jadensmithtime

                                                       ’’Tänker du inte ta det där?’’ frågade jag.

’’Varför? Allt jag behöver är här.’’ Sa han och kysste mig igen.

’’Försöker du förföra mig?’’ skrattade jag.

’’Funkar det?’’

’’Kanske.’’ Det var tydligen inte svaret Jaden ville ha för i nästa sekunden började han kittla mig istället. Och tystnaden var inte avbruten av någon dum ringsignal utan istället över skratt.

---

Alexs perspektiv

Hej Emmett, vart jag var igår? Nej, jag var bara med Jaden. Jag cirkulerade på skolans parkeringsplats. Dåligt samvete över att jag inte berättat om Jaden. Ja, jag har bara ljugit fram tills nu. Jag hatar honom inte alls, mer tvärtom faktiskt. Jag inbillade mig själv att det var värmen som gjorde att jag började svettades men jag visste att det var nervositet. Hade jag verkligen bestämt mig för att berätta för både Amber och Emmett? Både samtidigt, eller var och en för sig? Dem kan ju i för sig inte slå mig allt för mycket om de är ensamma, speciellt inte Amber. Medan jag var fullt upp i egna tankar hade en person kommit innanför min lilla bubbla, och spräckte den med en knackning på axeln. Jag vred runt och fångades upp av ett blont hår. Felicite. Gud vad den här dagen startade bra. Hon bar en av dem charmiga leenden som gör att man mot all sin vilja tycker om henne ändå. Jag hade ingen anledning att inte tycka om henne, förutom att hon var närmare Jaden en jag och det var nog med anledning för min hjärna. Avundsjuka? Pfft, nej. Jag skulle aldrig. Jag log tillbaka mot henne och hon lade sitt hår bakom öronet. Vilket fick hennes ansikte att se större ut men vem är jag att klaga på andras utseende.

''Hej Alex.'' hennes vita länder blänkte i solen när hon pratade. Var det för att jag var nervös eller varför stör jag mig på allt hon gör?

''Hej Felicite.'' hon verkade inte se på mig att jag önskade att hon bara gått förbi så hon stannade kvar. Hon tryckte ner handen i sin väska och verkade leta efter någonting. Jag tittade mig runt efter Amber och Emmett. Inte för att de skulle komma och rädda mig, utan för att jag inte ville förklara varför jag pratade med Felicite. Men jag såg ingen någonstans. Bara nya bilar som fyllde parkeringsplatserna och elever som gick med sina vänner mot lektionerna.

''Jaden ville att du skulle ha den här.'' Hon sträckte fram sin hand och i den låg en pappersbit.

''Vad omtänksamt.'' svarade jag, osäker på vad jag hade för nytta av en pappesbit. Om hon fattade min sarkasm hann hon inte antyda det för Aiden kom och klappade henne på axeln som ett sätt att säga, kom nu och de båda traskade iväg. Felicite log och Aiden gav mig en blick jag omöjligt kunde läsa av.

 

*

Jag gick upp för trapporna till Emmetts hus. För första gången var han sjuk och hade inte visat sitt ansikte i skolan på hela dagen. Och tydligen fanns det någon oskriven regel mellan Emmett och Amber att man inte går till skolan om den andra inte gör det, för Amber hade inte heller visat sig. Jag hann inte knacka innan Emmetts syster slog upp dörren med ett gigantiskt leende.

''Alex.'' sa hon välkomnande och steg åt sidan så jag kunde gå in.

''Hej Kristine, hur mår Emmett?'' Jag gick efter henne in genom hallen och på väg mot Emmetts rum.

''Han har hög feber och ylar om allt och ingenting. Han är väldigt nostalgisk också.'' Hon skrattade åt någonting, som om hon kom på någonting roligt. Vi nådde Emmetts rum och hon öppnande dörren. Han låg nerbäddad i ett fluffigt täcke. Det enda man såg var hans ansikte. Kristine log stort innan hon gick iväg, och om jag inte hörde helt fel var jag rätt säker att hon skrattade igen. Emmett verkade vakna ur sin lilla koma och försökte på sig ett leende. Men det såg mer ut som ett äcklat smil och jag höll mig för skratt.

''Hej buddy, hur mår du?'' jag satte mig ner på sängkanten och han hoppade lite åt sidan för att ge mig mer plats.

