jadensmithtime

Amber hann inte ikapp mig innan min kvarsittning vilket hon skulle få betala tillbaka i en del milshakes, vare sig hon ville eller inte. Jag gick in i klassrum B2 och var förvånad över att Aiden faktiskt var där redan. Vem skulle tro mig? Men han var sitt dryga jag och gav mig inte en enda blick när jag gled in. Men jag var inte besviken. Jag hade ju inte försökt att få håret att se lite bättre ut än vanligt, så lägg av. Mr. Stevensen dundrade in i klassrummet precis som dagen innan.

''Hur många dagar kan man vakna på fel sida?'' viskade jag lagom högt till Lucy som satt på bänken bredvid. Inte högt men lagom högt för att Aiden som satt några bänkar bort också skulle höra. Jag såg inte Lucys svar men jag såg Aiden som försökte pressa ner ett flin, och det var seger nog.

''Vilken härlig skara vi har fått ihop här'' sa Mr. Stevensen sarkastiskt. Jag kikade mig runt. Det var jag, Aiden, Lucy och ett antal andra elever jag inte hade en aning om vilka de var. ''Ni kommer att få var sitt papper, här vill jag att ni skriver ner varför ni hamnade här idag. Inte något dumt svar, inte något oseriöst. Den som svarar oseriöst får en till kvarsittning plus en extra uppgift.'' Alla stönade och Mr. Stevensen flinade. ''Hela sidan ska vara fylld och inte bara ett ord upprepat hela tiden. Detta är inte The Breakfast Club, alla ska göra var sitt. Sitta på sin bänk och lämna in om'' han tittade på sin klocka.'' exakt 1 timme och 58 minuter'' sedan lade han fram papper på bordet och gick ut.

*

Jag funderade på hans fråga. 'Varför hamnade ni här idag?' För att Aiden är ett svin verkade inte som ett seriöst svar, dock var det all sanningen. Men att dra hela historien, verkade inte så troligt heller. Jag sneglade över på Aiden som inte heller hade börjat skriva.

''Kom igen, stanna här med mig. Vi kan gå in här.'' bad jag och pekade på dörren bakom oss. Jag hade Aiden i ett stadigt grepp i min armar.

''Jag vet inte....'' tvekade han.

''Din pappa är 10 mil borta.'' han verkade fundera på det lite mer.

''Okej, men när vi berättar denna historien kan vi i alla fall låtsas att jag tjatade emot mer?'' jag flinade och drog med mig honom in.

Hade jag vetat just då att hans pappa skulle komma tillbaka för att han glömde sin checkbok, så skulle jag ha tänkt mer än att dra in han i just hans pappas kontor.

*

Mr. Stevensen kom tillbaka då jag precis hade hunnit skriva klart den sista meningen. Jag förundrades över vad det var som skapade sådan fart och gnista i mig att jag bara ville skriva.

''Då får jag be er att lägga fram era uppgifter här och sedan får ni gå.'' Alla reste sig upp, ja alla förutom Aiden. Men jag hade viktigare saker att göra än att spendera tid på honom. Som att åka ner till San Diego. Jag log stort när jag lade fram pappret vilket fick Mr. Stevensen att titta konstigt på mig. När jag kom ut så stod Amber där, med en blick som bad om förlåtelse för att hon inte var här innan.

''Du är skyldig mig minst 10 milkshakes.'' sa jag när jag kom fram till henne och hon verkade lättad för hon skrattade.

''Vad sägs om att jag köper en till dig nu, innan vi åker ner till San Diego för din dejt?'' blinkade hon och jag log större än vad jag gjort på länge.

''San Diego, nästa.'' utropade jag.

''Tack för att du stannade kvar.'' sa Mr. Stevensen och såg så uppriktigt sann ut. Jag ville kräkas. Det hade gått tjugo minuter sedan han avslutade klassen egentligen. Arton minuter sedan jag hörde att Emmett hade en fånig, äcklig, snuskig dejt med någon äcklig, fånig, nördig kille i San Diego. Som om jag brydde mig? Nej, han var säkert äcklig, fånig, konstigt och andra massa negativa adjektiv. Emmett fick dejta vem han ville, jag kunde inte bry mig mindre. Jag hade trots allt Lucas. Den tanken fick mig nästan att kräkas. Fem minuter sedan Mr. Stevensen frågade tillbaka mig in i klassrummet.

