’’Alex vill inte gå för hon kan inte åka skridskor.’’ Sa Jeremy retande och Chelsea skrattade högt.
’’Jag kan åka skridskor, jag vill inte bara ramla.’’Svarade jag och tittade över på Jaden som satt med ett roande leende på läpparna. ’’Och dö i någon läskig olycka.’’
'’Men tänk på alla is-relaterade ordlekar de kunde använda för din tidningsartikel.'' säger han,''Kul ute kväll för ungdom får en kylig avslutning.''
''Tittar alltid på den ljusa sidan, Jer.'' sa Chelsea sarkastiskt och Jeremy kastar henne en släng kyss.
''Jag kan ta kort, din pappa älskar kort!'' sa jag och struntade i båda två och tittade på Jaden. Jaden skakade skrattandes på huvudet åt mitt löjliga försök att komma undan. Det var inte så att jag inte kunde åka skridskor, det är bara det att min familj är halvspansk och ingen har lärt mig.
''Mindre snack, mer skridskoåkning.'' upprepade Jeremy och drog mig och Chelsea mot dörren.

Jag kommer att dö.
*
''Överdramatisk.'' hörde jag Jaden sägs bakom mig med ett skratt. Jag ler tillbaka, ramlar nästan, och går tillbaka till att hålla ett stenhårt grepp på sargen.

"Har du roligt?" frågade jag, Jaden nickade med glada ögon och rosenröda kinder. "Vart är Chelsea?"
"Lämnade henne med dem som redan kan åka skridskor, så jag kan hjälpa dig."
"Jag behöver ingen hjälp, jag gillar att stå." svarade jag. "Helt okej med att inte röra mig från denna platsen, någonsin." Jaden skrattade igen, och höll ut sina händer.
"Kom igen."
"Litar mer på gravitationen just nu än dig," svarade jag och skakade på huvudet och han suckade.
"Snälla," han lade huvudet på sne, som en hundvalp nästan. "Du kan ju inte bara stå här helt livrädd."
"Jaden, jag kommer dö." sa jag med stora ögon, och Jaden gjorde ett ljud. Ett ljud som gör att att min tävlingsinstinkt nästan tar fart, nästan.
"Jag kommer inte låta dig ramla, mitten delen är bäst, det är så mycket plats." han tittar på mig med de där ögonen igen. "Jag menar, jag kommer inte tvinga dig."
Jag höjde mitt ögonbryn, "Inte?"
"Nepp." han svingade med sina armar. "Men jag kommer att fråga dig en gång till väldigt snällt och göra sådär med mina ögon som Moises säger är att fuska, tills du känner dig skyldig nog att du kommer med mig i alla fall. Så, snälla ta min hand och åk skridskor med mig?" Det var en lång paus. Jag lät mitt huvud falla bak och suckade.
"Du vet, jag vet inte varför folk säger att du är så snäll. Detta är misshandel av makt." Jaden log.
"Jag spelar med mina starka sidor."
Han håller ut sina händer igen, och väntar. Jag släpper en hand i taget, och försöker få mina ben från att skaka så mycket när Jaden börjar ta mig till mitten av rinken.

*

''Så, Jaden?'' säger Jeremy när vi kommer hem igen från isrinken. Han hade erbjudit mig att hjälpa mig att poppa popcornen, även fast jag var rätt säker på att jag skulle klara att göra det själv. Jag stoppade in paketet i mikron. ''Jag trodde att ni hatar varandra.'' fortsatte han.

''Saker förändras.'' svarade jag kort och snabbt. Medan popcornen började ''poppa'' inne i mikron.

''Gör det verkligen det?'' frågade han och kom närmare, för nära. ''Som jag kommer ihåg det så pratade han skit om din mamma minst två gånger, han har aldrig stoppat den Aiden snubben från att bråka med Emmett. Eller har du glömt av det, Alex? Hur Aiden inte bara skadat honom inombords utan också fysiskt? Eller du kanske inte bryr dig så mycket om det?''

''Det är komplicerat....'' svarade jag osäkert.

