Kapitel 9 - Back To Normal

Dagarna hade långsamt passerat utan Alex sällskap. Eftersom hon var på praktik hos sin far var hon tvungen att åka med på varje resa han gjorde. Luis och Gary skulle åka ner till Santa Fe för att skaffa kontakter för filmen och Alex var tvungen att haka på. Efter två veckors manusläsning var det dags att återgå till skolan igen. Mina fötter drog mig fram till frukostbordet där min familj redan satt. Jag tror att folk skulle bli förvånade av hur normalt vi faktiskt lever. Människor tror att vi har en butler som gör allting, assistenter hit och dit. Men när jag ser över min familj nu. Pappa som läser tidningen, mamma och Willow som diskuterar skolstarten känns det som en helt vanlig dag i en vanlig familj.

’’Titta vem som är uppe’’ hörde jag Willows retfulla stämma när jag trädde fram vid bordet. ’’Har du din säng gjort slut med dig?’’ Jag fnös och satte mig tungt ner på stolen.

’’Jag trodde smink skulle göra personen finare’’ hånlog jag mot henne. Hon grimaserade och tog en tugga av sin bagel. Pappa och mamma har slutat reagera på deras barns ständiga retsamheter. Jag tror dom insåg tillslut vilket heltids jobb det var. Jag började ta för mig av frukosten som stod framdukat på bordet. Vi kanske inte har en butler, men när det kommer till frukost är pappa nästan en.

Några minuter senare var frukosten nere och bilen som skulle ta oss till skolan stod parkerad utanför.

’’Och förresten’’ jag stannade upp i hallen och tittade tillbaka på mamma och pappa. ’’Alex kommer hit efter skolan.’’ Pappa tittade för första gången upp ifrån tidningen.

’’Alex?’’ Hans min förklarade allt. Det var inte riktigt den meningen han var med på att få höra. ’’Alex Morales? Jag trodde inte ni var så bra vänner. Om detta är om det du sa Jaden så tror jag att det är okej, då ska inte behöva göra detta för att….’’ Jag satte upp min hand för att stoppa hans babbel.

’’Engelska uppgift’’ svarade jag och mamma log mot mig. Bakom mig hörde jag Willow göra ett ylande. Jag hängde min ryggsäck över ena axel och gick mot dörren. Willow fortsatte sina ylanden hela vägen ut. ’’Håll tyst’’ log jag mot henne och hoppade in i bilen.

Tillbaka i skolan var det som om de två veckors praktik inte hade hänt. Det var precis likadant. Alla log när jag, Moises och Mateo skred förbi i korridorerna. Eller De Tre Musketörerna som Moises vill bli kallad. Men inombords kändes ingenting likadant. Det flickor som jag vanligtvis skulle gett ett extra leende åt gled förbi utan ett litet smile. Flickan som jag omedvetet, eller kanske lite medvetet, letande efter syntes inte till. Kanske var hon inte tillbaka från Santa Fe än.

’’Kennedy och Que har utmanat till match senare.’’ Sa Mateo och bröt mig ur mitt letande. ’’Är du på?’’ Vi hade nått fram till våra skåp och han tittade på mig.

’’Är upptagen efter skolan. ’’ svarade jag kort.

’’Jag trodde att manusläsningen var klar, filmningen börjar väl inte redan?’’ frågade Moises den här gången.

’’Vi ska började med engelska uppgiften idag.’’ Svarade jag samtidigt som jag drog ut min biologibok. Jag hörde hur både Moises och Mateo började skratta.

’’Just det, med lilla fröken dåligt temprament.’’ Jag kände hur min kropp stelnade till vid orden och jag ville inte något hellre än att slå igen skåpet på Moises ansikte men jag fejkade ett skratt och följde efter dem mot klassrummet.  Ilskan slogs ut från mig när jag steg in i klassrummet och såg Alex ansikte i bakre raden. Jag dolde ett leende och gick efter Moises och Mateo till den motsatta bakre delen av klassrummet. Mrs.Swan steg i klassrummet och bröt allt prat.

