jadensmithtime

''PAPPA! NEJ!'' skrek jag samtidigt som mina ben började springa mot honom. Jag såg paniken i hans ögon. Men det var för sent.

Belles perspektiv

Det kändes som om det var alldeles för nyligen jag befunnit mig på ett sjukhus. Bilderna av pappas blodiga brutna kropp klampade ovälkommet och oavbrutet in i mitt huvud. Jag satt på golvet i väntrummet med flera filtar över mig. Men min kropp slutade inte att skaka ändå. Det var som all värme i min kropp försvunnit i takt med att pappas bil blev mer skräp än bil. Jag orkade inte bry mig om de blickar folk gav mig eller mamma som försökte få mig att sätta mig på stolen. Jag hörde min ringsignal börja ännu en gång men jag brydde mig inte Ingenting spelade någon roll nu. Ingenting förutom pappa.

''Det är mitt fel'' min röst svek mig men mamma tycktes höra mina ord ändå.

''Nej'' svarade och och satte sig på huk framför mig.

''Hade jag inte....ljugit-''

''Kära Belle'' sa hon bara och kramade om mig. Men hon nekade inte denna gången – hon visste att jag hade rätt.

Det kändes som en evighet innan en läkare kom ut till vänterummet. Folket i väntrummet var inte kvar och det började skymma utanför. Läkaren bar gröna kläder med en vit rock över. Mamma var först fram och jag började hasa mig upp från golvet. Mina ben var efter flera timmars sittande ovana vid stående position så jag la min hand på mammas axel för stöd.

''Mrs Gustafsson'' sa han vänligt. ''Jag är Dr.Blake'' Ingen bryr sig ville jag skrika åt honom. Hur fan mår min pappa?

''Er man har svåra skador och de är väldigt djupa.''

''Kommer han bli bra?'' avbröt mamma och viftade med handen som om hon försökte vifta bort orden han just sagt. Min kropp stelnade till i väntan på svaret.

''Alla hans revben har brutits, hans lungor har punkterats och högra nyckelbenet är skadat. Han slog i ratten så hårt och airbagen löstes aldrig ut.'' Jag hörde mammas andetag tydligt ny. Det var snabba som alltid när hennes känslor blev för mycket att hantera. Tårarna rann ner för hennes kinder men jag stoppade mina innan det hann ut.

''Det kommer kräva mycket rehabiliteringen men eran man kommer bli bra'' med de orden vände han sig om och gick.

''Börja med det bra nästa gång. Idiot'' mumlade mamma och jag svalde ett leende.

Väggarna på sjukhuset var lika tråkiga som hemma i Sverige. Vita, trista och allmänt fula. Det gör inte besöken här enklare. En sköterska kom ut efter ett par timmars väntande.

''Han är vaken'' Jag reste mig upp men mamma satt kvar.

''Gå du'' sa hon mjukt.

Numret bredvid dörren var samma jag haft när jag legat inne. Gud kunde vara nog ironisk ibland. Som om jag inte visste redan att han straffade pappa på grund av mig. Rummet var stort och delades med två andra. Men allas ögon var slutna utan pappas. När jag såg hans ansikte kunde jag inte hålla tårarna tillbaka längre. Han hade en mask över ansiktet som gav han syre. En annan sköterska kom fram till mig.

''Han kommer slockna då och då. Han är hög på morfin'' sa hon med ett leende. Jag drog ut en stol och satte mig ner bredvid pappa. Hans ögon var fortfarande öppna men de tittade inte på mig. Jag lade min hand på hans och mötte hans blick.

''Pappa......Förlåt'' sa jag med tårfylld röst. Han sa ingenting men greppet om min hand hårdnade. I nästa ögonblick var hans ögon slutna. Jag torkade bort mina tårar med den fria handen. Hur lyckades jag alltid göra såhär för mina nära?

''Jag ska inte träffa Jaden mer om du inte vill'' lovade jag. Ingen aning om jag menade allvar eller inte. Dörren bakom mig öppnades och jag trodde det var mamma. Men när jag vände mig om kände jag igen ansiktet i dörren. Minnet av hans ansikte flashade framför mig. Killen i bilen från höger.

''Hej'' sa han med svag röst. Hans blick var fäst på pappa som öppnat ögon igen. ''Jag är Luke''

Jag har fått mer än 10 kommentarer om samma fråga nu så tänkte fråga er vad ni tycker, jag förstår att båda är 13 - men, vill vi ha sexscen? Vissa vill, vissa vill inte. TYCK TILL!

