jadensmithtime

Jadens perspektiv

Dagsljuset smög in genom persiennerna och nådde mina dåvarande stängda ögon. Jag gnuggade mina ögon och vände mig bort från solen. Men rummet var redan ljust och jag gjorde misstaget att titta vilket väckte mig till liv. Jag sträckte på mig och tittade över på klockan på bordet bredvid sängen som visade 15:04. Innan jag sträckte mig efter mobilen visste jag att jag skulle ha flera missade sms från Alex. Men ingen av dem är irriterade, arga sms som både Felicite och Kylie hade skrivit om jag inte skickat något tillbaka. Inte ens när Alex hade all rätt att vara nedstämd för hon är inte direkt sams med nästan sina enda vänner här. Istället står det kom hit och gör mat till mig. Du är en ytterst dålig pojkvän. Och jag ler när jag reser mig upp, även fast jag är oerhört trött efter att jobbat 24 timmar i sträck. För jag, Jaden har lyckats hitta någon som Alex och hon är min flickvän.

*

Att smyga in på ett hotell när man är son till Will Smith har bara blivit svårare. Speciellt när man är aktuell med en ny film. Trots ett par papparazzi lyckades jag ta mig in på Alex hotell utan ett stort ståhej. Jag längtade nästan för att se vad de skrev om mig i tidningen nästa dag. Jaden utanför ett hotell med frukost i händerna. Jag skrockade lät för mig själv när jag tryckte på hissknappen till rätt plan. Hissdörren plingade till när jag nådde hennes våning och jag andades lättat ut när jag nådde hennes dörr utan att möta någon. Det är svårare att förklara varför jag var på exakt detta rummet än hotellet över huvudtaget. Många personer som är lite mer välbärgade än andra, oftas författare, sångare eller skådespelare bor just på det här hotellet. Jag knackade på dörren med min armbåge eftersom mina händer var upptagna. Jag hörde ett stön innanför dörren och skrattade lite när Alex visade sig i dörröppningen. Hennes irriterade min förändrades till ett blygt leende när hon såg mig.

''Jag ville ju inte vara en dålig pojkvän.'' sa jag och visade upp mina påsar. Hon skrattade men verkade vara distraherad.

''Det beror på vad du köpt, du kanske är en dålig pojkvän i alla fall.'' sa hon och lät mig slinka förbi henne. Jag fortsatte in i rummet medan hon stängde dörren bakom mig. Det var inte förrän jag satt ner påsarna på bordet och vände mig om jag såg att hon bara hade en stor t-shirt på mig. Jag lät min blick glida från hennes ansikte, ner över nyckelbenen, magen och ner längst hennes ben. Jag stod förstelnad och bara tittade. Hon rodnade och tittade sig generat runt och jag harklade mig. Alex kommer närmare och ställer sig på hennes tår med armarna runt min hals. Jag lägger mina händer på hennes rygg och trycker henne närmare så våra pannor slår emot varandra. Som en reflex slöts mina ögon när mina läppar mötte hennes och skickar rysningar genom mig. En plötslig hård längtan att få hållas och bli kysst på ett sätt som skulle göra att jag glömde allt annat ökade inom mig. Mina fingrar spårade hennes kinder och hennes käke. Allt som fanns var hon allt jag kände, hoppades, andades, ville ha och såg var henne. Jag älskar dig, tänkte jag och det fanns ett sug inom mig att säga det högt, men ingenting kom fram.

*

''Yorkshire tea och scones? Gick du till Pete's?'' Alex sprack upp i ett leende när vi bredde ut oss på hennes säng med frukostpåsarna. ''Du är en helt ok pojkvän ändå.'' Hon gav mig en lätt kyss på kinden.

''Hur gick det igår?'' frågade jag och tog en klunk te. Jag hatade te innan jag träffade Alex. Jag hatade många saker innan jag träffade Alex. Men jag kunde se mig göra vad som helst bara hon var där och gjorde det med mig. Det var absolut inte detsamma som med andra gamla flickvänner då jag helst av allt bara ville ha dem ur huset.