’’Jag hoppas ni har haft två bra veckor fylld med nyttiga erfarenheter.’’ De flesta skrattade till lätt för vi alla visste att hälften av eleverna hade legat hemma i soffan i två veckor. Praktik hos sina föräldrar, sina rika föräldrar, slutar alltid med lediga dagar.

’’Innan lovet gjorde vi klart kapitlet om djuren.’’ Sa Mr.Swan och låtsades inte om skratten. ’’Denna veckan ska vi börja på en ny del. Sex och samlevnad.’’ Ännu en gång växte skrattet i klassrummet och jag vågade mig en blick mot Alex. Emmett hade en arm om henne och mimade något i form av: Jag hoppas att det är praktiskt arbete.

På väg till lunchen vibrerade min mobil och jag fick en underlig känsla i min mage när skärmen visade ett nytt sms från Alex.

Är vi fortfarande på för att arbeta med engelskan efter skolan? - A

Moises viftade efter mig att slå sig ner vid hans bord och i farten skickade jag svar till Alex.

Ja, hos mig. 15:30. - J

*

Knackningen på dörren var nästan ohörbar. Men tack vare min nervösa mage stod jag nästan precis bakom dörren. Jag tog ett djupt andetag innan jag öppnade. Som förväntat som Alex utanför, klädd i jeans och linne. Väldigt Alex, och väldigt snyggt. Tacksam över att jag hade föräldrar med pengar visade jag henne runt i mitt hus. Tillbaka i stora rummet satte vi oss ner i varsin soffa.

’’Jag hann aldrig ge tillbaka den här’’ sa jag och drog fram hennes block från min ryggsäck. Hon log stort och tog emot den. ’’Och oroa dig inte. Jag läste inte mer än den du bad mig läsa.’’

’’Och det ska jag lita på?’’

’’Lita och tro vad du vill babe, men texten var hur bra som helst.’’ Babe? Smart move Jaden, Bra, Kanon. Vi ses i helvetet. ’’Något att dricka?’’ sa jag och reste mig hastigt upp ur soffan.

’’Har du gått och blivit en mjukis? svarade hon retsamt. Hon reste sig upp för att gå mot köket. Precis när jag trodde att hon inte skulle göra en kommentar om mitt ordaval gick hon förbi mig. ’’Babe?’’

Vi gick tillsammans ut i köket under en tystnad som faktiskt inte var pinsam. Jag hällde upp lemonad i två glas och gav henne ett. I förvåning av stötarna hennes hud mot min kändes när jag gav henne glaset släppte jag taget alldeles för tidigt och glaset gav ifrån sig ett bam när det krossades mot golvet. Generad böjde jag mig ner i ren hast samtidigt som Alex gjorde likadant. Vilket gav våra ansikten minmalt avstånd och jag omringades av hennes lukt. Jag tittade in i de ögon jag drömt om den senaste veckan. De gyllenbruna ögonen som är lika vackra som människan det tillhör. Alex tittade tillbaka och jag kände hur jag återigen fick en underlig känsla i magen. Utan vidare tanke lutade jag mig framåt. Alex värkade tveka först innan hon gjorde en ansats för att möta mig halvvägs. När våra läppar var en centimeter ifrån varandra tittade jag åter in i hennes ögon. Precis när jag skulle lutade mig fram den sista centimetern för att äntligen känna hennes läppar mot mina hörde jag pappas röst.

’’Jaden. Du har besök’’ Pappas röst väckte oss ur vår trans och Alex reste sig snabbt upp.

’’Jag måste gå’’ mumlade Alex i hast och jag satt förstelnat kvar.

’’Alexandra…’’ min röst var för tyst och hon var redan utanför hörhåll.

