jadensmithtime

’’Pappa, jag måste ringa ett samtal.’’ I den stunden visste jag att jag var tvungen att sluta ta allting för givet. Och jag tänkte börja att sluta ta en av det viktigaste personerna i mitt liv för givet. Jag knappade in Jadens nummer i mobilen.

’’Hej ängel’’ svarade han men lät distraherad. ’’Jag kan inte prata just nu.’’ Jag hann inte svara innan jag hörde något som han tydligen inte ville att jag skulle höra. För han hyssjade personen i bakgrunden. Den som flög först in i mitt huvud var Madison, men nej. Jag kände igen skrattet mer än så. Det tillhörde Nathalie.

Belles perspektiv

Jag fortsatte stirra från min klocka ner till mobilen. Klockan visade 23.14 precis som fyra blickar sedan. Mobilen har inte lyst upp de senaste sju timmarna. Jag drar täcket i sängen över mig men släpper inte mobilen med blicken. Vad döljer Jaden för mig? Varför ljög han om Nathalie? Och varför kom Nathalie hit i från början? Tankar som jag vägrat tro om min bästa vän glider in i huvudet i alla fall. Kanske är jag paranoid? Jaden och Nathalie? Jag flinar för mig själv. Mest för att få mig själv att känna mig bättre inombords. Jag gräver ner den tanken, täcker den med alla mina andra tankar och bestämmer mig för att ringa Taylor. Men efter många och långa toner måste jag tillslut ge upp och lägger på. En annan kväll hade jag inte brytt mig men i kväll känns allting annorlunda. Jag skickar iväg ett par sms, både till Jason, Jasmine och Justin. Efter någon timmas väntan ger jag upp. Kanske har dom redan tröttnat på hur jag ser på livet. Kommit på innan mig att jag har tagit dem för givet. Kanske håller all min tur på att ta slut.

Morgonrutinen som långsamt smygt sig på var inte annorlunda idag. Duschad, sminkad och redo gick jag nu tillsammans med Taylor i köpcentret. Hon fortsatte att rabbla på om San Diego och om hur hennes farmor endast lät henne vara ute till klockan nio. Det var det bästa med att umgås med Taylor, hon skötte snacket och jag kunde gå och lyssna. Jag hade berättat om samtalet med Jaden och hur det kändes som om alla undvek mig men hon hade lovat mig att jag bara var överkänslig med allt som hänt den senaste tiden. Vi gick in i en affär som heter moments som jag ärligt tror att Taylor har stamkort i. Affären är full med klänningar av alla smaker vilket faller Taylor in i smaken perfekt.

''Bryans bror ska ha inflyttningfest, måste ha en ny klänning'' sa hon.

''Jag visste inte att Bryan hade en bror'' svarade jag medan jag gick och tittade runt bland klänningarna. Ärligt så visste jag inte så mycket om Bryan, förutom att han var med i fotbollslaget i skolan.

''Det är mycket du inte vet, Sverige'' svarade hon och blinkade. Tydligen. Kommentaren slog mig rakt i magen även fast den inte var menad så. ''Du skulle passat perfekt i denna'' sa Taylor och visade upp en beige tunika.

''När ska jag ha på mig den?'' men jag kunde inte sluta tänka på hur den faktiskt skulle kunna se ut på mig.

''När du går med mig till Bryans bror ikväll'' sa hon och la till ett stort leende.

''Så det var vad denna shoppingturen handlade om'' flinade jag.

''Snälla'' bad hon.

''Allt för dig''

''Hur fick du tag på en limo?'' frågade jag Bryan där vi satt på väg till hans bror.

''Ikväll är en speciell kväll'' svarade han bara. Limousinen stannade och jag tittade på mobilen en sista gång innan jag lade ner den i min handväska. Men fortfarande ingenting för varken Jaden eller Nathalie. Belle. Sluta tyck synd om dig själv nu! Jag rätade på mig och gick efter Taylor och Bryan. Märkte inte ens att dit vi gick såg mer ut som en lokal än hus eller lägenhet.

''Säkert att vi har kommit rätt?'' frågade jag men fortsatte att gå efter dem. Solen hade börjat gå ner, men det var fortfarande ljust och varmt.

''Vi måste bara hämta en grej'' sa Taylor snabbt. Vi gick igenom en dörr som säkerligen var den tyngsta jag vart med om men Bryan höll upp den som om det inte var något. Jag gick tätt efter Taylor genom den lite ödsliga korridoren. Hon stannade utanför en dörr och väntade in Bryan som kommit lite efter.

