jadensmithtime

'Det var 7 kvarsittningar, Thaim. Om du inte vill ha en till så kanske vi kan börja med lektionen nu?'' Sa han med ett överlägset leende, och alla i klassrummet visste att han borde veta bättre. Men Aiden kunde inte låta sin stolthet komma i kläm så han var beredd på fler.

''När du ändå säger det, Mr. Hope-''

''Aiden, för i helvete.'' Utbrast Emmett helt plötsligt och flertal elever hoppade till, inklusive Alex som hade slutat lyssna på Aiden för flera kvarsittningar sedan. Till allas förvåning så teg Aiden.

''Bra, då nöjer vi oss med 7 st och Emmett'' sa han och vände blicken mot Emmett. ''Du får göra Aiden sällskap idag efter skolan för ovårdat språk.''

Alexs perspekiv

''Så en dejt, alltså?'' sa jag förvådnansvärt. Amber satte sig ner på änden av sängen medans jag gick fram och tillbaka från garderoben och resväskan som låg på sängen.

''Tro det eller ej, så ja.'' skrattade hon lyckligt. Jag log varmt mot henne och tog några steg så jag kom tillbaka till garderoben.

''Så vem är den lyckliga killen?'' frågade jag nyfiket samtidigt som jag drog fram ett par hotpants och tittade på dem.

''Han går på Kearny High School i San Diego. Åh! Sexigt. Ta med dig dem.'' sa hon och blinkade åt mig. Jag kastade generat hotpantsen på henne och hon packade villigt ner dem i väskan.

''San Diego, tar inte det typ 2 timmar att åka dit med bil?'' frågade jag henne och lade ner en sista tröja innan jag stängde väskan.

''Jo och 4 timmar med buss, 13 timmar med cykel och ungefär 41 timmar att gå.'' Jag brast ut i skratt och likaså gjorde Amber.

''Vem skulle få för sig att gå till San Diego, eller cykla för den delen.''

''Man kanske har mycket att tänka igenom.'' Jag skakade på huvudet och hon flinade.

''Var och en får göra sina egna misstag.''

''På tal om misstag, så måste jag bege mig innan jag kommer försent till att träffa Emmett.'' Hon reste sig upp hastigt och gick fram till mig och gav mig en lång kram. ''Ta hand om dig, okej?'' sa hon och höll mig fortfarande i ett varmt grepp. Ödmjukheten fick mig att vilja gråta, be henne stanna och övertala mig att jag också skulle stanna. Men nästan som hon kände av det släppte hon och gav mig ett stort leende.

''Säg hej till Jaden från mig.'' blinkade hon och jag kände mig själv rodna. Jag hörde henne skratta hela vägen till dörren men hann inte göra så mycket innan ett annat ansikte visade sig i dörren.

''Är du klar?'' frågade Julian och tog min resväska när jag nickade och vi gick tillsammans mot dörren. Vi gick i tystnad ut till hissen och Julian pratade inte förrän vi var på väg ner. ''Du vet att jag skulle åkt med om det gick va?'' jag nickade. ''Jag har precis fått ett riktigt jobb och träffat en tjej som jag verkligen tycker om. Och i alla fall du får du ett par lediga dagar i från skolan. '' Julian hade kommit hem med det största flinet på sina läppar efter han varit ute på sin dejt. Berättat allting om Stephanie och hur underbar hon var.

''Jag vet att du skulle om du hade kunnat, men det suger lite, du vet....'' sa jag och tittade ner i marken.

''Jag vet. Men jag är aldrig mer än ett telefonsamtal iväg. Kom i håg det, hermana (syster på spanska).''

*

Pappa stod tillsammans med Jaden utanför hotellet bredvid en välbekant bil när jag och Julian kom ut. Båda två log stort och vinkade, till och med Mr.Quing vinkade inne från bilen och jag kunde inte låta bli att skratta när jag vinkade tillbaka. Julian kastade in min väska i bagaget och drog sedan in mig för en lång, hård kram. Pappa gjorde detsamma.

''Kom ihåg vad jag sa, Alex.'' sa Julian och jag nickade och hoppade sedan in i bilen efter Jaden.

''Nästa stopp, Wallington.'' sa han glatt.

Han ljög. Nästa stopp för LAX för att ta ett flyg, sedan från flygplatsen i Seattle med bil till Wallington. Men efter cirka 4 timmar var vi på den väg som jag inte åkt på, på minst ett halvår. Senaste gången jag åkte här hade snön täckt alla gator och hus. Och när jag tittade ut genom fönsterrutan kunde jag konstatera att precis ingenting hade ändrat sig.

''Andra uppfarten till höger.'' sa jag till Mr.Quing som aldrig hade varit i en sådan här liten stad i hela sitt liv. Uppfödd i HongKong och sedan flyttat till Los Angeles. Han måste känna sig helt vilsen, för vi har inte mött en bil på säkert 2 km. Men han nickade och följde mina instruktioner. Och snart så var vi på min gatuväg igen, på gatan jag vuxit upp men allting likadant ut men ändå så annorlunda. Det rök i vissa skorstenar som vanligt. ''Det är inte mat som håller oss vid liv här, det är skorstenarna'' brukade morfar alltid säga. Vilket var sant, utan dem hade vi alla frusit ihjäl. Fast det var väl mer brasan som höll oss vid liv, inte skorstenarna i sig. Men jag fattade poängen.