’’Vad hände med Alex?’’ frågade pappa när han gick in i köket. En del av mig ville skrika på han att gå härifrån, en annan del av mig ville krypa in i hans famn av en anledning jag inte förstod, men den tredje delen av mig frågade.

’’Du sa att jag hade besök.’’ Pappa pekade mot dörren samtidigt som hans blick vändes mot glassplittrorna på golvet. Innan han hann fråga reste jag på mig och gick mot dörren. Säker på att dagen inte kunde bli mycket värre. Men som en hälsning från universum att det faktiskt kunde bli det stirrade jag på personen i dörröppningen.

Aiden.

 


Ja, vad kallar man kapitel som dessa? Långa mellankapitel.

Jag tror att ni kommer älska nästa kapitel, har ni någon idé vem ni tror Aiden är? Det är en kille förresten.

I nästa kapitel kommer också en av er, kanske båda, av ni som skickade in i karaktärs ''tävlingen'' vara med. Vinnarna presenteras då!


Kapitel 8 - Alexandra

Det kursiva är flashbacks. Enjoy Jadenators!


 

Jadens perspektiv

Jag skvätte vatten i ansiktet samtidigt som jag hörde en vag del av Alex telefonsamtal.

''Stanna?'' bad hon när jag reste mig upp för att gå. Hennes tårar hade precis slutat rinna och jag trodde att hon sov. Hennes ögon var röda av tårar och hon torkade bort det blöta med armänden. Jag tittade på klockan som visade elva. Jag slutade kämpa mot mitt bättre vetande som visste att jag borde ta min chans att gå. Men hennes ögon borrades rakt in i min själ och jag gick tillbaka mot sängen.

Jag gick ut från badrummet och Alex slutade sitt samtal.

''Har du vänner? Vem kunde tro det?'' hon räckte ut tungan mot mig som en femåring och jag skrockade.

''Jag smsade pappa och sa att jag tar mig till lokalen själv.'' sa hon medan hon drog en borsta genom sitt hår. Jag ställde mig mot väggen och tittade på henne. Inte stirra, utan en mild sort.

''Taxin är här om 5 minuter, du kan få åka med om du vill.''

''Nä men, titta vem som är generös idag. Mycket vänligt.'' Hon knuffade till mig lätt när hon gick förbi mig mot dörren och jag följde skrattandes efter. Vi gick under tystnad in i den halvfulla hissen. Ingen av oss sa det men jag visste att vi båda tänkte samma sak.

Hur mycket kunde en kväll ändra?

''Det var cancer'' Alex röst vacklade i mörkret. Vi hade i en längre tid bara legat bredvid varandra i tystnad. ''Hon blev diagnosticerad dagen av Julians bal. Julian hittade henne medvetslös på golvet och ambulansen var där inom tio minuter.'' Jag vände blicken till henne i en gest om att jag lyssnade. Visste inte vad jag skulle säga för att ens kunna hjälpa. Men när hon kände att jag lyssnade fortsatte hon: ''Det kändes som jag landade mitten i en dum dokusåpa. Jag drömmer fortfarande drömmar om hennes livlösa ansikte.'' Hennes tårar började ta övertag så hon stannade.

Taxinchaffören verkade vara på ett oerhört bra humör. Han skapade ett beat med högra handen mot ratten samtidigt som en nynnade. Alex smålog och tittade ut genom fönstret och jag bestämde mig för att klara upp minnet från igår.

Hon måste ha somnat för det enda jag hörde var djupa andetag. Jag tog en sista titt på klockan som visade 03:47 och skickade iväg ett snabbt sms till pappa innan jag lade mig till rätta. Jag myste bekvämt ner i sängen men lade mig inte för nära den sovande Alex. Jag blundade och det var förvånansvärt lätt att slappna av. Precis innan jag föll in i sömn hörde jag Alex mumla: Alexandra.

''Vem är Alexandra?'' frågade jag och hon vände sin blick mot mig.