''Du först'' sa hon och öppnade dörren. Samtidigt som jag smet in igenom dörren möttes jag av en gigantiskt stor grupp som tillsammans skrek:

''SUPRISE!''

Jag har aldrig i hela livet känns mig mer som en idiot som jag gjorde i det ögonblicket. Jag hade fokuserat så mycket på Jaden och Nathalie att jag inte ens hade hunnit reagera på att det var min födelsedag idag. Pusselbitarna som legat utspridda överallt hade äntligen pusslats ihop. Allihopa var här. Alla jag tänkte på innan jag somnade igår kväll. Överallt var det ballonger och i högra hörnet fanns det en stor scen. Musiken som spelades var en härlig bakgrund på det hela. Till höger om mig stod Ryan och Chaz tillsammans med Justin som vinkade glatt när vi mötte blickar.

''Överraskad?'' hördes en röst bakom mig. Jag vände mig om och såg Jadens ansikte. Snyggare än någonsin med en jeans och en skjorta.

''Hur?'' men jag tappade bort mig. Jag var mållös.

''Vet du hur svårt det var att hålla något sådant här hemligt för dig? Nathalie hade så svårt att ljuga för dig att jag fick erbjuda henne ett hotellrum istället för att bo hos dig.'' Någonting i mig ilade när han nämnde Nathalie. ''Och om det samtalet igår kväll. Jag var här då och fixade inför idag.''

''Det var inte meningen att du skulle höra mig i bakgrunden. Jag har mått dåligt över det hela dagen.'' Det var Nathalie som hade hunnit upp bredvid mig. Jag la ena armen över Jaden och andra över Nathalie.

''Fy fan vad ni är bra. Tack''

''Tacka oss inte än.'' sa Nathalie snabbt och pekade mot den vänstra sidan av scenen. Mina ben började springa innan jag själv hade hunnit reagera på vem som stod där framme. Dom såg på mig och började båda två springa mot mig.

''Jasmine! Jason!'' små skrek jag när jag när jag slängde mig i famnen på dem båda. Från den stunden översvämmades jag med personer som både hälsade grattis och beklagade min far. Min mamma kom efter ett tag precis när draget var igång och musiken var på högsta. Jag kände någon som petade på min axel.

''Belle, detta är min bror.'' sa Bryan. ''Men som jag hört har ni träffats innan.'' jag stirrade in i det bekanta ansiktet. Luke.

''Hej Belle'' sa han vänligt. ''Trevligt att träffa dig, igen.'' Även biten med Luke pusslades ihop nu. Bryan var brodern som Luke skulle säga förlåt till. Jag var tvungen att få den historien från Bryan senare.

''Jag måste gå. Men jag ville bara säga grattis och ge dig detta. Hör av dig!'' han gav mig något som såg ut som ett visitkort, gav mig en hastig kram och gick sedan. Jag tittade ner på kortet. Luke Storm. Varför kändes det bekant? Talangscout och regissör. Det var inte för att han var Bryans bror jag känt igen honom, för jag visste inte ens att han hade en bror. Nej, han hade gjort musikvideon till inte någon mindre än Usher själv. Men jag hann inte tänka mer på det innan jag hörde Jadens röst från scenen.

''Tack för att ni alla har kommit hit i kväll.'' började han och såg ut över folken som samlats runt scenen. Det var mer folk än jag kände här men jag kände igen alla ansikten. Hälften av dem bodde på röda mattan. ''Vi är här för att fira en av det viktigaste flickan i mitt liv, efter min mamma såklart'' ett skratt spred sig över folkmassan och jag flinade. ''Hon har haft jobbiga dagar så jobbigt att hon glömde av sin egen födelsedag. Så jag skulle för några minuter ta och berätta för henne vad hon betyder för mig. Så jag kommer göra det på det sättet jag bäst vet hur.'' Kort efter det började musik spelas.

I know they say the first impression

Is the most important

But was it really in our case baby?

Jag skrattade till när jag mindes vad jag tyckte om Jaden första gången vi träffades.

I remember the first time we met,

I remember promise to myself,

If I could be the reason behind your smile,

My life would be complete, yeah.

Jag tittade mig runt omkring op Nathalie, Moises och Mateo som stod bredvid mig och vi alla log när vi kom ihåg gången då Jaden berättade det på flyget precis innan vi landade i New York.

Every day I learned to love you more,

Which feels more important?

Dosen’t it baby?

