jadensmithtime

Jag lät mina fötter släpa efter mig när jag gick efter pappa och min nya rektor, Mr.Cox. Det två dagar jag haft fria innan skolan började hade spenderats med pappa på inspelningen. Jag skulle ljuga om jag inte var fascinerad av allting där. En gigantisk byggnad som kunde ta dig från ett sovrum till en annan galax. Allting fanns under samma tak. Det var Gary som visade oss runt, även fast det var pappas andra film i denna inspelningslokal. Gary var både producent och film direktör för filmen som skulle spelas in. Pappa såg alltid till att ligga på Garys bra sida, eftersom han bar Hollywood på sina axlar. Jag tänkte på Julian som antagligen fortfarande låg i sängen och önskade att jag kunde ligga där bredvid honom. Vi gick igenom en korridor som var fylld med blåa skåp längst kanterna. Pappa sneglade bak på mig och jag log lite halvt. Jag hörde Mr.Cox prata men kunde inte koncentrera mig på grund av den växande nervositeten inom mig.

''Nervös?'' hörde jag pappa säga och jag kände fyra ögon på mig. Jag skakade på huvudet. Jag vet att jag egentligen inte borde känna att jag måste hålla mig stark inför min egen pappa. Och sanningen var att jag inte något annat än gärna skulle vilja krypa in i pappas famn och be honom att dra ut mig från denna skolan igen. Men jag kunde inte det, inte längre. Allt hade förändrats. Jag tvingades att tvärbromsa för att inte gå in i Mr.Cox och pappa som helt plötsligt hade stannat.

''Det är dags för mig att gå'' sa pappa och kysste mig på pannan innan hade skakade hand med Mr.Cox. ''Lycka till'' Han började gå. Jag följde varje steg han tog tills han svängde runt krönet och försvann. Pappa? Stanna. Ta med mig dig. Snälla.

''Redo?'' frågade Mr.Cox. Jag nickade. Absolut inte redo. Jag svalde och andades ut innan jag följde efter rektorn in i klassrummet med en stor skylt som visade D-1 på. Allt prat och skratt upphörde direkt när vi satte fötterna innanför klassrummet. Jag kände flera ögon mot mig och jag tvingades att kämpa mot mina kinder som så intensivt ville bli röda.

''Klass, detta är Alex'' han log mot mig och jag log tillbaka, tacksamt.''Alex Morales. Hon är ny ifrån Wallington och jag vet att ni kommer ta hand om henne, eller hur?'' Jag tittade ut över klassen och några få nickade. Rikemansbarn. Jag tänkte på Chelseas sms tidigare, Så länge du inte blir ett uppstoppat rikemansbarn har du alltid en varm plats i mitt hjärta. Lycka till på första dagen! xx Mr.Cox gav mig ett leende innan han gick tillbaka ut ur dörren och jag lämnades kvar ensam framför 25 nyfikna ansikten.

''Välkommen Alex'' rösten kom ifrån bakom mig och jag vände mig om och såg en kvinna i säkerligen 35 års åldern. ''Jag är Mrs Young och kommer vara din lärare i Matte.'' Jag log mot henne och hon vände sig mot klassen.

''Ms Taylor, skulle du kunna visa Alex runt skolan?'' Jag följde hennes blick och fann en blond tjej som satt längst fram i klassrummet. Hon log stort mot mig och nickade glatt. Yay, klassens pluggis är min nya bästa vän. Oh happy day.

''Mrs Young'' rösten kom inte från den blonda tjejen längst fram. Jag tittade mig om men kunde inte se vem som hade pratat. ''Kan jag få visa Alex runt?'' När jag fann personen i fråga log jag, Amber.

Amber hade visat mig runt skolan, vilket var den största skolan jag någonsin har sett. Och antagligen den vackraste, men det sa jag inte. Det visade sig att det var ungefär tio nya elever varje termin, så hon försäkrade mig om att jag inte skulle märkas vilket lugnade mig. 6 månader, sen är jag borta. Vi fick sällskap av Emmett och traskade ut på skolgården och firade att första dagen var slut.