''Vem Alexandra är?'' skrattade hon. Jag tittade oförstående på henne men hon fortsatte skratta. Taxin kom till ett stopp precis utanför lokalen och jag drog fram min plånbok.

''Jag betalar, gå du i förväg'' Hon log snabbt mot mig innan hon gick ur taxin.

 

Alexs perspektiv

Jag log fortfarande när jag kom in med två koppar kaffe till Will och Gary. Alla skådespelarna var precis som igår uppradade runt bordet. Stämningen var så mycket bättre än igår och även jag kände mig mycket bättre än igår. När jag mötte Jadens blick kunde jag inte låta bli att skratta lätt. Vem är Alexandra? Han hade i alla fall inte ärvt sin pappas hjärna om han inte ens kunde komma underfund med det. Jag slog mig ner bredvid Julian som hade envisas med att komma med till manusläsningen idag. Jag vägrade låta att problemen med pappa stå i vägen, för en dag var en bra dag. Jag tog en klunk av Julians kaffe som sände mig en blick och lyssnade på Wills historia.

''Så när Jaden var 3 år hittade jag honom stående i sin säng och imiterade en av mina Fresh Prince of Bel Air avsnitt.'' Alla skrattade och Jaden lade en hand över sitt ansikte för att dölja hans generade kinder. Han tittade över mot mig igenom hans fingrar och jag blinkade åt honom.

''Och inte var det bättre av att det var ett avsnitt där jag stötte på mest tjejer.'' skratten ekade i lokalen.

''Okej pappa. Jag tror att det räcker nu'' sa Jaden inte lika underhållen som alla andra. Men ingen brydde sig, skratten fortsatte tills Jaden tvingades att falla in han med. Som om han skulle visa att inte tänkte visas generad mer fortsatte Jaden.

''För er information blev vår katt väldigt smickrad över min raggningsreplik.'' Jag kände min kinder börja göra en aning ont från allt mitt skrattande men jag kunde inte bry mig mindre. För, för första gången sedan mamma så var mitt skratt så ärligt. Julian verkade märka det eftersom han la sin hand över min hand som vilade i mitt knä och tryckte om den lätt.

 

*

 

Dagen började gå mot sitt slut och trippade nervöst in i rummet jag precis såg Jaden gå in i.

''Jaden?'' mumlade jag medan jag stängde dörren efter mig. Han satte sig upp i soffan och log mot mig.

''Jag har tänkt'' sa jag medan jag satte mig ner bredvid honom och lät min väska landa mellan mina fötter.

''Skada inte dig själv'' svarade han ironiskt.

''Roligt.'' sa jag och gav han en lätt slag på axeln.

''Jag kommer behöva börja bära axelskydd om du skall fortsätta slå mig.''

''Och jag kommer behöva tusen män för att hålla tillbaka mig från att slå dig varje gång du säger något dumt.'' kontrade jag. Han flinade. Jag skulle precis fortsätta när jag var dum nog att titta in i hans ögon. Jag tittade in i dem på ett sätt jag aldrig gjort förut, och dem tittade tillbaka på mig på samma sätt. Det var något äkta med hans guldbruna ögon. Jag harklade mig.

''Jag vill visa dig något.'' Jag lutade mig ner och tog upp det block jag inte visat för någon annan förutom mamma. Ingen aning varför, eller vad jag ens höll på med gav jag blocket till Jaden.

''Vad är det här?'' frågade han och tittade ner på blocket.

''Bara läs det. Det är din chans att lära känna Alexandra.'' svarade jag och reste på mig. Jag kände Jadens oförstående blick i min rygg när jag gick ut genom dörren.

 

Jadens perspektiv

Jag öppnade blocket och hamnade någonstans runt mitten. Förvirrat började jag läsa samtidigt som jag långsamt förstod.

 

I knew I messed it all up, but I don't know how to stop.

And I know i have changed, but deep down i'm still the same.

