jadensmithtime

Fy skäms för mig som inte uppdaterade igår, fy för att jag lovade och inte höll det. Här i alla fall kapitel 13, och de som kommenterar får en gigantisk kram.

Förresten, hej till Saga som presenteras i detta kapitel, yay för dig.

Alexs perspektiv

Emmett blev räddad av skolklockan och det var inte förrän vi var hemma hos honom vi hade chansen att fortsätta vårt samtal. Emmetts hus var lika gigantiskt som alla andras i denna delen av Los Angeles. Efter ett steg innanför dörren förstod man att hans mamma var en inredare. Allting smällte samman på ett sådant perfekt sätt. Det var inte som hemma hos mig där det inte var ovanligt att blå och lila, eller röd och grön blandades, helst alla fyra färger. Vad kan jag säga? Spanjorer. Vi slängde oss i de svarta sofforna som var dekorerade med röda kuddar som nästan var den enda färgkällan i rummet. Emmetts mor steg in i rummet med en bricka med lemonad och glas.

''Lite förfriskningar.'' sa hon glatt och ställde ner brickan på bordet framflr oss. Chelsea och Jeremy satt och viftade med händerna framför deras rödsprängda kinder men lyckades pressa fram ett leende. Vi alla tackade i kör och hon var strax ute ur rummet igen.

''Kom igen, jag ser på er allesammans att ni har frågor.'' sa Emmett. Inte ens den bästa sökare hade kunnat hitta någon negativ energi när han pratade. Det var som om här, hemma, i denna stund var han faktiskt stolt över sig själv. Vilket han borde vara hela tiden. Jag, Jeremy och Chelsea tittade på varandra. När han berättade för mig första gången, för någon vecka sedan fick jag aldrig chansen att fråga någonting. Och nu, när jag väl fick det, så visste jag inte ens vart jag skulle börja. Till min lättnad behövde jag inte det för Jeremy tog frågan i egna händer och det förvånade mig inte.

''Är inte personer som du... ofta...'' han stannade upp och Emmett flinade.

''Som Kurt i Glee? Överkänsliga, extremt modefixerade, tjejiga med en pipig röst?'' Vi tittade återigen på varandra och skämdes när vi alla nickade.

''De flesta kanske är det också. Men jag låter inte för kön jag attraheras av låtas påverka vem jag är som person.'' förklarade han och allting kändes så självklart helt plötsligt. ''Jag gillar att träna, basket, gymma you name it. Jag älskar action filmer, sci-fi filmer. Jag är precis som du Jeremy, fast den enda skillnaden är att jag också gillar folk som du.''

''Fast Jeremy gillar faktiskt inte action filmer, han är svag för lite romantik.'' flinade jag och jag fick en armbåge stött i min midja av Jeremy. Emmett skrattade.

''Men du är bara tretton.'' konstaterade Chelsea.

''Fjorton.'' rättade Emmett. ''Gått om en klass.''

''Du fattar vad jag menar'' Chelsea rullade sina ögon och Emmett skrattade till igen.

''När du checkar ut de personer som din bästa vän gör.'' han nickade mot Amber. ''Och fantiserar om dem på samma sätt som henne, går det långtsamt upp för en oavsett ålder.'' Jag lät min hjärna absorbera informationen samtidigt som jag tog en slurk av den iskalla lemonaden. Alla verkade bli tillfredsställda av svaren men jag kände mig inte riktigt färdig än.

''Men det är ännu en sak jag inte fattar. Hur fick Aiden reda på något?''

''Det kan jag svara på.'' hördes från dörren. Och där stod en tjej med brunt långt här, som nådde ner till naveln och det vackraste gröna ögon jag någonsin sätt på en flicka. Jag kände igen henne från en bild från Emmetts mobil, eller snarare bilderna, det var säkert hundra av dem. Men det var inte förrän Emmett öppnade sin mun jag fick ett namn på henne.

''Detta är min syster, Saga.'' log han.

*

''Vi kan inte hålla på såhär för alltid, du vet de va?'' sa jag där jag låg med mitt huvud på Jadens bara överkropp. Solen sken rakt ovanför oss och om man lyssnade noga kan man höra hur vågarna slår mot strandkanten med någon sekunds mellanrum.

''Vad då för någonting?'' Han drog sin hand över min högra sida. Från höften till min bikiniöverdels början och ner igen. Rörelsen gav mig gåshud som jag vet att han också märkte även fast han inte sa något.