*

Jag sköt ett skott som satte rakt i basketkorgen. Skolbussen gick inte förrän om en halvtimma och jag slösade tiden genom att köra 21:an med Amber och Emmett. Dem pratade om någon vid namn Darren Criss och jag hade inte någon aning vem det var. Men enligt Amber var han den snyggaste i Hollywood just nu. Jag vände mig om för att plocka upp bollen när jag såg han komma ut entrén. Hans vita t-shirt satt aning slimmad mot hans kropp vilket gjorde att man såg det muskler som döljde sig bakom. Vem är han? Tänkte jag. Han bredvid två andra killar och alla skrattade högljutt men självsäkert.

''Då var det dags att gå'' suckade Emmett bakom mig och jag tittade på klockan.

''Bussen går inte förrän om 28 minuter'' konstaterade jag. Dem smålog mot mig.

''Du har fortfarande mycket att lära Wallington. Man spelar inte här när dem ska spela.'' han nickade mot honom.

''Vem är han?'' frågade jag men släppte inte blicken ifrån honom. Dem började skratta bakom mig och jag vände mig om. De slutade tvärt.

''Är du seriös?'' jag svarade inte utan tittade på honom. ''Det är Jaden Smith.'' sa han som om det vore den mest självklara saken i världen.

''Du vet inte vem Jaden Smith är?'' det var Amber denna gången. Jag skakade på huvudet. ''Bodde du under en sten?'' Jag skrattade lätt. ''Will Smith? Jada Pinkett-Smith? Willow Smith?'' Jag stirrade på henne. Hon slog ut med armarna, som om jag var ett hopplöst fall.

''Det är en rätt fin sten i mitt försvar''

''Blondie, Emmett, alltid ett nöje.'' Jag vände mig om i takt med att rösten kom närmare. Det var han. Jaden. Vad var hans efternamn?

''Vi skulle precis gå'' det var Emmetts röst och Jaden log överlägset.

''Nej, det skulle vi inte?'' jag blev lika förvånad som resten av dem som stod runt mig av min egna mening. Jaden och hans två vänner samt Amber och Emmett tittade på mig.

''Jag tror att ni var på väg att gå'' sa Jaden.

''Om du fortsätter tro, så kan jag hålla mig till vad jag faktiskt vet.'' Han hade varit här i två sekunder och han drog upp dem konstigaste sidorna av mig. Killen bredvid honom skrattade lite lätt men tystnade med Jadens ilska blick. Jag mötte Emmetts blick som skrek, Alex vad fan håller du på med? Kom igen, vi går nu. Jaden tog några steg närmare mig till han stod en halvmeter ifrån mig. Jag stelnade till. Han hånflinade och drog basketbollen ur händerna på mig.

''Låt oss spela om det. En mot en. Vinnaren får stanna kvar.'' hans vänner skrattade och ilskan jag inte visste funnits inom mig bubblade. Jag tittade på Amber och Emmett som både skakade på huvudet. Men det han inte visste var att jag har aldrig förlorat på basket, inte heller hade Amber eller Emmett förrän jag kom.

''Jag låter dig börja med bollen''

Tio minuter senare. Tvingades jag, mot all avsky jag hade i min kropp. Tvingades jag medge att för första gången blivit slagen i basket. Jag kastade ilsket iväg bollen med ett argt skrik och gick mot Amber och Emmett. Jag såg dem inte, men jag hörde Jaden och hans vänner göra flera glädjerop.

''Säg inte att vi inte varnade dig'' sa Amber medan hon reste sig upp tillsammans med Emmett. Jag gav henne en ilsken blick. ''Hey, var inte sur på mig. Det var inte jag som precis gjorde bort mig för halva skolan.'' Jag tittade mig omkring. Jag hade vart så fokuserad att jag inte märkt folkmassan våran lilla tävling hade dragit till sig.

''Tack för en god match'' Jaden ställde sig framför mig och sträckte ut handen. Jag gav honom en blick innan jag gjorde en ansats för att gå därifrån. ''Du ger dålig förlorare ett nytt perpektiv.'' Jag försökte stänga ut hans röst och skratten som kom från folkmassan i samband med att han pratade. ''Ska du gå hem och gråta hos mamma nu?'' Orden fick varje nerv i min kropp att stelna till och det var inte förrän jag kände värken i min hand jag insåg vad jag precis hade gjort.

Välkommen Jaden!

Uppskattar feedback, det tar endast några sekunder för er att kommentera. TACK!