Jag tittade rakt in i hans vackra ögonen samtidigt som jag kände en tår rinna ner för min kind. Jag fick kämpa för att inte springa upp och kasta mig i hans armar.

You thought I just were another one,

Please tell me you were wrong girl,

Because maybe I ate all of your cereals,

And got on your nerves every now and then,

But the way you changed me,

From the boy who were forcing laughter,

To the boy who are now living in one,

Cause baby it really doesn’t matter how we got here

It just matter that we did

And all the disapproves and doubts

Only made us grow closer, didn’t it?

I was afraid to let you in,

Now I’m only afraid you would go,

But you’re my angel, and you already know

That I am all yours and I'm gonna let it show.

När han slutade låten rann mina tårar oavbrutet. Folket i rummet jublade och busvisslade medan Jaden sprang ner till mig.

''Vad är fel?'' sa han och la händerna om mitt ansikte.

''Inget'' sa jag och skakade på huvudet. ''Ingenting. Allting är perfekt. Du är perfekt. Jag älskar dig så mycket.''

''Sov lite, min ängel'' sa han med mjuk röst medan jag la mitt huvud mot hans bröstkorg.

''Nej'' svarade en aning snabbt. Jag behövde inte se hans ansikte för att veta att han undrade vad som var fel. ''Varje gång jag blundar så ser jag olyckan om och om igen''

Ännu en gång idag var jag överraskad över min ärlighet. Han tryckte om mig hårdare.

''Jag bekämpar mardrömmarna för oss båda i natt, försök att få lite sömn ängel.''

Jadens perspektiv

Jag tittade på hennes ansikte där hon låg bredvid. Hur kunde jag haft sådan tur? Att hitta en flicka som henne? Jag log för mig själv medan hon långsamt öppnade ögonen. Jag fann hennes blick och undrade för mig själv hur jag någonsin har kunnat leva utan henne.

’''Sovit gott?’’ sa jag och hon nickade tillbaka. Hon fick ett annorlunda uttryck i ansiktet.

’''Vem är där nere?’’ frågade hon.

’''Din mamma. Hon kom hem för en timme sedan’’ hon sa ingenting men borrade in huvudet i min hals vilket sköt iväg en härlig känsla i hela min kropp. Jag kysste henne på hjässan och log för mig själv. Det spelar ingen roll hur jag fick denna underbara flicka, det enda som spelar någon roll är att jag aldrig släpper henne igen.

’''Bra, jag behöver prata med er’’ sa Ellen när vi hand i hand nådde köket. Belle hade tagit på sig ett par hotpants och ett linne, vilket jag på något sätt inte kunde sluta att tänka på. Vi satte oss ner vid ett frukost dukat bord. Ellen satte sig mitt emot oss med sin kopp kaffe. Belle började genast ta mat som det var första gången hon någonsin sett mat. Jag små flinade åt henne innan jag själv högg in.

’'Vad var det du behövde prata om?’’ frågade Belle med munnen full av mat.

’''Jag vet att ni har spenderat många dagar tillsammans, även många nätter’’ jag stannade upp med att smöra mackan och hade en vag aning var detta var på väg. ''Jag vet inte riktigt vad jag tycker om att ni ofta nu för tiden sover hos varandra och framförallt inte i samma säng’’ Belle satte drickan i halsen och var tvungen att hosta. Hennes kinder blev röda och hon tittade panikslaget på mig men jag var lika förstummad som henne.

''Mamma...eh..’’ Belle försökte få fram någonting men Ellen avbröt henne.

''Nej, låt mig bara säga detta’’ sa Ellen en aning generat. ''Jag vet inte om ni har haft... sex, än.’’ Ellen tittade på mig men jag försökte undvika ögonkontakt. Jag kände att mina kinder hettades och jag kände mig helt obekväm. Och jag för alldeles förbluffad för att tala.

''Mamma...’’ försökte Belle ännu en gång.

’’Om ni använder skydd är det väl ändå okej för mig, men jag vill bara att ni ska tänka på vad ni gör.’’

''Mamma’’ sa Belle en aning mer bestämt den här gången. ’’Vi har inte haft sex’’ Jag visste inte vad Ellens ansiktsuttryck betydde om hon var lättad eller förvånad men jag visste vad Belles betydde, det var dags att lämna detta bord.

''Du valde en bra plats att bli stum på.’’ Sa Belle retsamt när vi gick längst vägen utanför hennes hus.