''Jag läste igenom både din och Emmetts papper direkt, och märkte några likheter. Men också stora skillnader. Jag har också märkt att du är den enda som kan komma under hans skinn, och likaså han under ditt. Och jag tänker inte pressa dig på infortmation. Men jag har fått upplysningar om att ni inte är på det bästa planet och rektorn har fått in klagomål om hur du behandlar Mr. Bledsoe. Så därför ber jag dig att läsa denna.'' Han hade gått fram till min bänk och lade nu ner ett papper. Längst upp stod det Emmett Bledsoe, och det var så klart hans papper som Mr. Stevensen ville att jag skulle läsa. Jag kände mig illa till mods. ''Kanske med hjälp av detta, kan du förstå att han har det inte lika lätt heller. Han verkar också ha en faderlig figur i sitt liv som inte vill det bästa, precis som du, Aiden.''

Varför är jag här? Det finns ett enkelt svar på den frågan och sedan ett väldigt komplicerat svar. Vilket är du intresserad av att höra?

Allting började den 7 februari, 1998. En liten sprallig pojke med allt för mycket spring i benen föddes vid namn, Emmett Bledsoe.

Drama queen.

Men det var inte då allt egentligen började, men det var då jag började att få in de normer som mina föräldrar ville ge mig. Alla är lika. Spelar ingen roll vare sig man var, kille eller tjej. Kom ifrån USA eller från Afrika. Om du var muslim eller kristen, eller ateist. Inget spelar någon roll, för vi alla är lika. Så varför när man behöver någon att förstå någonting så enkelt att alla vi människor är lika, så förstår dem inte? Hur ska man kunna säga sanningen till någon som saknar förmågan att förstå? Speciellt en faderlig figur, är det inte deras plikt att försöka att förstå? Hur ska man kunna vara sig själv om ens egen far inte förstår? Hur ska man säga sanningen till någon som saknar förmågan att förstå? Det är därför jag är här idag. För att någon saknar förmågan att förstå.

Min blick nådde klockan och sedan så var jag ur min bänk och springandes ut ur klassrummet. Jag låtsades inte om de ropen som Mr. Stevensen skrek efter mig. Ute på parkeringen väntade Mr. Andersen som vanligt och jag hoppade in i bilen.

''Aiden, vad händer?''

''LAX. NU.'' och bilen åkte iväg utan några frågor ställda.

*

Han verkar också ha en faderlig figur i sitt liv som inte vill det bästa, precis som du, Aiden. Kanske för vi pratar om samma pappa din jävel.

Det var oerhört mycket folk på flygplatsen vilket gjorde det ännu svårare att komma fram. Jag vet inte varför jag slängde blickar på klockan för jag hade ingen aning vilken tid jag skulle passa ändå.

Jag sprang fram till en av kassorna, eller vad heter det på flygplatser?

''Vart och när avgår flyget till San Diego?'' frågade jag hetsat och hon tittade på mig innan hon började söka på datorn.

''17:35'' svarade hon så lugnt att jag ville slå henne i ansiktet. Jag tittade på klockan igen. 17:05.

''Finns det något sätt att komma till den gaten?'' frågade jag.

''Inte utan biljett.'' svarade hon lite smått irriterat.

''Om jag köper en biljett då?'' Hon tittade på datorn igen. Tryckte på lite tangenter och drog ut längre av min tid.

''Tyvärr finns det inte lediga platser kvar på det flyget. Men du kan få biljetter till nästa.''

''Kan du kalla på någon genom högtalarna?'' Hon verkade tappa tålamodet med mig.

''Jag är rädd att de redan har gått på planet. Men jag kan boka biljett till nästa flyg som går 19:05.'' Jag suckade tungt.

''Då kommer det vara försent.''

'Det var 7 kvarsittningar, Thaim. Om du inte vill ha en till så kanske vi kan börja med lektionen nu?'' Sa han med ett överlägset leende, och alla i klassrummet visste att han borde veta bättre. Men Aiden kunde inte låta sin stolthet komma i kläm så han var beredd på fler.

''När du ändå säger det, Mr. Hope-''

''Aiden, för i helvete.'' Utbrast Emmett helt plötsligt och flertal elever hoppade till, inklusive Alex som hade slutat lyssna på Aiden för flera kvarsittningar sedan. Till allas förvåning så teg Aiden.

''Bra, då nöjer vi oss med 7 st och Emmett'' sa han och vände blicken mot Emmett. ''Du får göra Aiden sällskap idag efter skolan för ovårdat språk.''