Detta är ett väldigt långt kapitel, men jag har satt ihop och skrivit om 2 kapitel för jag vill ha in Jaden i novellen snart, precis som ni. Tack för att ni har gett mig besöksrekord. 200 unika besökare. :D Kommentera gärna! Betyder hur mycket som helst.

KAPITEL 2 - REASONS WHY

Jag slängde igen dörren till bilen som var fullproppad med saker och satte på musik i min hörlurar. Jag visste att jag inte skulle vara tillbaka här på ett tag. Jag tog ett sista titt på huset innan pappa startade motorn och körde iväg.

''Luis här, var vänlig nog att släppa in mig.'' sa Mr.Scott med ett flin. Jag kände ilskan i min kropp långsamt bubbla upp men gav ett falsk leende åt honom ändå.

''Sätt dig ner'' sa pappa argt. Jag satte mig ner vid bordskanten så jag hade dem på varsin sida av mig. Pappa höll en lapp i ett stadigt grepp i sina händer. Pappret hade två veck vilket betydde att den hade blivit vikt tre gånger. Pappret hade en färg som en gul tröja får när den har blivit tvättad alldeles för många gånger. Jag visste redan då var som höll på att ske. Pappa var inte såhär arg för att jag hade skolkat den senaste veckan och det var inte heller därför Mr.Scott var här. En sådan lapp blev hemskickad till Jeremys bror en gång. Jag svalde och försökte undgå pappas ilskna och Mr.Scotts besvikna blickar. Mr.Scott hade äntligen fått sin vilja igenom. Jag hade precis blivit relegerad.

''Relegerad?'' pep Chelsea med förvånad röst. Efter jag berättat allt om gårdagens händelse i detalj för Chelsea och Jeremy.

''Tydligen vill det inte ha kvar elever som skolkar och endast har ett B och resten F.'' skrattade jag och försökte dölja alla känslor som jag egentligen hade inom mig.

''Vad sa din pappa?'' frågade Jeremy medan han dribblade runt med basketbollen.

''Det är just det. Han har inte pratat med mig på två dagar nu.'' Vilket var sant. När Mr.Scott hade lämnat huset var det som pappa också hade gjort det. Varje gång jag pratade med honom var det som hans öron stängdes av och varje gång jag försökte få hans uppmärksamhet var det som om jag var osynlig. Jag drog basketbollen ur händerna på Jeremy och gjorde en lay-up. Försökte fokusera vad det jag skulle bli tvungen att berätta här näst. Jag visste inte vem som skulle bli mest besviken. Jag fångade upp bollen innan den hann landa igen. Jag lyfte inte ögonen och snurrade snabbt på bollen i mina händer.

''En producent har köpt pappas manus.'' sa jag och vågade titta upp. Chelsea lyste upp och Jeremy log stort.

''Betyder det att det bara är du och Julian som kommer bo i huset under 6 månader?'' frågade Jeremy och log busigt.

''Inte direkt'' svarade jag.''Julian tar ju studenten om några dagar.''

''Ska han åka med?'' sa Chelsea och lyste upp ännu mer. ''Dessa månader kommer bli dem bästa någonsin, bara den här snön försvinner någon gång.'' Jag tittade ännu en gång ner mot basketbollen. Rädd för att se deras reaktion.

''Ja det ska han. Men pappa tar med mig med.''

I Los Angeles

Jag släppte väskan som föll i golvet med en smäll medan jag föll i dubbelsängen. Gary hade varit vänlig nog att fixa varsitt rum på hotellet nära filminspelningen. Vilket inte gjorde det minsta för mig. Jag hade ingen lust med att dela rum med pappa eller Julian i 6 månader framöver. Jag drog kudden över huvudet och försökte glömma pappas nöjda min när han berättade att jag skulle få gå i skola här. Äntligen tillbaka i Los Angeles, och är tvungen att gå i skola. Mitt liv gick endast nedför. Men vad hade jag förväntat mig? Att pappa skulle låta mig vara här i 6 månader utan skola. Jag skrattade lätt för mig själv. Dream on. Vår familj åkte alltid till Los Angeles på semester då pappa blev alldeles för trött på det dåliga vädret i Wallington.