''Månen, solen och sanningen.'' sa hon och skakade på huvudet. Jag fortsatte att titta på henne för vad hon precis sagt var obegripligt. När jag inte svarade fortsatte hon prata. ''Jag gick dit och var rädd för att han skulle bli arg att vi var tillsammans. Och fatta mig inte fel, han blev arg men-'' Hon tog ett djupt andetag och andades ut. Valde sina ord noga innan hon fortsatte. ''-men det handlade inte om vem du är, eller att han inte direkt gillar någon av er. Det handlar om sanningen och att jag ljög för dem båda. Jag hade lika gärna kunde dejtat Aiden. '' Jag gjorde en grimaserande min och hon flinade. ''Det hade inte gjort någon skillnad, jo kanske lite, men att jag ljög om det. Det är det de hela handlar om och jag kan inte fatta att jag är så jävla dum att jag inte fattar det. Jag bad om ursäkt för att det var du, inte för att jag ljög. Det är sinnessjukt!'' Avslutade hon. Jag sträckte ut min hand och smekte hennes kind mjukt. Hon log in i rörelsen och tittade kärleksfullt på mig.

''Ni kommer lösa det tillslut. Ge han bara lite tid.'' sa jag tröstade och för första gången verkade hon lyssna.

''Jag hoppas det.'' Jag utforskade henne med min blick. Lät mig slukas upp av hennes närvaro. Hennes bruna hår som lyckades falla perfekt även fast hon precis vaknat, eller hennes smilgropar. Åh dessa smilgropar. Hon tittade upp på mig och lyfte ögonbrynet.

''Vad?'' skrattade hon generat men jag bröt inte blicken.

''Du är så vacker, har jag sagt det någon gång?'' Hon tittade ner mot sängen. En sak jag lärt mig med henne är att hon inte tar emot komplimanger särskilt bra. ''Jag menar det, Alexandra.'' Jag visste att jag skulle fånga upp hennes uppmärksamhet när jag använde hennes hela namn. För jag hade aldrig kunnat ljuga när jaga använde det. Alex är en stark person, hårt yttre och så envis. Men Alexandra är kärleksfull, lätt generad och känslig. Och i ärlighetens namn älskar jag dem båda. ''Och då menar jag inte vacker som dina vänner. De är vackra men du är så mycket finare för du har insidan också. Vet du hur svårt det är att hitta någon som dig här? I Los Angeles finns det de flest falska människor i hela världen, och så finns du. Och jag-'' Jag älskar dig.Ville jag säga, men istället sa jag. ''är så glad att jag träffade dig.'' Hon satt nästan förstelnad och jag var rädd att jag hade tagit det för långt. Sagt allting alldeles för tidigt för hon hade fortfarande inte sagt någonting, så istället fortsatte jag. ''Men jag fortsätter tänka att du kommer gå iväg för du kommer på vilket as jag är. All press och artiklar och all skräp som kommer komma på internet.''

''Jag bryr mig inte om pressen.'' svarade hon och jag andades ut tungt.

''Och jag bryr mig inte om någon som inte är du.'' Jag sträckte ut min hand och Alex lade sin över min och tryckte till. Och jag kände mig lite säkrare på att jag inte precis gjort bort mig totalt.

''Jag vill inte ha någon annan som inte är du, inte ens Beyoncé.''

''Första och enda gången någon någonsin sagt det i historien.'' sa Alex och släppte inte taget om min hand.

''Första gången för allting.'' Jag drar in henne i en kram, slänger mina armar om henne och trycker hårt. Jag älskar dig tänker jag igen, men det är för tidigt än.

*

Någon gång mellan kramar, kyssar och frukost somnar vi båda två bredvid varandra i sängen även fast klockan inte var mer än 6. När jag vaknade och såg över på en sovande Alex kunde jag inte med att väcka henne så istället sträckte jag mig efter fjärrkontrollen och tryckte på power. På skärmen visades något jag trodde var en dvd med en mängd av olika kategorier att välja ifrån och i högerspalten stod senast sedda och mitt hjärta värmdes när jag läste vad det stod: När du är kär.

Ni kommer väl ihåg det Alex mamma lämnade efter sig? En dvdsamling att hjälpa Alex genom vissa epoker i hennes liv. Kapitel 16 tar upp detta, om du glömt och vill läsa igen.

Vad tycker ni om att läsa genom Jadens perspektiv?

Inspiration tagen ifrån Stole My Heart - One Direction.

''Och jag längtar tills du berättar för Emmett. Det ska bli roligt att bevittna.'' Hon gick närmare mig så våra ansikten var endast några centimeter ifrån varandra. ''Och du kommer berätta för honom, eller så gör jag det.'' varnade hon och jag kände en rysning åka över min kropp. Och det enda jag kunde tänka var: Vila i frid, Alexandra Rose Morales.