''Jag vaknade inte riktigt upp på morgonen och beredde mig för det samtalet.’’ Jag greppade tag i hennes hand och vi fortsatte att gå på vägen. Hon skrattade hennes härliga skratt och ett leende bredde ut sig över mina läppar.

''Förlåt. Jag hade ingen aning att hon skulle-.’’

Jag stannade upp henne och tittade in i hennes ögon. För en kort sekund glömde jag av vad jag skulle säga.

''Be aldrig om förlåtelse för något sådant igen, ängel.’’ sa jag och kysste henne på pannan.

’’Vi har aldrig direkt pratat om det’’ sa hon men tittade mig inte i ögonen.

 Belles perspektiv

Han hann inte svara innan hans mobil började ringa. Han fipplade upp sin mobil och tittade snabbt på skärmen. Han svarade inte vilket fick mig att vilja se namnet på displayen, jag tittade och tycktes utse Nath innan han stoppade undan mobilen igen.

''Jag måste gå’’ sa han och log mot mig. Han såg lite halvt stressad ut och jag undrade om det var samtalet som gjorde honom nervös.

''Vem var det som ringde?’’ frågade jag och tittade honom rakt i ögonen denna gången.

''Ehm... Moises’’ svarade han och jag såg på hela honom att han inte talade sanning. Han var inte den bästa på att ljuga. ’‘Jag ringer dig sedan’’ han kysste mig lätt på på munnen innan han sprang iväg.

Pappa låg på samma sätt i sängen som han legat när jag lämnade honom igår. Det var skönt att komma till honom efter det pinsamma bilresan med mamma. Han behövde fortfarande bära masken som hjälpte honom att andas och dem hade satt drän på sidorna på magen. Jag satte mig ner bredvid honom och tog tag i hans hand. Han öppnade ögonen när han kände värmen från min hand och han log. Han gjorde en gest att hjälpa honom ta av masken vilket jag gjorde.

’’Bara en liten stund’’ sa sköterskan bakom oss och pappa nickade.

’’Hade ni ett trevligt samtal med mamma?’’ flinade pappa.

’’Jag borde vetat att du låg bakom det hela’’ skrattade jag. ’’Om du inte hade legat här med brutna revben skulle jag slagit till dig’’ Han skrattade.

’’Oh, tur för mig då’’ Jag hade inte riktigt tänkt på hur mycket pappas olycka hade förändrat saker och ting. Kanske hade jag fortfarande smyg ut på kvällarna för att träffa Jaden och inte berättat. Mot alla odds, kanske detta faktiskt kunde leda till något bra ändå.

’’Du vet att jag tycker om Jaden va?’’ frågade pappa som om han kunde läsa mina tankar. ’’Men han sårade dig, men om du har kommit över det så måste jag också göra det. Det är det enda rätta.’’

’’Är du säker att du inte var en poet i ditt förra liv pappa?’’ flinade jag. ’’men tack. Jag tycker verkligen om honom.’’

’’På tal om saker du tycker om’’ sa pappa. ’’Scooter ringde förut. Tydligen så har jag på grund av min olycka ställt in flera träningspass för den nya musikvideon.’’ Vilket jag hade helt glömt bort. Det känns som det var så länge sedan på något sätt. Allting som har förändrats sedan Daisy försvann. Canada, Stratford, Jason och Jasmine, Ryan och Chaz, Familjen Smith, Nathalie och Alexander, Justin Bieber, Los Angeles. Bryan och Taylor. Luke. Alla personer och platser jag har vart på har på något sätt bara runnit igenom. Jag kom inte ihåg sista gången jag pratade med någon från Stratford. Jag har tagit allting för givet. Kanske var pappas olycka inte ett tecken på att jag skulle sluta ljuga, utan att sluta ta allting i mitt liv för givet.

’’Pappa, jag måste ringa ett samtal.’’ I den stunden visste jag att jag var tvungen att sluta ta allting för givet. Och jag tänkte börja att sluta ta en av det viktigaste personerna i mitt liv för givet. Jag knappade in Jadens nummer i mobilen.

’’Hej ängel’’ svarade han men lät distraherad. ’’Jag kan inte prata just nu.’’ Jag hann inte svara innan jag hörde något som han tydligen inte ville att jag skulle höra. För han hyssjade personen i bakgrunden. Den som flög först in i mitt huvud var Madison, men nej. Jag kände igen skrattet mer än så. Det tillhörde Nathalie.