Jag var för pigg för att somna, men alldeles för trött för att packa upp min väska bestämde jag mig för att se mig runt. Jag smsade pappa och fick snabbt ett snart: gå inte långt ifrån hotellet. Du har fortfarande utegångsförbud. Med ett flin tog jag på mig mina skor och var glad över att jag hade en pappa som inte hade någon aning om vad utegångsförbud betydde. Kanske för han aldrig behövt använda det innan. Hissen tog mig från den tjugofjärde våningen till entrén. Väl ute möttes jag av den solen som aldrig tycktes sluta skina på den här sidan av landet. Jag drog på mig mina solglasögon och gick med strömmen. Det är konstigt hur alla ser kända ur här och som jag visste kunde alla vara det. Det sista jag är insatt i är kändiskapet. Allting som har med det och göra känns endast falskt. Svetten rann från nacken innanför tröjan ner längst ryggraden och jag hoppades att den inte lämnade något märke på tröjan. Halvt yr på grund av att jag var ovan vid den heta värmen och fuktiga luften nådde jag en basketbollplan. Till min förtjusning verkade den vara tom och jag gick en igenom gallerdörren som knarrade vid minsta beröring. Precis nedanför basketkorgen låg en basketboll. Jag tittade mig ännu en gång runt omkring men stället var lika öde som förut. Jag gick fram och plockade upp bollen. Sköt en ett skott som gick rakt i utan att nudda någonting annat än nätet. Jag började slappna av och slutade oroa mig över var jag egentligen var. Jag satte ihop håret i en tofs och en sprang till korgen för en lay-up. Samtidigt som jag landade mjukt på marken igen hörde jag dörren knarra. Jag vände mig om i en hast och stirrade rakt in i ett par ögon. Jag hörde basketbollen studsa bakom mig till den tillslut rullade fram till stängslet och stannade. Bakom dem gröna ögonen som tillhörde en kille stod en tjej. Hennes blick var inte lika avslappnad som killens och gav mig en ilning längst ryggraden. Killen började gå mot mig tätt följt av tjejen. Jag stod förstelnad kvar för mina ben svek mig och vägrade att lyda mig. Jag ville gå därifrån men jag kunde inte. Jag var inte rädd men jag kände ett stort obehag. Kanske borde jag vara rädd? Killen stannade framför mig medan tjejen gick förbi. Jag vågade inte med att titta vart hon gick rädd att killen skulle nita till mig ifall jag böjde blicken från honom. Bakom mig hörde jag basketbollen studsa igen och jag antog att det var tjejens förtjänst. Hennes steg kom närmare ännu en gång och hon stannade bredvid honom. Jag vågade knappt andas.

''Du måste vara ny här?'' frågade killen. Direkt när han pratade hade jag lust att skratta. Rösten stämde inte alls till med kroppen. Hans kropp var muskulös. Hans ansikte blev snyggare för varje gång man tittade på den. Men hans röst? Den var svag. Han tittade på mig i väntan på svar medan jag försökte dölja ett flin. Det var ju trots allt två mot en. Jag nickade. Jag såg han lyfta sin högra hand och var beredd på att få ett slag. Men han överraskade mig ännu en gång och sträckte fram handen som i en hälsning. Jag fångade upp den och skakade den.

''Alex'' sa jag tydligt.

''Emmett'' svarade han. ''Ursäkta denna arga dam men detta är Amber'' Hon gjorde en grimas åt honom och sträckte sedan ut sin hand mot mig. Jag skakade den precis som Emmetts.

''Du borde inte vistas här ute själv'' sa hon och hennes röst kom inte till någon större överraskning. Den var stark. Hon hoppade upp och sköt basketbollen vilket fick hennes röda hår att fladdra fritt i vinden. Bollen åkte först på plankan sedan rakt ner i korgen.

''Min vän här har rätt. Det kunde varit värre personer än oss som kom.'' Utan vidare förklaring sprang han efter bollen. Jag stod kvar tills jag hörde hans röst igen.

''Tror du klarar 2 mot 1?'' jag vände mig om och Emmett stod bredvid Amber och flinade.

''Game on'' svarade jag säkrade den här gången och min ben lät mig äntligen gå framåt.