''Huset med den gröna brevlådan.'' sa jag och Mr.Quing nickade igen. Jaden satt helt tyst fast jag kände hans blick på mig hela tiden. Jag visste att han var rädd att jag skulle spricka, som om jag var gjort utav glas. Jag visste inte hur jag skulle ta det, så jag struntade i det och struntade i den irritation som bubblade smått i mig. Bilen körde upp på uppfarten utanför mitt gamla hus. I fönstret kunde jag se ett ljus skina igenom och jag visste att det var mormor som satt och väntade på oss.

''Är du okej?'' frågade Jaden och jag hade inte märkt själv att jag börjat skaka. Jag tittade på honom och såg den mest ärligaste blicken i hans ögon. Jag ville inte dröja detta längre än vad jag redan gjort så jag nickade även fast jag inte var helt okej och öppnade bildörren.

*

Mormor hade gjort i ordning middag när vi kom in och vi kunde alla bara vara oerhört tacksamma och le stort. Jaden och mormor verkade komma bra överens och han fick till och med kalla henne Beth, vilket är ett stort steg när man pratar om min mormor. Men även fast vi åkt i hygglig tid så började dagen gå mot sitt slut men det var en sak jag vill hinna göra innan. Jag tittade upp på klockan som visade strax efter fyra.

''Om du ska gå, så får du gå nu. Innan det blir mörkt.'' sa mormor mjukt och gav mig ett tröstande leende. ''Jag var där igår, men jag har ett nytt ljus här du kan ta med dig.'' Hon gick fram till ett skåp och tog fram ett ljus och gav det till mig. Mamma var en sådan avbild av mormor att det ibland var svårt att titta för länge på henne. Hennes hår var dock inte brunt längre utan grå, men hon hade fortfarande rätt så långt hår. Fortfarande lika silkeslent som det varit i mina 14 år. Hon var inte lika smal som hon var förut, men absolut inte tjock.

''Vill du att jag ska gå med?'' frågade Jaden och det var första gången jag hörde honom prata på minst tjugo minuter. Jag skakade på huvudet.

''Vissa saker måste man gå igenom själv.''

*

Jag böjde mig ner vid gravstenen som det stod Rose Morales på, tände ljuset och satte ner den intill blommorna jag misstänkte att mormor satte dit igår. Det var inte första gången jag var här. Jag var här nästan varje dag efter mamma gick bort, fast det är bara Julian och pappa som vet. Chelsea förstod aldrig grejen med gravar även fast hon försökte förstå, Jeremy hade inte så mycket att säga eftersom han aldrig känt någon nära som dött.

''Hej mamma.'' sa jag. Först trodde jag att jag var galen som satt och pratade med en gravsten. Men pappa hade sagt att många gör så, till och med han och i ärlighetens namn så kändes det alltid bättre efteråt. Jag har aldrig tänkt på vad som händer efter döden. Visar hon mig vägen från himlen eller är jag ensam här? ''Förlåt att jag inte kommit tidigare, jag har varit upptagen med att förstöra mitt liv lite till.'' skrattade jag halvhjärtat. Jag tittade runt mig, kyrkogården var helt tom och snön täckte de lägre gravstenarna men mammas var hög nog att inte ta för mycket skada. ''Mamma, jag har så många frågor. Jag känner mig bedövad och halv, jag har en wallington winter på insidan. Och jag saknar dig så oerhört mycket att det gör ont.'' De varma tårnarna som rann ner för mina kinder brändes mot mina kalla hud. ''Jag har inga svar, mamma.'' Jag andades ut.

''Pappa och Julian saknar dig också. Vi pratar inte om det så ofta, men jag ser hur de båda har sämre och bättre dagar. Jag önskar att du var här just nu. Du skulle veta precis vad att säga och göra. Jag är så vilsen utan dig.''

''Jag träffar honom nu. Jag gillar honom verkligen, det skrämmer livet ur mig.''

Jag tog fram ett papper ur min jackficka och satte ner den under ljuset. ''Jag hoppas att du hör mig, vart du är är.''

*

Jadens perspektiv

Jag hörde de klampande stegen i trappan innan jag hörde henne braka igenom dörren till hennes sovrum. Jag hann inte öppna munnen innan hon kastade sig på sängen och in i min famn. Mina händer smekte hennes hår och hon borrade in sig i min hals.

''Det är okej, Alexandra. Du är okej.''

''Jag trodde inte att...Det var så....Hon..'' snyftade hon.

''Shh, du är okej nu.''

''Sjung för mig?'' frågade hon och lät så ömtålig att jag inte hade tid att vara generad över att det var första gången jag skulle sjunga för henne.

Come stop your crying, it will be alright. Just take my hand, hold it tight. I will protect you from all around you, I will be here, don't you cry. For one so small, you seem so strong. My arms will hold you, keep you safe and warm. This bond between us, can't be broken. I will be here, don't you cry. 'Cause you'll be in my heart. Yes, you'll be in my heart from this day on, now and forever more. You'll be in my heart, no matter what they say. You'll be here in my heart, always.