''Gömma oss, på dolda ställen.'' svarade jag.

''Vi är ju på en strand just nu.'' Hans handrörelse slutade inte och det gjorde det svårt för mig att hålla kvar en irritation i min röst.

''Det är en privatstrand, vid dina föräldrars strandhus.'' Han skrattade till.

''Jag vet, guapa.'' Hans ordval förvånade mig och när jag tittade upp i hans bruna ögon såg jag ett stort flin på hans läppar.

''Du är inte den enda som kan spanska.'' sa han stolt.

''Men alla gånger jag pratade med pappa..-''

''-om hur mycket du hatade din praktik, och hatade mig?'' avbröt han. ''Jag förstod vart enda ord.'' Jag gjorde en bittermin som fick han att skratta till.

''Kommer du ihåg vad vi pratade om igår?'' frågade han. Jag nickade till svar. ''Jag kan berätta om henne nu om du vill. Felicite alltså.'' Ännu en gång nickade jag till svar men lade en stödjande hand på Jadens bröstkorg på grund av nervositeten i hans röst och ansikte. Han tog ett djupt andetag innan han började sin historia.

Det var i mitten av terminen. Jag var på väg till Aiden hus, som vanligt träffades vi varje fredag hemma hos honom. Klockan slog precis över till halv sju när jag tog ett steg in på hans uppfart. Vi hade bestämt att vi skulle träffas klockan sex, så jag var helt säker på att jag var den sista som anlände. När jag kom närmare och närmare huset var det inte Moises skratt eller Mateos dumma kommentarer eller Felicites välkända skratt. Inte ens Aidens tjötade om att han har fått en roll i en ny hollywood film. Och framdörren var öppen, så det var det jag borde höra. Det var det jag ville höra. För att Aiden hade precis fått en kille relegerad från skolan, och det var den stora anledningen till varför vi skulle träffas. Vem ville inte ha Ben utkickad från skolan? Så när jag stod vid dörren kanske det borde ha slagit mig att ingenting var som det borde vara. När jag klev in i huset och gick förbi hallen för att gå in i vardagsrummet, det var då jag första gången hörde röster.

''Det var du eller hur?'' den arga rösten ekade i det tomma huset och jag visste att den tillhörde Aiden. ''Din äckliga hora'' Jag stannade upp förstelnad.

''Vad fan ska du göra? Jag kanske ska berätta för dina grabbar din stora hemlighet?'' Felicite. Jag kände igen hennes ljuva stämma. Detta var stunden då jag borde ha gått i in i rummet, men mina ben lät mig inte.

''Du skulla aldrig våga.'' Jag såg inte Aiden men jag kände hans hånleende ända hit.

''Testa mig.'' Jag hörde fotsteg närma sig, men så upphörde stegen och en smäll hördes och sedan lade det sig en tung tystnad över hela huset.

Jaden andades tungt när han avslutade sin historia och jag lät mig själv andas ut det andetag jag inte kom ihåg att jag höll inne.

''Vad var det som hände?'' Jaden skakade på huvudet som om han vägrade tro på minnena i hans huvud.

''När jag kom in i rummet låg Felicite på golvet, efter fem minuter var en ambulans där, Aiden grät och hans mamma skrek.'' Orden satte sådan skräck i mig att jag inte fick fram några ord i början. Hur hade hon hamnat där? Vad hände sedan? Det var så mycket jag ville fråga.

''Hon vaknade upp på sjukhuset, men hon kom inte ihåg någonting. Aidens hus städades upp, vi pratade aldrig om händelsen. Det enda som finns kvar är Felicites jack i bakhuvudet.''

Alexs perspektiv

''Du behöver inte följa med mig hela vägen upp.'' nämnde jag för säkerligen sjätte gången ikväll. Jaden fortsatte nonchalant framåt. Vi gick ut ur hissen och jag tog täten på väg mot mitt rum.

''Hur är det? Bo på hotell menar jag.'' frågade han medan vi gick igenom korridoren.

''Okej, antar jag.'' Vi vandrade vidare och nådde tillslut dörren med dörrnumret 709 och jag drog upp mitt nyckelkort. Jaden stannade upp och jag gjorde likadant. Vi stod mitt emot varandra under en tystnad som kanske skulle ses som pinsam, men den var bara en tystnad.