''Kallt.'' stönade han och kurade ner sig mer i täcket. ''Berätta en godnatt historia för mig?'' frågade han. Skrattandes kom Kristine tillbaka i rummet med två koppar te. Hon gav en till mig och en till Emmett som hasat sig upp och lutat sig mot sängstommen.

''Varför berättar inte du den historien du berättade för mig förut?'' sa hon, fortfarande skrattandes. Emmett verkade få någon energi från det och nickade ivrigt. ''Kom ihåg att han har 39,5 °C feber. Han hade aldrig berättat detta annars. Om det är något du vill ha reda på, fråga nu.'' Hon fortsatte skratta hela vägen ut och jag blev ännu mer nyfiken på vad han berättat för henne. Emmett verkade lika exalterad för han började berätta direkt.

''Det började som en kliché. Jag blev tilldelad Aiden som en elev jag skulle hjälpa i skolan. Aiden må ha en pappa med pengar men man kan inte muta Mr. Austen, min kemi lärare med pengar.'' berättade Emmett. Jag satte mig tillrätta, rätt säker på att detta skulle ta ett tag.

 

Jag gick mot rummet där alla andra elever samlades och hjälpte en annan elev med olika ämnen. Fast jag var nervös för ingen av dem skulle ju hjälpa Aiden Thaim. Så var det konstigt att alla tittade på honom, stirrade snarare, när han kom in i rummet? Inte direkt. Men den här gången verkade han inte lika glad över att ha blickarna på sig. Han kunde lika gärna skrika ut att han sög i ett ämne för alla förstod det ändå. Han gav mig ett halvt leende, osäkert leende. Inte ett av de charmiga Aiden leendena som fick alla på fall. Nej, när han log så tyckte nästan synd om honom. Han satte sig ner, mitt emot mig, på mitt bord samtidigt som han studerade mig noga.

''Du kan ta ett kort om du vill, jag menar, de säger ju det, ta ett kort det varar längre.'' sa jag klumpigt. Han skrattade eller mer skrockade ned ett hånleende. Och jag skojade, jag tyckte inte synd om honom.

''Fortsätt drömma, nörd.'' Nej, jag kände ingen sympati för honom.

''Du har alltså svårt i kemi.'' kontrade jag och hånet försvann. Han drog besegrat upp sin bok och sitt block, som jag redan hade framme. Jag kände mig själv hånle åt att jag var bättre på något än Aiden Thaim. Ja jag vet, jag är fortfarande fem.

''Jag fattar inte bara när jag skall behöva kemi när jag spelar in en film, jag menar, kom igen, det är rätt uppenbart att jag blir skådespelare. Och för det är allt man behöver är utseendet. Vilket jag har, check.'' Han gjorde ett checktecken med fingret. ''Jag behöver inte veta hur lång tid det tar för solljuset att nå jorden.'' Han kastade ut med händerna som om han vore ett hopplöst fall.

''Det är fysik.'' var allt jag kunde svara. Han tittade p mig med en konstig blick.

''Det var allt du snappade upp av de där?'' Jag ryckte på axlarna.

''Jag tycker du har rätt, man behöver inte så mycket mer.'' han nickade gillande och jag kunde inte hålla mig för skratt. Det tog en sekund innan han fattade vad jag precis sagt.

''Ey, kallade du precis alla skådespelare dumma?'' han dramatiserade ett sårat uttryck.

''Alla förutom Will Smith.''

''Ja, och Neil Harris.'' svarade han. Han verkade komma på sig själv att han precis valt en av de få officiellt homosexuella i industrin. Han började bläddra desperat i sin bok.

''Kemisk reaktion, va?''

 

När vi kom ut ifrån alla blickar verkade Aiden slappna av och han var inte lika spänd längre.

''Vill du gå med hem?'' frågade han när vi kom ut ur skolan. Jag tittade förstummat på honom. ''För att fortsätta att plugga alltså, jag kan behöva din hjälp.''

''Vi känner inte varandra.'' svarade jag. Han log, sitt charmiga leende den här gången.

''Vi ska bara plugga, Emmett Bledsoe.'' Jag tittade mig runt omkring. Ingen flyktväg. Men jag ville inte ha någon, vilket var konstigt. Jag gillade inte ens Aiden, eller inte förrän någon timma sedan i alla fall.