Alex perspektiv

Hur dagen slutade med att jag stod framför en tv och sjöng I will survive på karaoke med Mateo och Moises var bortom min förklaring. Men det fick mig att sluta tänka på både Amber och Emmett, så jag var glad ändå. Men när jag gick in i Jadens hus dagen efter, på hans lediga förmiddag och såg Jadens flin försvann det lite. Moises och Mateo vinkade ifrån vardagsrummet och med en vinkning tillbaka gled jag in i köket där Jaden satt. Jag sände honom en dödsblick vilket gjorde att hans flin blev ännu bredare.

’’At first you were afriad, Alex? Were you petrified? Could you not stop thinking about what you’d do without me by your side?’’ skrattade Jaden glatt.

‘’Jag hatar dig,’’ Mumlade jag, ’’så oerhört mycket.’’

’’Aww, tack Alex. Du säger alltid de snällaste sakerna.’’ Jag räckte ut tungan åt honom och han drog mig närmare med en hand om min midja. Jag stretade emot som en liten barnunge men gav upp när hans läppar mötte mina långsamt. Kyssen blev mer och mer passionerad och jag förlorade mig ännu mer i honom.

’’Pratade du mer med antingen Emmett eller Amber igår?’’ frågade Jaden när vi gled isär, mycket mot min vilja kan jag tillägga. Jag skakade på huvudet.

’’Jag är ett stort fan av att strunta i mina problem tills de tillslut går iväg.’’ Sa jag. Han skakade skrattandes på huvudet.

’’Alex, Alex, vad ska vi göra med dig?’’

’’Jag vet inte. Det kanske är lika bra att jag åker med dig till filminspelningen, stannar där tills de glömt mitt namn och gömmer mig under en sten.’’ Han satte sig ner på barstolen och jag satte mig ner bredvid honom.

’’Eller så kan du prata med dem.’’ Föreslog han och jag visste att det var det jag borde göra men det var inte riktigt det jag ville. Det var som om gudarna ville att jag skulle dö vid 14 års åldern, och det var lite för tidigt för mig.

’’Om jag nu pratar med dem…’’

’’När du pratar med dem…’’ rättade Jaden och jag räckte ut tungan igen. Han flinade.

’’-Vad ska jag säga? Jag menar, om vi är ute och vi ser någon du känner och du introducerar mig säger du: det här är Alex, min…..’’

’’Slav?’’ Jag rynkade pannan mörkt.

’’Inte kul.’’

’’Yoga instruktör? Massage terapist? Någon som gör val-läten när den sover?’’ Jag stönade.

’’Du är en fruktansvärd pojke och jag vet inte varför jag umgås med dig.’’ Jaden flinade men lutar sig in och kysser mig på pannan.

’’Du är min Alex, i alla sätt du vill.’’ Och jag kan nöja mig med det svaret.

*

’’Vänta, du går nu?’’ gnällde han.

’’Japp.’’ Svarade jag och pussade honom på kinden medan han tjurade.

’’Men jag trodde vi skulle umgås.’’ Klagade Jaden.

’’ Vi skulle.’’ Sa jag glatt. ’’Och nu ska vi det inte. Gå och va med Moises och Mateo, de är fortfarande här.’’

’’ugh, okej.’’ Jaden hoppar av stolen och rullar sina ögon. ’’Spelar dart; jag hatar dart. Moises fuskar alltid.’’ Jag böjer mina ögonbryn.

’’Hur fuskar man i dart?’’ Jaden skakar på sitt huvud och mumlade; jävla Moises mordiskt.

 *

Det som jag hatade mest av allt var att Jaden hade rätt. Tävlingsinstinkten i mig tog över och jag ville inte erkänna det heller. För jag visste väl själv att jag måste prata med Emmett, speciellt innan Amber, men jag ville inte. Tillslut fann jag mig utanför Emmetts dörr ändå, med solen stekande i ryggen knackade jag på dörren. Klockan hade precis passerat tolv, vilket betydde att Jaden hade åkt till Malibu och jag kunde inte skjuta på det här längre. Hemmastudie-dagar ska vara roliga, inte smärtsamma men gud förbjuder att jag skall ha en härlig dag. Jag knackade igen, men jag hörde bara ett grymtande innanför dörren. Jag visste att Amber inte sagt någonting än, Emmett var bara sjuk och lat och ville antagligen helst inte resa sig upp.