 *

Jag hoppade ut duschen och kände mig som en ny människa. All svett från tidigare var borta och jag andades in lukten av rosor från mitt hår. Jag snorde en handduk runt mig och trippade ut ifrån badrummet. Jag stod framför den ouppackade väskan och ångrade att jag inte gjort detta innan. Jag zippade upp den och tittade på det prydligt nedlagda kläderna. Den enda delen av mig som fortfarande kändes som mamma.  Jag tog upp underkläder och slank smidigt i dem. Jag lät händerna dyka ner i väskan i letande efter något som jag kunde ha på mig. Klockan hade gått mot senare timmar och solen lät sig långsamt glida ner mot horisonten. Men det var några timmar kvar tills den försvann helt. Jag drog upp ett bar jeansshorts, ett vitt linne och en cardigan. Jag satte på mig allt utan koftan och gick tillbaka in i badrummet. Jag hade precis börjat borsta håret när jag hörde en knackning på dörren. Jag gick ut från badrummet och tittade ut genom kikhålet. Jag log medan jag öppnade dörren. Julian smet in igenom dörren innan den var öppen helt.

’’Vart har du varit så länge?’’ frågade han och slängde sig i sängen. ’’Jag har knackat på tusen gånger’’ han suckade och jag kunde inte låta bli att skratta åt honom. Han tog en titt på mig. Han tittade ordentligt den här gången. Sedan vek han av blicken till det svettiga kläderna på golvet.

’’Vi är i LA, och det första du gör är att spela basket?’’ Killen kände mig alldeles för väl. Det var nästan läskigt.

’’Jag träffade faktiskt nya människor också’’ jag lade ifrån mig borsten och satte mig vid änden av sängen. Det lyckades få hans uppmärksamhet.

’’Någon snygg?’’ han log flirtigt. Jag slängde koftan som låg på kanten på honom. Men killen har reflexer. Han fångade den med en hand precis innan den han träffa ansiktet.

’’Ibland undrar jag om vi verkligen är syskon.’’ Han skrattade och gjorde en grimas åt mig.

’’Ibland? Jag undrar det hela tiden.’’ svarade han. Och så utbrast den dagliga dosen av en Morales kuddkrig.

4 veckor efter Rose Morales död

Jag hoppade ur bilen och lät pappa följa varje steg jag tog med blicken. Jag gick som en lydig flicka mot skolans entré och tittade inte bak på honom. Med klumpiga steg slöt sig Chelsea upp vid min sida. Min bästa vän. Hennes hud var lika ljus och snön och med sina högklackade skor gick hon klumpigt genom den.

’’Jeremy väntar vid parkeringen’’ sa hon och gjorde en ansats att börja gå mot parkering. Jag drog tag i hennes arm och drog henne framåt. ’’Vad är det med dig?’’ utbrast hon lite smått irriterat.

’’Min pappa’’ viskade jag som om han kunde höra mig ända här ifrån. Pappa hade bra hörsel, men inte så bra. Chelsea tittade bakåt och verkade se pappas blick för hon sa ingenting mer utan fortsatte att gå framåt. Jag tackade pappa för min goda hörsel då jag hörde att hans bil åkte iväg precis när jag mötte entré dörren till skolan. Både jag och Chelsea tittade bakåt och konstaterade att pappa var borta, då vände vi oss om och gick tillbaka mot parkeringen. Jag hoppade smidigt in i förarsätet i bilen som stod och väntade på oss och Chelsea hoppade in där bak.

’’Hej snygging’’ sa Jeremy och log stort.

’’Du är inte så nådig själv’’ sa jag och blinkade åt honom.

''Skaffa ett rum'' gnällde Chelsea i baksätet. Jeremy hånlog mot henne i backspegeln.  Jag och Jeremy var inte tillsammans, men vi var inte bara vänner heller.

’’Det var inte ert snabbaste dag idag. Var tvungen att prata med Mr.Scott så han vet att jag inte är sjuk idag’’ sa han med en aning mutterhet i rösten.

’’Pappa insisterade på att köra mig till skolan och se att jag kom igenom de där dörrarna. Jag tror vår överbeskyddade lärare Mr.Scott’’ jag gjorde en grimas när jag sa hans namn. ’’Har ringt en del samtal hem de senaste dagarna.’’

’’Du kan fortfarande gå in.’’ Sa Jeremy med ett flin.