''Jag hann aldrig säga förlåt för att jag inte gjorde någonting. Vare sig för Emmett eller dig för den delen. Jag bara stod där, när jag borde ha gjort något. Jag borde inte ens vart där från början, och det Aiden gjort mot dig... jag.....''

''Jaden, stopp.'' jag gav ifrån mig ett milt skratt. ''Du svamlar'' Han tittade på mig på ett generat sätt och sedan ner på golvet.

''Förlåt.'' Jag skrattade lätt igen men sträckte ut handen, lade den på hans kind och vände hans blick mot min.

''Även fast jag inte gillar att du var en av dem som fick Emmett på fall, så är det inte ditt fel. Aiden och Emmett har saker som måste redas upp. Och du har din egen anledning varför du är vän med killen.'' Jag tänkte tillbaka på vad han sagt förut, om Felicite. ''Du kommer undan den här gången.'' Han skrattade och jag drunknade i det sättet hans panna rynkade sig och hans ögon lyste upp på ett himmelskt sätt.

''Vad hände med dig förresten? Hos rektorn?''

''Kvarsittning''

''Jag vet inte hur du gör det. Hur länge har du varit här? Snart en månad, och du har gett iväg tre högerkrokar.'' Jag log generat. ''Jag borde veta, jag fick två av dem.'' Han skrattade men jag kunde inte vara annat en generad. ''Och nu har du lyckats få kvarsittning. Du är min Gud, Morales.''

''Akta så du inte får en till.'' sa jag sarkastiskt och han flinade. Sedan lutade han sig in, och jag kunde inte annat än att möta honom halvvägs. Våra läppar möttes ännu en gång. Det började mjukt, lugnt och jag kände återigen smaken av hans läppar få någonting i min mun att vattnas efter mer. Kyssen övergick till mer passion jag slängde mina armar runt hans nacke och våra kroppar var i stort sätt på varandra. Jag var den första som bröts kyssen fast med ett stort leende på mina läppar, precis som Jaden. Jag satte in kortet i kortläsaren, det lyste grönt och dörren öppnade sig en aning. Jaden smekte sin hand över min kind.

''Godnatt Alexandra.'' Sa han och gav mig en lätt puss på kinden. Jag kunde ha nämnt att jag hatar när folk kallade mig det. Eller att det bara var mamma i hela världen som fick säga det. Men när namnet lämnade hans tunga lät det inte lika hårt som när andra sa det, eller lika stelt eller skarpt. Det lät bara rätt. Det kändes bara rätt.

''Godnatt Jaden.'' Log jag. Han vände sig om och började gå tillbaka mot hissen. Då och då lät han blicken glida tillbaka mot mig med ett leenden. Jag stod där i dörren tills jag inte såg honom längre, tills hans fotsteg inte längre var hörbara, ensam kvar med ett stort leende på mina läppar.

Jag steg in i mitt rum som för ovanlighetens skull var lite kyligt, vilket gladde mig. Sova i ett varmt rum var en omöjlig uppgift. Jag sparkade av mig mina skor och satte kurs mot badrummet.

''Åh, godnatt Alexandra. Åh, gift dig med mig.'' Jag hoppade till men kunde hålla balansen även fast mina ben var vingliga. Jag tände taklampan och fann Julian liggande på min säng.

''Julian!'' utbrast jag. ''Du skrämde livet ur mig.''

''Om du inte var så inne i din egen lilla värld, där du och Jaden rider in i solnedgången skulle du märkt både mina skor och att tvn faktiskt var på.''

''Hur kom du ens in hit?'' Jag slängde mig bredvid honom och tog vattenflaskan ur hans hand.

''Pappa hade en extra nyckel'' sa han lugnt. ''Vad är grejen med dig och Jaden? Trodde ni hatade varandra? Och var det kyss ljud jag hörde genom dörren? Och de där om att du hade slagit någon tre gånger? Och något med kvarsittning? Du har haft mycket för dig du, syrran.''

''Inga andra frågor du vill ställa? Jag menar medan du ändå håller på.'' Han grimaserade åt mig.

''Jag gick kvarsittning för jag slog en kille idag, hans namn är Aiden. Han gick på min vän, så jag gjorde vad vilken annan människa som helst skulle göra. Sen sade han något om mamma och jag hoppa på honom.'' Julian skrattade och sträckte ut näven.