Alexs perspekiv

''Så en dejt, alltså?'' sa jag förvådnansvärt. Amber satte sig ner på änden av sängen medans jag gick fram och tillbaka från garderoben och resväskan som låg på sängen.

''Tro det eller ej, så ja.'' skrattade hon lyckligt. Jag log varmt mot henne och tog några steg så jag kom tillbaka till garderoben.

''Så vem är den lyckliga killen?'' frågade jag nyfiket samtidigt som jag drog fram ett par hotpants och tittade på dem.

''Han går på Kearny High School i San Diego. Åh! Sexigt. Ta med dig dem.'' sa hon och blinkade åt mig. Jag kastade generat hotpantsen på henne och hon packade villigt ner dem i väskan.

''San Diego, tar inte det typ 2 timmar att åka dit med bil?'' frågade jag henne och lade ner en sista tröja innan jag stängde väskan.

''Jo och 4 timmar med buss, 13 timmar med cykel och ungefär 41 timmar att gå.'' Jag brast ut i skratt och likaså gjorde Amber.

''Vem skulle få för sig att gå till San Diego, eller cykla för den delen.''

''Man kanske har mycket att tänka igenom.'' Jag skakade på huvudet och hon flinade.

''Var och en får göra sina egna misstag.''

''På tal om misstag, så måste jag bege mig innan jag kommer försent till att träffa Emmett.'' Hon reste sig upp hastigt och gick fram till mig och gav mig en lång kram. ''Ta hand om dig, okej?'' sa hon och höll mig fortfarande i ett varmt grepp. Ödmjukheten fick mig att vilja gråta, be henne stanna och övertala mig att jag också skulle stanna. Men nästan som hon kände av det släppte hon och gav mig ett stort leende.

''Säg hej till Jaden från mig.'' blinkade hon och jag kände mig själv rodna. Jag hörde henne skratta hela vägen till dörren men hann inte göra så mycket innan ett annat ansikte visade sig i dörren.

''Är du klar?'' frågade Julian och tog min resväska när jag nickade och vi gick tillsammans mot dörren. Vi gick i tystnad ut till hissen och Julian pratade inte förrän vi var på väg ner. ''Du vet att jag skulle åkt med om det gick va?'' jag nickade. ''Jag har precis fått ett riktigt jobb och träffat en tjej som jag verkligen tycker om. Och i alla fall du får du ett par lediga dagar i från skolan. '' Julian hade kommit hem med det största flinet på sina läppar efter han varit ute på sin dejt. Berättat allting om Stephanie och hur underbar hon var.

''Jag vet att du skulle om du hade kunnat, men det suger lite, du vet....'' sa jag och tittade ner i marken.

''Jag vet. Men jag är aldrig mer än ett telefonsamtal iväg. Kom i håg det, hermana (syster på spanska).''

*

Pappa stod tillsammans med Jaden utanför hotellet bredvid en välbekant bil när jag och Julian kom ut. Båda två log stort och vinkade, till och med Mr.Quing vinkade inne från bilen och jag kunde inte låta bli att skratta när jag vinkade tillbaka. Julian kastade in min väska i bagaget och drog sedan in mig för en lång, hård kram. Pappa gjorde detsamma.

''Kom ihåg vad jag sa, Alex.'' sa Julian och jag nickade och hoppade sedan in i bilen efter Jaden.

''Nästa stopp, Wallington.'' sa han glatt.

Han ljög. Nästa stopp för LAX för att ta ett flyg, sedan från flygplatsen i Seattle med bil till Wallington. Men efter cirka 4 timmar var vi på den väg som jag inte åkt på, på minst ett halvår. Senaste gången jag åkte här hade snön täckt alla gator och hus. Och när jag tittade ut genom fönsterrutan kunde jag konstatera att precis ingenting hade ändrat sig.

''Andra uppfarten till höger.'' sa jag till Mr.Quing som aldrig hade varit i en sådan här liten stad i hela sitt liv. Uppfödd i HongKong och sedan flyttat till Los Angeles. Han måste känna sig helt vilsen, för vi har inte mött en bil på säkert 2 km. Men han nickade och följde mina instruktioner. Och snart så var vi på min gatuväg igen, på gatan jag vuxit upp men allting likadant ut men ändå så annorlunda. Det rök i vissa skorstenar som vanligt. ''Det är inte mat som håller oss vid liv här, det är skorstenarna'' brukade morfar alltid säga. Vilket var sant, utan dem hade vi alla frusit ihjäl. Fast det var väl mer brasan som höll oss vid liv, inte skorstenarna i sig. Men jag fattade poängen.

