''Är det allt jag är för dig, en dotter till en person som gör att du tjänar pengar?'' Han såg förvårrad ut. Denna konversationen hade tagit en helt annan sväng.

''Va? Såklart inte. Alexandra, vad snackar du om?''

''Så varför kan ingen veta att du vi är tillsammans då? Varför håller vi detta hemligt? Jag förstår inte, Jaden.''

''Kom, så går vi och lägger oss.'' Han började gå mot trappan.

''Jag sover inne hos mormor'' svarade jag och var borta innan han hann säga emot.

Jag kröp ner i sängen bredvid mormor som redan sov tungt. Och det var först då det faktiskt slog mig. Och hans pappa skulle aldrig göra någonting som kan skada hans rykte. Det var så självklart vad som behövdes göra här, att det var pinsamt att jag inte kommit på det innan.

Minst en gång i livet kommer du säga någonting som du önskar att du kunde ta tillbaka. Minst en gång i livet kommer du slå handen över munnen och stå där med stora ögon och undra varför i helvete du sa det där precis. Du nästan ser dina ord snubbla ur din mun och åka genom luften tills den når nästa persons öron som en spark i magen. Du ser ansiktsuttrycket förändras till mer sårat än argt. Du vet att du har gått för långt, och du önskar att du kunde ta tillbaka det. Men du har sagt det, betyder det då att du menade det i sekunden du sa det? För om du inte menade det, varför sa du det?

För mig har det gått 10 dagar, 4 timmar och 43 sekunder sedan det sådana ord flög ut ur min mun. Ord som fick Jaden att flyga tillbaka till Los Angeles efter de hade sagts. Det var också 10 dagar, 2 timmar och 18 sekunder sedan jag pratade med Jaden sist. Nu var vi båda tillbaka i Los Angeles, fast utan kontakt och utan varandra. Och jag låtsades att jag inte hade någon aning varför när pappa och Julian frågade gång efter gång. Men så klart visste jag. Jag hade min en gång i livet stund för 9 dagar, 20 timmar och 9 sekunder sedan.

Emmett och Amber hade kommit tillbaka med större leenden på sina läppar än vad jag hade. Men jag kunde inte med att hålla mitt leende inne när jag såg dem. För det var så länge sedan jag sett Emmett så otroligt glad.

''Bra resa?'' skrattade jag medan jag kramade om honom hårt.

''Underbar resa. Luktar LA bättre för dig också? Alla färger ser så klara ut!'' han släppte taget om mig och snurrade runt med händerna rakt ut. Amber omfamnade mig snabbt också.

''Han har varit sådär hela resan, jag tror att han tappade alla sina hjärnceller i San Diego.'' men hon sa det med sådant leende att jag förstod att hon var lika glad som jag att han också var glad.

''Men ingen tid att slösa, vi har en födelsedagsfest att planera, San Diego killar att snacka om och jag behöver en milkshake.''

*

Killen som Emmett träffade hette tydligen Nathan. Och med Emmetts egna ord var han så lik Nathan från One Tree Hill att han hade lust, och jag citerar ''att äta upp honom''.

''Är det bara jag eller har du blivit mer homosexuell efter denna resan?'' frågade jag Emmett med ett flin. Han skrockade.

''Tror du förväxlar San Diego med San Francisco, babe.'' Svarade han.

''Okej, absolut mer, babe.'' retade jag och han grimaserade.

''Han var bara så underbar, fråga Amber.'' han nickade mot Amber som bara satt och log åt ingenting särskilt.

''Han var underbar. Passade Emmett som strössel på glass.'' Jag brast ut i skratt.

''Åk aldrig till San Diego utan mig igen, jag vill också ha lite av det ni går på.''

Att planera en födelsedagsfest i Los Angeles var mycket annorlunda än att göra det i Wallington. I Wallington sa man bara till dem man ville skulle komma att det skulle vara hos dig en viss tid och sedan gjorde man det som kvällen tyckte passade. Tydligen så var det absolut inte så man gjorde här. För det första så skulle man bestämma hur inbjudan såg ut, muntlig inbjudan fanns inte. Hur allting skulle se ut där vi skulle vara, enda in till temat på festen. Skulle de vara mat eller bara snacks? Vad för dricka? Osv. Jag var dödstrött innan vi ens hade börjat.

''Alex, tema? Kom igen, häng med.'' Sa Amber och bläddrade i sin pärm. Tydligen behövde man en pärm när man planerade saker. Vad man lär sig nya saker varje dag.

