jadensmithtime

Amber hann inte ikapp mig innan min kvarsittning vilket hon skulle få betala tillbaka i en del milshakes, vare sig hon ville eller inte. Jag gick in i klassrum B2 och var förvånad över att Aiden faktiskt var där redan. Vem skulle tro mig? Men han var sitt dryga jag och gav mig inte en enda blick när jag gled in. Men jag var inte besviken. Jag hade ju inte försökt att få håret att se lite bättre ut än vanligt, så lägg av. Mr. Stevensen dundrade in i klassrummet precis som dagen innan.

''Hur många dagar kan man vakna på fel sida?'' viskade jag lagom högt till Lucy som satt på bänken bredvid. Inte högt men lagom högt för att Aiden som satt några bänkar bort också skulle höra. Jag såg inte Lucys svar men jag såg Aiden som försökte pressa ner ett flin, och det var seger nog.

''Vilken härlig skara vi har fått ihop här'' sa Mr. Stevensen sarkastiskt. Jag kikade mig runt. Det var jag, Aiden, Lucy och ett antal andra elever jag inte hade en aning om vilka de var. ''Ni kommer att få var sitt papper, här vill jag att ni skriver ner varför ni hamnade här idag. Inte något dumt svar, inte något oseriöst. Den som svarar oseriöst får en till kvarsittning plus en extra uppgift.'' Alla stönade och Mr. Stevensen flinade. ''Hela sidan ska vara fylld och inte bara ett ord upprepat hela tiden. Detta är inte The Breakfast Club, alla ska göra var sitt. Sitta på sin bänk och lämna in om'' han tittade på sin klocka.'' exakt 1 timme och 58 minuter'' sedan lade han fram papper på bordet och gick ut.

 

*

 

Jag funderade på hans fråga. 'Varför hamnade ni här idag?' För att Aiden är ett svin verkade inte som ett seriöst svar, dock var det all sanningen. Men att dra hela historien, verkade inte så troligt heller. Jag sneglade över på Aiden som inte heller hade börjat skriva.

 

''Kom igen, stanna här med mig. Vi kan gå in här.'' bad jag och pekade på dörren bakom oss. Jag hade Aiden i ett stadigt grepp i min armar.

''Jag vet inte....'' tvekade han.

''Din pappa är 10 mil borta.'' han verkade fundera på det lite mer.

''Okej, men när vi berättar denna historien kan vi i alla fall låtsas att jag tjatade emot mer?'' jag flinade och drog med mig honom in.

 

Hade jag vetat just då att hans pappa skulle komma tillbaka för att han glömde sin checkbok, så skulle jag ha tänkt mer än att dra in han i just hans pappas kontor.

 

*

 

Mr. Stevensen kom tillbaka då jag precis hade hunnit skriva klart den sista meningen. Jag förundrades över vad det var som skapade sådan fart och gnista i mig att jag bara ville skriva.

''Då får jag be er att lägga fram era uppgifter här och sedan får ni gå.'' Alla reste sig upp, ja alla förutom Aiden. Men jag hade viktigare saker att göra än att spendera tid på honom. Som att åka ner till San Diego. Jag log stort när jag lade fram pappret vilket fick Mr. Stevensen att titta konstigt på mig. När jag kom ut så stod Amber där, med en blick som bad om förlåtelse för att hon inte var här innan.

''Du är skyldig mig minst 10 milkshakes.'' sa jag när jag kom fram till henne och hon verkade lättad för hon skrattade.

''Vad sägs om att jag köper en till dig nu, innan vi åker ner till San Diego för din dejt?'' blinkade hon och jag log större än vad jag gjort på länge.

''San Diego, nästa.'' utropade jag.

 

 

''Tack för att du stannade kvar.'' sa Mr. Stevensen och såg så uppriktigt sann ut. Jag ville kräkas. Det hade gått tjugo minuter sedan han avslutade klassen egentligen. Arton minuter sedan jag hörde att Emmett hade en fånig, äcklig, snuskig dejt med någon äcklig, fånig, nördig kille i San Diego. Som om jag brydde mig? Nej, han var säkert äcklig, fånig, konstigt och andra massa negativa adjektiv. Emmett fick dejta vem han ville, jag kunde inte bry mig mindre. Jag hade trots allt Lucas. Den tanken fick mig nästan att kräkas. Fem minuter sedan Mr. Stevensen frågade tillbaka mig in i klassrummet.