''Huset med den gröna brevlådan.'' sa jag och Mr.Quing nickade igen. Jaden satt helt tyst fast jag kände hans blick på mig hela tiden. Jag visste att han var rädd att jag skulle spricka, som om jag var gjort utav glas. Jag visste inte hur jag skulle ta det, så jag struntade i det och struntade i den irritation som bubblade smått i mig. Bilen körde upp på uppfarten utanför mitt gamla hus. I fönstret kunde jag se ett ljus skina igenom och jag visste att det var mormor som satt och väntade på oss.

''Är du okej?'' frågade Jaden och jag hade inte märkt själv att jag börjat skaka. Jag tittade på honom och såg den mest ärligaste blicken i hans ögon. Jag ville inte dröja detta längre än vad jag redan gjort så jag nickade även fast jag inte var helt okej och öppnade bildörren.

*

Mormor hade gjort i ordning middag när vi kom in och vi kunde alla bara vara oerhört tacksamma och le stort. Jaden och mormor verkade komma bra överens och han fick till och med kalla henne Beth, vilket är ett stort steg när man pratar om min mormor. Men även fast vi åkt i hygglig tid så började dagen gå mot sitt slut men det var en sak jag vill hinna göra innan. Jag tittade upp på klockan som visade strax efter fyra.

''Om du ska gå, så får du gå nu. Innan det blir mörkt.'' sa mormor mjukt och gav mig ett tröstande leende. ''Jag var där igår, men jag har ett nytt ljus här du kan ta med dig.'' Hon gick fram till ett skåp och tog fram ett ljus och gav det till mig. Mamma var en sådan avbild av mormor att det ibland var svårt att titta för länge på henne. Hennes hår var dock inte brunt längre utan grå, men hon hade fortfarande rätt så långt hår. Fortfarande lika silkeslent som det varit i mina 14 år. Hon var inte lika smal som hon var förut, men absolut inte tjock.

''Vill du att jag ska gå med?'' frågade Jaden och det var första gången jag hörde honom prata på minst tjugo minuter. Jag skakade på huvudet.

''Vissa saker måste man gå igenom själv.''

*

Jag böjde mig ner vid gravstenen som det stod Rose Morales på, tände ljuset och satte ner den intill blommorna jag misstänkte att mormor satte dit igår. Det var inte första gången jag var här. Jag var här nästan varje dag efter mamma gick bort, fast det är bara Julian och pappa som vet. Chelsea förstod aldrig grejen med gravar även fast hon försökte förstå, Jeremy hade inte så mycket att säga eftersom han aldrig känt någon nära som dött.

''Hej mamma.'' sa jag. Först trodde jag att jag var galen som satt och pratade med en gravsten. Men pappa hade sagt att många gör så, till och med han och i ärlighetens namn så kändes det alltid bättre efteråt. Jag har aldrig tänkt på vad som händer efter döden. Visar hon mig vägen från himlen eller är jag ensam här? ''Förlåt att jag inte kommit tidigare, jag har varit upptagen med att förstöra mitt liv lite till.'' skrattade jag halvhjärtat. Jag tittade runt mig, kyrkogården var helt tom och snön täckte de lägre gravstenarna men mammas var hög nog att inte ta för mycket skada. ''Mamma, jag har så många frågor. Jag känner mig bedövad och halv, jag har en wallington winter på insidan. Och jag saknar dig så oerhört mycket att det gör ont.'' De varma tårnarna som rann ner för mina kinder brändes mot mina kalla hud. ''Jag har inga svar, mamma.'' Jag andades ut.

''Pappa och Julian saknar dig också. Vi pratar inte om det så ofta, men jag ser hur de båda har sämre och bättre dagar. Jag önskar att du var här just nu. Du skulle veta precis vad att säga och göra. Jag är så vilsen utan dig.''

''Jag träffar honom nu. Jag gillar honom verkligen, det skrämmer livet ur mig.''

Jag tog fram ett papper ur min jackficka och satte ner den under ljuset. ''Jag hoppas att du hör mig, vart du är är.''