 

I'm that little girl you tucked in every night,

i'm the little girl that is afraid and holds on too tight,

It was all easier when you were here,

I lock my feelings up and watch the real me disappear,

when you're not here, I can't be who I really am cause I feel ashmed,

but I think you know that deep down, i'm still the same.

If you're looking down upon me now,

know i'm sorry for making dad cry,

Mum, I wish you could save me now.

 


Kommentera och du får en kaka. :) haha!

Nämen vad tycker ni, does this chapter even make sense? :)

Ni kommer bli så sjukt överraskade på så många olika sätt längre fram i berättelsen. Jag har sådana sjuka ideer!

fortsätt skicka in mejl om ni vill vara med i novellen. Jag har två favoriter just nu, men ni alla är så underbara.


FÅ EN KARAKTÄR I NOVELLEN

Eftersom jag har så mycket i skolan använder jag alltid en klass i skolan som heter skrivande för att skriva ett kapitel för det är valfritt. Men vår lärare gick lite wild and crazy och gav oss en riktig uppgift, så här sitter jag med ingen tid what so ever på grund av tusen läxor och prov. Skall dock försöka finna tid att skriva klart.
Men jag har även prestationsångest eftersom jag för första gången fick kritik för förra kapitel (vilket jag gillar! Alltid bra.) men I wanna prove you wrong. Haha!

Men det jag skulle vilja av er nu är att ni blir delaktiga! Och vad är bättre än att faktiskt vara I novellen?
Jag vill att just DU, mejlar mig med svar på dessa frågor för att få en chans att vara med. Jag kommer välja 1-2 personer som kommer få en plats i novellen.

1. Beskriv dig själv, ålder, hobby, personlighet ni vet basic.
2. Berätta någonting som är typiskt dig!
3. Hur länge har ni läst på bloggen? Sedan all yours eller är ni nya? (Det är inte en självklar bonus att vart med från början även fast jag uppskattar det?
4. Hur tror du att novellen kommer fortsätta? Vad är dina tankar? (En funderare)

Eftersom tvåan kan vara lite svår att förstå skriver jag hur jag skulle svarat på den här:
Jag är som början av jessie j's låt: nobody's perfect. I allt för pinsamma, nervösa, tysta stunder är det min röst som hörs. Jag har alltid en tedens att skämma ut mig själv och svarar på det mesta med en sarkastiskt skämt eller citat från en film, bok, videoklipp osv. Jag vet inte när jag skall sluta prata och därav är min humor oerhört torr.

Hahhaha! Så ungefär!
Mejla era svar till:
jadensmithnovell@hotmail.se


Kapitel 7 - A day without sparks but full of pain

För det första, är jag tacksam för at ett tålamod. Jag kan säga att jag har inte varit det, ringt till företaget som skulle fixa min dator varje dag. Ursäkta mig, men mina novelläsare har väntat i två veckor på ett nytt kapitel. Haha, alla bara skrattade åt mig. Jaja! Nu är den tillbaka i alla fall.

För det andra, lite ovårdat språk i detta kapitel. Bara en varning för lite känsligare läsare! Haha, lät som om jag skall visa världens skräckfilm. Nej, ge gärna en kommentar, det tar ju inte så lång tid eller hur?

Och en applåd för den dramatiska titeln, jag vet. Haha! Drama Queen. Jag har inte hunnit läsa igenom kapitlet och rätta fel, men vi bortser från det denna gången. Nu ska vi ha kul o läsa!

För er som undrat och skrivit, När blir dem tillsammans? Mohaha, jag har elaka planer. Hihi. Men här har ni kapitel sju, enjoy!


