade på mig men fick snabbt sitt svar när det tittade fram igen. Bakom hörnet av byggnaden kom han gåendes.

Justin perspektiv

Jag tittade panikslaget om mig hann nästan inte bli medvetandes om Belles frånvarande innan han kom gåendes med ett brett leende på sina läppar. Jag tittade mig runt omkring och fann Belle sittandes i baksätet av hennes bil. Hennes föräldrar hade en panikslagen blick på Jaden och den övefördes snabbt till mig.

''Du skulle köpa dricka inte stå och sola utanför'' sa han medan han gick närmare mig. ''Vad är det med din blick? har du sett ett spöke?'' frågande han retsamt. Jag skrattade ett falskt skratt som jag hoppades att han inte skulle kunna tyda. Till min glädje gjorde han inte heller och vände sig om för att gå in till kafet. Jag stod kvar, ingen aning om vad jag skulle ta mig till. Belle var i Los Angeles och hon var här för att stanna. Den anledningen till att Jaden hade gjort slut med henne fanns inte längre kvar. Det stod ingenting mellan deras kärlek längre. Där ljög jag, det fanns två. Det första var Madison och det andra var att Belle inte ens ville att Jaden skulle veta.

''Kommer du eller?'' frågade han och jag slöt sida med honom. Jag tittade tillbaka på Belle och såg hennes ansikte skrika av smärta samtidigt som en tår rann ner för hennes kind. Jag såg att det var så mycket hon ville säga, men inget kom fram. Jaden gick in till kafet och jag stannade kvar vid dörren. Såg när motorn på bilen startades och långsamt rullade ur från parkeringsplatsen. Jag fann Belles blick en sista gång innan bilen nådde vägen och hon var borta. Jag gick in och fann Jaden vid kassan. Han stod där oberörd ingen aning om att han hade varit några meter ifrån sitt livs kärlek. Och jag fick ingenting berätta. Men jag skulle fixa ihop dem igen, om det så var det sista jag gjorde.