*

Jadens perspektiv

Jag hörde de klampande stegen i trappan innan jag hörde henne braka igenom dörren till hennes sovrum. Jag hann inte öppna munnen innan hon kastade sig på sängen och in i min famn. Mina händer smekte hennes hår och hon borrade in sig i min hals.

''Det är okej, Alexandra. Du är okej.''

''Jag trodde inte att...Det var så....Hon..'' snyftade hon.

''Shh, du är okej nu.''

''Sjung för mig?'' frågade hon och lät så ömtålig att jag inte hade tid att vara generad över att det var första gången jag skulle sjunga för henne.

Come stop your crying, it will be alright. Just take my hand, hold it tight. I will protect you from all around you, I will be here, don't you cry. For one so small, you seem so strong. My arms will hold you, keep you safe and warm. This bond between us, can't be broken. I will be here, don't you cry. 'Cause you'll be in my heart. Yes, you'll be in my heart from this day on, now and forever more. You'll be in my heart, no matter what they say. You'll be here in my heart, always.

''Pappa, inget av det här skulle hända mig.'' gnällde jag och tittade upp på honom. Han satte sig ner bredvid mig.

''Det är mycket som händer som vi inte tycker skulle hänt.'' sa pappa och lade en stödjande arm runt mig.

''Detta är ingen tid för en filosofilektion pappa.'' skrattade jag halvhjärtat. Han log mot mig och drog mig närmare.

''Jag vet, hija. Men jag menar det, du kan inte styra över allting, vare sig du vill eller inte. Ibland måste du låta saker ske, dålig och bra.'' Jag svarade inte, så han fortsatte. ''Vill du berätta vad som hände?'' frågade han.

''Jag är trött, pappa. Jag är trött på all drama. Jag bor mil ifrån Chelsea och Jeremy, jag har en pojkvän jag inte kan kalla pojkvän för anledningar jag inte förstår. Jag känner mig som en tredje hjul med Amber och Emmett, och Emmett är gay, så hur kan jag vara ett tredje hjul? Och jag är trött på att bo på ett hotell pappa, jag är trött och vilsen.'' Jag slog ut med händerna och suckade hopplöst.

''Jag förstår hija, men varför känner du dig vilsen?''

''Mestadels för jag aldrig har varit på den här delen av inspelningslokalen förut.'' muttrade jag och pappa skrattade.

 (lyssna gärna medan du läser)

28 timmar tidigare

Jag behöver inte dem och jag behöver absolut inte honom. Vem tror han att han är kommer utklädd till mig? Till en fest jag vart med och fixat? Ilskan i Aidens huvud skrek högre än rösten i hans hjärta när hans personliga chaufför körde honom tillbaka till de finaste kvarteren igen. Mr.Andersen, chauffören visste bättre än att fråga varför Aiden stack tidigare och vad som var fel. Ibland så kändes det som att han var den enda som verkligen visste hur Aiden kände. Men han visste att det fanns en annan också, det var därför Aiden var som han var just nu. För någon komit under hans skinn vilket får honom att tappa balansen.

''Tack'' mumlade Aiden när Mr.Andersen parkerade bilen utanför ett gigantiskt vitt hus. Aiden hoppade ut men hörde hur vindrutan till passargerarsätet åkte ner.

''Aiden'' Mr.Andersens röst ekade nästan i den annars tomma området. Aiden vred bara på huvudet för att visa att han lyssnade. ''Ring om det är något. Och var försiktig, okej?'' Aiden svarade inte, men väntade en halv sekund innan han började gå igen. Och Mr. Andersen tog upp sin mobil och skickade iväg ett snabbt sms.

Han är hos Lucas

Aiden släppte sig själv in, som så många gånger förut den här terminen. Han visste att Lucas var i källaren, med sina andra vänner, precis som vanligt. Lucas var en av pappas bästa vänners son och pappa hade varit mer än glad när Aiden sa att han ville vara med honom. För Lucas skulle aldrig göra något fel och han var inte Emmett. Det var två saker som hans pappa var säker på, Aiden var bara säkert på en sak. Han var inte Emmett. När det kom till att han inte skulle göra något fel förstod man annorlunda direkt när man kom in i källaren. Röklukten spreds i rummet lika fort som röken själv. Någon låg däckad på golvet bredvid dörren och Aiden var tvungen att ta ett stort kliv för att komma över honom.

''Aiden'' utbrast en kille med lika svart hår som den svarta tröjan han bar.

''Lucas'' svarade Aiden.