''Hej'' sa han med svag röst. Hans blick var fäst på pappa som öppnat ögon igen. ''Jag är Luke''

Belles perspektiv

''Jag vågade inte komma först'' sa han lågt. Han satt mitt emot mig med pappas säng i mellan oss. Hans ansikte hade flera djupa sår som antagligen behövt en hel del stygn. Hans högra arm gick i en 90 °C vinkel på grund av gipset som han hade. Det var som om hans ansikte fastnat i det uttryck som han hade när bilarna krockade.

''Jag är glad att du kom'' sa jag och försökte låta så oberörd som möjligt. Sanningen är att utan honom hade jag antagligen inte suttit här nu. Eller den extrema sanningen är ju om jag inte hade ljugit hade ingen av oss varit här just nu. Allt detta ligger på mina axlar. Han flinade smått åt mig som om han förstod vad jag tänkte.

''Det är mitt fel-'' började han med ångerfull röst.

''Nej'' avbröt jag honom tvärt. Min plötsliga säkerhet fick honom att se förvånad ut. Förvånad över att det osäkra ansiktet kunde vara bestämd.

''Det är mitt fel'' Det såg ut som om han ville säga emot men han teg. Det var tyst en stund. Bara pappas ojämna andetag hördes i rummet. Jag tittade upp från pappa till Lukes ansikte. Han var ung och hade säkerligen inte haft körkort länge. Något i hans ansikte såg bekant ut men det var ju omöjligt. Jag har inte bott här så länge att jag börjar känna igen folk. Om man ens gör det i en stad som LA. Jag mötte hans blick men avbröt den direkt. Att se han i ögonen var som att se kraschen ännu en gång.

''Hur kan det möjligen vara ditt fel?'' frågade han och avbröt tystnaden. Jag tittade på pappa som såg så oberörd ut.

''Han kör ofta omkring när han är upprörd'' svarade jag men släppte inte blicken från pappa.

''Och du var anledningen till att han körde?'' det lät mer som han påstod fakta än att han faktiskt frågade men jag nickade vagt.

''Jag ljög'' svarade jag. Hans min blev ännu mer förvånad. ''Andra gången i hela mitt liv'' sa jag och hans ansiktsuttryck började flagna iväg. Han sa ingenting utan väntade på att jag skulle fortsätta samtalet.

''Jag ljög om vart jag befann mig. För andra gången. Och båda gångerna handlade det om samma person.''

''Pojkvän?'' frågade han och jag kände hans blick emot mig. Jag visste inte om han visste vem jag var eller rättare sagt om han visste att jag hade dejtat Jaden Smith. Jag lät honom uppfatta min tystnad som han vill.

''Vart var du på väg?'' frågade jag för att byta samtalsämne.

''Säga förlåt till min bror'' Hans ansiktsuttryck ändrades ännu en gång och blev ännu mer ångerfullt med en gnutta besvikenhet. Fast mer på sig själv.

''Jag antar att karma hittar oss på olika sätt''

Dörren bakom mig öppnades ännu en gång men denna gången blev jag inte överraskad. Det var mamma. Hon hälsade på Luke med ett hej och jag antog att det hade träffats tidigare. Hon satte sig ned bredvid mig och sa sedan.

''Du har besök'' och det enda jag kunde tänka på var att jag önskade med hela mitt hjärta att Jaden stod utanför och väntade på mig. Men till min stora förvåning var det det sista personen jag trodde stod utanför dörren som stod där. Med sitt blonda hår och lyste av oro. Jag struntade i omvärlden och sprang rakt in i armarna på Nathalie. Jag vet inte hur länge vi stod där. Under tystnad med hennes armar runt om mig. Men när hon släppte taget om mig hade tårarna som runnit börjat torka mot mina kinder.

''Hur kom du hit så fort?'' frågade jag.

''Jag hade planerat att komma in hit innan jag visste någonting... för att....överraska dig'' svarade hon och den anledningen gick bra för tillfället. Jag var antagligen för egoistisk i den stunden för att bry mig om det riktiga anledningen. Hon var här, det var allt som behövdes.

''Hur mår han?'' frågade hon medan vi gick mot stolarna vid väggen utanför pappas rum.

''Han kommer bli bra'' svarade jag. Lättad över att det faktiskt var Nathalie som stod utanför dörren. Om Jaden hade stått där hade jag antagligen inte låtit mig själv vara så sårbar men Nathalie känner mig utan och innan och jag har ingenting att bevisa för henne.

''Nathalie... Det var-'' jag hann inte prata klart innan hon avbröt mig.