Jadens perspektiv

Min blick gick åter tillbaka till Alex som satt bredvid sin pappa runt bordet. Vi gick igenom manuset och alla skådespelarna var samlade runt ett bord. Plus Gary, Luis, pappa och Alex. Det var inte bara det att både Luis och Alex var båda så mycket tystare än vanligt. Och det ovanliga låg inte i att Alex inte tittade på mig. Det ovanliga var när hon väl gjorde det var glimten i hennes öga borta. Det fanns ingen känsla. Det var som någon hade tömt henne på alla känslor och allt som var kvar var en robot. Inte ens när jag gett henne en spydig kommentar om hennes, även för att vara Alex, dåliga klädval hade en gnista kommit fram. Inte ens en gnista av hat. Ingenting. Jag kanske borde vara glad över att hon inte gjorde mina dagar till ett rent helvete. Men det här var inte Alex. Jag visste inte om jag kunde stå ut med en spydig Alex i två veckor, men en robot Alex skulle bli omöjligt. Hennes haka låg i hennes högra hand som vilade på bordkanten. Även känslolös var det ingen tvekan på hur vacker hon är.

''Jaden?'' Nicks röst väckte mig ur mina tankar och jag harklade mig medan jag fångade upp hans blick. ''Det är din och Liz dialog nu.'' Jag tittade ner i manuset för att snappa upp vart vi var och började långsamt läsa.

''Dem kallar oss animus. Någonting för själ. För det är det vi gör, vi övertar en vald själ vid varje röd måne.'' jag läste min mening med den minsta passion jag har gjort på länge. Jag mötte min pappas blick och han besvarade den med en frågande blick.

''Jag tror vi behöver paus'' sa pappa och vände sig mot Gary. Och som om Gary förstod precis vad pappa egentligen menade, 'min son har tappat sin passion någonstans på vägen in' nickade han och alla reste på sig. Jag hann knappt blinka innan jag hade fått några lätta klapp på ryggen och rummet var tomt på människor. Egentligen inte. Alex satt kvar i sin stol, helt i sin egen värld och hade antagligen inte märkt att det inte var någon kvar i rummet. Om det inte vore för hennes ögon som var öppna, men ändå så tomma skulle man trott att hon sov. Men eftersom hon var mer lik en robot än en människa var väl jag den ända som var kvar. Jag tog tag i min vattenflaska och gick över till henne. Utan en vidare tanke vände jag upp och ner på flaskan över hennes huvud. Vattnet klingrade sig över hennes hjässa och ner längst hennes hår och det var först då hon hajade till vad som hände. Hon reste sig hastigt upp och slog ut med armarna.

''Vad fan är ditt problem?'' Hennes röst var ilsken och hennes ansikte tydde samma sak.

''Vad mitt problem är? Det är inte jag som sitter här som en jävla robot.'' Varför var jag arg? Hon såg förbluffad ut.

''Vad har det med dig att göra?''

''Vill du att det ska ha något med mig att göra?'' jag kunde inte låta bli att blinka mot henne. Hon frustade irriterat.

''Dra åt helvete!'' sa hon men hon gav det ingen känsla alls.

''Tror du inte att vi måste ha några fler dejter innan jag träffar din mamma?'' meningen slank ur mig innan jag hann tänka. Men någonstans i mig var jag glad över det. Jag förtjänade det slaget även fast det var mer av en bitchclap den här gången än en rak höger, men åg jag gnistan i hennes ögon ännu en gång innan hon sprang ut genom dörren.

 

*

Efter en vild utskällning av min pappa. En utskällning jag aldrig i hela mitt liv upplevt stod jag nervöst inne i Alex rum. Luis hade sagt åt mig att vänta här medan han hämtade Alex i Julians rum. Jag tittade mig nervöst omkring, slukade in omgivningen som såg ut som vilket annat hotell som helst. Förutom att man kunde märka att det var Alex som bodde här. Kanske inte på hur det såg ut, men på lukten. Hela rummet luktade Alex. Jag vågade mig inte längre in i rummet än hallen precis vid dörren. Jag fixade lätt till min tröja. Hur fan säger man förlåt för något man inte tänkt var fel? Det var hon som sa att jag skulle dra åt helvete, eller hur?