’’Jag vill inte spendera en sekund där inne’’ sa jag och med dem orden skruvade jag upp musiken på högsta volym och Jeremy körde i väg.

* 

’’Och hon gör det igen’’ ropade Chelsea och gav mig en high five.

’’Fortfarande obesegrad’’ konstaterade jag och greppade tag om basketbollen. Jeremy låg på knäna och ansiktet i händerna. ’’Hur känns det att ständigt bli slagen av en tjej?’’ sa jag med ett flin. Han reste sig upp och vände sig till mig.

’’Så länge som ingen ser’’ sa han och flinade större. ’’Och även om någon ser, säger jag att jag lät dig vinna med flit.’’ Jag slog till han lätt på armen men skrattade.

’’Matdags?’’ sa jag och log stort mot Jeremy. Jag hörde Chelsea sucka bakom mig men Jeremy nickade.

’’Det är det enda du gör, Alex. Äter.’’ Sa hon men följde efter oss när vi gick ut från idrottssalen som låg en bit från skolan. Ingen kommer hit på vintern, då det är alldeles för långt att gå i snön.

’’Bara för att inte du uppskattar mat’’ svarade jag.

’’Det gör jag visst det’’ Jag och Jeremy skrattade.

’’Hey, vatten och en minttablett gills inte som mat’’ sa Jeremy skrattande.

’’Man kan inte få den här kroppen utan lite uppoffringar.’’ Jag rullade mina ögon. And here we go again. Jag älskade Chelsea. Men när det kom till hennes kropp är hon för mycket.

Vi möttes av ett iskallt Wallington när vi steg ut ur idrottssalen. Vi svängde vänster för att komma till den minimala parkering som låg utanför. Vi hörde ett skratt bakom oss och vände oss om i farten. Nedför backen kom en man med en dam i rullstol. Damen i rollstolen var flintskallig och såg alldelles skör ut. Jag har varit med länge nog för att veta vad det betyder. Som en klump i magen när jag såg henne började jag genast gå fortare mot bilen. Jeremy tittade på mig och jag antog att han förstod för han lade en stödjande arm på min rygg. Han öppnade bildörren åt mig och jag slank in, försökte intensivt bita ihop tårarna som ville falla ner. Jag tänkte inte gråta inför Chelsea, och speciellt inte inför Jeremy. Att visa mig svag är inte direkt det jag är känd för. Dörrarna runt bilen stängdes igen och jag behövde inte titta för att se att bådas blickar var på mig.

’’Är du okej?’’ frågade Jeremy och lade sin hand på min.

’’Jag? Jaja. Åk bara!’’ sa jag men mötte inte hans blick. Det var tyst en stund innan han rättade till sig och körde därifrån.

Väl hemma slängde jag av mig mina blöta converse och sportbagen på golvet.

’’Alexandra Rose Morales’’ hörde jag pappas ilska röst ifrån köket. Alex, tänkte jag. Alex. Varför kan du inte bara kalla mig Alex? Jag gick ännu en gång som en lydig flicka igenom vardagsrummet där min bror satt framför tvn. Han flinade åt mig och jag gjorde en grimas tillbaka. Något fick mig att stanna upp i dörröppningen in till köket. Det var inte pappas ilska ansikte. Nej det var det andra ansiktet jag aldrig trodde att jag skulle få se i mitt hus. Mr. Scott.

 _____________________________________________________________

Jaden kommer snart komma in i novellen, men jag måste skriva ett kapitel till för att ni skall fatta hur Alex är som person. Håll ut! Vad tycker ni annars?

Det finns vissa saker i livet vi inte förstår oss på. Livshotande sjukdomar kommer vi aldrig få svaret på. Vi vet bara att det händer inte varför. Vi hör att det händer för alla andra, men tror aldrig att man skall sitta i den situationen själv. Jag tryckte mig mot pappas bröst medan han höll om mig hårt. Hans högra sida av skjortan var blöt från mina tårar. Han kysste mig på hjässan.

’‘Kom hjärtat, det är ingen idé vi tillbringar en till minut här’’ sa han medan han försökte låta stark. Jag rätade på mig och torkade bort mina tårar även fast mina ögon fylldes med nya direkt. Pappa tog tag i min hand och Julian la en stadig hand på min rygg. Tillsammans gick vi ut från sjukhuset. Utanför möttes vi av en vit stad. Hela Wallington var vitt så här års. Jag tittade tillbaka på sjukhuset en sista gång. Sedan satte jag mig i bilen med pappa och Julian. Lämnade sjukhuset jag tillbringat den senaste månaden med pappa och min bror. Men speciellt med mamma.