''Jag läste igenom både din och Emmetts papper direkt, och märkte några likheter. Men också stora skillnader. Jag har också märkt att du är den enda som kan komma under hans skinn, och likaså han under ditt. Och jag tänker inte pressa dig på infortmation. Men jag har fått upplysningar om att ni inte är på det bästa planet och rektorn har fått in klagomål om hur du behandlar Mr. Bledsoe. Så därför ber jag dig att läsa denna.'' Han hade gått fram till min bänk och lade nu ner ett papper. Längst upp stod det Emmett Bledsoe, och det var så klart hans papper som Mr. Stevensen ville att jag skulle läsa. Jag kände mig illa till mods. ''Kanske med hjälp av detta, kan du förstå att han har det inte lika lätt heller. Han verkar också ha en faderlig figur i sitt liv som inte vill det bästa, precis som du, Aiden.''

Varför är jag här? Det finns ett enkelt svar på den frågan och sedan ett väldigt komplicerat svar. Vilket är du intresserad av att höra?

Allting började den 7 februari, 1998. En liten sprallig pojke med allt för mycket spring i benen föddes vid namn, Emmett Bledsoe.

Drama queen.

Men det var inte då allt egentligen började, men det var då jag började att få in de normer som mina föräldrar ville ge mig. Alla är lika. Spelar ingen roll vare sig man var, kille eller tjej. Kom ifrån USA eller från Afrika. Om du var muslim eller kristen, eller ateist. Inget spelar någon roll, för vi alla är lika. Så varför när man behöver någon att förstå någonting så enkelt att alla vi människor är lika, så förstår dem inte? Hur ska man kunna säga sanningen till någon som saknar förmågan att förstå? Speciellt en faderlig figur, är det inte deras plikt att försöka att förstå? Hur ska man kunna vara sig själv om ens egen far inte förstår? Hur ska man säga sanningen till någon som saknar förmågan att förstå? Det är därför jag är här idag. För att någon saknar förmågan att förstå.

Min blick nådde klockan och sedan så var jag ur min bänk och springandes ut ur klassrummet. Jag låtsades inte om de ropen som Mr. Stevensen skrek efter mig. Ute på parkeringen väntade Mr. Andersen som vanligt och jag hoppade in i bilen.

''Aiden, vad händer?''

''LAX. NU.'' och bilen åkte iväg utan några frågor ställda.

 

*

Han verkar också ha en faderlig figur i sitt liv som inte vill det bästa, precis som du, Aiden. Kanske för vi pratar om samma pappa din jävel.

Det var oerhört mycket folk på flygplatsen vilket gjorde det ännu svårare att komma fram. Jag vet inte varför jag slängde blickar på klockan för jag hade ingen aning vilken tid jag skulle passa ändå.

Jag sprang fram till en av kassorna, eller vad heter det på flygplatser?

''Vart och när avgår flyget till San Diego?'' frågade jag hetsat och hon tittade på mig innan hon började söka på datorn.

''17:35'' svarade hon så lugnt att jag ville slå henne i ansiktet. Jag tittade på klockan igen. 17:05.

''Finns det något sätt att komma till den gaten?'' frågade jag.

''Inte utan biljett.'' svarade hon lite smått irriterat.

''Om jag köper en biljett då?'' Hon tittade på datorn igen. Tryckte på lite tangenter och drog ut längre av min tid.

''Tyvärr finns det inte lediga platser kvar på det flyget. Men du kan få biljetter till nästa.''

''Kan du kalla på någon genom högtalarna?'' Hon verkade tappa tålamodet med mig.

''Jag är rädd att de redan har gått på planet. Men jag kan boka biljett till nästa flyg som går 19:05.'' Jag suckade tungt.

''Då kommer det vara försent.''