Våra ansikten var så nära att jag kände hans djupa andetag mot mitt ansikte. Han lade sin hand bakom mitt huvud och tryckte sina läppar mot mina. Att äntligen vara med honom igen efter så lång tid, var som att komma hem igen. Att jag äntligen var där jag hörde hemma.

Jadens perspektiv

Våra läppar släppte långsamt varandra och jag tittade in i hennes ögon. Hon gav i från sig ett av sina charmiga leenden som fick min mage att producera fjärilar.

''Jag älskar dig med'' sa jag. För vem försökte jag lura? Hon var den enda för mig. Våra läppar möttes ännu en gång. Just då hörde vi ett knakande ljud från dörröppningen. Ren instinkt backade både jag och Belle undan ifrån varandra och vi snorde runt och fann Scooter i dörröppningen.

''Du Jaden'' sa han men tappade bort sig när han fick syn på oss. Belle fixade till håret som blivit en aning rufsigt. Även fast jag ville säga till henne att sluta för hon såg ytterst sexig ut just nu men jag kämpade att hålla blicken kvar på Scooter.

''Jag ska lämna er ifred'' sa han och kliade sig genant i nacken.

''Det är inte som du tror'' utbrast Belle i lite väl desperat ton. Scooter flinade.

''Självklart inte. Ni gick bara igenom de nya stegen?'' Jag och Belle nickade besvärat och Scooter skrattade.

''Vet inte vad Justin tycker om de stegen.'' skrattade han. ''Vi pratar senare'' Han vände sig om och gick men jag tyckte höra hans små skrattade.

Jag vände mig mot Belle för att visa att jag inte skämdes över att visa upp henne för världen. Även fast situationen med Scooter gjorde oss båda dåligt till mods.

''Låt mig laga middag till dig ikväll'' sa jag. Hon sa ingenting men hon nickade till svar.

Belles perspektiv

Jag kände försummad. När jag var ensam med Jaden kändes det så rätt men så fort Scooter hade kommit in var det som om jag försökte gömma en skam. Jag älskade Jaden, det var ett faktum. Men jag kunde inte hjälpa fundera på varför det hade känts så fel. Jag och Jaden gick igenom korridoren och blickarna på oss var överflödande. Justin hade inte kommit, det var nästan som han hade planerat att inte komma. Men han hade ringt Jaden strax efter Scooter gått och sagt att han var tvungen att jobba.

''Det tog inte lång tid för Scooter att sprida det han såg i alla fall'' små skrattade Jaden. Jag gav honom en lätt kram innan jag gick ut på parkeringen. Kanske lite för lätt men jag orkade inte bry mig. Pappa stod parkerad där han släppt av mig.

''Hej'' sa pappa glatt när jag hoppade in i bilen. ''Det var en snabb träning''

''Justin kom inte'' förklarade och spände fast bilbältet. Jag koncentrerade min blick framåt men pappa började inte köra. ''Pappa du kan åka nu'' Jag följde hans blick som var fast spänd på Jaden. Men hans blick var fäst på mig.

''Pappa jag måste....'''

''Jag gillar inte sättet han tittar på dig'' avbröt han mig. Jag tittade förvånat på honom. ''Han krossade ditt hjärta och har ingen som helst rätt att se sådär på dig längre.'' Det var något med pappa som ändrades när han pratade sådär. Han har alltid gillat Jaden och jag trodde aldrig att han skulle bli ett problem att berätta för. Var det någon jag ville berätta för var det ju honom. Tillslut startade han bilen och började åka. Bilresan hem var tyst förutom den låga musiken som spelades ur radion. Pappa verkade tycka att det var en behaglig tystnad men tystnaden jag kände var allt annat än behaglig. Så fort jag kom innanför dörren gick jag in på mitt rum. Mamma hade gjort ett fantastiskt jobb med mitt rum. Golvet var mörkbrunt precis som jag ville ha det, väggarna hade en annan brun färg som smälte in i rummet. På väggen mitt emot dörren stod en stor säng. Mamma hade satt upp en hylla där jag hade de böcker jag dragit med mig från Sverige. Höger om sängen var en dörr som ledde ut till trädgården. Jag gick direkt till garderoben för att hitta några kläder jag kunde ha på mig ikväll. Jag hade ingen aning vad jag skulle säga till pappa men jag tänkte inte mer på det. Jag drog på mig ett par blåa höga shorts, en vit skjorta och ett par fjäderörhängen som jag bestämde fick duga. Jag gick ut till mamma och pappa som satt framför tvn.