2 månader tidigare

’’God morgon pappa’’ sa jag glatt när jag kom in i köket. Han satt vid datorn och jag gav honom en lätt kyss på kinden.

’’Godmorgon hija’’ sa han med sin spanska dialekt med blicken fortfarande fast mot datorn.

’’Hur går det?’’ frågade jag och kikade över axeln på honom.

’’Jag tror manuset blir klart ikväll.’’ Sa han och såg nöjd ut.

’’Det har du sagt varje kväll.’’ Sa Julian med skrattet i halsen. Jag skrattade till. Pappa drog bort blicken från datorn och grimaserade åt oss.

’’Det är min chans med Gary. Jag vill att det ska bli perfekt!’’ sa pappa.

’’När är mötet?’’ frågade jag och tog en vindruva från skålen bredvid honom. Han drog handen igenom sitt bruna hår samtidigt som han tänkte igenom min fråga.

’’Ehm…2 månader från idag.’’

’’Då har du ju 2 månader-’’ började Julian.

’’Alla gör inte sina saker i sista sekund’’ sa pappa och hånflinade åt Julian. ’’Alex, din mamma vill se dig innan du går till skolan.’’ Jag nickade och svalde vindruvan innan jag gick mot mammas rum. Dörren stod på glänt och jag kikade in. Jag smög fram till sängkanten och satte mig. Hon öppnade försiktigt ögonen och tittade suddigt på mig.

’’God morgon Alexandra älskling’’ Mamma var antagligen den enda som inte fattade att jag hatade när folk kallade mig Alexandra, men åt andra sidan så var hon nog den enda jag inte skrek på när hon sa det. Jag log och kramade om henne ömt. Hennes silkeslena bruna hår låg perfekt runt hennes ovala ansikte och fick hennes gröna ögon att lysa i morgonljuset.

’’Ska du gå till skolan idag? Jag kan ringa Mr.Scott och-’’

’’Mamma det är okej. Jag kan inte undvika skolan förevigt.’’ Sa jag och log mot henne.

’’Det har bara gått en vecka sedan vi fick reda på att…… jag hade cancer.’’ Hon lät fortfarande lugn och jag såg antagligen lugn ut på utsidan för hon sa inget. Men på insidan var jag allt annat en lugn, på insidan började ett nytt krig varje gång hon nämde sig sjukdom.

’’En vecka. Och jag har redan missat mycket i skolan.’’ Mamma skrattade lätt och drog handen över min kind.

’’Om bara din bror var lite mer som dig’’

’’Jag hörde det där’’ ropade en röst utanför rummet. Vi skrattade och Julian steg in i rummet.

’’Betyder det att du inte ska till skolan idag?’’ frågade jag medan han slängde sig i sängen bredvid oss.

’’Nej men jag kan köra dig ändå om du vill.’’ Mumlade han.

’’Det är okej. Jag smsar Jeremy.’’ Jag tog upp min mobil och började skriva. Mamma tryckte ut sig ett ljud som vanligt varje gång jag nämnde Jeremys namn.

’’Mamma. Bara för att hans bror inte är den bästa personen, betyder det inte att Jeremy är likadan. Det är du som alltid säger: Don’t judge a book by its cover. Eller hur?’’

’’Jag vill bara inte att du ska börja strunta i skolan och alla viktiga saker som du behöver för en utbildning.’’

’’Mamma, jag fick precis övertala dig att inte ringa till skolan och säga att jag var sjuk’’ skrattade jag. Hon log ett av sina varma leenden. Men stunden avbröts av pappas skrik från dörren.

’’GRUPPKRAM’’ ropade pappa och slängde sig i sängen med ett duns. Julian var inte sen med att hoppa in och slog pappa med kuddar mot hans rygg. Mamma skrattade högt innan hon också tog upp en kudde och började slå mot Julian. Jag reste mig från sängen och titta över min familj med ett skratt. Sedan tog även jag upp en kudde och hoppa in i den dagliga Morales kuddkriget.