''Stolt över dig. Jag tränade dig väl.'' Han skrattade åt sig själv. ''Du lät han kalla dig Alexandra. Inte ens jag får göra det.''

''Det kändes bara rätt.'' svarade jag ärligt.

''Och hur mycket jag än vill höra om din nya kärlek så har jag en överraskning'' sa han glatt.

''Jag hatar överraskningar'' svarade jag buttert.

''Jag vet.'' flinade han.''Men du kommer gilla den här. Den är i mitt rum. Kom!'' Han reste sig upp och gick mot dörren och jag följde motstridigt efter. Julian sprang nästan fram till sin dörr och jag var tvungen att små jogga för att hinna med. Han gav mig nyckeln och jag öppnade hans dörr. Jag klev in i hans rum och möttes av två bekanta ansikten.

''Chelsea! Jeremy!'' Skrek jag glatt och slängde mig i deras famnar. Doften av dem båda slog mig så hårt att jag var tvungen att ta ett djupt andetag för att inte börja gråta.

''Vad gör ni här?'' Min röst var fortfarande hög och alldeles för glad.

''Din...Julian, sa att du hade det lite kämpigt.'' sa Chelsea och vi alla tre log mot min bror. ''Men vi vill höra allt, kom igen.'' Vi alla satte oss i Julians säng, till och med han själv. Och jag började långsamt berätta allt jag vart med om den senaste månaden.

*

Efter ett okej från både pappa och rektorn som både ansåg att det endast skulle göra mig gott, satt jag tillsammans med mina två vänner från Wallington, plus mina två nya vänner. Jag var förvånad hur bra dem hade kommit överens. Antagligen för att Chelsea och Amber var en kopia av varandra, och Jeremy och Emmett likadant, nästan i alla fall.

''Alla ser så kända ut här.'' beundrade Chelsea medan hon tittade runt i cafeterian.

''Det är för dem flesta är det, eller i alla fall deras föräldrar.'' svarade Emmett lugnt.

''Vad gör din föräldrar, Emmett?'' frågade Jeremy vänligt.

''Film producent.'' Jeremy nickade. Pratet fortsatte, och pågick oavbrutet. Jag kunde inte annat än luta mig tillbaka och bara glädjas över att allting nästan var som det skulle.

''Oh herre.'' pep Chelsea och slog handen för munnen. ''Det där är Aiden Thaim.'' Jag skakade på huvudet.

''C, jag berättade om honom förut.'' Hon tittade förstummat på mig.

''Är han den Aiden? Aiden som snackade skit om din morsa?'' Hennes ansiktsuttryck förvreds till ett mer besviket utrryck. ''Men han är ju så snygg.''

''Vi vet.'' suckade Emmett och vi alla fall ut i skratt. Skrattet tycktes väcka Jaden ur sina tankar från sitt bord och han tittade upp. Våra blickar möttes med ett leende och han mimade, hej. Jag mimade tillbaka och ett ännu större leende sprack över hans ansikte men i nästa sekund bröts blicken och mitt medvetande återgick till mitt bord.

''Du berättade aldrig varför han fattade tycke av dig från början Alex.'' sa Jeremy men han fick det mer att låta som en fråga.

''Ehm...'' Jag tittade över mot Emmett och han skakade på huvudet men bara så lite att bara jag kunde se. ''Jag tittade på han, jag antar att han har ett kort temperament.''

''Kom igen, Alex. Ingen har ett sådant temperament, speciellt om han är ''känd'' då är han van vid att folk tittar på honom.'' sa han misstroget. Kan han inte bara släppa det?

''Vad ska jag säga? Killen har stubin. Släpp det!'' Jag högg ner min gaffel i min mat som en hint att han skulle släppa det.

''Han snackade skit om din mamma, och hans idiotiska vän gjorde också det. Varför försvarar du honom?'' Och det verkade som han inte tänkte släppa det. Jag suckade tungt men precis när jag var på väg att säga till han på skarpen öppnade Emmett munnen.

''Det är inte han hon försvarar utan mig.'' Jag kastade en blick över på Emmett.

''Emmett, du måste inte.'' sa jag men han avbröt mig genom att hålla upp handen. Jag såg hur Amber lade en stödjande hand på Emmett lår och jag visste att han skulle berätta för dem.

''Jag är gay.''

Kommentar?