''Jag går hem till Taylor'' sa jag och försökte låta så ärlig som möjligt. Jag tog min väska som låg vid soffkanten och började gå mot dörren.

''Skulle inte hon till San Diego?'' frågade mamma men ingen av dem tittade på mig.

''Hon åker imorgon.'' flikade jag in snabbt och tog sedan några snabba steg mot dörren och gick ut.

Taxin stannade utanför Jadens hus och jag skyndade mig upp till dörren. Innan jag hann knacka öppnade Jaden dörren med ett leende. Jag slängde mig i hans famn och höll om mig hårt.

''Det. Var. Den. Läskigaste. Taxichauffören. jag någonsin åkt med'' sa jag medan han släppte mig. Han små flinade åt mig.

''Du är säker nu'' sa han och blinkade. Vilket skapade förvånansvärt nog en stort värme flöde inom mig. Jag följde efter honom ut till vardagsrummet där ett bord stod vackert uppdukat.

''Är det ingen hemma?'' frågade jag och tittade mig runt.

''Det bestämde sig för att åka iväg'' flinade han. Han behövde inte säga det men jag kände honom väl nog för att veta att han hade sagt till dem att åka. ''Sätt dig'' sa han och drog ut stolen till mig. Jag gled ner på stolen. Han gick ut i köket men kom strax tillbaka med två tallrikar i handen.

''Macaroni and cheese?'' skrattade jag när han lade ner maten framför mig.

''Det är allt jag kan göra'' svarade han med ett flin.

''Precis vad jag ville ha''

''Belle, låt mig köra dig hem.'' hörde jag Justin säga. Jag stelnade till, till orden han just sagt. Jag vände mig om. Han stod med handen över munnen och tittade med panikslagen blick på mig. Jag kände Jadens blick mot mig.

''Hem?''

Belles perspektiv

''Bor du här?'' frågade han. Hans röst var ilsken men hans ansiktsuttryck var sårat. Han gav ifrån sig den där tomma blicken som vanligt när han blev sårad. Jag nickade stumt. Det var så mycket jag ville säga men ingenting kom ut. Det var som min tunga var av betong och de stod människor med händerna runt min mun som tvingade tillbaka alla ord som försökte komma fram. Han vägrade se mig i ansiktet och tittade istället nere vid fötterna på mig. Han vände blicken till Justin som bara stått där. Justins ansiktsuttryck var svårt att tyda men det var som han var rädd för det som skulle hända näst.

''Du visste?'' frågade Jaden men samma ton han frågat mig. Jadens blick borrade rakt in i Justins. Justins blick gled ner mot golvet under honom. ''Och du ska kalla dig min bästa vän'' fnös han och började gå därifrån.

''Det är mitt fel....'' fick jag fram tillslut. Men det var försent Jaden var redan utom hörhåll och jag var som vanligt lämnad kvar.

Jag berättade historien så noga jag kom ihåg den för Taylor. Det enda jag fått riktig kontakt med i skolan. Hon lyssnade noga och aa och hmm—ade på rätt ställe. Vi gick igenom korridoren på väg ut till bussarna. Överallt jublade folk över att det äntligen var påsklov. Taylors pojkvän Bryan slöt upp med oss och gav Taylor en lätt kyss på kinden. Det var det perfekta paret man bara ser på film. Hennes halvlånga bruna hår och bruna ögon. Hans bruna lockiga hår som liknade killen från One Direction och gröna ögon. Han var en muskulös kille och var två år äldre än mig och Taylor. Det var säkert att säga att det var det enda två jag faktiskt kände här. Alla hade varit nyfikna på den nya tjejen den första veckan. Kom med frågor som: ''Finns det isbjörnar i Sverige?'' ''Är det någonsin över 0°C?'' ''Jag känner igen dig, är du känd eller något?'' När det fick reda på att jag var tjejen som dejtade Jaden Smith backade det flesta undan, dvs dom jag inte redan gjort det. Taylor var inte den mest populäraste i skolan men det var Bryan. Han var quarterback i skolans fotbollslag. Den fantastiska historien hur de två träffades slår mig omkull varje gång och jag tröttnar aldrig på att höra den. Bryan är den killen man lägger märkte till om han går in på ett kafe. Taylor är svår att komma nära för hon har höga murar runt sig. Men hon var antagligen den som liknade Nathalie mest. Väl ute bländade solen oss direkt. Taylor skulle åka iväg till sina morföräldrar i San Diego och jag skulle ha fullt upp med att koreografera hela lovet.