''Du kan vara en mördare för att jag vet.'' svarade jag för jag ville inte visa mig enkel. Fast jag var enkel.

''Sant, Emmet Bledsoe.'' Han gick förbi mig mot en vit Range Rover. Självklart hade han en privat chaufför. Innan min hjärna uppfattade det själv hade mina ben börjat gå efter honom som om de hade ett eget liv. Han gick med ett stort vinnande flin som jag vara ville slå bort från hans ansikte men fann mig själv med samma flin.

 

Det visade sig att vi inte alls skulle plugga. Aiden visade mig runt i hans hus, som hade hembiträden lite här och var. Efter en timma, nej seriöst, kom vi fram till hans rum. Rummet var stelt. Svart vitt. Tråkigt. Utan personlighet. Han gjorde en gest som om han försökte säga. Sååååå det här är det. Jag klev in efter honom och han ställde sig vid sitt skrivbord bredvid fönstret som visade bakgården. Med tennis och basketplan och en golfbana. Han kliade sig på nacken nervöst. Rummet föll i en pinsam tystnad för första gången och jag tittade på runt i rummet. Men det var som om han inte bodde här egentligen för allting var så prydigt och tråkigt att det såg ut som om det tillhörde någon död person. Som om dem tagit ut alla dess personliga saker efter dens död och lämnat kvar en säng, ett skrivbord och en bokhylla. Jag studerade bokhyllan som var fylld med böcker och mina ögon föll på The Fault In Our Stars. Jag gick fram till den och drog ut den och lät min hand glida över dess fodral.

''Har du läst den?'' Jag hade inte märkt att han kommit ännu närmare och fick hålla mig ifrån att hoppa till. Jag nickade ivrigt.

''Min favoritbok'' sa jag genant och tvingade mig själv att inte rodna. Men Aiden verkade inte tycka det var pinsamt. ''Men jag glömde på pappas jobb och jag antar att den är borta för evigt nu.''

''Min med.'' svarade han lättsamt. Och jag antog att han menade att det var hans favoritbok och inte att han tappade bort sin bok också. ''Du kan låna den om du vill.'' Han var väldigt nära nu och jag tittade upp på honom och log. I den sekunden när hans ansikte var alldeles för nära mitt kändes det som om han skulle luta sig fram och kyssa mig men istället höll han ögonkontakten och drog boken ur mitt grepp smidigt.

 

Vi gick tillsammans ut till samma Range Rover som körde hit oss som nu skulle köra mig hem, efter mycket övertalning från Aidens sida.

''Detta var trevligt, Emmett Bledsoe.'' han öppnade dörren till bilen innan chauffören hann dit. Vi hade fallit i en djup konversation om alla böcker vi tyckte om, men speciellt om The Fault In Our Stars.

''Detsamma.'' svarade jag men vägrade titta in i hans ögon igen. Jag klev istället in i bilen och rullade ner rutan.

''Kan jag få se dig igen?'' frågade han nervöst.

''Visst.'' svarade jag lättsamt med kände mig själv rodna.

''Imorgon?''

''Tålamod, Aiden Thaim. Du vill inte komma fram som desperat.'' flirtade jag.

''Det var därför jag sa imorgon.'' Jag rullade mina ögon. ''Jag är seriös'' sa han.

''Låt oss säga såhär, jag ringer dig när jag läst klart boken.''

''Du har inte mitt nummer.'' svarade han då.

''Jag tror starkt på att du skrev ner det i boken.'' Han sprack ut i ett äkta charmigt leende.

''Och du säger att vi inte känner varandra.''

 

Emmett avslutade sin historia, ställde bort sitt te och lade sig till rätta i sängen igen. Jag såg Kristine i dörren med ett flin på läpparna men denna gången förstod jag varför. Jag såg en blå bok liggandes på bordet bredvid Emmetts tekopp. Jag tog upp den och läste, The Fault In Our Stars. Jag öppnade den och på första sidan, precis som i historian, stod det ett telefonnummer. Jag lade mig ner bredvid den sovande Emmett och började själv läsa boken som fick Emmett och Aiden att skapa ett speciellt band.

---

Inspirerad av boken The Fault In Our Stars av John Green. (Jag rekommenderar den boken starkt. Gå och köp den nu)

Berätta var ni tycker. Loads of love.