I detta kapitel kommer en flicka vid namn Felicite presenteras, hon är en vinnare av karaktärstävlingen men hennes riktiga namn är Fanny.  Hon är mailad, så om ditt namn också är Fanny så är det du beroende på om du har fått ett mail eller ej :) Jag har valt ut två andra också, Saga och Kristine. Men när era namn kommer in är ännu inte bestämt.

Glöm inte att kommentera i slutet av kapitlet, detta är en rätt lång sådan. Thank you Jadenators!

Alex perspektiv

''Ms.Morales. Kan du vara snäll och informera mig om vad som hände ute i korridoren?'' Rektorns röst var skarp och hans ansikte lyste av ren ilska.

''Jag...Han...'' Jag fick inte fram något. Jag hörde Aiden småskratta bredvid mig och jag klamrade fast mina händer för att inte slå honom igen. Han satt med papper över näsan, papper som var röd fläckigt av blod. ''Aiden hade Emmett uppressad mot väggen och jag försökte stoppa det.'' sa jag med min samlade kraft. När jag nämnde Emmetts namn förändrades rektorns ansiktsuttryck och han tittade besviket på Aiden.

''Aiden, du kan gå nu.'' sa han. Aiden flinade mot mig när han reste sig upp och gick förbi mig. Jag reste mig i demonstration.

''Tänker ni bara låta han gå? Om det är någon som borde få gå är det ju jag.'' ropade jag ilsket.

''Ms. Morales, sätt dig ner'' Jag hörde dörren stängas och vi var ensamna. Jag korsade armarna framför bröstet och frustade tungt.

''Jag kallade dig hit innan allt detta för att jag ville belöna dig för att visat att din förra lärare, Mr.Scott trodde fel om dig. Han trodde att du var bortom räddning och jag ville berätta att han hade fel.'' Jag pressade ner ett leende. Tro mig, jag ville visa han annorlunda också. ''Men.'' Alltid ett men, leendet försvann lika snabbt som det uppkom och jag tittade upp på rektorn. ''Tro inte att detta beteende går förbi. Jag kan inte göra något åt Aiden om inte Emmett kommer till mig om det eftersom jag inte såg något. Men, när det gäller dig Alex så har jag inget annat val än att ge dig kvarsittning.''

*

''Kvarsittning? För hur länge?'' frågade Emmett oroande när vi gick ut ur skolan.

''Hela veckan'' svarade jag bittert. Solen bländade som vanligt när vi trädde ut efter en allt för lång skoldag. I min ögonvrå såg jag hur Jaden sa hej då till sina vänner och försvann ur synhåll bakom skolan. ''Jag tror att jag går hem, det är så fint väder.'' Amber och Emmett mumlade ett hej då i deras gång och jag små joggade för att hinna ikapp Jaden. Skolgården började tömmas på folk eftersom skolbussarna snabbt fylldes på. Runt krönet såg jag Jaden gå ensam och jag snabbade på mina steg så jag hann upp till honom. Med en smäll tryckte jag upp honom mot tegelväggen och han tittade chockerat på mig. Med båda mina händer på hans bröst höll jag honom tätt mot väggen.

''Vad är ditt problem?'' föste han ur sig lika förvånat som förbannad. Han försökte vränga sig ur greppet men jag hade hela min vikt framhävd i händerna vilket gav mig ett stort övertag.

''Vad mitt problem är? Det är inte jag som går runt och mobbar folk.'' skrek jag tillbaka. Ytterst förbannad och det hördes på min röst.

''Du vet ingenting'' svarade han lugnt men fortfarande argt.

''Antagligen inte. Jag visste att du var en bitchigt rikemansbarn men jag trodde då fanimej inte att du var en jävla mobbare.'' Alla ord gled ur mig och jag hann inte tänka på mina ordval.

''Är det var du tror om mig?''

''Jag vet inte vad jag tror om dig.'' svarade jag ärligt och puttade till hans bröstkorg lätt innan jag släppte ner mina händer. ''Jag förstår mig inte på dig.'' Han suckade tungt.

''Varför bryr du dig ens?''

''Om dig? Jag vet inte. Jag börjar bry mig mindre. Om Emmett? Han är en av de enda vännerna jag har här....''

''Vän?'' frågade han misstänksamt.

''Ja, vän.'' Han verkade tänka på något och jag lät sekunder falla i tystnad. ''Vet du ens varför dem gick på honom?'' Han skakade på huvudet.

