jadensmithtime

''Och jag längtar tills du berättar för Emmett. Det ska bli roligt att bevittna.'' Hon gick närmare mig så våra ansikten var endast några centimeter ifrån varandra. ''Och du kommer berätta för honom, eller så gör jag det.'' varnade hon och jag kände en rysning åka över min kropp. Och det enda jag kunde tänka var: Vila i frid, Alexandra Rose Morales.

---

Alex perspektiv

Hur dagen slutade med att jag stod framför en tv och sjöng I will survive på karaoke med Mateo och Moises var bortom min förklaring. Men det fick mig att sluta tänka på både Amber och Emmett, så jag var glad ändå. Men när jag gick in i Jadens hus dagen efter, på hans lediga förmiddag och såg Jadens flin försvann det lite. Moises och Mateo vinkade ifrån vardagsrummet och med en vinkning tillbaka gled jag in i köket där Jaden satt. Jag sände honom en dödsblick vilket gjorde att hans flin blev ännu bredare.

’’At first you were afriad, Alex? Were you petrified? Could you not stop thinking about what you’d do without me by your side?’’ skrattade Jaden glatt.

‘’Jag hatar dig,’’ Mumlade jag, ’’så oerhört mycket.’’

’’Aww, tack Alex. Du säger alltid de snällaste sakerna.’’ Jag räckte ut tungan åt honom och han drog mig närmare med en hand om min midja. Jag stretade emot som en liten barnunge men gav upp när hans läppar mötte mina långsamt. Kyssen blev mer och mer passionerad och jag förlorade mig ännu mer i honom.

’’Pratade du mer med antingen Emmett eller Amber igår?’’ frågade Jaden när vi gled isär, mycket mot min vilja kan jag tillägga. Jag skakade på huvudet.

’’Jag är ett stort fan av att strunta i mina problem tills de tillslut går iväg.’’ Sa jag. Han skakade skrattandes på huvudet.

’’Alex, Alex, vad ska vi göra med dig?’’

’’Jag vet inte. Det kanske är lika bra att jag åker med dig till filminspelningen, stannar där tills de glömt mitt namn och gömmer mig under en sten.’’ Han satte sig ner på barstolen och jag satte mig ner bredvid honom.

’’Eller så kan du prata med dem.’’ Föreslog han och jag visste att det var det jag borde göra men det var inte riktigt det jag ville. Det var som om gudarna ville att jag skulle dö vid 14 års åldern, och det var lite för tidigt för mig.

’’Om jag nu pratar med dem…’’

’’När du pratar med dem…’’ rättade Jaden och jag räckte ut tungan igen. Han flinade.

’’-Vad ska jag säga? Jag menar, om vi är ute och vi ser någon du känner och du introducerar mig säger du: det här är Alex, min…..’’

’’Slav?’’ Jag rynkade pannan mörkt.

’’Inte kul.’’

’’Yoga instruktör? Massage terapist? Någon som gör val-läten när den sover?’’ Jag stönade.

’’Du är en fruktansvärd pojke och jag vet inte varför jag umgås med dig.’’ Jaden flinade men lutar sig in och kysser mig på pannan.

’’Du är min Alex, i alla sätt du vill.’’ Och jag kan nöja mig med det svaret.

*

’’Vänta, du går nu?’’ gnällde han.

’’Japp.’’ Svarade jag och pussade honom på kinden medan han tjurade.

’’Men jag trodde vi skulle umgås.’’ Klagade Jaden.

’’ Vi skulle.’’ Sa jag glatt. ’’Och nu ska vi det inte. Gå och va med Moises och Mateo, de är fortfarande här.’’

’’ugh, okej.’’ Jaden hoppar av stolen och rullar sina ögon. ’’Spelar dart; jag hatar dart. Moises fuskar alltid.’’ Jag böjer mina ögonbryn.

’’Hur fuskar man i dart?’’ Jaden skakar på sitt huvud och mumlade; jävla Moises mordiskt.

 *

Det som jag hatade mest av allt var att Jaden hade rätt. Tävlingsinstinkten i mig tog över och jag ville inte erkänna det heller. För jag visste väl själv att jag måste prata med Emmett, speciellt innan Amber, men jag ville inte. Tillslut fann jag mig utanför Emmetts dörr ändå, med solen stekande i ryggen knackade jag på dörren. Klockan hade precis passerat tolv, vilket betydde att Jaden hade åkt till Malibu och jag kunde inte skjuta på det här längre. Hemmastudie-dagar ska vara roliga, inte smärtsamma men gud förbjuder att jag skall ha en härlig dag. Jag knackade igen, men jag hörde bara ett grymtande innanför dörren. Jag visste att Amber inte sagt någonting än, Emmett var bara sjuk och lat och ville antagligen helst inte resa sig upp.