''Jasså? Inte för mig. Du har förvandlat dig in till en av de rikemansbarn som hela din skola kryllar av, precis den personen du sa att du aldrig skulle bli. Så som jag ser det, är det inte alls komplicerat.'' Sedan vände han på klacken och gick, samtidigt som mikron pep och popcornen var klara. Vad hände precis?

Jag hällde upp popcornen i en skål och gick ut i vardagsrummet igen. Ingen satt längre kvar i soffan, men jag fann dem ute i hallen istället. Chelsea höll precis på att ta på sig jackan och Jeremy väntade otålmodigt vid dörren.

''Ska ni gå?'' frågade jag. Jeremy svarade inte men Chelsea tittade upp.

''Jer har mått dåligt hela veckan, han började må lite sämre på rinken men jag tror det blivit ännu värre nu.'' svarade hon och kom fram och gav mig en snabb kram. Jeremy sa inte hej då när han gick och de var ute ur dörren oerhört snabbt.

''Man skulle ju kunna tänka sig att ni har bättre immunförsvar här ute, men tydligen kan ni också bli förskylda.'' sa Jaden och skrattade lite lätt för sig själv.

''Varför stoppade du aldrig Aiden?'' frågan slank ut ur mig innan jag hann tänka att det kanske inte var det bästa sättet att starta en konversation. Jaden stannade upp och tittade på mig överraskat.

''Eh... Stoppade Aiden?'' frågade han.

''Ja, när han ständigt var på Emmett, varför stod du bara och tittade på? Du fattar att det gör dig lika dålig som han, om inte värre.'' Jag vet inte när ilskan kom, men Jeremy kom alltid under mitt skinn på ett sätt jag aldrig riktigt förstod.

''Vart kommer det här ifrån? Sa Jeremy någonting ute i köket?'' Han tog ett steg framåt och jag tog ett steg tillbaka.

''Svara på frågan, Jaden.'' varnande jag.

''Jag har förklarat detta innan'' svarade han och jag fortsatte att ta små steg bakåt.

''Nej, du sa att du ville veta mer om händelsen mellan Aiden och Felicite. Hur hon fick det jacket i huvudet egentligen, men har du fått reda på någonting? Hur kan du stå och se på när din vän skadar den personen han älskar för att hans pappa är ett jävla svin? Hur kan du inte försöka att hjälpa till?''

''Hur i helvete ska jag kunna hjälpa till när det är Aidens pappa som är problemet här? Du känner inte honom, Alex. Du vet inte hur han är. Aiden skulle aldrig göra någonting för att skada förhållandet mellan han och sin pappa. Och hans pappa skulle aldrig göra någonting som kan skada hans rykte. Du fattar inte vilken värld jag lever i, Alex. Pressen får reda på allting, ingenting om mig, Aiden eller hans pappa är hemligt, okej? Ingenting.''

''Det har inte skrivit om oss två.''

''Jo, det har det.'' Jag tittade på honom, för jag hade inte sett någonting. Och jag hade varit rätt säker på att Aiden hade sagt någonting till mig eller Jaden om han trodde att vi var tillsammans. ''Men allt de skriver om är att du är manusförfattarens dotter.''

''Är det allt jag är för dig, en dotter till en person som gör att du tjänar pengar?'' Han såg förvårrad ut. Denna konversationen hade tagit en helt annan sväng.

''Va? Såklart inte. Alexandra, vad snackar du om?''

''Så varför kan ingen veta att du vi är tillsammans då? Varför håller vi detta hemligt? Jag förstår inte, Jaden.''

''Kom, så går vi och lägger oss.'' Han började gå mot trappan.

''Jag sover inne hos mormor'' svarade jag och var borta innan han hann säga emot.

Jag kröp ner i sängen bredvid mormor som redan sov tungt. Och det var först då det faktiskt slog mig. Och hans pappa skulle aldrig göra någonting som kan skada hans rykte. Det var så självklart vad som behövdes göra här, att det var pinsamt att jag inte kommit på det innan.

“I'm a grenade and at some point I'm going to blow up and I would like to minimize the casualties, okay?”