''Aiden berättade ingenting bara att Emmett visste något som kunde få Aiden i trubbel.'' Jag fann mig själv skrattandes och Jaden tittade frågande på mig.

''Du är så ovetande att det är skrattretande.''

''Du känner inte mig'' sa han och tog ett steg fram. Jag vägrades att skrämmas bort så jag gjorde detsamma, med en halv meter mellan våran ansikten sa jag.

''Visa mig då.''

*

Jag hade ingen aning vad han ville ha fram igenom att dra mig hela vägen till hans hus. Men tillbaka där igen kunde jag inte sluta tänka på allt som hänt dagen innan. Även fast spillrorna från glaset låg kvar så kunde jag inte gå förbi utan att slinka en blick in. Jaden flinade när han såg mig och jag kände hur mina kinder hettade till och jag slog han lätt på armen. Han gav ifrån sig ett lätt skratt men jag fortsatte att följa efter honom i alla fall. Han ledde mig igenom hans slott till hus till den helt motsatta sidan än dörren och det var då jag förstod att jag skulle få se hans rum. Tanken skapade välkomnande känslor i min mage som jag försökte låta bli att reagera på. Han steg i det rum som jag aldrig skulle tro var Jadens över huvudtaget. Det såg ut som vilket tonårsrum som helst, förutom att möblerna säkerligen inte var handlade från IKEA utan mer specialdesignade från Gucci om de nu höll på med sådant. Väggarna var ljusa, i någon äggvit färg. Rummet i sig var elegant men kläderna som tänkte både stolar, säng och golv gjorde de mindre graciöst.

''Förlåt för röran, trodde inte att någon skulle komma hit.'' sa han en aning generat och jag gladde mig över att han inte kom till mitt hotellrum som säkerligen var tusen gånger stökigare. Jag satte mig ner i den fåtölj som underligt nog var klädfri men Jaden stod vid sängen.

''Nå?'' frågade jag och lade mitt högra ben över de andra. Han skrattade till och satte sig ner på sängkanten med knäna mot mig.

''Okej.'' sa han och slog ut med sina händer. ''Ehm. Mitt namn är Jaden Christopher Syre Smith. Jag är född 8 Juli 1998 här i Los Angeles. Jag började med skådespeleri när jag var 6 år. Min favorit färg är svart och röd. Jag har två syskon, Willow och Trey. Förutom Moises och Mateo är Justin Bieber en av mina närmsta vänner.'' Jag tittade misstroget på honom.

''De där hade jag kunnat googla på.'' Det fick honom att skratta. ''Vem är du egentligen?'' Han tittade på mig och tycktes tänka på någonting innan han reste sig upp. Han gick förbi mig och böjde sig ner vid väggen. Öppnade någons slags hemlig lucka och tog upp en låda. Han drog handen över översidan och skrapade bort dammet som lagt sig på den. Han reste sig upp igen, gick fram till mig och gav den till mig. Han satte sig på fåtölj armen och jag tittade ner på lådan. Det var vanlig trälåda.

''Öppna den.'' Jag andades in och gjorde som jag blev tillsagd. I lådan låg foton och flera brev.

''Vad är det här?'' frågade jag och lät min hand glida ner i lådan och tog upp ett av fotografierna. Tjejen i fotografiet hade blont hår med stora blandfärgade ögon, som verkade skifta i från grå, till blå, till grön. Jag kunde inte hjälpa att känna ett avund till flickan i bilden. Hon var så vacker.

''Detta är anledningen varför jag inte bara kan bryta med Aiden.'' sa han och tog fotot ur min hand.

''Detta är Felicite.'' Han log när han sa hennes namn vilket inte lättade trycket i magen alls. Jag var så fokuserad på mig själv att jag inte hann se de tårar som bildades upp i Jadens ögon, som han snabbt skrubbade bort.

''Vill du berätta om henne?'' frågade jag mjukt. Ville inte trycka på fel knappar.

''En annan gång'' svarade han. ''Det är något annat jag vill göra först.'' sa han. Han greppade tag i mina händer och drog mig upp ur fåtöljen. Jag hörde honom mumla något i stil med. What the hell innan jag kände hans starka samt mjuka läppar mot mina. Efter chocken lagt sig och min hjärna förstod vad som höll på kunde jag långsamt börja kyssa tillbaka. Jag var övertygad om att just nu om någon tog en närmare titt bakom mina stängda ögon skulle de se de fyrverkerierna som utlöste. Jag lät min hand landa på hans bakhuvud medan han lade sin på min höft för att dra mig närmare. När vi båda slutade för att få ordentligt med luft var våra läppar både röda och en aning svullna.