''Tema? Varför ska jag ha ett tema?''

''För att folk ska veta vad de ska ha på sig.'' svarade Amber med ett stön.

''Skriv tema: ha på dig vad du vill. Mjukis är alltid skönt.'' Svarade jag ironiskt. I alla fall den sista biten, varför skulle jag bry mig om vad man har på sig? Tydligen uppskattades inte min humor idag.

''Detta är inte ett pyjamas party, Alex.'' svarade Emmett. Åh, vad San Diego förändrar personer.

''Detta är inget Sweet 16 party, kära vänner. Jag fyller 15. Och Emmett, var det inte du som hade Twilight tema på din förra fest?'' skrattade jag retsamt.

''Tro aldrig på ett rykte, så länge det inte är jag som kommit på det, Alex.''

*

I slutändan lät jag Amber och Emmett bestämma allt. Jag undrade mest hur pappa skulle ha råd med allting, men enligt honom skulle jag sluta oroa mig och njuta av stunden. Men jag kunde inte medge att det var det jag gjorde när jag stod vid receptionen på Thaim Industries. Jag vågade knappt nudda någonting, allting sken blankt och alla bar antingen kostym eller klänning. Att stå där med shorts och linne, ja, jag kände mig lite utanför. Receptionisten kom tillbaka, en fejkat leende fast klistrat på ansiktet och sade:

''Mr. Thaim tar emot er nu.'' och följde mig fram till hans dörr. Att förbereda ett tal hade varit en strategi. Men jag är inte bra på sådant. Inte heller är jag bra på att ''prata från hjärtat'' så det kvittar vilket som. Mr. Thaim satt bakom sitt bord i sitt kontor. Ett kontor som säkerligen var lika stort som presidentens själv, och det kändes nästan som man var där när man såg den amerikanska flaggan bakom honom.

''Ms. Morales, vad trevligt. Vad kan jag göra för dig?'' Han gjorde en gest för att visa att jag kunde sitta ner i stolen på andra sidan av bordet, vilket jag gjorde. Det här krävdes en stol för.

''Jag vill prata om Aiden.'' Jag lät mer självsäker än vad jag var. Mitt ben kunde inte sluta studsa upp och ner. Han tittade upp fundersamt på mig och väntade på mig att fortsätta. ''Och Emmett.'' Han vred sig obekvämt i sin stol.

''Jeanine, stäng dörren på vägen ut. Tack.'' Han steg upp och gick över till ett litet bord. Whiskey? Japp, jag var definitivt i en film just nu. Synd att det inte var Obama framför mig dock. ''Och vad skulle du vilja prata om?'' Hans röst var hård. Och jag förstod för en sekund varför Aiden var som han var.

''Jag tror du vet vad jag vill prata om.'' svarade jag och han satte sig ner igen.

''Tror du att du kan få mig att ändra min åsikt? Du är vän med Emmett, eller hur? Aiden brukar ha lite bättre smak i vänner.''

''Inte behöver du bli så defensiv. Som sagt, jag är bara här för att prata.'' Han tog en klunk av sin whiskey och stirrade på mig. ''Jag antar att du vet vem George W. Bush är, Mr. Thaim?'' Jag ställde mig upp och gick fram till ett fönster.

''Jag är en välutbildad man, Ms. Morales. Jag har koll på våra presidenter.'' svarade han argt, denna gång.

''Så då kommer du säkert ihåg an av anledningarna varför folk slutade rösta på honom?'' sa jag och vände mig mot honom igen, lutandes mot fönsterkarmen.

''Ja, han hade suttit sin tid. Kunde inte sitta längre, han började bli gammal.'' svarade han försökte dricka ur sitt glas utan att låta sin hand skaka. Misslyckades.

''Du kanske vet vem som satt som Vice president samtidigt?'' frågade jag och gick tillbaka till bordet. Satte händerna på kanten och stirrade intensivt på honom. Var mitt mod kom ifrån? Gud vet.

''Dick Cheney'' svarade han kort.

''1 poäng till dig. Visste du att hans dotter var öppet gay?'' jag väntade inte på något svar. ''Dick gillade inte det särskilt mycket, så folket gillade inte Dick särskilt mycket.'' Han svalde tungt. ''Det var allt från mig.'' jag började gå mot dörren. ''Åh, förresten. I citat av älskade P!nk. 'what kind of father might hate his own daughter if she were gay?''' Jag kan ha råkat slå igen dörren lite hårdare än nödvändigt. Men du har inga bevis.