''På dåligt humör idag också ser jag, hur kommer det sig att du bara kommer när du är på dåligt humör?'' frågade han men halsade sin öl sekunden efter så Aiden svarade inte. Det fanns två soffor som var fyllda mer folk, några hånglade, vissa pratade, några rökte på och en del var redan däckade.

''Vi kan gå hit in'' sa Lucas och började gå mot en dörr längre in i källaren. Aiden har varit här för många gånger så det var ingenting nytt för honom och tillsammans gick dem in i ett rum där det bara fanns en stor säng.

''Vad får det vara idag, Mr.Thaim?'' log han och lät sina händer glida längst hans armar.

''Säg att du älskar mig, bara för inatt, även fast du inte gör det.'' Han gav honom en övertygande kyss rakt på munnen. ''Jag ger dig allt du vill ha, hela mig. Bara låtsas att du älskar mig.'' och Lucas gjorde precis det när han drog Aiden ner i sängen.

Bring your love baby I could bring my shame. Bring the drugs baby I could bring my pain. I got my heart right here, I got my scars right here hördes någonstans i bakgrunden. Just tell me you love, only for tonight, only for one night, even though you don't love me.

6 timmar tidigare

Aiden gled in i klassrummet helt oberörd av allas gloende blickar. Emmett satt intryckt mot väggen med Alex bredvid sig, rädd för att möta blick med Aiden, även fast han aldrig fick chansen. För Aidens blick var fast på golvet framför sig. Men han såg inte ut som om han skämdes, mer att han var bestämd att komma till sin plats. Mr.Hope kom in i klassrummet och tittade sig runt, han var redan på dåligt humör, hela klassen kunde se det. Han slängde upp sin väska på katerden vilket fick några halvsovande elever att rycka till.

''Jag hoppas att alla har med sig sina uppgifter och lagt dem på här, precis som Sam Travis'' sa han samtidigt som han läste namnet på den översta pappret av dem som hade lämnat in. Aiden räckte upp handen och visste i samma ögonblick som Mr.Hope mötte hans blick att han var inte på humör för Aiden idag.

''Ja, Thaim?'' frågade han för han hade förväntat sig detta.

''Jag har inte lämnat in min.'' svarade han nochalant.

''Och får jag fråga varför?''

''Du kan fråga men du kommer inte få något svar.'' flinade Aiden och slängde upp sina fötter på bänken framför sig. Några elever tittade avundskt på honom medan vissa skakade på huvudet.

''Ner med fötterna, pojk.''

''Jag är rätt säker på att pappa betalade för de här bänkarna, så jag kan egentligen göra vad jag vill med dem.'' Aiden flinade fortfarande och man kunde se hur Mr.Hopes ansikte förvreds till rött under slaget av en sekund.

''Thaim, nu. Annars blir det kvarsittning efter skolan.'' varnade han.

''Det är okej, jag har inte så mycket att göra efter skolan ändå.''

''Då kanske du blir glad att du får två, en idag och en imorgon.'' Aiden lutade sig tillbaka på stolen med ett nochalant uttryck. Han ryckte på sina axlar som svar på Mr.Hopes kommentar. Det pågick en stund, Aiden slängde en elak kommentar mot Mr.Hope och han svarade med att ge honom kvarsittning.

''Jag kan dagen efter det, men sedan måste jag titta min kalender.'' skrattade Aiden och verkade mer obesvärad än han var. För han tänkte inte erkänna hur hans puls ökade med varje kvarsittning eller hur han ville få bort den äcklande minen på Emmetts ansikte.

''Det var 7 kvarsittningar, Thaim. Om du inte vill ha en till så kanske vi kan börja med lektionen nu?'' Sa han med ett överlägset leende, och alla i klassrummet visste att han borde veta bättre. Men Aiden kunde inte låta sin stolthet komma i kläm så han var beredd på fler.

''När du ändå säger det, Mr. Hope-''

''Aiden, för i helvete.'' Utbrast Emmett helt plötsligt och flertal elever hoppade till, inklusive Alex som hade slutat lyssna på Aiden för flera kvarsittningar sedan. Till allas förvåning så teg Aiden.

''Bra, då nöjer vi oss med 7 st och Emmett'' sa han och vände blicken mot Emmett. ''Du får göra Aiden sällskap idag efter skolan för ovårdat språk.''

Inspirerad av Wicked Games - The Weeknd och The Breakfast Club

Mer Jaden och Alex i nästa kapitel.