''Du sa att din bästa vän var Justin Bieber. Namnet känns bekant, går han på vår skola?'' frågade jag. Jaden brast ut i skratt och jag tvingades med. Och jag visste att jag inte kunde få nog av det skrattet.

Jag uppskattar ALL feedback ni någonsin skulle kunna ge!

Alexs perspektiv

Förvånad att jag faktiskt hade tagit mig till skolan idag gick jag mot cafeterian med Emmett och Amber. De konverserade som vanligt oavbrutet. Men mina hjärna gick på overdrive med ett genensamt ämne, Jaden. Killen som igår försökt kyssa mig. Killen med de absolut vackraste ögonen jag någonsin försvunnit djupt i. Killen som jag igår tänkte låta kyssa mig. Men han var också personen som fört mig, Emmett och Amber närmade varandra. Och inte för vår kärlek till killen, snarare tvärtom. Hur skulle jag kunna berätta för dem? Det fanns ingen chans att jag faktiskt skulle kunna göra det, eller hur? Med tankarna fortfarande pulserande i huvudet nådde vi äntligen fram till matkön.

''Alex'' sa Emmett och viftade en hand framför ansiktet på mig. Jag vaknade upp och skrattade lätt mot honom. ''Din praktik, hur var...''' Emmett slutade tvärt, mitt i meningen, men blicken fast bakom mig. Amber stod också stilla, tyst. Jag vände mig hastigt om just i takt med att se De Tre Musketörerna skrida fram. Fast denna gången var dem inte 3, utan 4. Killen som gick i den plats Jaden brukade gå var lång, muskulös med blont hår och stack ut från de andra som hade brunsvart hårt. Jag tittade ut över resten av cafeterian, allt var tyst. Killen skrockade lätt för sig själv medan han gick fram mot ett av borden. Utan att säga ett ord, reste sig alla som satt på bordet sig upp. De fyra killarna slog sig ner vid bordet och alla verkade komma till liv igen. Det började med viskningar och sedan var allting som vanligt. Kön började gå framåt och vi plockade åt oss mat. Jag skulle precis fråga vad som stod på när Emmett hann före.

''Inte än, inte här. Titta inte på honom.'' mumlade han tyst så knappt jag hörde. Jag följde efter längre in i cafeterian men kunde inte låta bli att slinka in en blick mot honom. Mina andetag stannade upp i en millisekund när jag såg att hans blick redan var på mig. Han mumlade något till de andra och de skrattade högt. Ja, alla utan Jaden. Han gav ett av de fejkade leende jag inte sett de senaste veckorna. Röd i ansiktet för att blivit på kommen tittandes slank jag ner mitt emot Emmett och Amber.

''Nå?'' sa jag med skakig röst.

''Du tittade på honom eller hur?'' Emmetts röst var fortfarande en viskning.

''Vad tror du? Ber du denna tjejen att göra något så gör hon det.'' småskrattade Amber, som var betydligt mer avslappnad än Emmett. Jag skrattade till. Sant.

''Det där är Aiden'' fortsatte Amber. Jag kunde inte låta bli att känna att en rysning pred sig genom hela min kropp när hon sa hans namn. ''Och jag är förvånad över att du inte har två hål i nacken än. Han har inte släppt ögonen från dig sedan du satte dig ner.'' Plötsligt fick jag en klump i magen.

''Vem är killen?'' Det var min tur att viska nu.

''Aiden är son till Russel Thaim. En av det rikaste personerna i Kalifornien. Aiden är skådespelare, precis som din älskade Jaden.'' Hon skrattade till och jag fejkade ett. Om hon bara visste. ''Han fick huvudrollen i en film. Jag trodde inte han skulle komma tillbaka än.'' fortsatte hon.

''Varför är alla rädda för han?'' Frågan var oundviklig.

''Han är inte bara den rikaste, snyggaste, elakaste personen på den här skolan. Han är också rektorns brorson. Det är nästan omöjligt att få han relegerad från skolan. Tro mig dem försökte förra året.''