''Ha det så roligt i San Diego'' sa jag och kramade om Taylor. ''Hör av dig'' sa jag och lät halvt desperat. Hon flinade åt mig men nickade till svar. Jag vinkade hejdå till Bryan som redan var halvvägs in i bilen som hans mamma satt i. Jag började gå mot det gula bussarna som stod och väntade längre bort.

''Och du Belle?'' hörde jag Taylors röst. Jag tittade på henne. ''Det löser sig''

Pappa stannade bilen precis utanför träningslokalen. Han bar den kostym hans nya jobb tvingade på honom varje morgon. Jag tittade ut genom fönstret och blicken fastnade på Jaden som stod utanför lokalen med mobilen mot örat.

''Klarar du dig?'' frågade pappa milt men tog inte bort blicken från Jaden. Pappa brukade älska Jaden men han har vuxit mindre och mindre i hans ögon.

''Jag klarar mig pappa'' sa jag och försökte låta övertalande samtidigt som jag försökte övertala mig själv att jag kunde klara det här. Första dagen för mig att koreografera och jag hade rent av lyssnat på deras nya singel hela dagen non stop för att komma på steg. Men det enda jag kunde tänka på var Jadens röst som trängde sig ut från mina hörlurar. Jag gav pappa en snabb kram innan jag hoppade ur bilen. Bildörren som smälldes igen väckte Jadens uppmärksamhet och han tittade mot mig. Jag tvingade mina ben att fortsätta gå framåt.

''Jag ringer dig sen....'' sa han i mobilen innan han lade ner den i fickan igen. Han log ett nervöst leende mot mig och öppnade dörren åt mig så jag kunde slinka in i till lokalen. Jag behövde inte ha ögon i nacken för att känna hans ständiga blick i ryggen. Jag kom ut till en sal som såg mer ut som en gymnastiksal än en danssal.

''Var är Justin?'' frågade jag för att bryta tystnaden som lagt sig mellan oss.

''På väg'' svarade han kort. Han kopplade in sin Iphone i högtalarna och satte på någon Beatles låt. Hans varje rörelse var en tvekelse och han koncentrerade sig djupt på att inte komma för nära mig.

''Jaden....'' Jag bet mig i läppen. Orden var egentligen inte menade att komma ut men hann slippa ut innan jag hann stoppa dem. Han vände sig mot mig och väntade på en fortsättning. ''Det var inte Justins fel. Jag fick honom att lova att inte säga något.'' fortsatte jag. Han ryckte på axlarna.

''Jag fattar bara inte varför du inte kunde berätta för mig.....'' Han såg på mig på bara det sättet han kan. Den blicken som får mig att falla. Oskyldig, känslig och så Jaden. Mitt hjärta började bulta snabbare även fast det var en av de stunder jag borde känna mig mer illa till mods.

''Jag trodde inte det skulle göra någon skillnad.'' Erkände jag. Han tittade på mig med en blick som han aldrig gett mig. Han tog ett tvekande steg närmare mig.

''Du förstår inte. Det förändrar allting.'' Han stod framför mig nu och jag tittade djupt in i de mörka ögonen igen. De ögonen jag saknat och älskar så mycket. Utan en minsta tanke lade jag min hand mot hans hjärta som tycktes slå aningen starkare och snabbare än vanligt. En enorm värme spred sig i mina fingrar. Han tog tag i min handled men puttade inte iväg mig. Hans ansikte såg spänt ut som om han bråkade med sig själv inombords, som om han försökte behärska sig själv. Jag kunde se det tydligt nu. Min kärlek för honom. Min åtrå för just denna killen.

''Jag älskar dig'' andades jag. ''Jag slutade aldrig älska dig'' Hans andetag var inte lika regelbundna längre. Jag kunde se att den delen av honom jag ville åt började vinna över den delen som ville hålla emot. Han kunde enkelt putta bort mig om han ville, men det gjorde han inte.

''Jag älskar dig'' sa jag igen. Men denna gången högre, starkare med mer självsäkerhet. Och det var det avgörande. All kontroll han tycktes ha i kroppen flög iväg. Väggarna i mellan oss rasa ihop och alla känslor vi försökt hålla gömda rycktes upp till ytan. Jag sträckte upp den handen som låg på hans bröst till hans hals och tryckte han närmare mig. Våra ansikten var så nära att jag kände hans djupa andetag mot mitt ansikte. Han lade sin hand bakom mitt huvud och tryckte sina läppar mot mina. Att äntligen vara med honom igen efter så lång tid, var som att komma hem igen. Att jag äntligen var där jag hörde hemma.

___________________________________________________

Vad tycker ni? KOMMENTERA