jadensmithtime

Oj var längesedan det var jag gav er ett kapitel, hemskt ledsen för detta. Det skall bli förbättring. Glöm inte kommentera vad ni tycker! LOVE

_________________________________________________________________

Jadens perspektiv

Hennes leende blev större och hon tittade djupt in i mina ögon. ''Hej Jaden'' flinade hon. ''Madison''

Belles perspektiv

''Belle?'' hörde jag en röst bakom mig. Jag vände mig om och bländades av de leende jag mötte av.

''Alexander''

Belles perspektiv

Jag tittade ännu en gång ner på min mobil efter svar från Jaden innan jag gick in i biosalongen tätt efter Alexander. Han tittade bak och log mot mig. Jag log generat tillbaka och följde efter honom till våra platser. Ljuset i salongen var redan släckt och trailern var igång. Jag ställde min dricka i drickhållaren och ställde ner popcornen på golvet. Jag satte mig ner och Alexander följde mitt exempel. Det kändes konstigt men ändå så rätt att vara med honom igen. Hans förförande leende lyste upp hela salongen.

*

Vi gick bredvid varandra längst trottoaren på väg hem. Jag tog upp mobilen ur fickan och tittade ännu en gång desperat på min mobil.

''Har han inte hört av sig?'' frågade Alexander och tittade forskade på mig.

''Han är väl upptagen'' svarade jag och försökte låta oberörd. Vi nådde min port och gick upp i trapphuset. Alexander tog täten och gick snabbt upp för de trapporna. Han var redan framme vid min dörr när jag kom fram. Jag andades andfått medan han stod och hånflinade.

''Jag har inte hunnit träna på länge'' sa jag generat.

''Du behöver spendera mer tid i dansstudion'' log han och öppnade dörren. Vi steg in i lägenheten och möttes av lukten av mat. Pappa stod vid spisen och rörde om i stekpannan.

''Alexander'' sa han förvånat när han fann Alexander med blicken.

''Martin'' log Alexander och gick och skakade hand med pappa. Mamma kom in i köket och vi slog oss ner vid matsalsbordet. Stämningen var lika lätt som vanligt. Alexander var djupt inne i en konversation med pappa. Bilar antar jag. Då och då möttes våra blickar och jag tittade generat bort igen. Då spred sig ett leende över hans läppar och han på började snabbt konversationen med pappa igen.

Jadens perspektiv

Efter en pinsam biltur nådde vi Universal Studios. Vi hoppade ur bilen och gick in. Människorna där inne började genast viska. Vi fortsatte att gå även fast blickarna var oundvikliga. Vi alla visste vad vi hade kommit hit för. Det finns inget bättre ställe för utmaningar. Vi stannade utanför Jurassic Park.

''Okej, så alla kommer få varsin utmaning'' började Moises.

''Man får välja en person att göra det tillsammans med''. Han tog ut lapparna ut sin ficka och la dem i sin keps. Vi ställde oss i en ring runt om honom. Jag kände adrenalinet pumpa inom mig. Om det var något som fick det att starta var det tävlingar. Min tävlingsinstinkt är enorm. Belle. Hennes namn flög upp i mitt minne. Hon fick mig att känna på samma sätt. Att hon var ett pris som jag desperat var tvungen att vinna. Jag letade i mina fickor men hittade inte min mobil.

''Dude, du lämnade den i bilen'' svarade Mateo som en svar på min fråga.

''Vem börjar?'' frågade Willow Moises. Moises tittade runt, tittade efter vem han skulle plåga först. Han vände sig mot Madison. Hon suckade vilket fick Moises flin att bli större. Hon rotade runt med sin hand i kepsen, samtidigt som hon mumlade vilken lapp hon inte ville få, innan hon fångade upp en lapp. Hon vecklade upp den och svor högt. Vilket fick oss alla att skratta. Hon visade oss lappen där det stod: House of horrors med stora bokstäver.

''Madison, välj ett till offer'' sa Mateo.

Hon tittade runt granskade oss noga. Jag flinade stort, jag visste att Madison hatade skräckfilmer och vara en del av en skräckfilm var inte högst upp på hennes lista. Mitt flin måste irriterat henne för hon sa ilsket.

''Jaden''

Gångarna var mörka men på väggarna lyste svaga facklor som lyste upp lite. Madison gick tätt bakom mig. Hon var rädd innan vi gick in och den svaga belysningen gjorde allting värre. Jag koncentrerade mig på att inte gå förbi det ställe vi skulle stanna och göra vår utmaning. På väggarna hängde dödskallar och musiken i bakgrunden gav mig kalla kårar. Från ingenstans hoppade Frankenstein fram vilket fick mig att hoppa bakåt av förvåning och Madison skrek en gällt skri. Hennes armar omfamnade min arm och vi fortsatte gå. Vi fortsatte gå, långsammare. Båda tittade noga omkring för att inte bli lika skrämda igen. Vi både var nog lika rädda, även fast bara en av oss skulle erkänna det. Inte långt senare hoppade ännu en man ut. Denna gången var Madison i min famn med hennes panna mot mitt bröst. Hennes händer var inborrade i min tjocktröja och hon släppte inte. Jag skrattade lågt innan jag tog bort hennes händer. Jag kunde inte se hennes ansikte, men jag visste att hon var rädd. Detta var som hennes värsta mardröm. Jag tog hennes hand vilket jag tror spred ett leende på hennes läppar. Vi nådde den plast som Moises beskrivit. Ljuset var en aning ljusare här.

''Hämnd ljuva hämnd'' hånskrattade Madison.

Vi mötte dem andra utanför restaurangen. De satt och väntade vid ett bord när jag och Madison nådde dem. Vi gick och småskrattade åt oss själva. Nöjda med vad vi åstadkommit. Nersölade av ketchup satte vi oss ner bredvid dem. Alla berättade sina historier. Jag och Madison berättade hur vi skrämt livet ur de som jobbade där inne. Det hade ingen tanke på att folk skulle skrämma dem.

''De skrek värre än Madison'' skrattade jag.

''Ey'' skrattade hon samtidigt som hon knuffade till mig lätt på axel.

''Ser ut som alla klarade sin utmaning'' sa Moises. Han reste sig upp och gjorde ett tecken att följa efter honom.

''Mot den mekaniska tjuren!!'' skrek han.

*

Jag slängde mig utmattat på sängen. Jag drog upp min mobil och slog numret till Belle.

''Hallå'' svarade hon sömnigt. Jag tittade på klockan som visade halv nio. Vilket betydde att det var mitt i natten hos henne just nu.

''Älskling, förlåt. Jag tänkte inte'' sa jag generat.

''Jaden'' svarade hon kärleksfullt.

''Hej..'' svarade jag mjukt. Att bara höra hennes röst över telefon fick min fjärilar i magen att starta. Eller snarare elefanter, känslan hon fick mig att känna var obeskrivlig.

''Vad har du haft för dig idag'' frågade jag. Det var tyst en stund innan hon svarade.

''Ingenting'' svarade hon. ''Saknat dig'' Ett leende spreds sig över min läppar och mitt hjärta bultade snabbare.

''Jag har saknat dig med''

''Vad har du haft för dig?'' frågade hon. Jag tänkte tillbaka på dagen och fann mig själv le. Jag drog ett djupt andetag innan jag svarade.

''Inget speciellt''