''Varför stirrar han på mig?'' Emmett satt med huvudet ner och sa inte ett ljud så Amber fortsatte.

''Antagligen för att du är med Emmett. Han vet något om Emmett som annars bara jag vet.'' Jag kastade en frågande blick på Emmett men såg bara hans blonda hår. Men som om han kände Ambers blick på honom nickade han. Och om jag sa att jag blev förbluffad om vad Amber berättade skulle det fortfarande vara en underskattning.

*

Efter att fått en lapp av rektorn att ta mig till hans kontor under matematiken, gick jag längst korridoren. Eftersom alla har lektion, och ingen är tillåten i korridoren utan lapp var den folktom. Jag lät min hand glida över de blåa skåpen på min vänstra sida medan jag andades in tystheten. På grund av den tystnad som skulle ligga blev jag förvånad när jag plötsligt hörde röster innan jag skulle svänga runt hörnet. Jag stannade upp och lät mina öron avgöra vem det var jag skulle möta.

''Vem har du berättat för?'' rösten ekade korridoren. Den var arg. Ilsken. Den var Aidens. Inget svar hördes. Tveksam vad jag skulle göra stod jag kvar.

''Har du tappat tal förmågan?'' sa Aiden ännu en gång. Det måste hänt något som inte ett öra kan uppfatta för helt plötsligt började människorna bakom hörnet skratta. Jag kunde peka ut vem skrattet var i en folkmassa. Jaden.

''Låt mig bara gå'' mitt andetag sattes kort och jag kände hur mina ben blev lika svaga som rösten som gav ifrån sig orden. Men i nästa sekund var de dubbelt så starka. Emmett. Emmett och Aiden och helt plötsligt förstod jag hela scenariot. Vad Aiden var så rädd för att Emmett skulle berätta. Jag kunde inte längre hejda mina ben som redan hade satt fart framåt. Synen jag fick se visste jag skulle jaga mig i minnet långtid. Emmett var intryckt i ett hörn, omringad av De Tre Musketörerna och med Aiden rakt framför sig. Men han såg stark ut, inte svag som hans röst lät innan. Emmett såg alltid stark ut, han var muskulös. De måste ha hört mina steg för de svängde runt.

''Lite orättvist eller hur?'' hörde jag mig själv säga. ''Fyra mot en?'' Jag skrockade till. ''Eller det kanske är det enda sättet för er att vinna? Jag såg Emmett pressa ner ett leende medan jag stolt visade upp mitt.

''Alex, eller hur?'' Aiden tog ett steg fram. Om jag kände ett obehag vägrade jag visa det nu. ''Dig har jag hört talas om...'' sa han medan han slank en blick mot Jaden. Jaden som stod fast frusen.

''Bara dåligt hoppas jag'' Sa jag och tog ett steg framåt.

''Tro mig, det var det.'' hånlog han. Moises och Mateo skrattade men Jaden var fortfarande tyst.

''Vad var de du sa Jaden? Något med att du har slavat och trånat efter honom nu i två veckor.'' Skrattet fortsatte och jag kände hur ilskan inom mig bubblade, kokade upp. Aiden cirkulerade nu runt mig. Som en haj. Hotfullt som han bar all makt på sina axlar.

''Din mamma kanske inte hann lära dig bättre'' Han hade funnit min svaghet och han utnyttjade den och jag lät mig själv bli utnyttjad. Men när ilskan gjorde allt svart för mig, när jag hoppade på honom var han redan beredd. Jag fick endast in en spark rakt i magen innan jag själv landade tungt på marken. Det var som all luft inom mig försvann då jag landade pladask på min rygg. Men ilskan bedövade smärtan och jag var snabbt uppe på ben igen. Min högerkrok svek mig inte och han ylade av smärta när jag träffade hans näsben perfekt. Men ögonblicket var förbi när vi hörde en röst eka i ren ilska i korridoren.

''Ms.Morales. Mrs.Thaim. Mitt kontor NU.'' ropade rektorn hotfullt.

Hoppsan hejsan. Jag tycker det är så roligt att skriva om Aiden, yay!

Och jag vet att jag lovade karaktärer i detta kapitel men de passade inte riktigt in. Och har fått massa nya mail också måste läsa igenom alla. Men nu längre är det slut och jag skall välja två stycken ikväll.

Vad tycker ni om Aiden? Vad är det han är rädd att Emmett skall berätta? TALK TO ME LOVES.