''Kom inte med det talet Belle'' sa hon och la sin hand över min. ''Allt i världen är inte ditt fel. Visst, du kanske inte borde ha ljugit, men vilken vanlig tonåring som helst gör det. Jag gör det för mina föräldrar hela tiden.'' Jag flinade åt henne och visste att hon talade sanningen. Nathalie slänger lögner till sina föräldrar lite var stans, men oftast är det vita lögner. ''Det jag menar är att du kan inte ta ansvar för det här och om din pappa kunde säga någonting skulle han säga precis samma sak till dig just nu.'' fortsatte hon. Jag visste inte om det var sant men nöjde mig med den trösten så länge. Jag visste att Nathalie skulle säga att det inte var mitt fel, men var det inte det ändå?

''Din mamma ville att jag skulle ge denna till dig'' sa hon och tog ut min mobil ur fickan och gav den till mig. ''Hon antog att du ville ringa Jaden'' Hon log mot mig och gick iväg för att ge mig lite rum. Jag hade inte berättat för Nathalie så utförligt om att jag och Jaden var på väg att bli något igen men jag antog att jag får ta en sak i taget och knappade in Jadens nummer.

Samtalet med Jaden varade inte länge innan mamma kom och hämtade mig och sa att pappa var vaken för ett samtal.

''Förlåt'' slank det ur mig så fort vi fann varandras blickar.

''Nej.'' svarade han hest. Han harklade sig och fortsatte. ''Du är min dotter Belle, och jag älskar dig. Det spelar ingen roll vem du väljer att älska eller hur du beter dig. Det kommer aldrig ändrats.'' Det tog all min kraft att inte börja gråta.

''Jag älskar dig också'' Pappa gav från sig en smärtsam min och la sin vänstra hand över ansiktet.

''Morfin'' mumlade han under masken som gav han luft. Sjuksköterskan var snabbt framme och sprutade in ett medel i hans dropp.

Vattnet som rann ner över mig var varmt och fyllde hela mig med en ny dos av det. Mamma hade släppt av mig hemma. Tvingat mig att duscha, byta kläder, sova och komma tillbaka i morgon. Jag stängde av vattnet och steg ut och klädde handduken runt mig. Jag trippade ut ur badrummet men struntade i den kalla luften utanför badrummets ånga. Jag slängde på mig min pyjamas då jag hörde dörrklockan ringa. Jag tittade på klockan. Vem hälsar på såhär sent? Jag gick fram till dörren såg mitt favorit ansikte i dörrfönstret. Jag öppnade dörren och slängde mig i armarna på honom. Han bar upp mig så mina ben korsade hans rygg och jag borrade in mitt ansikte i hans hals. Jag hörde dörren smällas igen men jag brydde mig inte. Jag tryckte mig närmare tills jag hörde ett litet stön från hans och antog att jag kanske tog i lite för hårt. Han satte sig ner i soffan med mig i sitt knä.

''Hur mår du?'' frågade han och tog med håret från mitt ansikte.

''Bättre nu'' erkände jag och han drog sin hand längst min kind. Jag svär att den elektriska gnistorna som jag kände då måste lämnat något märke. Min mage började genast pumpa runt en massa känslor jag hade svårt att både kontrollera och förstå. Jag gäspade och kom på mig själv hur trött jag egentligen var. Han tog ett snabbt titt på mig och reste sig sedan upp igen. Han gick igenom hallen till mitt rum och la mig lätt ner på sängen. Jag drog täcket över mig och gjorde ett tecken åt honom att lägga sig bredvid mig.

''Sov lite, min ängel'' sa han med mjuk röst medan jag la mitt huvud mot hans bröstkorg.

''Nej'' svarade en aning snabbt. Jag behövde inte se hans ansikte för att veta att han undrade vad som var fel. ''Varje gång jag blundar så ser jag olyckan om och om igen''

Ännu en gång idag var jag överraskad över min ärlighet. Han tryckte om mig hårdare.

''Jag bekämpar mardrömmarna för oss båda i natt, försök att få lite sömn ängel.''

______________________________________________________________________

Skulle verkligen uppskatta lite feedback, kom igen! det tar två sekunder för er att kommentera :)

Som alltid tack för den fina responsen på de senaste inläggen. Sedan vill jag bara säga att jag håller på och skriver ett dubbelkapitel just nu därför har det tagit längre tid. Jag kommer som sagt åka till USA på torsdag så därför kommer kapitlen efter detta dröja.