''Emmett, öppna dörren.'' sa jag frustrerat. Jag hade inte riktigt tid att leka lekar. Men jag menar om han inte ville öppna, kunde jag ju lika gärna gå. Säga att jag skulle berätta men han ville inte öppna dörren, så synd. När det fortfarande inte var något svar knackade jag ännu en gång. ''Har jag berättat om den gången jag var tvungen att sjunga Chelseas lilla syster till sömns? Jo, det är en trevlig historia. Jag sjöng Broder Jakob i ungefär 3 timmar innan hon somnade. Vet du vilken låt jag menar? Den går ungefär såhär: Broder Jakob-'' Dörren öppnades med ett ryck och Emmett visade sig. Jag skrattade åt honom och han morrade lågt. Det finns ingen låt han hatar mer än Broder Jakob.

''Nämen Emmett! Vad trevligt att träffa dig här!'' sa jag och gled förbi honom i dörren och han stängde den efter mig.

''Vad vill du, Alex?'' sa han men gav mig en lätt puss på kinden för han var inte arg för att jag var här egentligen, inte än i alla fall.

''Vi behöver prata.'' svarade jag seriöst denna gången. Han satte sig ner bredvid mig med frågande ögon.

''Det leder aldrig till något bra.'' Han satte sig ner bekvämare men jag satt på kanten av soffan och studsade nervöst med benet. Händerna som var ihop knutna i mitt knä började långsamt svettas upp. Emmetts ögon såg trötta ut, eftersom han fortfarande var sjuk och jag var inte riktigt säker på att detta var bästa tiden för det här. Men det finns antagligen ingenting som är ''rätt'' tid. Han tittade på mig och hans ansiktsuttryck lyste som: Nå? Och jag tänkte det var nu eller aldrig.

''Jag har inte spenderat de sista dagarna med pappa eller Julian, eller själv heller för den delen.'' sa jag men tittade han inte i ögonen. Jag skiftade position till en annan som var dubbelt så obekväm men det var lättare att resa på sig och springa härifrån om jag skulle behöva det. Emmett är stark, det måste man ha i baktanken. Och smart, han skulle kunna mörda mig här och ingen skulle hitta min kropp eller misstänka Emmett.

''Så med vem har du varit med?'' Något i Emmetts röst verkade nervös snarare än irriterad just nu. Som om han trodde att jag skulle säga Aiden.

''Jaden.'' det var nästan inte hörtbart, tystare än en viskning. Först trodde jag inte att Emmett hade hört mig för han sa ingenting. Han rörde sig inte. Jag hörde inte ens hans andetag. Det enda jag hörde vara min hjärtslag som slog så snabbt att det kändes att hjärtat kunde ploppa ut vilken sekund som helst.

''Hur länge?'' Ingenting i Emmetts röst kunde bevisa hur hans reaktion var och jag vågade inte titta upp på honom för att titta ändå.

''Sedan vår engelska uppgift, kanske. Jag vet inte. Jag menar vi umgick ju i början, men då gillade vi inte varandra, alls. Och sedan så hände det någonting och allting ändrades och-'' jag kom på mig själv rabblandes och jag stoppade genast.

''Gå.'' Det var först nu jag tittade upp på Emmett. Hans blick var fast spärrad på min. Hans ansikte var stelt, likså hans kropp. Hans nävar var fast knutna i hans knä och hans andetag var tunga.

''Emmett, jag vet att du inte gillar dem och jag vet att de har gjort hemska saker mot dig och jag-'' Emmett började skratta. Skratta.

''Alex, gå. Nu.'' Jag reste mig upp i hast och började gå mot dörren. Jag ville göra någonting.

''Emmett, du har all rätt att hata dem och jag förstår att du inte gillar Jaden-'' Ännu en gång avbröt Emmett mig innan jag ens hann säga klart meningen.

''Alex, du förstår verkligen inte, eller hur?'' Han skakade på huvudet medan han fös mig ut ur hans hus. Allt han lämnade mig med innan han smällde igen dörren var: ''Tre saker kan inte vara gömda länge. Solen, månen och sanningen.'' och allt jag kunde tänka just då var: när blev Emmett en filosof? Men när dörren smälldes igen, förstod jag var han verkligen menade.

''Fuck off.'' sa jag och greppad tag om telefonen och läste vad han hade skrivit.

Låter utmärkt sötnos. Så länge du kysser mig i minst femton minuter. Xx :)

''Moises, varför är vi ens vänner?,'' Han flinade och klappade mig på ryggen.

När mobilen lyste upp igen skrattade jag och tackade gud att Alex var min.

….yeah okej. Moises du är inte inbjuden.