''Emmett, öppna dörren.'' sa jag frustrerat. Jag hade inte riktigt tid att leka lekar. Men jag menar om han inte ville öppna, kunde jag ju lika gärna gå. Säga att jag skulle berätta men han ville inte öppna dörren, så synd. När det fortfarande inte var något svar knackade jag ännu en gång. ''Har jag berättat om den gången jag var tvungen att sjunga Chelseas lilla syster till sömns? Jo, det är en trevlig historia. Jag sjöng Broder Jakob i ungefär 3 timmar innan hon somnade. Vet du vilken låt jag menar? Den går ungefär såhär: Broder Jakob-'' Dörren öppnades med ett ryck och Emmett visade sig. Jag skrattade åt honom och han morrade lågt. Det finns ingen låt han hatar mer än Broder Jakob.

''Nämen Emmett! Vad trevligt att träffa dig här!'' sa jag och gled förbi honom i dörren och han stängde den efter mig.

''Vad vill du, Alex?'' sa han men gav mig en lätt puss på kinden för han var inte arg för att jag var här egentligen, inte än i alla fall.

''Vi behöver prata.'' svarade jag seriöst denna gången. Han satte sig ner bredvid mig med frågande ögon.

''Det leder aldrig till något bra.'' Han satte sig ner bekvämare men jag satt på kanten av soffan och studsade nervöst med benet. Händerna som var ihop knutna i mitt knä började långsamt svettas upp. Emmetts ögon såg trötta ut, eftersom han fortfarande var sjuk och jag var inte riktigt säker på att detta var bästa tiden för det här. Men det finns antagligen ingenting som är ''rätt'' tid. Han tittade på mig och hans ansiktsuttryck lyste som: Nå? Och jag tänkte det var nu eller aldrig.

''Jag har inte spenderat de sista dagarna med pappa eller Julian, eller själv heller för den delen.'' sa jag men tittade han inte i ögonen. Jag skiftade position till en annan som var dubbelt så obekväm men det var lättare att resa på sig och springa härifrån om jag skulle behöva det. Emmett är stark, det måste man ha i baktanken. Och smart, han skulle kunna mörda mig här och ingen skulle hitta min kropp eller misstänka Emmett.

''Så med vem har du varit med?'' Något i Emmetts röst verkade nervös snarare än irriterad just nu. Som om han trodde att jag skulle säga Aiden.

''Jaden.'' det var nästan inte hörtbart, tystare än en viskning. Först trodde jag inte att Emmett hade hört mig för han sa ingenting. Han rörde sig inte. Jag hörde inte ens hans andetag. Det enda jag hörde vara min hjärtslag som slog så snabbt att det kändes att hjärtat kunde ploppa ut vilken sekund som helst.

''Hur länge?'' Ingenting i Emmetts röst kunde bevisa hur hans reaktion var och jag vågade inte titta upp på honom för att titta ändå.

''Sedan vår engelska uppgift, kanske. Jag vet inte. Jag menar vi umgick ju i början, men då gillade vi inte varandra, alls. Och sedan så hände det någonting och allting ändrades och-'' jag kom på mig själv rabblandes och jag stoppade genast.

''Gå.'' Det var först nu jag tittade upp på Emmett. Hans blick var fast spärrad på min. Hans ansikte var stelt, likså hans kropp. Hans nävar var fast knutna i hans knä och hans andetag var tunga.

''Emmett, jag vet att du inte gillar dem och jag vet att de har gjort hemska saker mot dig och jag-'' Emmett började skratta. Skratta.

''Alex, gå. Nu.'' Jag reste mig upp i hast och började gå mot dörren. Jag ville göra någonting.

''Emmett, du har all rätt att hata dem och jag förstår att du inte gillar Jaden-'' Ännu en gång avbröt Emmett mig innan jag ens hann säga klart meningen.

''Alex, du förstår verkligen inte, eller hur?'' Han skakade på huvudet medan han fös mig ut ur hans hus. Allt han lämnade mig med innan han smällde igen dörren var: ''Tre saker kan inte vara gömda länge. Solen, månen och sanningen.'' och allt jag kunde tänka just då var: när blev Emmett en filosof? Men när dörren smälldes igen, förstod jag var han verkligen menade.