 

Alex perspektiv

Jag kände min pappa väl nog för att veta att det var hans steg som kom närmare soffan. Jag hade min rygg mot honom men Julian kunde inte ha duschat klart än. Jag vägrade vända mig om. Jag har inget att säga till honom. Varför skall han ens börja prata med mig nu?

''Alex'' hans röst var lugn. Lugnare än vad den borde vara. Vilket bara kunde betyda en sak, han tänkte be mig om något han visste att jag inte ville.

''Ja'' svarade jag utan att vända mig om.

''Kom med mig'' jag hörde att han vände sig om och gick tillbaka mot dörren. Som en lydig flicka gick jag efter även fast jag inte alls fattade varför. Hans vita tröja var som en fackla som visade vägen i den annars mörka rummet. Han gick ut genom dörren och jag fortsatte att gå efter. När vi fortsatte att gå längst korridoren förstod jag att vi var på väg mot mitt rum igen.

''Vad ska vi göra i mitt rum?'' frågade jag och stannade tvärt. Jag lade mina armar i kors samtidigt som han stannade och vände sig om mot mig.

''Det är någon som vill prata med dig. Eller be om ursäkt rättare sagt.'' Jag sökte i minnet. Jaden. Inte ens utanför lokalen kunde jag komma undan honom. Kan han inte bara ge mig lite utrymme?

''Tror du inte att han har pratat nog?''

''Alex, var inte sån. Han är en...''

''Stå för i helvete inte upp för killen. Han snackade skit om mamma. För andra gången om det för någon fucking skillnad.'' skrek jag på honom. Brydde mig inte om det paret som gick förbi och gav oss underliga blickar. Pappa viftade med handen som om att be mig att sänka rösten.

''Han vet inget, Alex.'' Pappas röst var fortfarande lugn.

''Hur kan du vara så jävla lugn. Speciellt idag? Har du redan kommit över det?''

 

Jadens perspektiv

Kommit över vad då? Jag tryckte mitt öra mot dörren för att inte missa ett ord av den konversation Alex och Luis hade näst intill dörren.

''Vet du ens att det är hennes födelsedag idag?'' Alex röst lät utslagen och tårfylld.

''Om jag vet att det är min egen frus födelsedag?'' Luis röst lät denna gången arg, nästan förråd.

''Hur kan du anklaga mig för att vara ett sådant kräk?'' hans röst ekade i korridoren utanför. Jag hörde Alex börja syfta och det var som mitt hjärta brast. Men jag brydde mig inte om tjejen, eller hur? Ingen chans. Hon var mer än plåga än en njutning.

''Hur fan vågar du stå där och tro att jag inte mår precis lika dåligt som dig?'' Luis var nästan argare än min pappa efter han fick reda på vad jag sa till Alex. Men vad var det jag inte fattade? Jag tänkte tillbaka. Första gången Alex slog mig.

''Skall du gå hem och gråta hos mamma nu?'' BOM. En rak höger. Andra gången:

''Tror du inte att vi måste ha några fler dejter innan jag träffar din mamma?' BOM. En smäll. Båda gångerna med hennes mamma att göra. Utskällning av pappa för att jag snackade skit om henne. Luis och Alex bråkar om att det är hennes födelsedag.

''Har du ens bett för henne idag?'' Det var Alex tårfyllda röst. Jag måste ha missat resten av konversationen medan jag tänkte för i nästa sekund öppnades dörren. Just i den sekunden när Alex blöta ansikte, fyllt med tårar och tårfyllda ögon det gick upp för mig. Alex mamma var död.

''Dra'' morrade Alex. Utan att tänka gick jag fram och lade armarna om henne. Hon försökte vränga sig ur min omfamning.

''Dra. Jag hatar dig! Jag hatar världen! Jag hatar mamma! Jag hatar att hon lämnade mig kvar här!'' skrek hon medan hon slog sina nävar mot mitt bröst. Jag stärkte mitt grepp om henne och hon ramlade in i mina armar och gav upp kampen.

''Varför lämnade hon mig kvar här?''