Alexs perspektiv

De flesta dagarna föll i rutin. Jag gick till skolan, Jaden var inte där på grund av inspelningen. Moises och Mateo gjorde roliga miner bakom ryggen på Amber och Emmett och jag försökte låta bli att skratta. Aiden stirrade antingen på mig eller på Emmett och Felicite hoppade runt som den sprakande ängeln hon är. Efter skolan, hoppade jag antingen in i en svart Range Rover med en kinesisk chaufför, Mr Quing, eller en Mercades som kördes av Mateo. Tillsammans åkte vi till Jaden som nu hade sin inspelning i Malibu, bara en halvtimma ifrån inre Los Angeles. Jag ljög för Emmett och Amber att jag skulle åka någonstans med pappa eller Julian, eller att jag helt enkelt var för trött. Jag smsade med Chelsea och Jeremy nästan varje dag, men nämnde ingenting om varken Jaden, Moises eller Mateo. Och sanningen var att jag verkligen gillade både Moises och Mateo, men det kunde jag inte visa för någon. Och jag var trött på det hela.

Så efter två veckor hade jag inte bara lärt känna Moises och Mateo på grund av våran dagliga färd till Jaden, utan också Jaden bättre. Till exempel vilka filmer han vart med i, att han gjort låt tillsammans med Justin Bieber och att han till och med att släppt egna låtar. (Dem var inte inlagda på min mobil nu. Nej, nej, inte alls) Jag fann tröst, glädje och de flesta känslor besvarade i låtarna och jag lärde mig namnen på alla hans ex. Vilket kanske inte var de jag vill ha av låten, men jag fick det ändå. Jag hade, efter mycket tjat som bestod av- Du litar väl på mig? Jag visade mig mitt block och min text. Snälla, snälla, snälla. Jag gör vad som helst - Fått tittat i Jadens egna textblock. Vissa texter var mörka, och vissa fattade jag inte, men vissa trängde in i hjärtat på ett sätt som jag bara trodde att Shakespeares poesi kunde göra. (Vilket var en annan sak vi hade gemensamt, våran kärlek för Shakespeare)

Så när Jaden hade en fri morgon möttes vi nere på Pete's café. Jadens favoritställe som låg bakom en storbyggnad och ungefär fem minuters gångavstånd till skolan. För att komma hit fick man följa en kullerstensväg och precis när man trodde att man måste vända, för här kunde inget finnas, ser man sig åt höger och där ligger cafét. Ett litet engelsk café, med allt som England tillhör. Scones, kakor, pannkakor, en engelskfrukost och till och med Yorkshire te (!!) finns att köpa. Jag hade gjort en liten glädje dans när jag hörde om teet, vilket Jaden, Moises och Mateo använder varje chans de får för att göra narr av mig nu för tiden. Kafét ägs av en brittisk man, vid fyrtioårs åldern vid namn Pete. Jag vet, vem kunde gissa det? Och vi har varit här så ofta att han vet våra beställningar. Jag gled in genom dörren och möttes direkt av Pete's varma leende. Jaden satt på vår vanliga sittplats och vinkade när jag kom in.

''Yorkshire te och scones?'' frågade Pete och jag nickade, även fast vi båda visste att jag ville ha det. Han skrattade när jag började gå mot Jaden och jag log själv. Jaden hade på sig ett leopardbyxor med en svart collegetröja som det stod MSFTS på. Hans eget märke, gud vad jag kan. Jaden ställde sig upp och gav mig en lätt kyss på munnen och jag log igenom den. Pete kom ut med min beställning och jag tog en klunk av mitt te och jag svär att Gud skapade detta i tanken på perfektion.

''Det är Halloween snart.'' sa Jaden från ingenstans och jag gjorde min lilla glädjedans, för det var okej när jag gjorde narr av mig själv. Han skrattade åt mig och skakade på huvudet. ''Det jag menar var att vi måste ha en Halloween fest.'' han verkade överdrivet glad över detta och jag stirrade på honom.

''Halloween fest, verkligen?'' jag försökte att låta bli att inte rulla mina ögon, för om det var någon högtid jag hatade var Halloween.

''Du gillar inte Halloween.'' han tittade på mig ledsamt. ''Det var trevligt att träffa dig, Alexandra Morales, men vår tid här är över.'' Han reste på sig skojande och jag slog handen över pannan. ''Hur kan man inte gilla Halloween?'' frågade Jaden när han satte sig ner igen.

''Jag har ingen glada minnen från Halloween. En gång efter en kille i min klass när jag gick i fyran dumpade mig för skolans skönhet Darcy, satt jag ensam framför tvn i en häxdräkt.'' Jaden skrattade och jag antog att det var häxdräkten, men kom igen, alla klädde ut sig till häxor när de var små. ''Jag såg på någon dum kanal där en tjej som utklädd till en prinsessa, hon var väl tjugo och jag ringde det numret som visades på tvn för hon såg så nedstämd ut. Jag hälsade en glad Halloween och sa att hon var en fin prinsessa, och hon lade på. Sedan tvingade mamma mig att titta på någon usel drama film. Om inte det var en kass Halloween, vet jag inte vad som är.''

''Jag ska bevisa för dig att Los Angeles har de bästa Halloween festerna, och jag lovar att din dejt inte kommer att dumpa dig för någon annan brud de här året.'' sa han och blinkade.

''Hur kan du vara säker på att Moises inte kommer dumpa mig för Sara?'' retades jag han dramatiserade en sårad min och han mumlade något i stil med svin lågt och jag flinade. ''Så länge du inte klär ut dig till Jack Sparrow så kan vi väl gå tillsammans.'' Han skrattade och jag lutade mig fram och placerade en kyss på hans läppar.

''A-Alex?'' En skakig röst bröt kyssen och jag svängde runt i hast mot rösten. Amber stod där, helt paralyserad med två takeaway muggar i händerna.

''Amber.'' sa jag lågmält och det var allt jag hann säga innan hon var ute ur kafet och Pete gav oss en blick. Och jag hörde Ambers röst i huvudet säga precis som Jaden innan, det var trevligt att träffa dig Alexandra Morales, men vår tid här är över – fast den här gången var det inte på skämt.

*

''Amber'' mitt rop ekade i skolans korridorer och elever vände sig om för att se vem de var som skrek så besvärat. De tittade på mig med underliga blickar men jag lade inte märke till dem. Amber slängde en blick över axeln mot mig innan hon försvann runt hörnet. Jag började springa efter henne och zick zackade mellan eleverna som fortfarande stirrade på mig som om jag vore en alien. Jag hann ifatt Amber ute på skolgårdens bakgård. Det var fortfarande tidigt så det var hyfsat lite folk.

''Amber. Stanna.'' sa jag bestämt och hon vände sig om och stannade. Hon tittade på mig, med en blick som inte var arg som jag trodde den skulle vara. Utan snarare besviken. Och de var först då jag förstod att hon var inte arg för att jag var med Jaden, hon var besviken för att jag inte hade berättat någonting.

''Har du hört legenden om Prometheus?'' Frågade Amber och jag visste inte riktigt om de här var rätt tid för en lektion i grekisk mytologi. Jag hade säkert hört den, men just då, när hon stod där med en besviken, ilsket uttryck kunde jag bara skaka på huvudet. Vi stod där ute på gräset, med solen skinande och det första hon frågade efter sett mig med Jaden var om jag visste någonting om grekisk mytologi. Tjejen var sjukare än vad jag trott, men det var inte riktigt rätt tid för att brista ut i skratt.

''Han snodde elden från gudarna för att hjälpa människorna, därför blev han bestraffad genom att bindas upp på en klippa, där en örn ständigt hackade ut hans lever som dock ständigt växte ut igen.'' Jag lyssnade, men hon hade tappat mig. Vad har de här med saken att göra? Hon suckade. ''Emmett bygger upp sig själv på nytt varje morgon för att träffa Aiden.'' Åh. ''Varje dag, blir han hackad på och slagen. Och varje dag börjar det om.''

''Du menar att Emmett är som Prometheus?''

''Det jag menar är att de kan bli du också. Jaden är inte så olik Aiden.''

''Jaden är ingenting som Aiden.'' skrek jag tillbaka. När började jag försvara Jaden? Och till min förvåning började hon bara skratta.

''Fråga honom om vad som hände med Kylie.'' sa hon fortfarande skrattandes. Hon vände sig om och började gå därifrån men vände sig om igen. ''Och jag längtar tills du berättar för Emmett. Det ska bli roligt att bevittna.'' Hon gick närmare mig så våra ansikten var endast några centimeter ifrån varandra. ''Och du kommer berätta för honom, eller så gör jag det.'' varnade hon och jag kände en rysning åka över min kropp. Och det enda jag kunde tänka var: Vila i frid, Alexandra Rose Morales.

Rekommenderar alla till att gå till närmaste affär som säljer Yorkshire tea och köpa det. Godaste teet som finns i hela världen. Waaaaaa